God morgon folksis! Har ni sovit gott?
Jag sov gott men drömde desto fler tårstinna varför får jag inte tävla buhu?-drömmar. I drömmarna följde jag med när kompisarna tävlade men nådde inte riktigt fram med kameraobjektivet. Jag vinkade av andra kompisar som skulle cykelpendla till jobbet, långa sträckor, fullkittade och pigga. Själv stod jag vid sidan av och visste att min cykeltur skulle bli annorlunda. Stod bredvid mitt höga styre, saknig, tyst. Långsam och lugn och med den mållösa stämpeln motion skriven över hela min uppenbarelse. Seg, seg, seg, för lite luft i lungorna.
Men nattens katastrofer är morgonens svaga ekon så när jag väl vaknat till så insåg jag att syrebristen hade berott på att jag låg med näsan djupt inne i Jonas magnifika skäggfluff. Efter ett kortare tankearbete kom jag på att motion inte alls är särskilt mållöst om det går ut på att hålla den blivande modern stark dels för barnets och dels för de framtida racens skull. Jag vet att vissa tycker det är konstigt att jag liksom aldrig tar upp hälsan som den största anledningen till varför jag rör på mig men det är helt enkelt så att jag är totalintresserad av begreppet hälsa som ett självändamål. För mig är god hälsa något man önskar sina nära och kära, mest äldre släktingar typ, och inte mer med det.
Nåväl! Tänk att det sitter så djupt, racelusten. Man kan ta ut farten ur en gravid cyklist – men det är banne mig svårt att ta ut den gravida cyklisten ur farttänket.
På tal om saker som sitter djupt inne. Jag skulle ju gymma igår men kom halvnäck i omklädningsrummet på att jag hade glömt tröjan hemma. Ute var det dessutom fantastiskt – grått, nyregnat, ljummet och underbart syremättat i luften. Det kändes plötsligt gäsp att cykla hem, hämta tröjan och återvända till det svettiga gymmet. Med ett sting av cyklistens ständigt dåliga styrkesamvete beslöt jag mig för att skita i’t – som så många gånger förr. Messade istället Jonas och frågade om han ville dra med mig ut till skogs trots den sena timmen. Och ut till skogs drog vi, gick (och småklättrade) nämligen den norra Rocklundas mtb-bana. I motsatt riktning förstås, palla bli påkörd bakifrån. Det var blött, rotigt, stenigt och halt så det blev en pedagogisk (studerade varje tufft parti inför framtiden) och rätt utmanande hiking-timme för en annan som börjar känna av något som liknar bäck 😨 Jag gick för det mesta och sjöng för mig själv bakom Jonas men så fort vi närmade oss minsta lilla backen så såg jag undermedvetet till att vara först in i backen. Självklart – precis som på CX eller under ett landsvägs-GP gäller det att positionera sig rätt in i kurvorna!
Racedrömmarna. Gymmotståndet. Teknikstudier. Positioneringen.
Jag visar i alla fall inga klungtecken genom bilens sidorutor. Alltid något. Pust.
Och puss!
