Blogg

Hej *skakar hand med 🖖🏿 på*

Idag körde jag årets första uterepa. Häng med!

Det blev åter den gamla goda Vinnersjövägen som stod arena för dagens tur. Se så fin den var smekt av det subtila snöfallet och det gyllene solskenet:

De hårda vindarna, lager-på-lager-isarna och motorfordonens däck hade satt sina spår – det kändes som att cykla på månen, med hennes kratrar. Särskilt om man tittade rakt framför sig och inte på sidorna.

Det var nog kanske enbart de outgrundligt gröna granarna och de fyrhjulsdrivna åken som då och då svischade förbi som avslöjade att det inte var månen jag cyklade på utan en mindre nedrenorrländsk landsväg.

Det var rätt kallt ute eller ”-6 men kändes som -9” som man skulle säga om man vore en meteorolog. När det blåste ute på åkarna kändes det banne mig som -12 med. Brr!

Inte alltför kaffe glass mm-sugen med andra ord.

Här vid div. handel vände jag hemåt. Fort, fort – har inte råd att bli kall och jävlig med ett litet hjärta hemma att ta hand om.

Den dryga sidmotisen ut förvandlades rimligt nog till mysig sidmedis på vägen hem. Dock hade det snöat ännu mer vilket gjorde föret än lurigare. Tur en gillar härja på isen.

Hemma! Lillkakan i efter den sista viktiga avrullningen på lätta växlar *pekpinne intended*

Och efter den mycket snabba – längtig! – och mycket heta duschen så blev det äntligen dags för belöningen. Min älskade son, min gudomliga Hoppetuss Hoppetuss som bor i min famn och värmer mig resten av kvällen då Jonas är och kör sin solotur på nedrenorrländska landsvägar.

Puss och snöboll på er!

Glad fredag folksis!

Som vanligt är ni latast att kommentera på bloggen men ivrigast i andra kanaler – har fått in hur många grymma ämnen som helst. Noterar dem allihop och det blir ett inlägg på det. Extra glad är jag att så många kommentarer inkom i gruppen Cyklande tjejer. Tänk så många grymma cykelgrupper det finns där ute – tack för mångfalden Internet <3

Tänk dock rara ni på att denna första omgången kanske inte blir alltför bombastisk – det är ju faktiskt en småbarnsmamma & Co. som kommer att prodda den. Fast å andra sidan är det lite meningen heller. Det ska vara och kännas mer som ett temainriktat cykelsnack över en kopp kaffe passionerade cyklister emellan snarare än ett välinoljat intervjuprogram. Nåväl. Vi får helt enkelt se allteftersom det flyter på och podda oss i form. Jag är övertygad att oavsett hur så det blir roligt, snyggt och alldeles lagom nördigt. Bonusen blir förstås ivarjollret (eller gallskriket beroende på när det aktuella avsnittet spelas in?) i bakgrunden.

Nästa vecka spelas de första två avsnitten in. Sedan hoppas jag att sonen låter mig redigera dem snygga för ert nöje och cyklig tillfredsställelse. Hoppas Tuss är på gott humör nästa vecka haha!

På tal om Tuss så är vi och åker buss just nu. Ute är det slask och bröt men jag tänker prompt cykla minst två – om än korta och ruggiga – gånger i helgen. Med start kanske redan ikväll då det ska frysa på lite. Japp, precis sådan är planen. Gosa med Ivar, cykla och bara vara. Min medicin.

Vi hörs snart igen – fortsätt skicka in era förslag på ämnen. Puss.

Förresten – fick igår av bloggkollegorna Hasse och Helena Enqvist veta om att en till cykelpodd är på gång – den av Helena ihop med Elna Dahlstrand. Spännande tycker jag och ser fram emot resultatet. Läs om podden på tjejernas respektive bloggar här och här.

Hej.

En kort fråga då jag har häcken full idag –

– om ni får önska ämnen i en svensk cykelpodd

vad önskar ni då?

Spåna fritt. Träning, landsväg, MTB, CX, post-cykling-depression, kaffe, cykelkändisar, fails, material, rövsmörj, DH, tävlingssnack, depåer, mat, #cykelporr, äventyr, para, vägval etc…

Vad vill ni höra om? Inget ämne är för heligt eller för tråkigt.

Kommentera, maila till cykelkatten@gmail.com eller skriv på Facebook där jag ställt frågan eller på Instagram.

Jag tror ni förstår varför jag undrar. För det är äntligen dags att förverkliga idén jag har burit på länge men inte hunnit förverkliga pga. livet/latheten/+ ANNAT.

Tack och puss från mig och mina än så länge hemliga medpoddies 🤫

Släng dig i väggen Picasso, du behövde aldrig amma och rita med en ledig hands finger samtidigt 😏

God morgon 2018.

Igår fick året en riktig vardagsrealistiskt finish. Två helslut bebispäron som åt på Max och sedan hämt-indiskt, en arg kvällstuss med mycket gas i magen, bröststrul och ont hela dagen och så trötthetsledsna Katjas däckning vid 22… fast jag var faktiskt uppe och ammade till 12-slagets fyrverkerier jippie!

Ja ni ser. En av blöjorna byttes på en David Lynch-ish skötbordstoa placerad ute i biltvätthallen på en mack i Sura. Kvällsmaten åts var för sig. Jonas presentmöbel till mig hanns aldrig packas upp. Och idén den där romantiska promenaden ner på kvällstan försvann någonstans mitt i kvällskaoset. Att blogga? Hah, lycka till!

Men ändå. Jag bar guldiga stjärnörhängen hela dagen och hade fått de bästa tre födelsedagspresenterna: en ledig dag med mina två kärlekar, att lillebror ringde och sa grattis och – det coolaste! – att Ivar på morgonen självmant vände sig från rygg till mage.

Och tack förresten för alla grattis. Att så många människor både här hemma i Sverige och utomlands tagit sig tid att gratta mig gör mig så uppriktigt glad. Tänk, va? <333

På sätt och vis är det kanske bara bra att det inte blev något inlägg igår. Hade säkert åkt ner i något nostalgiträsk och kört tillbakablickar på 2017. Men jag är redigt trött på att blicka tillbaka. I alla fall cykelmässigt. Den varan var ju mycket av 2017 då jag efter att lagt gravid-MTB:n och hela sportcyklandet åt sidan för den graviditeten mest levde på ”gamla meriter” och gamla kort. Less på gamla meriter och gamla kort! Vill ha nya ”meriter” och vill se framåt. Glad att det hanns med tre gravidmagefria cykelturer innan årets slut i alla fall.

2018 kommer att bli ett roligt cykelbloggår känner jag på mig. Jag kommer att utveckla Cykelkattens värld ytterligare. Jag kommer bland annat att äntligen hinna komma ut och dela med mig av cykelträningsmagin IRL, att göra mer verkstad utav frilanskreativiteten som fått för lite utlopp de senaste åren och att kanske till och med ta in ett eller ett gäng samarbeten (ärliga och målgruppsanpassade förstås). För första gången på många år känner jag att det nya året faktiskt är ett oskrivet blad och jag vill ge bloggen och mitt arbete med den lite mer av vad de faktiskt förtjänar. Och i år har jag faktiskt äntligen lite mer tid och energi till detta. Även om jag fortfarande inte riktigt vet när jag kommer att hinna blogga från datorn igen… #onehandedhero

Fast först ska jag torka lite kräks från min nytvättade morgonrock, dricka en kaffekopp till, pussa på mina två och sedan ta på mig utekläderna.

God fortsättning! Sluta aldrig äventyra. Stå aldrig still. Ät god pizza idag.

Puss.

Hej glada läsarpacket.

Inte många timmar kvar till 2018 nu, är inte det lite häftigt och ödesdigert i ett?

Idag cyklade jag ute för tredje gången sedan förlossningen. Och första gången hemma i Västerås! Precis som förra turen som höll på att inte bli av på grund av trasig bakbroms så höll denna turen på att inte bli av på grund av framhjulspunka som tack och lov upptäcktes redan hemma och kunde åtgärdas av min ängel till pojkvän under tiden jag för-säkerhets-skull-extraammade en morgonsoft liten plutt.

Väl ute fick jag smaka på ett stycke klassisk västmanländsk cykling. Det var snöfattigt, småisigt, rätt blött och självklart blåsigt. Med andra ord gick det rätt tungt. Inte mentalt – nej, nej, det är i princip omöjligt att inte njuta av cykling så sällan som jag kommer ut just nu – men rent fysiskt.

Jag log åt mig själv då det kändes lite som att jag kastats tillbaka ett par år, till tiden då jag nyligen börjat vintercykla och upptäckt hur tungt det var med dubb. Fast det kändes ändå inte heltomt på tryck i benen eller i flåset även om det var klart en ojämn uppvisning även med lillklingerull-mått mätt. Men helt tillbaka på ruta ett är jag då inte tack och lov. Det krävs helt enkelt mängdträning, de där junk milesen som inte längre framstår som junk utan som guld värda…

Och som jag njöt! Hemmavägarna kändes väna och jag gladdes till och med åt den råa vinden och det tjutande bromsbelägget mot bakfälgen som gjorde allt för att dämpa min fart. Jag hade inte särskilt mycket tid (Jonas skulle iväg på lite ärenden) men jag utnyttjade mina sjuttiofem minuter maximalt och blev sådär skönt trött. Alldeles lagom för där jag är nu.

Väl hemma möttes jag av mina två älskade grabbar, en underbart varm dusch och en portion stekt (bästa uppvärmningsmetoden tips tips) pestospaghetti med en Oppigårds till.

Och precis som efter så gott som alla cykelturerna före och efter denna så kändes livet plötsligt lite ljusare.

Nu ser min Ivar ut att börja vakna så dags att sluta skriva. Får se om jag hinner cykla en gång till innan året är slut.

Puss!

Livet är hårt – glöm inte hjälmen!

Hej läsare.

På söndag – på nyårsafton alltså – fyller jag 32. Är väl inget att fira egentligen men vi kan väl uppmärksamma det lite här med en lagomt seriös lista på ett urval visste du att-saker ni troligtvis inte vet om mig. Så voilà, under dessa 32 år har jag bland annat…

1. Klättrat ihop med Wolfen runt/i/på/under gamla Gasverket vid Ropsten nattetid för att ”häftigt och farligt”
2. Krossat lite halvt omedvetet en tjejs hjärta så att hennes syrras dövstumma kille hotade mig (på sms) – vågar mig än idag knappt till Jakan
3. Skrivit en lärobok i tysk grammatik när jag gick i åttan. Den användes av min dåvarande lärare!
4. Varit kolsvarthårig ett bra tag. Kanske dags igen?
5. Hållit en riktig predikan för flera hundra pers
6. Satt ett hårspänne i Görans Perssons ”hår” (bildbevis finns i någon tidning från typ, 2001?)
7. Extraknäckt som privatlärare i matte. Var tydligen bättre på att lära ut än på att lära mig själv
8. Kört på en ekorre :’(
9. Varit den mest postfestillamående tjejen på hela GC:s flygplats typ 2009. Inte en papperskorg säker
10. Vunnit 600 kr på Bingolotto, fortfarande min största turgrej i livet
11. Varit småkär i en Ride of Hope-klungledare i en hel vecka och snokade järnet på hans Facebook. Han hade ett så vackert ungerskt namn
12. Lajvat en vampyrgrävling (!) i en iskall tom silo en iskall vinternatt. Det var hemskt. Fast värst var att åka hem och vänta på tåget på Östermalmstorg klockan åtta på morgonen, fortfarande klädd och sminkad som en vampyrgrävling #idiot
13. Bott på många, många ställen i Stockholm först som asylsökande, sedan som vanlig reko fattig invandrare ihop med min familj.
14. Pryat på en leksaksaffär i Arlandastad
15. Blivit jagad av en psykotisk brud från parallellklassen på Vasa. Det var på Plattan och fan va fort jag sprang
16. Blivit jagad av en tjur på landet i Karelska näset som barn. Trodde det var ute med mig men så kom den räddande järnvägskorsningen besten inte vågade sig över. Hah
17. Varit kär i Farbror Joakim, Napoleon och Mowgli som barn
18. Haft mina teckningar utställda lite här och var bla på ett statligt museum – förr i tiden, långt innan jag började cykla och slutade göra annat à la han i Krafterk
19. Drömt som liten om att bli sjöman. Det är iofs ingen riktig gärning men ändå.
20. Bott hos en vilt främmande hippie-ish familj i Tyskland som 11-åring
21. Varit en dansdjävul på Stockholms synt- och gothklubbar på 2000-talet. Nu är gamla Kolingsborg rivet.
22. Skrivit en manual till nybörjande supporttekniker på ett webbhotell. Obs glömde mycket sedan, jäkla WordPress som gör allt åt en
23. Ristat in ”Katja mamma” (eller ”Katja och mamma”, minns inte exakt) i ett av Eiffeltornets räcken högst uppe. Med penna. Flåt.
24. Köpt min första sportcykel på avbetalning eftersom prick noll kronor på sparkontot då
25. Varit Sveriges kanske enda markarbetsledare utan körkort utan överallt på cykel! (rätta mig snälla, säg att vi var/är fler)
26. Gått genom isen när jag var typ nio eller tio. Min barndomskompis Anja som då var med drog upp mig. Avslöjade självklart inget till mina överbeskyddande där hemma
27. Skickat Grannens gamla Audi till bilhimmelen
28. Drivit minst en modeblogg, minst en fotoblogg och minst en snacka-livet-på-ett-humoristiskt-och-romantiskt-sätt-blogg innan jag började cykla och insåg att det fattades en blogg som kombinerade alla dessa saker och startade en
29. Skött om en storslagen kvinnlig gris som en del i sommarjobbet som djurskötare på Elfviks Gård på Lidingö. Fick bland annat vattenslangduscha grisen sval när det var hett <3
30. Plankat in på ett par-tre festivaler, hehe
31. Ätit isglass under förlossningens krystningsfas. Hade inget val, hon förlösande tanten ba Ääät nu. I början av förlossningen mumsade jag och Jonas på Turmat (den med couscous) *tips tips*
32. Varit ihop med en världmästare i curling (2010, mixed team). I lågstadiet. Det ni!

Listan kan förstås fortsätta i all evighet men vi slutar här vid 32. Sluta aldrig äventyra men skona ekorrarna! Puss och gratta mig på söndag den som orkar.

2018. Och jag fyller 32. Om bara tre dagar. Trots att majoriteten av tiden har gått åt att vänta och längta så känner jag inte att året har känts långt. Snarare tvärtom – jag har ju både hunnit bli gravid, varit gravid och fött fram en världens bästa bäbis lilla tuff-tuff-tåget Hoppetuss! Och gjort och framför allt känt en massa saker på köpet. 2017 – du är ett tjockt och minnesvärt år. Och inte ens de sorgligaste ögonblicken ur dina slutscener förtar det. Så tack du.

Nu till 2018. Har fått en del frågor (inte minst av mina medtävlies) om jag tänker ställa upp i nå races och så nästa år. Jag har ju skrivit ett antal gissande/preflekterande kring tävlings- och cykeltankarna innan men vi kör en lite tajtare punktlista här. Så får vi se sedan hur det faktiskt blir okay? Voilà:

⚫️ Jag planerar inte för någon seriösare tävlingssatsning i år. Jag är en småbarnsmamma och kommer att prioritera tiden med min bebis.

⚫️ I och med att jag tränar för en långsiktig tävlingssatsning så kommer jag att så gott jag kan – men utan att göra avkall på mitt föräldrarskap – träna på ett klokt och skonsamt sätt

⚫️ Trots att jag inte har några konkreta raceplaner så vill jag köra två-tre linjelopp (racer), minst två långlopp (MTB) och ett gäng CX-race

⚫️ CX är det jag ser mest fram emot men 2018 vill jag cykla lite av varje. Kanske tom en downhillhelg med familjen? Vaffö int!

⚫️ Jag kommer troligtvis att tävla för Västerås CK i MTB och CX och för CK Valhall i landsväg. Tills vidare är jag en ”vilande” medlem i CK Valhall Damelit och hoppas kunna vara med på några av lagets träningar/träningsrace typ SMACK-serien

⚫️ Jag kommer att behålla min Ridley X-fire som tränings- och tävlingscross. Det är en superb cykel för min nivå även om det börjar bli lite tråkigt att cykla utan skivbromsar…

⚫️ Jag planerar att investera i en ny MTB och i en ny racer. Fast med ”ny” menas förstås även nybegagnad. Budgeten är liksom inte på topp och så ser jag ingen anledning att ha top-notch-prylar när jag ändå inte kommer att uppnå deras fulla potential i år

⚫️ Jag kommer att inte ta på mig några krävande uppdrag som speaker eller dylikt. Men nog blir det till att stå flaggis-med-cykelbebis vid något tillfälle – flaggis vid minst ett race/motionslopp borde vara en självklarhet för alla som gillar och vill främja cykel *vink vink*

⚫️ Weekendlånga social rides/races som Basemile Snowdown, Dalsland Runt o d får tyvärr avstås. Desto roligare blir det att comebacka sedan någon gång!

⚫️ Jag ser fram emot att njuta av vartenda litet pass som bjuds – inte minst om jag får träna med mina grymma cykelvänner <3

Överlag har jag på känn att 2018 blir ett ödmjuka träningens år. Eftersom jag är en seriös cyklist så vill jag inte skynda på processen bara för att ”måste tränaaa” utan det måste ske rätt. Närmast ligger ett besök hos en fysioterapeut. Min kropp har burit på och fött ett barn – krafterna att räkna med och som jag respekterar. Så låt 2018 bli ett skadefritt och lugnt återhämtningsår med bebis- och cykelglädje. Vad jag har för ”privata” planer återkommer i ett eget inlägg.

Puss och vad har ni för cykelplaner för 2018?

Hej.

Skulle ju igår blogga om förgårdagens episka istur men hade för ont i hjärtat (bokstavligen) för att förmå mig göra annat än att liggandes insupa min gudomliga Ivars kroppsvärme och fosterställningsbada bort det mest intensiva. Bada badkar är som cykling. Eller som kvällsjobb. Ni som vet vet.

Men förgårdagens tur! Min andra efter förlossningen. En av de sista i år.

Hur kändes det då?

Eftersom det var tungt och halt i ett och jag behövde driv, var lite för ivrig och något överklädd (noob again, ni vet) så fick jag upp pulsen och svetten fort. Övervikten jag bär på och motvinden ut till vändpunkten i byn Vinnersjö gjorde förstås sitt också. Ut var det alltså tungt. Det gjorde dock inget mentalt utan jag gladdes åt friheten och cykelkänslan. Inte ens ljuden från bromsbelägget mot det något skeva bakhjulet och vevpartiet dämpade känslan.

Väl framme i Vinnersjö fick jag en glad överraskning – Jonas (och Hoppetuss i sin maxicosi) hade kört ”följebil” och stod redo med kameran och hejaropen vid vändpunkten. Det var bara att skärpa sig och ta fram de där extra watten på vägen hem… inte minst för att inte låta kroppen bli kall och riskera få hemskheten mjölkstockning.

Fast egentligen har jag för lite stats för att verkligen förstå turens ansträngningsnivå. Även om det var hur mysigt som helst att äntligen slippa den trista upprätta sittställningen så var det svårt att fördela kraften perfekt. Inte minst för att magmusklerna inte är tillbaka ännu. Som att jag knappt hade någon kraft i magen. Vilket säkert också stämde. Lite deprimerade men det är bara att acceptera. Jag har på grund av min onda rygg lärt mig många bra coreövningar så det är väl ”bara” att träna upp bålen igen. Lägger upp dem i något inlägg *antecknar*

I övrigt hade jag fullt upp med att koncentrera mig på cyklingen. De två gångerna jag lät tankarna sväva iväg på något annat än den utan att överdriva rätt krävande iskörningstekniken blev också de två gångerna jag var på väg ut i diket. Åh så härligt det är med teknisk körning på det sättet!

Med andra ord så fick jag uppleva rätt mycket på denna strax över timme cykling Basemile Snowdown-style. Pulsen, farten, cykelkrånglet, mot- och medvinden, ett par kroppsliga tillkortakommanden, istekniken, snön, att benen fortfarande fanns där…

Men något var nytt. Något jag inte haft tidigare, trots att det varit mig ynnest att sedan sportcykeldag ett omges av en skara hejande cyklande och icke-cyklande vänner och världens grymmaste hejare till lillebror –

– en alldeles dunig, mjuk, småtung, rosenrosig liten pojk som utan att veta om det själv hejade på sin mamma.

Jag… vill gråta.

Puss och sladd och Jonas kort kommer upp så småningom.

P.S. Gruppen Vintercyklisterna väntar på era #vintercykling- och #festive500-upplevelser ❄️💨 

Överbylsad som den noob-på-nytt-cyklisten jag är haha

God jul på er mina julfirande läsare – och dräglig stå-ut-med-julen-kväll på er mina icke-julfirande diton

önskar vi som gör Cykelkatten –

Katja, Katjas alla cyklar och alla andra härliga och dråpliga karaktärer som förekommer i den här bloggen.

Som icke-sverigefödd (i Ryssland firas julen ca två veckor efter nyår och är en mycket mer religiöst betingad högtid än i moderna Sverige. Istället är det nyårsfirandet som har granen och Farbror Frost med klappar) har jag inte den svenska julen i blodet. Däremot missar jag sällan ett tillfälle att festa till och julen är en kanoners tradition och just ett sådant tillfälle jag har tagit till mitt hjärta. Och så blir det ju två firanden med två uppsättningar paket – win-win liksom!

I år firar vi julen  hemma hos Jonas familj uppe i Hedesunda. Jag började dagen med att köra en timma på den gnistrande isiga Vinnersjövägen med Jonas och Hoppetuss som överraskade mig genom att följebila och heja. Mina grabbar = bäst! <3

…shit har jag en BEBIS i år? 

OMG

*dessa små nålar av kärlek som nästan gör ont*

MIN BEBIS!

Eh… sorry, host

Nu är vi mätt och ska öppna lite klappar. Imorgon ska det bli blötväder så det sitter bra att passa på att vila från någon hårdare träning men blogga om dagens tur ska jag.

Puss!

 

Jag har cyklat –

– en simpel torr fras

men är samtidigt kvintessensen av hela skiten!

Jag hade tänkt att döpa detta inlägg till

Dubbla behåar och ovana muskler… nä, för käckt

eller kanske

Min första cykelrunda efter förlossningen… nä, för tråkigt informativt

eller kanske

Fyrtio+ minuter av mörkerkörning på is och bröt, och jag fegade inte alls (förutom km ett)… nä, för långt och för kaxigt, jinxy liksom

eller kanske

Äntligen bock! Äntligen dubb! Äntligen dropad cross! Äntligen smala däck!… nä, då blir min MTB ledsen där den bor hemma hos Johan

eller kanske

Hjärtat blöder men ögonen glöder som jag skrivit på insta? nä, för dramatisk för att beskriva den trista sorgsenhetsridån som tyvärr – för jag hade längtat så till denna första cykelturen! – dämpade glädjen.

Vi får nöja oss med den torra frasen som sammanfattar det hela och oändligt mycket till.

Jag har cyklat.