Jag kan det här ljudet utantill.
Ljudet av spinningsalen innan stormen.
Swisch swisch går det. Lätt rullning.
Ju fler som droppar in, desto tydligare. Swisch swisch.
Glada miner. Hälsningar. Koncentration.
Swisch swisch.
Sedan, när salen är full, när basen sänker sig tyngre och tyngre över cyklisterna, när motståndet ökar i takt med att minerna blir mer och mer sammanbitna och jävlanammor kommer fram istället för naiva före-träningen-leenden, ja då är det inte bara det tysta rulljudet som hörs.
Då hörs rumpor som kränger över sadlarna.
Då hörs stönanden från dem som inte riktigt klarar att vänta med att gå upp i puls utan vill, ska, nu (typ såna som jag).
Då hörs instruktörens alltmer hesa glada röst.
Då hörs tankarna. Djävulen inuti en som snällt ber en att trampa snällare men man lyssnar inte.
Då hörs energin.
…
Och sedan, plötsligt, när man tror att man inte orkar längre…
swisch swisch.
Dags för utrullning och stretching.
 |
| Igår blev det distansspinning (75 min) samt en omgång SkiErg |
amen på det!! Du satte verkligen känslan på pränt! Det är just detta som jag får gåshud av där framme på instruktörscyklen. Att höra ljudet av cyklarna innan, koncentrationen, fullt fokus. Det är den bästa stunden! (bortsett från känslan att alla bara gör som man säger, oavsett liksom, samtidigt som de tjoar, stönar, sjunger med).
Cykellycka!!!!:)