CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Cykel

Därför blev nog Alfred stött – om cocosbollar och om annat vi blir bjudna på

Det här inlägget är ganska långt och handlar om Alfred och hans kokosbollar, som han ville bjuda på under Tour de Chat. Alfred är försäljaren som kränger kokosbollar och havrebollar ur en vagn med just texten ”COCOSBOLLAR” i korsningen där den västmanländska flacken övergår i uppländska backar.

Vi stannar till vid den här korsningen för att någon måste pinka. Och för att kanske någon är sugen på en liten boll av något slag. Kanske kan vi dela på en kartong, eftersom det inte är aktuellt att bära med sig några som helst bollar av det här slaget i ryggfickan. Bara gubben tar kort.

Försäljaren ser att vi är cyklister och får reda på att vi ska till Stockholm och tillbaka och vill genast bjuda oss på cocosbollar. Ett upp- och nedvänt lock med sex bollar sträcks fram mot oss, och locket vandrar runt tills det är tomt. Cocosbollen är som väntat inte massiv utan av chokladfanér; med äggskum inuti och en botten av rån. Perfekt mellanmål. Sedan kommer huvudrätten; ett lock till sträcks fram och på detta ligger havrebollar. Jag tvekar lite men tar en, och de är precis så smöriga och mjuka och otäcka som jag tänker mig. Inte mycket havre i dem inte. Men vi smaskar allihop i oss bollarna och tackar Alfred, som vi får reda på att han heter.


Vi pratar lite med Alfred, vad snäll han är som ger oss av sina bollar! Han kan inte ha det för fett, undrar hur lönsamheten på en sån här cocosbollsvagn är? En bit bort står en grönsaksvagn där en tant i högklackat verkar ha spetsat in sig på jordgubbar och purjolök, och nån majskolv. Vi passar på att smita in bakom grönsaksvagnen och pinka när tanten är färdig. 

Alfred önskar oss lycka till på vår färd mot Stockholm. Precis när vi ska till att dra, sträcker Mattias fram en guldtia mot Alfred. Det är meningen att Alfred ska ta emot den så att han inte går back på oss. Alfred säger nej, och Mattias trugar. 

Men Alfred vill verkligen inte. Det var ju hans gåva till oss, en lyckönskning på färden till storstan. 

En gåva som vi först tog emot, och nu vill lämna tillbaka. Kräkas upp på marken framför honom. 

Varför gör vi så här? Varför kan inte den som vill bjuda, dela med sig av någonting, få göra det? Kan man inte bara ta emot en gåva och vara lite kåt, glad och tacksam?

Tydligen inte. 

Det här med att bli bjuden på saker har jag funderat mycket på. En del utifrån att jag är tjej och förväntas ta emot diverse drinkar och annat. Men hela krog-plotten är rätt uttjatad så jag skiter i den. ”Hej, men nej”, ni fattar. Är man inte intresserad av snubben i fråga så låter man sig inte bjudas, fair enough. Är man inte intresserad så tackar man inte ja till en fika, även om man vet att han kommer att betala, osv. Det finns helt enkelt inga gratisluncher! (Men om man blir bjuden på en cykeltur på tu man hand av en tillräckligt trevlig person får man ju ändå hjälp att ta vind, och det är ju bekvämt oavsett eller? Det här med att bli bjuden på cykeltur är onekligen lurigt, vilka förväntningar finns egentligen från den som bjuder? Och från den som tackar ja? Ju fler som kan dra och ta vind, och ha med sig reservslangar, desto bättre för alla, är ju logiken i klungan. Eller så är cykelinbjudningar helt neutrala, fredat område, kan vi inte bara bestämma det)


Den som blir bjuden på något hamnar i ett sorts underläge gentemot den som bjuder. Den som har råd och den som inte har råd. En sorts tacksamhetsskuld skapas, och den som blir bjuden måste antingen hänga jättemycket med den som bjuder, eller snarast bjuda tillbaka för att bli kvitt sin skuld. 

Är det praktiskt eller romantiskt att den ena personen tar notan om man är på dejt? Definieras själva dejtandet av att den ena personen står för fiolerna? Om man säger ”vi betalar separat”, betyder det då att det man är ute på inte är en dejt?

Jag har alltid haft svårt för att bli bjuden av mina föräldrar. Eftersom jag har flyttat så många gånger i mitt vuxna liv så kommer de ofta på besök och hjälper till och så vill de köpa en massa toapapper och tandborstar och grejer. Eller pizza när man har packat upp allting. Eller så vill de ta notan när vi ses på tu man hand i Stockholm. Jag vill vara självständig och visa att jag har egna pengar som jag kan betala med. Och de är som föräldrar är mest: vill betala, vill ge, är generösa mot sina barn (mina fina föräldrar, kram på er!!).

Är jag otacksam som tackar nej? Eller bortskämd och beräknande som tackar ja? 

En gång då jag verkligen gick till botten med det här att bli bjuden var när jag var i Mozambique första gången, 2005. Det var med högskolan, fältstudier, och så semester ovanpå det. Vi bodde på ett vandrarhem i Vilankulo, dykparadiset Vilankulo, Vilankulo med de två nationalparksöarna Bazaruto och Benguerra i horisonten och den stora marknaden och ja, hursomhelst. Vilankulo, vandrarhemmet i Vilankulo. Där bodde en kille från England eller nåt, och en kväll hängde vi i baren och pratade om en tjej på vandrarhemmet som han var nyfiken på. Minns inte vad hon hette, bara att jag inte riktigt tyckte om henne. Killen ville bjuda mig på ett glas vitt vin, men jag sa att det inte var nödvändigt, jag kunde betala själv. Han insisterade, och jag sa nej än en gång. 

”Det där är oartigt”, sa han till slut. 

Han ville bjuda, det var ingen stor summa. Ingen stor ekonomisk uppoffring. Varför sa jag nej? Det fattade väl han också att jag hade råd. Han var en enkel kille som ville ta notan, och som kände sig oschysst behandlad när han inte fick. 

Jag tänkte mycket på det där. Dels tänkte jag på att jag i fortsättningen skulle försöka vara lite mera smidig, vara mer smooth, i största allmänhet. Men vad i mig var det som gjorde att han inte fick bjuda? Vad var det för beroendeställning jag var så rädd att hamna i? Han var ju till och med trevlig, och hade uppenbarligen en annan tjej på gång, så det var ju inte för att få ligga som han höll på och ville köpa ett glas vin åt mig.

Och som i förrgår, när jag blev strandad utanför Strängnäs och Valle fick komma med sin lilla vita miljöbil (hurra!) och hämta mig. Det var ju en hel del mil, och mitt i den gudomliga septemberkvällen, hur skulle jag kunna återgälda detta? 

”Nästa gång är det du som hjälper mig”, sa Valle då. ”Eller så hjälper du någon annan”. 

”Men jag äger ingen bil”, sa jag. 

”Du kanske gör det när det väl är dags”, sa han (antingen så tänkte han att han aldrig kommer behöva bärgning, eller så var det en uppmaning till mig att skaffa en bil NU så att jag kan stå på pass och vara till hands om något händer).

F-n, cykling är en bilberoende sysselsättning! Inte ens på tåget från Enköping får man ta med sin lilla tvåhjuling. Varför bor man inte i Köpenhamn.

Men ni fattar. Valles poäng var att idag var det hans tur att hjälpa, imorgon är det någon annans. Och det spelar inte så jättestor roll om det är just jag som hjälper just Valle just imorgon, huvudsaken är att det jämnar ut sig. 

Som när jag för tre år sedan lånade ut 2 000 kronor till en bekant i nöd. Det var till hyran. Jag visste att jag inte skulle få tillbaka pengarna, och det har jag fortfarande inte fått, men det ingick liksom i själva utlånandet just då till just honom. 

Eller när jag hade mosat mina adidasbrillor efter Engelbrektsrundan och Katja erbjöd mig sina avlagda på långlån. Hur beroende blev jag inte då? Jag skulle få låna dem på obestämd tid, men jag hade ingenting som hon skulle ha nytta av att låna av mig på obestämd tid.

Och när Micke Iremo kom förbi med en sensor till cykeldatorn, en sådan jag hade tappat under backlägret i Jönköping, och han inte ville ha något för den. ”Hellre att den gör nytta än att den samlar damm hemma”, menade han. Vad svarar man på sånt? Tur att jag hade några cykelkakor hemma som jag kunde skicka med honom!! 

Senast igår åkte jag till Mattias och fick med mig två slangar som hade för korta ventiler för hans aero hjul. Och hämtade en DBS som han hade omhändertagit och fixat och som jag visserligen hade betalat för men ändå. Så nu har han en middag innestående. 

Jag erbjöd faktiskt cocos-Alfred en av mina levande cykelkakor från ryggfickan, men han sa nej. Jag minns känslan, som att mina cykelkakor inte dög åt nån j-a kokosbollsförsäljare!! Jag ville ju bjuda igen, ville göra ömsesidig byteshandel, och så fick jag inte. 

Men Alfreds poäng var att vi var cyklister och i större behov av energi än han. Så därför var det vi som skulle bli bjudna från kartongerna med havre- och cocosbollar.

En dag fick jag plötsligt en honungsburk av Katja. Från bin på Askö, med fin etikett. Bara sådär!

Jag funderar fortfarande lite på hur jag ska återgälda Valle. Men han gick faktiskt med på att bli bjuden på en öl vid tillfälle. 

”Tills jag behöver hjälp på riktigt alltså”, som han sa.

Och som det så fint heter, ”livet är ett givande och tagande”. Två cykelslangar med för kort ventil mot middag, ett kedjelås mot lite rödtjut.

eller att tillåtas ge, när man vill ge. 



/Anna 

foton: undertecknad samt A. Blyckert

Dela detta inlägg

2 kommentarer

  1. Analysering overload :)
    Bli bjuden på krogen/cocosbollar: bara att tacka och ta emot. (plånboken blir glad)
    Cykelinbjudningar: cykelsport är en fredad zon, fokus ligger på cykling, inget annat.

    /Anders

    1. Vad vore bloggen utan analysering overload?? :D
      Ja, vad skönt det är att cyklingen är fredad. Bara att dra ut på en fin- eller fulrunda, och snacka behöver man ju egentligen inte göra så mycket heller. En sån runda hade jag en regnig kväll i försomras, vi var två som drog iväg upp över Julpa, och det blev inte mycket sagt men det var en jättetrevlig runda!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.