Hej.
På dagens träningsschema står det – tänka sig! – simning kl 6 med en tjejkompis. Det var inte igår (men jag kan ju liksom inte hinna med allt)
Jag simmade hela min barndom.
Lärde mig att simma på landet. I favvosjön på Karelska Näset. Medan mamma metade abborre.
Helt fantastisk sjö för små nybörjarsimmare om jag får säga. Grund på precis rätt ställen och djup också. Med hala, gröngeggtäckta klippor man kunde åka nedför rakt in i det kalla friska vattnet, roligare än alla vattenrutschbanor i världen! Plask!
Och så skar man sig om knäna också, på de små vassa stenarna på sjöbotten, när man skulle ner och leta skatter under vattnet.
I stan var det något tuffare. Jag skrevs in i en simgrupp bestående av något äldre konstsimmande tjejer med hydrodynamiska mössor och sportslig stolthet i blicken. Tävlande tjejer. Säg att jag var nio. De var tolv. Stor skillnad.
Snacka om att jag var skraj! Stod och tryckte i duschen och ville aldrig komma ut, livrädd för de vuxna tjejerna. Mamma hade köpt en jättegullig persikofärgad simmössa till mig. Med blommönster har jag för mig. Jättegullig var den, men knappast hydrodynamisk. Så jag stod där, smal som ett streck, med långa darriga ben, svaga armar. Det enda som putade ut var den darriga läppen och så magen kanske. Jepp, precis så såg jag ut – tunn och med putig mage.
Konstsim blev ingen hit. Inte gruppdans heller (och inte kör heller, för den delen, men det är en annan historia).
Jag gillade att simma ensam, simma snabbt, långt och målmedvetet. Jag kunde för allt i världen inte förstå varför jag måste göra samma rörelser som nio andra. Man kom ju ingenvart, de hydrodynamiska mössorna till trots.
Och så ljudet. Det metodiska, dova bankandet av metallföremål mot bassängkanten. Ett tu tre. Ett tu tre. Gör rätt. Gör som alla andra.
Bankandet upphörde inte i och med min övergång från konstsim till klassisk simning. Tränaren var hård. Jag gjorde mitt bästa. Armarna blev starkare. Axlarna bredare. Lungorna blev världsbäst på att andas. Jag blev riktigt snabb. Jag hade nu ingenting emot att simma bredvid de andra. Men enbart bredvid. För att komma i mål ensam.
Med simningen kom också de konstanta förkylningarna. Det konstanta kissandet. Klorsmaken i munnen. Men också självförtroendet. Och kärleken till vattnet.
Fortfarande trivs jag bäst i öppna vatten. Stora svala sjöar. Och hav, helst med vågor att kämpa emot. Tunna hala vattenväxter som smeker mina vader. En vetskap om alla hemligheter på botten. Drömmar om skepp och frihet.
Och så en liten gammal simhall (jepp, Kristiansborg borde tas tag i snarast!) här i Västerås och ett par-tjugofem längder en tisdagseftermiddag.
I rena rama träningssyften.
Helt ok faktiskt. Jag vet ju – sommaren kommer förr eller senare och tar med sig öppna vatten.
