Hej kväll.
Vår skära, snälla tuff tuff-tåget Hoppetuss är inne i en svår period just nu. Fram till nyligen var han en mild och lugn bäbis på förmiddagar för att sedan gnällaccelerera lagom till Jonas hemkomst vid sexsnåret och bjuda på lite stånk och neverending snuttande under kvällen. Men sedan ett gäng dagar tillbaka lider stackaren av magknip som tyvärr besvärar honom även dagtid. Alltså är det gnäll och stånk och neverending snuttande hela dagen lång som gäller just nu. Med hjärtskärande gallskrik på kvällarna. Man skulle kunna tro att jag borde fixa det bra för jag gillar opera och metal. Och har hört på mycket barnaskrik förr, med en sladdisbror jag följt ända sedan förlossningen och allt. Och älskar att bära runt på Ivar för han är ju så förbaskat otroligt dunig och mjuk att pussa på och det gör man enklast när han är i famnen. Men riktigt så lättlugnat är inte mammahjärtat. Det finns de som säger att man ba ska ta det piano och med en axelryckning men jag fixar inte axelryckningar. Jag hatar när han har ont eller ser ut att ha ont. Jag vill inte att han någonsin har ont. Ont är till för vuxna tåliga ena. Inte för små barn.
Så jag gråter en sväng ihop med Ivar, turas om att trösta med Jonas, ammar ammar ammar, letar mig galen efter lösningar, stöter på goddag yxskaft-”det är bara normaaalt”-förklaringar och… till slut händer saker i magen som gör att Ivar mår bättre lagom till natten. Och om nätterna sover vi för det mesta gott. Utmattade hela gänget.
Undrar om det är övergående eller om det är det som i folkmun kallas kolik och kommer att hålla på länge. Oavsett så är det förbaskat synd om vår lilla älskade människa.
Snälla håll tummarna!
På den glada sidan så har vi haft en fin, aktiv och romantisk helg och jag och Ivar myste hemma hos en gullig fd pluggkompis halva dagen idag. Tiden går så fort när man hänger med Agneta! Snacka om energipåtankning. Imorgon ska vi på vår andra mammadejt. Och så har jag tre saffransgifflar i magen.
Gnatt.
Puss.
