Blogg

Tja.

Får ibland tankar som är liksom för små för bloggen men för great för att hamna i periferin.

Hade tänkt att jobba lite mer på den innan ni fick ta en del av den, men äsch. Slänger in en gif då och då när lusten faller på. En #tumblr behöver väl inte vara speciellt snygg till skillnad från denna utsökt skitnödiga blogg 😀 <333

WYARC-tumblr får en egen länk strax under bannern däroppe. Bokmärk now!

Fan, är helt översållad med jobb och stress och all pain no pedal makes Katja a dull girl etc etc så idag får ni nöja er med Sean Kelly’s legs.

God morgon kära läsare!

Det här inlägget är ganska långt och handlar om Alfred och hans kokosbollar, som han ville bjuda på under Tour de Chat. Alfred är försäljaren som kränger kokosbollar och havrebollar ur en vagn med just texten “COCOSBOLLAR” i korsningen där den västmanländska flacken övergår i uppländska backar.

Vi stannar till vid den här korsningen för att någon måste pinka. Och för att kanske någon är sugen på en liten boll av något slag. Kanske kan vi dela på en kartong, eftersom det inte är aktuellt att bära med sig några som helst bollar av det här slaget i ryggfickan. Bara gubben tar kort.

Försäljaren ser att vi är cyklister och får reda på att vi ska till Stockholm och tillbaka och vill genast bjuda oss på cocosbollar. Ett upp- och nedvänt lock med sex bollar sträcks fram mot oss, och locket vandrar runt tills det är tomt. Cocosbollen är som väntat inte massiv utan av chokladfanér; med äggskum inuti och en botten av rån. Perfekt mellanmål. Sedan kommer huvudrätten; ett lock till sträcks fram och på detta ligger havrebollar. Jag tvekar lite men tar en, och de är precis så smöriga och mjuka och otäcka som jag tänker mig. Inte mycket havre i dem inte. Men vi smaskar allihop i oss bollarna och tackar Alfred, som vi får reda på att han heter.

Vi pratar lite med Alfred, vad snäll han är som ger oss av sina bollar! Han kan inte ha det för fett, undrar hur lönsamheten på en sån här cocosbollsvagn är? En bit bort står en grönsaksvagn där en tant i högklackat verkar ha spetsat in sig på jordgubbar och purjolök, och nån majskolv. Vi passar på att smita in bakom grönsaksvagnen och pinka när tanten är färdig. 

Alfred önskar oss lycka till på vår färd mot Stockholm. Precis när vi ska till att dra, sträcker Mattias fram en guldtia mot Alfred. Det är meningen att Alfred ska ta emot den så att han inte går back på oss. Alfred säger nej, och Mattias trugar. 

Men Alfred vill verkligen inte. Det var ju hans gåva till oss, en lyckönskning på färden till storstan. 

En gåva som vi först tog emot, och nu vill lämna tillbaka. Kräkas upp på marken framför honom. 

Varför gör vi så här? Varför kan inte den som vill bjuda, dela med sig av någonting, få göra det? Kan man inte bara ta emot en gåva och vara lite kåt, glad och tacksam?

Tydligen inte. 

Det här med att bli bjuden på saker har jag funderat mycket på. En del utifrån att jag är tjej och förväntas ta emot diverse drinkar och annat. Men hela krog-plotten är rätt uttjatad så jag skiter i den. “Hej, men nej”, ni fattar. Är man inte intresserad av snubben i fråga så låter man sig inte bjudas, fair enough. Är man inte intresserad så tackar man inte ja till en fika, även om man vet att han kommer att betala, osv. Det finns helt enkelt inga gratisluncher! (Men om man blir bjuden på en cykeltur på tu man hand av en tillräckligt trevlig person får man ju ändå hjälp att ta vind, och det är ju bekvämt oavsett eller? Det här med att bli bjuden på cykeltur är onekligen lurigt, vilka förväntningar finns egentligen från den som bjuder? Och från den som tackar ja? Ju fler som kan dra och ta vind, och ha med sig reservslangar, desto bättre för alla, är ju logiken i klungan. Eller så är cykelinbjudningar helt neutrala, fredat område, kan vi inte bara bestämma det)

Den som blir bjuden på något hamnar i ett sorts underläge gentemot den som bjuder. Den som har råd och den som inte har råd. En sorts tacksamhetsskuld skapas, och den som blir bjuden måste antingen hänga jättemycket med den som bjuder, eller snarast bjuda tillbaka för att bli kvitt sin skuld. 

Är det praktiskt eller romantiskt att den ena personen tar notan om man är på dejt? Definieras själva dejtandet av att den ena personen står för fiolerna? Om man säger “vi betalar separat”, betyder det då att det man är ute på inte är en dejt?

Jag har alltid haft svårt för att bli bjuden av mina föräldrar. Eftersom jag har flyttat så många gånger i mitt vuxna liv så kommer de ofta på besök och hjälper till och så vill de köpa en massa toapapper och tandborstar och grejer. Eller pizza när man har packat upp allting. Eller så vill de ta notan när vi ses på tu man hand i Stockholm. Jag vill vara självständig och visa att jag har egna pengar som jag kan betala med. Och de är som föräldrar är mest: vill betala, vill ge, är generösa mot sina barn (mina fina föräldrar, kram på er!!).

Är jag otacksam som tackar nej? Eller bortskämd och beräknande som tackar ja? 

En gång då jag verkligen gick till botten med det här att bli bjuden var när jag var i Mozambique första gången, 2005. Det var med högskolan, fältstudier, och så semester ovanpå det. Vi bodde på ett vandrarhem i Vilankulo, dykparadiset Vilankulo, Vilankulo med de två nationalparksöarna Bazaruto och Benguerra i horisonten och den stora marknaden och ja, hursomhelst. Vilankulo, vandrarhemmet i Vilankulo. Där bodde en kille från England eller nåt, och en kväll hängde vi i baren och pratade om en tjej på vandrarhemmet som han var nyfiken på. Minns inte vad hon hette, bara att jag inte riktigt tyckte om henne. Killen ville bjuda mig på ett glas vitt vin, men jag sa att det inte var nödvändigt, jag kunde betala själv. Han insisterade, och jag sa nej än en gång. 

“Det där är oartigt”, sa han till slut. 

Han ville bjuda, det var ingen stor summa. Ingen stor ekonomisk uppoffring. Varför sa jag nej? Det fattade väl han också att jag hade råd. Han var en enkel kille som ville ta notan, och som kände sig oschysst behandlad när han inte fick. 

Jag tänkte mycket på det där. Dels tänkte jag på att jag i fortsättningen skulle försöka vara lite mera smidig, vara mer smooth, i största allmänhet. Men vad i mig var det som gjorde att han inte fick bjuda? Vad var det för beroendeställning jag var så rädd att hamna i? Han var ju till och med trevlig, och hade uppenbarligen en annan tjej på gång, så det var ju inte för att få ligga som han höll på och ville köpa ett glas vin åt mig.

Och som i förrgår, när jag blev strandad utanför Strängnäs och Valle fick komma med sin lilla vita miljöbil (hurra!) och hämta mig. Det var ju en hel del mil, och mitt i den gudomliga septemberkvällen, hur skulle jag kunna återgälda detta? 

“Nästa gång är det du som hjälper mig”, sa Valle då. “Eller så hjälper du någon annan”. 

“Men jag äger ingen bil”, sa jag. 

“Du kanske gör det när det väl är dags”, sa han (antingen så tänkte han att han aldrig kommer behöva bärgning, eller så var det en uppmaning till mig att skaffa en bil NU så att jag kan stå på pass och vara till hands om något händer).

F-n, cykling är en bilberoende sysselsättning! Inte ens på tåget från Enköping får man ta med sin lilla tvåhjuling. Varför bor man inte i Köpenhamn.

Men ni fattar. Valles poäng var att idag var det hans tur att hjälpa, imorgon är det någon annans. Och det spelar inte så jättestor roll om det är just jag som hjälper just Valle just imorgon, huvudsaken är att det jämnar ut sig. 

Som när jag för tre år sedan lånade ut 2 000 kronor till en bekant i nöd. Det var till hyran. Jag visste att jag inte skulle få tillbaka pengarna, och det har jag fortfarande inte fått, men det ingick liksom i själva utlånandet just då till just honom. 

Eller när jag hade mosat mina adidasbrillor efter Engelbrektsrundan och Katja erbjöd mig sina avlagda på långlån. Hur beroende blev jag inte då? Jag skulle få låna dem på obestämd tid, men jag hade ingenting som hon skulle ha nytta av att låna av mig på obestämd tid.

Och när Micke Iremo kom förbi med en sensor till cykeldatorn, en sådan jag hade tappat under backlägret i Jönköping, och han inte ville ha något för den. “Hellre att den gör nytta än att den samlar damm hemma”, menade han. Vad svarar man på sånt? Tur att jag hade några cykelkakor hemma som jag kunde skicka med honom!! 

Senast igår åkte jag till Mattias och fick med mig två slangar som hade för korta ventiler för hans aero hjul. Och hämtade en DBS som han hade omhändertagit och fixat och som jag visserligen hade betalat för men ändå. Så nu har han en middag innestående. 

Jag erbjöd faktiskt cocos-Alfred en av mina levande cykelkakor från ryggfickan, men han sa nej. Jag minns känslan, som att mina cykelkakor inte dög åt nån j-a kokosbollsförsäljare!! Jag ville ju bjuda igen, ville göra ömsesidig byteshandel, och så fick jag inte. 

Men Alfreds poäng var att vi var cyklister och i större behov av energi än han. Så därför var det vi som skulle bli bjudna från kartongerna med havre- och cocosbollar.

En dag fick jag plötsligt en honungsburk av Katja. Från bin på Askö, med fin etikett. Bara sådär!

Jag funderar fortfarande lite på hur jag ska återgälda Valle. Men han gick faktiskt med på att bli bjuden på en öl vid tillfälle. 

“Tills jag behöver hjälp på riktigt alltså”, som han sa.

Och som det så fint heter, “livet är ett givande och tagande”. Två cykelslangar med för kort ventil mot middag, ett kedjelås mot lite rödtjut.

/Anna 

Det här inlägget börjar den 17 augusti på Bianchi Café & Cycles, Norrlandsgatan 20 i Stockholm. Vi, ett gäng västeråscyklister som firar Cykelkattens 100 (nu 122!) likes på Facebook, har cyklat de tolv milen från Västerås. Vi har blivit hämningslöst fotograferade av vår följebil och känner oss omåttligt proffsiga.

Det är i sus och dus på cykelhaket i storstan där servitörerna pratar italienska som jag kastas tre år tillbaka i tiden – av en cyklist jag knappt känner.

Anders Karlsson.

Anders Karlsson sätter sig mittemot mig med en tallrik mat. Han ger mig och Katja varsin melonskiva från sin tallrik och det är ungefär då, precis där, som jag inser att Anders Karlsson har varit hemma hos mig. Jag har öppnat dörren och Anders har stått i mitt trapphus i cykelmundering och det har varit novembermörkt. Han har tittat lite ned i golvet och haft med sig två cykeljackor som jag har provat. Två gulblåa med proffsmeriter av något slag, kanske från Kroatien.

Anders är den som svarade på min annons om cykelkläder för ganska exakt tre år sedan när jag precis hade köpt racer. Jag ville hitta begagnat och just då en vindjacka. Jackorna som Anders ville sälja var tyvärr för stora för mig så det blev ingen affär, men senare fick jag ett mejl. “Anders K” hette det i avsändarraden. I mejlet fanns bild på ett av många hemmabyggen. Jag minns att jag som alltid när folk bygger grejer, förbluffades av hur han lyckades montera ihop lite olika delar till en fungerande cykel. Han måste vara oerhört kunnig, eller väldigt passionerad.

Anders Karlsson – Anders K.

Och nu sitter han här mitt emot mig på Norrlandsgatan 20 efter tolv mil i sadeln och käkar italiensk buffé. Ibland plirar han stillsamt upp på mig, som han gjorde i trapphuset för tre år sedan.

Dags för avfärd, alla står och stampar och fyller på vattenflaskor och går på toa en sista gång. Vinkar hej då till följebilen, vi ses efter vägen! Jag är så där oförskämt pigg som jag bara blir efter tio mils uppvärmning. Jag leder oss ut ur Stockholm genom Rålis och Vällingby och ut på landsvägarna. Jag njuter, flyger, svävar. Roar mig med att ta rygg på Anders K – han är den typen av cyklist som gör det svårt för mig att se var kroppen slutar och var sadel, trampor och styre börjar.

Anders K tar mycket vind. Vid Kallhäll är han så långt framför oss att han inte hör när vi ropar. Det är ju fel avfart. Anders, stanna, Anders, vänd. Hallå, Anders. Men han är redan vid horisonten. Vi stannar, dricker vatten, tittar mot den gula pricken som försvinner i fjärran – och som till slut kommer tillbaka till oss.

Strax innan Enköping tvingas Katja bryta. Ett knä jävlas och ingenting av det vi tipsar om hjälper. Följebilen stannar till och Katja linkar in medan Rosen surras fast på taket.

En person kort, inte bra.

Vi klickar i och fortsätter och till slut rullar vi in i vår hemstad. Västmanland välkomnar oss med en alldeles osannolik kvällning, som vi inte kan se oss mätta på. Får det vara så här vackert att cykla?

Så når vi Hälla och stannar på parkeringen, där följebilen väntar. Katja har förberett så att alla cyklister och fotografer och sjukvårdare i följebilen får en plastmugg med nånting starkt i.

Vi gjorde det.

Vi startade en mulen augustimorgon och cyklade genom regn och blåst och rullade in i Stockholm över Tranebergsbron. Vi smekte längs med stadshuskajen och landade på Norrlandsgatan.

Sedan cyklade vi hem igen.

Och om någon frågar mig om jag hellre kör Västerås-Stockholm T/R än Vätternrundan, eller något annat lika långt som jag någonsin provat, så svarar jag

ja!

/Anna

Man behöver, för fyra portioner:

Till lax: ½ färsk lax, mer eller mindre filéad fast med skinnet kvar, matolja, helst raps- och olivblandning, salt, vitpeppar, färska kryddor efter smak, jag kör gräslök, lite timjan, sedan är jag rätt så förtjust i Seafodd & Fish-blandningen från Santa Maria (om man har ont om tid)

Till potatismos: Potatis, mjölk, smörklick, salt och pyttelitet riven muskot

Till saffransyoghurt: Naturell yoghurt à la “jag-är-ingen turk-utan-grek”-varianten från Lindahls, saffran, salt, peppar, rödlök, en tesked röd rom.

Hej.

En liten inblick i hur det ser ut i jobbets omklädningsrum när jag väl dratt av mig mina cykelkläder. Gammelbibsen (trekvartisar belgian style, kallt om knäna nu ju), gigantiskt färgglatt badlakan, takterrassol, duschånga. Härlig stämning!

Som ni kanske så befinner jag mig i mentalt inferno just nu då jag inte kunnat cykla på ett par veckor (!) pga. dryg knäsmärta. Men imorse stod jag inte ut längre utan cykel så jag tog mig ut på en ytterst kort och försiktig hurtigrunda. De få milen räckte för att knäet skulle småbråka, visserligen pyttelite men ändå. Jag tordes inte köra längre ut från staden ifall det skulle bli sånt läge som sist, när Valle fick hämta mig med bil. Var ju tvungen att hinna till jobbet i tid också. Tanken var mest att försöka testa den nya sadelinställningen och bara rulla lite. Hålla i bocken, smeka sadeln med rumpan, stå lite i de gulliga små västmanländska backar och så. Ni fattar. Jag hann inte bli speciellt svettig, men jag hann i alla fall andas lite cykel.

Det verkar i alla fall som att knäet gillar den nya sittställningen bättre, även om sadeln är lite för baklutad. Den eventuella inflammationen verkar dock inte lagt sig helt ännu så jag kommer att behöva ta det lugnt och rehabba eländet i några (förhoppningsvis inte alltförmånga) dagar till innan jag kan börja lita på mitt knä så pass mycket att jag kan börja köra med klubben och träna som vanligt igen.

Att jag ska vara så stark och så skör samtidigt… Jag hoppas verkligen att det beror på att jag ändå är relativ nybörjare på landsväg (är ju i slutet av min andra säsong) och att åren på cykeln kommer att stärka min kropp så att småsaker som sadelhöjdens centimeter inte fäller mig så hårt som de har gjort nu.

Hej.

Har ni noterat den senaste tidens “anti-träningshets”-rapporteringstrenden i inhemska media? Till exempel den här artikeln i dagens DN. Om att folks tränar ofta, tränar hårt och gärna talar om det, exempelvis genom uppdateringar i sociala media (och alltså retar galla på den osäkra Jane Doe som inte gärna accepterar att någon skiter i det där med lagom).

Det talas om prestationsångest och oduglighetsångest. Nästan alla artiklars röda tråd är att vi, som tränar mycket och hårt inte accepterar oss själva som vi är och inte tror på att vi duger som vi är.

Låt mig kontra detta påstående som möjligen går att tillämpa på vissa, men långt ifrån alla. Och speciellt inte mig.

För er som känner mig kommer det inte som någon nyhet, men jag är en tjej med extremt gott självförtroende. Helt ärligt. De får komplexen jag haft har oftast berott på lågpersonlighetsidioters uttalanden, ja kritik från sådana personer som jag rensat bort ur mitt inre liv, snabbt, effektivt och utan att ångra mig en sekund. Min mamma har sedan bäbistiden intalat mig att jag är finast och bäst – bara jag försöker vara en godhjärtad person också – och vem är jag att inte tro min mamma.

För ni ser, min mamma – och med henne de personerna som har varit vettiga nog att inspirera mig till stordåd som bildning, intressen och sånt – har också lärt mig att det där med att gå runt och vara finast och bäst kommer inte bara inifrån. Det är enbart genom att hela tiden sträva efter att bli en godare, klokare och modigare människa som man samlar på sig den rättighet, ja legitimiteten att vara stolt över sig själv.

Frasen duger som jag är är ju så otroligt… ologisk, eller vad säger man om saker som typ, mer låter smarta än vad de egentligen är? En temugg kan duga som den är, eftersom muggen är en statisk pryl som ser likadan ut år efter år efter år. En mugg är en mugg punkt slut. Men en människa? Har du träffat någon person som sett exakt likadan ut och varit likadan inuti, år efter år efter år? Vad som jag är? Hur är jag då? Är jag tjock eller smal eller mittemellan? Är jag blond eller fuskrödhårig eller slingad? Är jag glad eller är jag nyvaken eller är jag sugen på en joint? När du säger att du accepterar mig som jag är, kan du vänligen precisera vad just du menar med mig? Och hur fasiken ska jag veta vad du kräver utav mig för att just du ska acceptera mig så som jag är enligt dig?

Jag har en sjujäkla massa bekanta och diverse folks som jag på något sätt interagerar med. Kollegor, bekanta, festfolks, träningsfolks, cykelfolks, random folks, folks. Alla de har en varsin uppfattning om hur Katja är. Ska jag gå runt och intervjua dem alla, sorry dude, men jag tänkte fråga dig, hur är jag som Katja enligt dig egentligen? För annars är jag ju rädd att jag liksom, gör fel drag här i livet så att jag inte längre duger som jag är, och då blir du ju ledsen på mig.

Ibland känns det som att begreppet duger som man är är fasligt lik begreppet lagom medelsvensson med diverse brister och skavanker och gärna något fel eller två så att man känner igeeeeen sig. Och jag vet inte hur det är med er, men jag vill inte vara en sådan typ som mår bra av att känna igen mig i folks tillkortakommanden. Se här, han trycker också en fet pizza i sig sittandes i bilen på väg från jobbet för att spela på hästar, höhö, då är jag inte ensam i alla fall, höhö. Jag ser hellre upp till folks än försöker hitta deras skavanker för att “ta ner dem på min nivå”.

Men sedan undrar jag, varför måste strävan efter personlig utveckling jämt ställas mot missnöje? Bara för att jag strävar efter att bli snabbare (eller starkare, eller modigare, eller bättre på franska eller whatevs, pick your own subject) så behöver det absolut inte betyda att jag är missnöjd med läget nu. Tro mig – anledningen till att jag facebookar en läcker bild på mig i min nya teamdress riding solo ute på västmanländska slätten är inte för att jag är rädd att jag inte duger som jag (hur jag nu är) utan för att mina vänner blir glada av att se att jag har det bra, och kul, och spännande. För det blir i alla fall jag glad utav – när jag ser att mina vänner har det bra och gör något vettigt utav sina timmar. För mår man dåligt av att se sina vänner må bra och göra kul stuff – ja då är det kanske dags att sluta prenumerera på vännens uppdateringar och rannsaka sin egen personlighet.

Vi människor är gjorda för att aldrig vara nöjda. Det är en fantastisk gåva vi har fått av naturen – gåvan att hela tiden sträva uppåt, att vilja lära sig, spränga gränser. Vi har lyckats bygga pyramider, vi har lyckats framställa antibiotika, vi har lyckats cykla över berg där sådana som Napoleon (visserligen också människa, men ändå) hade förfrysit häcken av sig. Är inte vi fantastiska? Varför måste vi i så fall sluta upp med det? Min kärlek till mig själv som person finns där – men den är inte villkorslös. Jag finner det helt ok att ibland vara arg på mig själv för min lathet och självsvek, för jag anser att mitt liv är en gåva jag måste förvalta väl. Jag vägrar lagom och jag vägrar sluta med att öppet sträva uppåt mot mina höjder för att tillfredsställa dem vars självbild begränsas av missunnsamhet och avundsjuka.

Och jag vill så gärna även se mina folks glada, och strävandes uppåt. Mot sina höjder, vilka de än nu må vara. På sina sätt – ja för jag tror att folks ändå vet bäst vad som är bäst för dem. Och på samma sätt som jag inte ställer några krav på deras sätt att vara på – så hoppas jag att de låter mig sitta här, med mitt sätt, med mina krav på mig själv, utan att för den delen tro att jag öppet visar de kraven för att de ska må sämre. Tvärtom.

För att begränsa istället för att peppa – ja det om något skulle ge mig äkta ångest!

ett. Tortera själen på närliggande gym, i mitt fall F&S. Stå ut med folks som tränar i bomull och noppriga reklam-tröjor. Men vadå, allt för att stärka kroppen bla bla. Tur instruktörerna är grymma och folks hjälpsamma, även de i bomull och noppriga reklam-tröjor. De kanske känner samhörighet eftersom jag jämt sportar gamla noppriga Rapha-sockor på gym. Jo, så måste det vara.