Cykelflaskan, kaffepengen, Watch på GPS-läge, extra blöjor. Redo!
Hej!
Länge sedan vi pratade träning så vi gör det nu.
Min träningsrutin just nu knappa tre veckor efter förlossningen är lika simpel som under graviditetens sista skede – jag går mig glad och i form.
För så här är det ju:
Ivar är ett spädbarn, en fruktansvärt liten varelse i behov av hundraprocentig uppmärksamhet och ständig beredskap. Eftersom han sover relativt gott om nätterna (med ett par-tre avbrott för amning, lite umgänge och blöjbyten förstås) så är han ganska pigg om dagarna och mycket pigg kvällstid. De korta viloperioderna dagtid ägnar jag åt att antingen vila själv med armen om bebiskroppen (mysigast så), försöka kasta i mig lite mat, duscha eller sköta någon hushållssyssla som inte kan vänta tills Jonas kommer hem typ dammsuga upp wienerbullefnas från mattan.
Det finns dock en syssla som gör att Ivar och jag får ut lika mycket motion under längre tid och det är våra barnvagnspromenader. Under tiden vi går sover han gott och andas frisk luft medan jag tränar upp kroppen på ett skonsamt sätt. Dessutom tillfredsställer jag min rastlösa själs behov av framåtrörelse, ser nya platser och en del fint (och fult, beroende på var vi traskar) och hinner till och med fika eller ibland till och med äta lite under tiden… Som cyklist är jag ju van att kunna äta när som helst och i vilken position som helst och utnyttja alla möjliga och omöjliga fikaställen (mackar, golfklubbar, kyrkor osv.) för att få i mig den energi som kroppen behöver.
För att göra promenixandet lite mer träningsmässigt så har jag ett litet mål, eller kanske snarare en fingervisning kring hur långt jag vill gå. I snitt vill jag ligga på 7-10 km/dag. Det betyder inte att jag går en mil varje dag. Det blir snarare så att jag kanske går 15 km ena dagen för att sedan gå 5 km andra dagen. Jag vill verkligen inte hetsa kroppen men just nu i detta vädret har det helt enkelt känts bra att gå långt. Tempot varierar efter dagsformen, destinationerna efter humöret. Under promenaderna passar jag på att göra de där trista knipövningarna man måste igenom som fött barn, eller stretchar benen och ryggen när jag går i backar till exempel.
Jag längtar till Hoppis är lite äldre och lite mindre infektionskänslig så vi kan åka buss och tåg till spännande grannstäder och byar och utforska ihop.
Trots att jag gillar att gå – den efter cyklingen bästa grejen i hela rörelsevärlden liksom! – så är inte min tanke att spendera vintern med att distansvandra varje dag. Tvärtom tänker jag få ner distanserna till förmån för mer inomhusträning så som styrkeövningar (rygg, core, lite armar), monarkpassen och kanske *håller tummarna* en och en annan cykelsväng utomhus helgtid. De förstnämnda har jag börjat med lite smått de dagarna jag får några pigga minuter över men cyklingen får vänta tills läget där nere har blivit okejat av barnmorskan.
Även om cornichonen för det mesta sover när vi är ute och går så får han sin beskärda del av Titta Ivar!-snack och får höra en del låttolkningar. Jag tror stenhårt på att prata med och sjunga för barn redan när de är väldigt små – och Ivar verkar uppskatta det också.
Så – träningsläget är äventyrliga promenader ute och lite övningar på hemmaplan.
Igår blev det en backig mil i den regntunga svettoluften, pust. Idag blir det lugnt – en kortispromenix och så massa ryggstretch på schemat. Och sova sig i form förstås – inatt vart det inte nådigt, om än mycket gosigt… stundtals.
Puss och hoppas ni inte är för deppiga över att den mörka novembern är här. Snart kommer snön och lyser upp världen eller hur?
Puss.
