Blogg

Hej kväll.

Vår skära, snälla tuff tuff-tåget Hoppetuss är inne i en svår period just nu. Fram till nyligen var han en mild och lugn bäbis på förmiddagar för att sedan gnällaccelerera lagom till Jonas hemkomst vid sexsnåret och bjuda på lite stånk och neverending snuttande under kvällen. Men sedan ett gäng dagar tillbaka lider stackaren av magknip som tyvärr besvärar honom även dagtid. Alltså är det gnäll och stånk och neverending snuttande hela dagen lång som gäller just nu. Med hjärtskärande gallskrik på kvällarna. Man skulle kunna tro att jag borde fixa det bra för jag gillar opera och metal. Och har hört på mycket barnaskrik förr, med en sladdisbror jag följt ända sedan förlossningen och allt. Och älskar att bära runt på Ivar för han är ju så förbaskat otroligt dunig och mjuk att pussa på och det gör man enklast när han är i famnen. Men riktigt så lättlugnat är inte mammahjärtat. Det finns de som säger att man ba ska ta det piano och med en axelryckning men jag fixar inte axelryckningar. Jag hatar när han har ont eller ser ut att ha ont. Jag vill inte att han någonsin har ont. Ont är till för vuxna tåliga ena. Inte för små barn.

Så jag gråter en sväng ihop med Ivar, turas om att trösta med Jonas, ammar ammar ammar, letar mig galen efter lösningar, stöter på goddag yxskaft-”det är bara normaaalt”-förklaringar och… till slut händer saker i magen som gör att Ivar mår bättre lagom till natten. Och om nätterna sover vi för det mesta gott. Utmattade hela gänget.

Undrar om det är övergående eller om det är det som i folkmun kallas kolik och kommer att hålla på länge. Oavsett så är det förbaskat synd om vår lilla älskade människa.

Snälla håll tummarna!

På den glada sidan så har vi haft en fin, aktiv och romantisk helg och jag och Ivar myste hemma hos en gullig fd pluggkompis halva dagen idag. Tiden går så fort när man hänger med Agneta! Snacka om energipåtankning. Imorgon ska vi på vår andra mammadejt. Och så har jag tre saffransgifflar i magen.

Gnatt.

Puss.

Typiskt benen att behöva gigamycket motion för att hålla sig någorlunda lugna.

Åh ve! (från vargtimmen därav så _pepp_)

Efter gudomliga fem veckor med knappa domningar, myrkrypningar och panikkänningar och med god, god, GOD om än icke-sammanhängande* sömn så är de tillbaka.

Mina förbenade rastlösa ben.

Jag säger då som Hoppetuss

puff puff puff 

AAAHH!

och grinar lite.

Än så länge får jag sova för benen. Förmodligen är det för jag sover så djupt att de har sig glatt utan att jag märker av det. Men när jag sitter ner och ammar speciellt kvällstid då lillmagen är orolig och amningsstunderna många och långa… då kommer de igen. Känningarna som gör det fullkomligt omöjligt att sitta kvar en endaste sekund till.

Stackars min bebis. Får leva med en mor som titt som tätt reser sig mitt i myset och gör tåhävningar och vankar av och an med dig i rummet.

Nåväl. Det hade kunnat vara så mycket värre. Jag hade till exempel kunnat spelat dansband under amningen. Eller elittränat barnet till att bli en hockeyspelare redan från BB-tiden. Eller tatuerat Ivar med Mamma bäst 4ever.

Ja ni ser.

We shall overcome!

Puss från tåhävarn

* men fortfarande mer sammanhängande än förr – två timmars djup mammasömn i taget är fan tusen gånger bättre än noll timmars sömn flera nätter i streck/vecka under nio+ månaders tid.

P.S. Om ni vill veta mer om hur det är att leva/träna/må med WED/RLS – sök på WED RLS här på bloggen.

Hej lördag!

Hah jag är ju hopplös. Helt omedvetet lånar jag friskt från cykelvärlden för att underlätta vardagen. Här är två exempel:

För lägenhetsfamiljen: Cykelflaskan, den är ju alltid med på barnvagnspromenaderna för dricka måste man mycket både som ammande och som aktiv. Ute i kylan dricker jag dock enbart ur halva flarren. Resten av vattnet spolar jag barnvagnsdäcken med – flarren är ju perfa som en minihögtryckstvätt. För grövre besmutsning får dock kära Kärcher åka fram.

För gasiga babymagar: Varenda offroadcyklist vet – är trycket i däcken för högt så blir komforten och i många fall även fästet sämre. Är inte däcktrycket det vanligaste samtalsämnet före och efter varje cykelcross- och MTB-race? Nästan lika vanligt är det bland oss babyföräldrar att diskutera våra små barnens magar och dess gasighet och medföljande ont och gnäll. Gissa om jag blev glad över att det fanns pysventiler (!) att köpa. För att få ut gaserna ur lillmagen. Har inte testat än men tror stenhårt på metoden. Trots allt är den mekaniskt verkande. Bra tryggare än luddiga matuteslutningsmetoder utan något stöd i vetenskapen.

Nu ska vi ner på stan och promenixa och kirra lite sportigare kläder för lite sportigare barnvagnspromenader och joggingturer. Puss och har ni några egna knep lånade från cykel-/sportvärlden? Shoot!

Glad fredag! Eftersom det är fredag och min pöjsch fyller fem veckor imorgon så är det kanske på sin plats med en liten tillbakablick på vad jag och Ivar har hunnit med för äventyrligt under hans första veckor. Vi är ju inga hemmagluttare någon av oss – finns liksom för mycket spännande i den lilla stora världen runtomkring oss både hemmavid och utomsocknes för att inte utforskas (och för att jag är sämst på att sitta hemma, GÄSP)

Här är ett urval av utesaker vi har gjort:

🦔 åkt buss både här i Västerås och i Gästrikland. Kollektivtrafik ftw! Så mysigt att spänna fast vagnen och sedan låta sig färdas till platser man ser med nya ögon, ihop med sitt barn. Kommer att tänka på hur jag och lillebror (först i vagn sedan utan) utforskade hela Storstockholm och dess gömslen på samma sätt. Snart får det bli tåg för mig och Ivar

🦔 gått längs med Dalälven och tittat på när den är som bredast. Dalälven – bäst och vackrast älv alltså.

🦔 gått och småjoggat i backar i Rocklunda, ett par-tre gånger. Till våren när bebben är riktigt stadig och vädret varmare igen får det bli i en jogging-/cykelvagn. Hur svårt det än är för en som inte kan gå och springa sakta måste jag göra det nu i vinter för att slippa svettas och kylas ner om vartannat. Om jag orkar vänta till våren dvs.

🦔 gått i skogen här i Västerås och i Hedesunda – jag ser till att minst ett parti under varje barnvagnspromenad löper genom skog för skogen ftw

🦔 tittat på djuren på Vallby friluftsmuseum. Eller okay, mor ville mest ha kaffe och de har Björklunds goda kaffe så… men djuren var som vanligt gulliga de med, speciellt grisarna.

🦔 flanerat runt i snyggparken Boulogneskogen i Gävle. Just precis den dagen löven var som färgstarkast!

🦔 sett Ivars första snö – på hans enmånadsdag också

🦔 ammat, lunchat, fikat och charmat studenterna (Hoppetuss, inte jag alltså) på två olika högskolor (tips tips). Lugnast och trevligast bebismiljö.

🦔 gått Groopencross-banan (okej, förutom den nya supersandbacken då) och hejat på Ivars första cykelrace. Och vilket race också.

Nu fortsätter äventyret – dags för blöjbytet och in i vår grymma lilltraktor aka barnvagn. Puss!

Hoppetuss Hoppetuss! Titta, det snöar nu! För första gången i år – för första gången i ditt liv snöar det min bebis. Med snön kommer ljuset och glädjen. Borta för stunden är de grådassiga novembertonerna. Världen kläs i vitt och allting blir lite festligare, lite renare och lite… nyare?

Du snusar sött i barnvagnen. Det är nästan bara den ännu småplatta nosen och en liten bit av den stickade jordgubbsmössan som syns i det ombonade dunklet. De stora mjuka snöflingorna yr runt om vagnen och landar på suffletten men inne i din liggdel är det varmt och mysigt. Får jag krypa in hos dig? Senare när vi kommit hem efter vår långa promenad genom skogen i förvandling och jag tar upp dig för att rapa efter amningen så tittar du storögt genom fönstret bakom min axel.

Du är för ung, för ny precis som vintern. Du kommer inte att minnas denna första snön, på din enmånadsdag den fjortonde oktober. Men jag kommer att minnas den åt dig, precis som jag minns att jag plötsligt reagerade på att det regnade ute, efter att inte ens noterat omgivningarna eller tittat ut genom fönstret i vårt BB-rum.

Idag är du en månad vår Ivar. En kort tid i en vuxen människas tillvaro – en viktig och stor tidsintervall i en liten bebis liv! Du växer så det knakar. Mest på längden i och för sig, men då får det vara så. En tjockkindad sardin är du utsträckt i min famn, både lång i din vita ärmlösa body och oändligt minimal i ett. Ibland är du precis som en komplett liten pojke och ser nästan äldre ut än din månad. Då är ögonen outgrundliga och kloka. Ibland är du hur ömkligt späd som helst. Ögonen i kors och en skvätt mjölkkräk i mungipan. Jag blir inte alltid klok på dig. Ändå är du självklar ända sedan första tuff tuff AAHHH!-skriket den där fredagsnatten.

Grattis Ivar. Vi älskar dig så. Och förlåt att du har fått en chokladkakefläck på din kind ser jag nu. Det ingår när man är Katjas barn förstår du… 

så låt mig pussa bort den. Win-win!

Din mamma Katja

👋😬😁

Hej!

Jag är ju en lagom konstig typ. Jag älskar att umgås med människor men jag är samtidigt livrädd för människomöten. Och ju mer privat ett möte är desto harigare och nervösare är jag. Inför. Att dra en föreläsning om byggteknik på Uppsala Universitet – inga problem! Att vara speaker på en cykeltävling i en ny stad – no big deal! Att racea på Avenyn i Göteborg inför fullsatta uteserveringar – ger extra watt förstås! Att fråga om någon ny bekant som verkar gilla umgås med mig vill hänga med mig en kväll… ehm… åhm… jag har förresten tvättid och en bok att läsa ut.

Och så sitter jag där med min bok och ångrar att jag fegat ut igen. Och plågas samtidigt av tanken på att den vänliga nya bekanta kanske går och hittar en ny Katja att hänga med. För vem kan gilla mig? (en sjuk och otacksam tanke av någon välsignad med fantastiska vänner, jag vet. Förlåt)

Fröken skruvad självkänsla, det är jag det.

Men nu jävlar, nu är jag inne i en ny, modigare epok av mitt liv. Hoppetuss förtjänar den bästa versionen av Katja och den bästa versionen av Katja låter inte sina sociala tillkortakommanden stå i vägen för nya möten med människor utanför mina vana umgängeskretsar.

Det braiga med stan är att det kryllar av många och framför allt olika individer. Gamla, unga, lytta, fattiga, rika, sinnessvaga, dumma-i-huvvet, kloka, moderater, centerpartister, invandrare, cyklister, före detta lantisar, feminister, äventyrare, hundägare… och förstås – föräldralediga morsor!

Ett eget släkte. Mytomspunnet. Med åsikter, latteskummiga läppar och en varsin skatt (minst en!) i barnvagnen.

Eftersom det inte finns nå många bland mina vänner och bekantingar i Västerås som är päronlediga så har jag anmält mitt intresse att träffa nya äventyrliga friluftsmorsor på rullavagn.nu – en sida jag såg reklam för på BVC (Internet ♥️). Hade ärligt talat inte väntat mig någon respons men se där – gurkstan verkar ju vara full av unika, coola kvinns som också gillar promenader, bälga i sig kaffe och inte känner alltför många mammalediga.

Så nu är jag här. Med ett… antal mammadejter på gång. Något nervös. Okej, ganska nervös. Kommer vi att komma överens? Tänk om jag som vanligt klämmer ur mig något konstigt och lite väl nördigt? *inte bara prata cykel inte svära inte dra galgskämt nu Katja*

Nåväl. Det känns roligt i alla fall. Vem vet, kanske blir vi en liten klunga till slut.

Min första mammadejt är nu på fredag – håll tummarna för oss!

Puss.

Påpälsad under gårdagens Groopencross – satans ruggigt och satans skoj!

Hej från morgonbloggaren amningsbloggaren mobilbloggaren.  Har precis tryckt i mig ännu en av nattens mellisar – som ammande är man typ konstant hungrig och måste äta för att kunna ge mat förstås – och tänker rimligt på min vikt eller snarare min övervikt.

Det vore från min sida en hyckleri att påstå att vikten inte spelar någon roll fast jag är cyklist.

Som jag berättat tidigare så hänger varken min estetiska självbild eller mitt psykiska mående på hur mycket jag väger off-bike. Men som cyklist och dessutom som tävlande cyklist så vill jag vara så lätt (och så stark) som möjligt. Förutom de självklara anledningarna som har med farten att göra så är det helt enkelt roligare att inte vara för tung, ens när man ”enbart” nöjescyklar. Jag vet det för jag har vägt både (för min kropp) mycket och lite och mittemellan och presterat/trivts i sadeln därefter.

Just nu efter graviditeten väger jag cirka femton kilo över min okej vintercykelvikt. Huruvida siffran är ”normal” eller inte har jag inte den blekaste aning om men den är min i alla fall. Ingen värdering i den – bara torra fakta.

Att gå ner femton kilo är inget en icke-panikbantande person gör på en månad eller två. Och speciellt inte om motionensmängden inte riktigt är upp till en själv på ett tag. Prioriteringen är den fjuniga pöjschen – för stunden inlindad i mjuk grå filtis – slaggandes i min famn.

Tack och lov har jag inte så där superbråttom. Att banta är som sagt uteslutet, dumt mot barnet och rentav tråkigt så nedgången får ske med hjälp av amningen och den gång-/styrke-/cykelmotionen jag mäktar med. Fast okej. Att dra ner på läsk och pastellfiskar är kanske också en god idé…

Det ska bli så skönt att känna sig lätt, stark, teknisk och snabb den dagen jag står (ruskigt bakseedad men inte ledsnare för det) på startlinjen igen.

Nu blir det en kopp kaffe och en chokladbit till. Är ju morgon liksom. Måste firas!

Puss.

Mitt ljus är trasigt. Det har slagits sönder, slukats bit för bit. Vi håller hårt i vår bebis, hans underbara ljus får inte skymmas. Det blir bra min ängel, mamma är här med dig. Men jag orkar inte blogga på ett tag. Förlåt.

⇒ det är EM i cykelcross imorgon 5/11. I år hålls det i tjeckiska Tábor och i år är ett redigt gäng svenskar med. Inte minst den grymmaste Ida Erngren! Här finns startlistorna, banan mm.

⇒ föranmälningstiden för Sveriges sandigaste cykelcrossfest – jajamen vårt kära Groopencross som är på lördag 11/11 – löper ut idag lördag 👋 Så vill du som ska tävla slippa bli seedad någonstans bak anmäl dig nu. Här finns mer info och du glömmer väl inte att gilla Groopencross på Facebook?

⇒ det börjar bli frostigt och isigt lite varstans i landet. Vissa har redan fått snö medan andra får dras med en lätt och desto mer förförisk halka på morgnarna och kvällarna. Det är med andra ord hög tid att sko om cykeln till vinterdäck. Jag gillar att sejfa med så många dubbar som möjligt, kör på Schwalbes Marathon Winter sedan några år tillbaka.

⇒ även slasket kommer ihop med kylan. De dagarna det är slaskigt är skärmar och en kompislapp – den där sista pricken över iet som gör att hen bakom dig slipper bli nedstänkt – ett mycket mycket välkommet inslag. Här har jag med hjälp av er läsare listat ett gäng bra sätt att tillverka egna kompislappar. Om man inte vill köpa en färdig förstås – googla ”buddy flap”.

⇒ det är hög tid att glida med i vintercyklingens cybervärme – facebookgruppen Vintercyklisterna.Tips och tricks, rundinspo och annat kul.

Själv längtar jag till min första uterunda efter graviditeten. Den dagen jag kommer ut kommer jag inte att bry mig om det ens är -17 och slask (ett typ omöjligt kombo men ni fattar). 

Nu är klockan snart sju på morgonen, jag sitter uppe i sängen med en varm Ivar mot bröstet och har lyckats mobilblogga med 3/4 högerhand och 1/4 vänsterhand och Ivar verkar mätt och stinn. It’s a win win! Vi är uppe i Hedesunda förresten. Hörs mer sedan. Puss. 

Cykelflaskan, kaffepengen, Watch på GPS-läge, extra blöjor. Redo!

Hej!

Länge sedan vi pratade träning så vi gör det nu.

Min träningsrutin just nu knappa tre veckor efter förlossningen är lika simpel som under graviditetens sista skede – jag går mig glad och  i form.

För så här är det ju:

Ivar är ett spädbarn, en fruktansvärt liten varelse i behov av hundraprocentig uppmärksamhet och ständig beredskap. Eftersom han sover relativt gott om nätterna (med ett par-tre avbrott för amning, lite umgänge och blöjbyten förstås) så är han ganska pigg om dagarna och mycket pigg kvällstid. De korta viloperioderna dagtid ägnar jag åt att antingen vila själv med armen om bebiskroppen (mysigast så), försöka kasta i mig lite mat, duscha eller sköta någon hushållssyssla som inte kan vänta tills Jonas kommer hem typ dammsuga upp wienerbullefnas från mattan.

Det finns dock en syssla som gör att Ivar och jag får ut lika mycket motion under längre tid och det är våra barnvagnspromenader. Under tiden vi går sover han gott och andas frisk luft medan jag tränar upp kroppen på ett skonsamt sätt. Dessutom tillfredsställer jag min rastlösa själs behov av framåtrörelse, ser nya platser och en del fint (och fult, beroende på var vi traskar) och hinner till och med fika eller ibland till och med äta lite under tiden… Som cyklist är jag ju van att kunna äta när som helst och i vilken position som helst och utnyttja alla möjliga och omöjliga fikaställen (mackar, golfklubbar, kyrkor osv.) för att få i mig den energi som kroppen behöver.

För att göra promenixandet lite mer träningsmässigt så har jag ett litet mål, eller kanske snarare en fingervisning kring hur långt jag vill gå. I snitt vill jag ligga på 7-10 km/dag. Det betyder inte att jag går en mil varje dag. Det blir snarare så att jag kanske går 15 km ena dagen för att sedan gå 5 km andra dagen. Jag vill verkligen inte hetsa kroppen men just nu i detta vädret har det helt enkelt känts bra att gå långt. Tempot varierar efter dagsformen, destinationerna efter humöret. Under promenaderna passar jag på att göra de där trista knipövningarna man måste igenom som fött barn, eller stretchar benen och ryggen när jag går i backar till exempel.

Jag längtar till Hoppis är lite äldre och lite mindre infektionskänslig så vi kan åka buss och tåg till spännande grannstäder och byar och utforska ihop.

Trots att jag gillar att gå – den efter cyklingen bästa grejen i hela rörelsevärlden liksom! – så är inte min tanke att spendera vintern med att distansvandra varje dag. Tvärtom tänker jag få ner distanserna till förmån för mer inomhusträning så som styrkeövningar (rygg, core, lite armar), monarkpassen och kanske *håller tummarna* en och en annan cykelsväng utomhus helgtid. De förstnämnda har jag börjat med lite smått de dagarna jag får några pigga minuter över men cyklingen får vänta tills läget där nere har blivit okejat av barnmorskan.

Även om cornichonen för det mesta sover när vi är ute och går så får han sin beskärda del av Titta Ivar!-snack och får höra en del låttolkningar. Jag tror stenhårt på att prata med och sjunga för barn redan när de är väldigt små – och Ivar verkar uppskatta det också.

Så – träningsläget är äventyrliga promenader ute och lite övningar på hemmaplan.

Igår blev det en backig mil i den regntunga svettoluften, pust. Idag blir det lugnt – en kortispromenix och så massa ryggstretch på schemat. Och sova sig i form förstås – inatt vart det inte nådigt, om än mycket gosigt… stundtals.

Puss och hoppas ni inte är för deppiga över att den mörka novembern är här. Snart kommer snön och lyser upp världen eller hur?

Puss.