Blogg

Chilloutface.

Hej och härmed är mitt vuxenlivs semestrigaste sommarsemester slut. I’ve been everywhere man, men också ingenstans gal. Så närvarande fysiskt, så frånkopplad online.

Stötis

Har varit till Sälen med lilla knasfamiljen min. Traskat runt på fjället, ätit våffla, jagat troll i skogen, legat sjuk – så klart, vad är väl en månad utan minst en veckas sjukdom?, läst. Så en sväng till Norge, jättarnas hem – makalösa Jotunheimen. Cyklat upp, upp, levt på läfsor, kastat sten i isiga fjällbäckar och studsat campingstudsmatta och njutit av molnen med liten. Tillbaka till Sälen nu, frisk, Tour de Stöten ja tack, svettigt och jävligt, härligt fritt på landsvägarna då de flesta höll sig offroad.

Major sheepfullness i Jotunheimen

Fyra bra grejer med att cykla i Norge:

 

1. Ulliga får/kossor i vägen – fett gulligt
2. Sällan för hett, och är det hett så cyklar man bara högre upp i bergen
3. Rastplatser med herrejössesvyer precis överallt.
4. #sharetheroad-attityden hos 99,9% av medtrafikanterna

Klart man matchar sitt lilla röda fjällbär

Hemma någon dag, firat morsan, sen nä, måste iväg, dags för nästa äventyr. Packat vandringsryggan till mig och kånken till Ivar, upp på tåget till Göteborg, ett gäng underbara dagar hos bästis och hennes familj. Fest, rosé, dans, bad, båt ut till skärgården, se barnen leka och utvecklas tillsammans – så mycket kärlek! Så dags att vinka hejdå, team Ivar och Mamma vidare till Karlstad och min egen sola till vän i Värmland. Fint hotellhäng, ännu finare äventyrsdag och Karlstad – vilken jäkla pärla! Nästa cykeläventyrsweekend får lätt förläggas där.

Mystiska stigar i bästa äventyrssällis på Hönö

Hem till Västerås och så till byn, kära Hedesunda. En vecka i hujedamejhetta som botats med kylande bad, svalkande cykelturer och isande sanningsenlig läsning (Geir Gulliksens Se på oss nu vart det den veckan). Fortsätta baka sandkaka och äta bär (aldrig ätit så mycket bär som i sommar)

Pluttens favvosysslor sommaren 2019:

 

• Baka sandkaka
• Dansa (till bra musik förstås) <3
• Pyssla med klistermärksböcker – tips för er som reser med barn btw, en sida räcker länge länge!
• Rita och måla
• Lägga bokstavspussel.
• Äta bär direkt från busken
• Ljuda massor varav det mesta rätt förståeligt bara man tänker till ett varv.

Älskar att tågluffa med dig!

Och så äntligen hemma och så… sjuk igen. Fan fan fan, samma jäkla skit som vanligt. Ont i halsen. Total orkeslöshet. Ingen cykling. Bita ihop. Vila hemma, vila i tanken om att det blir bättre så småningom. Njuta av lugna lekar med Ivar. Skratta åt dumma serier. Bli frisk.

Premiärade en fin Sigr-jersey

Och så till slut torsdag. På med festivalkitet – zoom zoom bye bye Sverige, ha så skoj Plutten och pappsingen din, nu kör Katja & Co. Dekmantel och Amsterdam – en av de fiiinaste elektroniskmusikfesterna out there. Laddade för en gångs skull ner instagram så vissa av er kunde kanske hänga med en sväng på stories – overallkänslan var som beskrivet att we have been blasted into tiny space particles once again. I övrigt – mys, sömn, Pride, all smiles. Så tacksam för helgen, vi är bäst är vi inte Tony (som för övrigt inte längre lever i stödkrage wii)?

Här har ni lineupen förresten ↑

Kanske snyggaste bajamajaselfien ever om jag får säga det själv.
Att gömma sig undan regnet med random sköna strangers, så typiskt

Oki så här var en pytterecap från min semester. Är väl medveten om att den kan låta som att jag mest åkt runt och inte vilat så mycket så har jag det big time. Och jo, det är självklart lite mer jobb att kuska runt med en småtting jämfört med att resa själv, och inte fan får man sova ut ordentlig heller (förutom när man är i Amsterdam då hehe). Men då jag har unnat mig sköna venues, stängt av alla tröttsamma måsten, that social media shit och förbjudit mig själv att vara påpassande, skapande och kreativ annat än som mamma så har jag kunnat njuta av det där uttjatade men likväl svårfångade – NUET. Vilket ju görs bäst på resande – cyklande, gående, tågande, läsande, dansande, badande – fot?

Dunet, blött och således lyckligt

Nu är jag tillbaka i verkligheten. Jag hade kanske behövt någon semestervecka till men det är rätt lugnt och skönt på jobbet så jag kör på och betar av sådant som jag annars sällan hinner, och förbereder mig för de kommande utmaningarna. Det blir också till att städa lite i cykelstallet samt cykla in mina bästa årstider – sensommaren och hösten.

Ah men som när cykelgubbsen här hemma väntar på när en ska pinka klart.

Jag är detoxed. Jag är positiv. Jag är skönare, starkare, lättare. Jag är redo och ska ladda systemkameran. Faktiskt för er skull cykellovers. Puss.

För ett par veckor sedan landade den så hemma hos oss. En frän grön fågel med två hela hjul men inte en pedal i sikte.

Åh!

En noll plus ett. En Specialized Hotwalk. Beställd från England för den rätta lacken acid kiwi. Så glansig! Så fin! Så yvig! Så rolig att känna på, gå med och ”meka” med men också lite skrämmande på köpet, som sig bör när man är en liten gullig n00b 🧸😘

Klart man har med sig hojen på handtaget, vad hänger ni på era barnvagnar?

Och nu har glada kiwipippin fått hänga med till Sälen, ett av sommarsemesterns längre stopp.

Lugnet innan stormen aka v 28 (vi gör Sälen i två omgångar denna semester)

Plutten är blotta tjugo två månader. Ståtlig och klok och aktiv som tusan men fortfarande skitliten. Ingen idé att göra annat än att inspirera till att våga cykla när det känns bra i vällingmagen hans.

Så han får hänga (ja ibland även bokstavligt) med oss i Lindvallens cykelpark och titta på när äldre kids trixar på sina hojar

Född rakt in i världens vackraste sport <3

…våga vägra känna spångest, MAMMA TITTA SKOR! SKOR!

…mellanlanda i pölen, gudarna ska veta att en kan behöva svalka sig lite mellan varven

och sist men inte minst, hjälpa till med cykelvård. MAMMA STOR! STOR! (om vuxencykeln då)

Jag är som sig bör en stolt friluftsmorsa som följer min Ivars cykliga trials and errors med största iver och ödmjukhet. Nu är det förstås inte ens säkert att Ivar kommer att bli lika cykelbiten som sina föräldrar. Men hans intresse för Kiwin är omisskännligt – så låt hans cyklistbana starta på ett så glatt och otvunget sätt som möjligt! Vem vet. Kanske kommer han snart fatta att inte välta hela cykeln över sig när han går med den? 😁

En sak är i alla fall säker – det kommer att bli en mek av grabben.

Inte mig emot hihi

Puss!

Morgon cykelvänner.

Jag har inte varit så värst social den senaste tiden. Varken här eller någon annanstans online.

Jag har varit och är lite världstrött.

Mitt mående följer en cykel. Om hösten – och hösten börjar redan i augusti så klart, det är då jag brukar få de första lyckokänningarna i takt med de alltmer oberäkneliga vindarna! – är jag piggast och full av energi. På vintern är själsläget stabilt och det håller i sig oftast ända in i mars. Våren är en brokig tid då jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Sommartid är jag trött.

I år är det extra tydligt.

Kanske beror det på återgången till mitt fantastiska, smarta, ansvarsfulla, sociala men – och – mycket krävande arbete som inte låtit mina grå vila många minuter en vardag sedan första arbetsdagen någon gång i september 2018. Kanske beror det på att jag har tagit fina men – och – återigen krävande kliv i min professionella roll. Kanske är det alla resorna, kanske är det alla de hundratals möten, kanske är det alltihop.

Kanske beror det på att jag har varit 24/7-småbarnsmamma (jupp, man är det även när man är ute och tränar utan kärra eller råkar sova borta någon enstaka natt) i över ett och ett halvt år. Kanske beror det på alla de tusentals små sysslor som ingår i ens mammavardag, de som börjar med morgonens första magpuss och blöjbyte och avslutas inte förrän det sista lilla bomullsplagget hänger på torkställningen sent på kvällen och man kommer på att man inte satt ner en minut sedan hämtningen på föris. Ett liv jag inte byter bort för alla miljoner i världen men som med jämna mellanrum mustar ur en hehe

Kanske beror det också för att jag otvungen glömmer av mobilen när jag är med Ivar. Kanske beror det på att jag har känt ett omåttligt behov av rå, odokumenterad #pluttfullness – no offence bebisbubblan men koltåldersbubblan är hundra gånger roligare (hörde jag dialog, lekpark, böcker, utforska världen till fots tillsammans?)

Kanske beror det på att det har fallit sig mer vilsamt att konsumera kultur än att producera kultur. På att det har varit lättare att bara cykla istället för att cykla och fota och redigera. På att det har räckt gott med att tänka och tycka för mig själv, eller dela med sig av till vänner, och sedan däcka –

– bästa sysslan i världen! –

istället för att blogga gramma osv. om det. På att det varit så oändligt mindre omständigt att styra saaben till närmaste vettiga cykelhandlaren och köpa sig den och den cykeln eller prylen istället för att åta sig annonssamarbeten (förlåt! Men det blir bättring på den fronten), gå in i någon sponsrad konstellation eller ens leta efter begagnat på happyride.

Kanske beror det på att det var länge sedan jag cyklade i berg. Eller på att medelhavet har känts för långt borta. Eller på att den tuffaste delen av resan mot min inre libertà råkade sammanfalla med början på föräldraskapet, något som bidragit till både oerhörd känsla av ensamhet och samtidigt en ren lycka av sorten jag aldrig vågat känna förut.

Min lycka.

Kanske beror det på att privatlivet bjudit på en massa häftiga stunder, men också några tråkiga, och de tråkiga har stulit energi de också. Trots att jag är världsbäst på att vägra det tråkiga ta över sinnen för länge. Men någonstans lagras det ju. Bygger på trötthetsberget.

Det är förmodligen inget onormalt, det att jag är trött. Faktum är att det vore mycket märkligt annars. En person orkar en viss mängd, sedan måste hon vila.

Jag har valt att vila i umgänget med min lilla son, mina vänner, hemma i soffan, i solitära turer på öde landsvägar och i en vetskap, kanske den frasen jag kommer att tacka Ivars farsa mest för:

Lugnt. Du hinner.

<333

SÅ JÄVLA BRA SAGT FATTAR NI

så läkande.

På lördag tar jag semester från mitt dagsjobb. Fem långa korta veckor jag tänker fylla med kortare och längre cykel- och äventyrsresor med mina nära och kära. Med böckerna och musiken. Och med energin kommer så även skapandet. Och ni kommer att få hänga med

– när jag orkar slå på mobilen dvs :DD

L Ö F T E S F R I

Puss.

Under morgonens pendling in till Västerås centrum hände så det jag hade varit orolig för sedan något år tillbaka. Utan att på något sätt signalera bromsade den elsparkcyklande mannen kraftigt framför mig vilket resulterade i att jag nästan cyklade på honom trots att jag höll ett bra avstånd. Jag skrek till. Mannen bad kort om ursäkt och svängde sedan av återigen utan att se sig omkring eller signalera åt vilket håll han hade tänkt att svänga. Det var ren tur att cykelbanan för det ögonblicket var tom på trafikanter. 

Hur trendiga och anpassningsbara vi än är så här i slutet på 2010-talet, så har vi blivit tagna på sängen.

En dag stod de där, de slimmade kickbikesen Voi, Tier, Lime, Glyde med flera, strategiskt utplacerade på synliga platser i våra större städer. Sedan dess har det varit att “bara” ta för sig. Pröjsa och kör, lämna där det finns en ledig yta.

Knappt att dess medlemmar själva hunnit inse detta har en egen trafikantgrupp bildats. En grupp som förvisso är mer platsbesparande än både bilister och cyklister men som är betydligt snabbare än fotgängare trots att den rör sig främst bland dessa.

Att vara en elsparkcyklist kräver kunskap om hur man framför en elsparkcykel. En förutsättning som jag hoppas att varenda en av er som kör en elsparkcykel har i (det förhoppningsvis hjälmprydda) bakhuvudet.

Det räcker dock inte med att veta hur man kör en elsparkcykel. Deltagande i trafiken kräver även hänsyn till sina medtrafikanter. Det har skrivits spaltmeter om elsparkcyklisternas “nonchalans”. Och visst, tyvärr finns det en del individer – inom samtliga trafikantgrupper så klart! – som beter sig som regelrätta svin och struntar i andra än sig själva. Det är jag så varse om som deltar i trafiken dagligen som fotgängare med/utan barnvagn, som cyklist, som bilist och som kollektivresenär. Lägger vi den omedelbara ilskan åt sidan så vet vi att de flesta som gör fel gör inte det av nonchalans eller ondska.

När det gäller ett för oss svenskar så pass nymodigt trafikslag som elsparkcyklar – eller elscootrar eller kickbikes, så pass nytt är ändå fenomenet att namnet inte har satt sig än – så handlar det oftast om okunskap. Även om hyrföretagen anger hjälm och 18 år som ett krav är det få som faktiskt kollar att det efterföljs. Det krävs varken förkunskaper eller legitimation. Det är bara det att farten förpliktigar. Och det gör jävligt ont att krascha. Och kanske ännu mer ont att orsaka någon annans olycka.

Så vad sägs om att börja använda sig av de inarbetade och faktiskt fungerande sätten att kommunicera i trafiken? Markera med höger respektive vänster arm åt vilket håll ni tänker svänga (precis som cyklisterna, eller som bilisterna som ju gör samma sak fast med blinkers). Upp med handen om ni tänker stanna till. Iaktta väjningsplikt som gäller för den körbanan på vilken ni framför era sparkcyklar. Håll samma fart som de gående om ni elsparkcyklar jämte dessa. Läs på om vilka trafikregler som gäller för era respektive typer av elsparkcykel och håll er till dessa.

För så är det, med facit i handen, ett (för) stort antal elsparkcykelrelaterade olyckor senare. Mobilitetsfriheten och kravlösheten i all ära. Om elsparkcyklarna är här för att stanna måste även den officiella lagstiftningen tydliggöras, kommuniceras ut och efterföljas, både av uthyrarna och av brukarna. Även infrastrukturen måste förstås anpassas efter fler oskyddade snabbgående fordon.

Redan idag vill dock ingen av oss skadas eller skada i trafiken. Att acceptera att man inte framför en leksak utan ett fordon och agera som den fordonsförare man är är ett steg i rätt riktning mot nollvisionen.

Så vad sägs om att värja om hälsa och liv genom börja ta ert trafikansvar?

Puss.

P.S. Artikeln finns även på DN.

Måndag! Har fått ett önskemål om att visa mitt vardagscykelkit. Kan förstå att man kan bli nyfiken på sådant så voilà:

Här är min standardlook – kort kjol, skinn- eller tygskor på fossingarna och så arbetsväskan, second hand-favvot jag fått av Anna en gång i tiden alternativt en Thule messenger bag

Min ständigt leriga pendlarrigg – samma stålis på vilken jag kör mina små distanspass med Plutten ni vet

Några fanskap har stulit min vita Prevail-pendlis så nu har “tvingas” jag vardagscykla i Carreran även de dagarna jag vill matcha med vitt. Gillar iofs dess retroridtjejlook, ogillar dock dess tyngd, en ny vardagspendlarhjälm på ingång.

Funny facts:  strax innan jag klickade hem Carreran dejtade jag en cykelsnubbe som tyckte den hjälmen såg muppig ut. Naw så synd för killen då, för gissa vem som fick följa med in i hjärtat av de två :))

Rullar ner på stan, går oftast lätt ty nedförsbacke och morgonsvalt (är det mycket morgonsvalt så åker gundekallingen på)

Åker upp tre våningar i hissen tight ihop med stålisen som får stå säkert inomhus.

De dagarna jag cykeltränar till/från jobbet är det förstås lycra som gäller men då är det banne mig inte vardag för cykel = fest forever

Puss och ha en fin vecka lovers!

Och så kom det, aset jag bävat förr sedan värmeångestsommaren 2018. Årets värmesmocka. Lika plötslig som brutal. Knockade mig rejält. Gav Plutten hans pluttlivs första solsting (mammahjärtat i botten). Gjorde mig dåsig, med livet otillfredsställd och av detsamma mindre intresserad. Tog – tillfälligt förvisso men ändå – kol på kreativiteten och lusten.

Har jobbat, hängt i Vås, i Häsunda, på Lidingö och Djurgården, druckit slöa drinkar, ätit glass, försökt hålla mig till mina närmaste. Postäventyrsdeppat efter Dalsland Runt och planerat därför för fler – många fler! – social adventure rides.

Och cyklat hur  det än är att cykla när enda skuggan på hela vägen är ens egen.

Nä, fortsätter det vara så pass hett i sommar så kommer jag att bli bättre på att lysa ut mina i tid och otid-rundor i god tid så jag får sällis. Med sällis är ju även den värsta svettosolskensrundan dräglig, det är sedan gammalt. Man kan typ hälla vatten på varann om inte annat

Nä nu kittar jag upp mig för en liten söndagskörare, ni får ett gäng gulliga kort från gårdagens introverta tur till det sommarsköna Söderfors. Rundan finns på Strava! Puss.

Dalsland Runt 2019 cats & gents!

Hey yo från en glad (icke namngiven, sorry sorry) man som käkar en lika glad depåbanan! Orkar inte med en regelrätt rr så ni får en bildbomb med comments den här gången. Se det hela som en pekbok för vuxna. Vuxna cyklister, alltså.

Fredag

Fredagen gick ut att ta sig från Västerås till Vänersborg och så från Vänersborg till Håverud. Inga konstigheter egentligen. Hade velat in i det sista om jag verkligen borde cykla.

Jag var lika delar segförkyld sedan fredagen före som pepp. Och tydligen med hjälmen långt ner på pannan. Men är man inte riktigt i form så är sådana missar fullt möjliga.

Anna hade både keps och form.

Många men uppenbarligen inte alla bar noir

Ena förevigade, ett moment som är lika obligatoriskt på DR som dag två-gruset mellan tänderna.

Fredagen bjöd på strålande väder och en motvind som hade varit elak om den inte var så snäll i junivärmen.

Jag dog rethostedöden men hängde med klungan till halvvägsdepån (mannen med bananen!) där jag tog fredagens mindre kloka nämligen att köra resten själv för “eget tempo”.

Eget tempo blev en envis solokvinnas kamp mot mot- och kantvinden. Mellan tramptagen funderade jag på om jag inte åter befann mig i Västmanland. Kanske fredagens enda mojodipp så här i efterhand

Meanwhile in Håverud kämpade en annan justerad hjälte mot den låga mojon. Det är fan inte kul att leva i stödkrage vare sig man är cyklist eller privatperson.

Tony mötte upp mig med några k kvar till slutdestinationen. Vi fick ett gäng hundra fab tramptag i den gudomliga fredagskvällen.

Voilà! Håveruds Hotell med sjöutsikt i så gott som alla rummen och utrymmen

Sedan middag, dås och säng. En svag förhoppning om en piggare kropp dagen efter och en härlig nycyklad känsla ändå. Småbarnsmammas lilla semester ju!

Lördag

Morgon

Man såg direkt att lördagen skulle bli en blöt historia. Regndjävulen i mig tog några danssteg ^^

och Anna var gullig nog att peta in en assaver extended i baken på min cross (medan jag som vanligt hämtade något jag hade glömt på rummet, i sista sekunden så klart)

Pigga eller ej så var det dags för avfärd!

Jag hade tidigt bestämt mig för att köra samma stil som i fredags dvs hänga på så länge den inte riktigt friska kroppen pallade för att sedan droppa och köra mitt eget _race

Det blev grus direkt. Och vilket grus också!

Platinagrus. Upp och ner gick det, och lika ont som det gjorde uppför lika glädjefullt var det att köra utför

Gjorde sällis med rando-Vic från Bergslagen

Gentlewoman Claire från GB

Och så hon den där med årets ben och skrikigast skivisar ;*)

Regnet öste på men det var varmt och stämningen på topp.

Men det var också på en topp – en asfaltsklädd sådan för en gångs skull – som jag bestämde mig för att lyda kroppen och droppade gänge som hade utökats med Ena, Malthe och säkert någon till.

Någon km in på hemvägen till Håverud ramlade en man ut från skogen. Mannen visade sig vara ingen mindre än Emil vars förkylda kropp hade fattat samma beslut som min.

Så vi körde ihop hem på den sinuskurvigaste Brudfjällsvägen och det var smådråpligt, storbackigt och kul! Jag svor dock åt min singelklinga. Palla ha så ont om låga växlar. Det måste bli en åtgärd på det omedelbums

Väl framme blev jag småstel och kall och tackade hotellet för hett kaffete och kaka mitt på dagen.

DNF:ad med flit kände jag en sting av FOMO men inte en gnutta bitterhet. KOM IGEN JAG HADE CYKLAT SEX MIL I WOW-NATUR liksom

Efter en mycket lång dusch och ett ännu längre försök att tvätta av den värsta leran från mina cykelkläder tog jag chansen att storchilla i sängen med ett gäng gamla tidningar som fanns på hotellet

Bästa sortens förströelselektyr!

Folks började ramla in från sina rundor och det blev snack och Melleruds goda brygder.

Tog så smått hojen till Upperud 9:9

och avslutade kvällen med en superb middag ihop med de andra hjältarna

Support your local brewery!

Kvällen avslutades med ett par partier snooker. Eller krogbiljard. Vår variant av Eurosports post-cykel-nöje. Mitt lag torskade båda gångerna fyi men men, det var skoj ändå

Söndag

På söndag måste kroppen och skallen vila. Sorry not sorry lite grann, hade förstås helst cyklat men det var ändå vettigt att vila efter omständigheterna. Det blev lite fina omvägar så nära vänernhavet som möjligt.

*** Bonus ***

Kartkungen Fredde bredvid depåvanen vid hotellentrén

Varg-t-shirten i presentbutiken vid akvedukten i Håverud

Den vackraste av alla köbildningar – den vid vattenslangen

Kort Vic Woods

So dear friends. Årets DR är förbi. Femton mil av möjliga fyrtio. Det var självklart lite tråkigt av att inte ha orken nog att cykla med de underbara cykelfolksen som (ihop med vägarna) är själva anledningen till varför man åker till fester som DR.

Samtidigt fick jag njuta rätt mycket i alla fall och det är ju som jag brukar säga –

– ska man lida (av i mitt fall ständigt sjuk småbarnsmammeickeform och racy thoughts) så kan man lika gärna göra det med stil. Och var gör man det bäst om inte iklädd merino och lycra i Dalsland?

alla kort mina om inget annat framgår

Just så.

För mer DR – gramma #dalslandrunt19 och spana in min story. Puss!

Min erfarenhet är att helger som dessa blir de bästa, när man är med sina kompisar som är på samma nivå och man gör nåt kul ihop. När man övervinner nåt som inte bara är rutin, utan okänt och annorlunda. I skogen kommer man ifrån lite av det där grupptrycket som kan gälla i klungan på väg. Vi hjälps åt på ett otvunget sätt och skapar minnen tillsammans.

(från artikeln om min drömhelg i Bicycling, ett citat som stämmer så väl in på rides som DR)

Hej från kvinnan i rosa herrväst (den har btw Tony nu)!

På fredag smäller det. Dalsland Runt af Wenersborgs Racer Club. Det underbara tredagars scandorandoloppet som samlar cykelsjälsfränder från när och fjärran och som går på undersköna vägar och ovägar genom sydvästra Sverige och om man har tur även Norge.

Min vana trogen är jag på gränsen till (eller från, ty haft halsont sedan i fredags?) sjukdomsomgång nr 5673 i raden sedan i maj. Trycker i mig all ingefära och gurkmeja i världen, rör mig i slow mo och håller alla tummarna i världen för att det inte blir ännu ett sumpat cykeltillfälle, denna helgen jag har längtat till med hela hjärtat.

Har hört att positiviteten hjälper immunförsvaret på traven så här kommer en liten festlig recap på mina tidigare dalslandruntar. Voilà

#dalslandrunt15 ♦ #dalslandrunt2015

Känns ändå lite härligt att säga att man var med från början. Första officiella DR gick av stapeln 2015. Enfant terrible som jag är valde jag förstås att köra med min tävlingsracer. Med ett gäng modifikationer ↑. Ångrar inte en sekund. Hade det lättast och skönast i backarna. Och inte en punka på hela turen hehe. Däremot mådde gruppen sådär efteråt men äsch, den risken hade jag förstås inte tänkt på alltför mycket och tur var väl det. Orka harva runt 10 +17 + 10 mil på tunga föremål!

Förresten var det f d Sweco-kollegan Tikket-cyklisten Jonatan som hade tipsat mig om DR :))

Vi hade strålande sol första dagen!

Och typ årets största regnmängd (inte typ, så var det) under lördagen – den långa dagen! Hade teamat ihop oss med några fellow crazy heads och hade sketakul in i kaklet. Hade nog sällan skrattat så mycket under en cykeltur som denna dagen <3

kort Jonatan

Den här nu legendariska bilden på mig togs i en av depåerna under denna dagen. Kaffet hade tagit slut men kom igen, let them eat mud instead

För fler minnen från denna episka helg det glada året 2015 – in här på Velonode och läs min artikel.

#dalslandrunt16 ♦ #dalslandrunt2016

kort JSWG

Nämen vem ser vi här på min rulle (tro mig, det var tvärtom under dagen också)? Grön Cyklist-Anna ju! DR 2016 var vi hela fyra glada fricykelskitar som for ner mot vackra Vänersborg

jag

Tony

Anna

och Jonas och därav alla proffskorten

kort Victoire (som har en fin story därifrån)

Jag var både starkare än året innan och nykraschad på ett kurvigt GP så körde slut på mig på rakorna och småfegade i de torra gruskurvorna vilket störde mig för jag är inte typen som fegar i kurvorna. Men krascher spelar märkliga games i ens psyke så det var bara att gilla läget.

Hur som handlade hela DR 2015 om det sociala och det fina. Det var förvisso mer asfalt och mindre grus än 2016 men vägarna var lika wow för det.

kort JSWG

På söndagen gjorde jag livets undantag och bangade cyklingen fast jag var både frisk och inte alltför trött i benen! Istället tog jag skjuts med en gullig arrangör, badade racern (jepp, samma som året före) i Vassbotten, väntade in Jonas som hade liftat med en vätternklunga (hehe), packade ner oss och cyklarna i gamm-passaten och körde allt jag och passaten förmådde till Göteborg och Nadjas bröllop. Det följande dygnet blev kanske ett av de lyckligaste i hela mitt liv och ett minne jag vårdar ömt.

Då DR hade vuxit till sig det glada 2016 finns det en hel del svenskt och utländiskt skrivet om festen. Googla Dalsland Runt 2016 vetja!

2017 och 2018 vart jag utan kära DR. Hade ju blitt på smällen och så med lille Hoppetuss. Då har annat gällt. Mycket mer solo bikefulness, mycket mindre cykelsocialt irl och i medierna (har fortfarande svårt att förmå mig att instagramma t ex). Har arbetat upp en fin längtan.

Och jag undrar om inte DR saknat mig lite också. En fågel har viskat i mitt öra att det blir bra mer grus i årets upplaga. Det ser inte ut att bli för hett och för torrt.

Så här fick ni lite postpepp och prepepp.

Jag hoppas så så så att jag kryar mig lagom till helgen. Jag tänker förstås njuta oavsett – men jag kommer att bli olagligt deprimerad om det skiter sig igen. Så snälla gulliga ni, skicka alla styrketankar ni förmår till mig. Får jag en fin cykeldag av tre ingående så är jag faktiskt nöjd.

Oki boys & girls – let Dalsland shake again!

Puss.

Hej från Blå Tåget! (också ett namn på ett idietågbolag så här i EU-valtider…)

Ivar har däckat. Så här är lite blogg voilà ☕️

Titta mamma, titta ALLT!

Team Mamma & Plutten har alltså varit i Göteborg. För er som inte vet/minns så har jag min Nadja i Göteborg. Samt hennes två pojkar och karln då som är göteborgare.

Hjärtan mina

Det har varit en lika delar rolig som vilsam helg. Bortsett från all backträning till fots då. Det är visst något med Nadjas familj och bo i backiga miljöer (Sävedalen, Toltorpsdalen – därav inläggsnamnet hehe). Och även om det är rätt plågsamt att dra tunga vagnar med barn plus annat (till fots eller med cykel) i den terrängen så kan cyklisten inom mig inte låta bli att känna en släng av avundsjuka. Vilka sjujäkla backträningsmöjligheter next door va. Nåväl, unnar det er göteborgare för ni är söta har hav skaldjur grymma cykelrace osv

Alpina cykelbanor typ denna el likv (OBS bilden gör ej rättvisa)

Vad har vi gjort då?

Njutit av en stad full i majblom. Vill nästan bli florist efter den här helgen.

Attendat två middagsbjudningar varav en rolig (fredagens, full fart i stan) och en trögare (lördagens, men gott käk och flott vy iaf), lekt i skogen och på en flott lekplats, hängt lite på stan och i Saluhallen och trivits i Nadjas nya hus. Badat badkar, stekt pannkakor, lyssnat på 90-tal (ofc!) och pratat Livet och Valet (tolka stort).

Pioner!

Och inte en droppe regn fick vi på oss heller, men däremot massa sol och friska vindar. Så tack Nadja, Levi, Noel (och Roman) för världens bästa majhelg med er jag älskar så. Att Iv har börjat fixa klättra ner för trappor för egen maskin är en fin bonus.

Nästa gång får han en trappmaskin i julklapp

Nu väntar en mastig jobb- och aktivitetsvecka. Det blir jobb-Stockholm x2, det blir sommarfest med kajakpaddling mm med västeråskollegorna, det blir Kristi Himmelfärd (tänker inte röra en fena då) och det blir – WOHOO! – Dalsland Runt i helgen 😍🕶💨

Bisarrt nog rätt utsövd.

Hade egentligen helst velat ha en lugn och småtråkig vecka före Dalsland Runt. Har dragits med sur hals hela helgen. Måste jag avstå DR så kommer jag att seriöst deppa ihop big time – även om det tyvärr är aldrig säkert men hoppet dör sist så klart. Men gudarna ska veta att jag behöver en cyklig (och sovig) helg i härliga cykelvänners lag.

Många parenteser i inlägget ser jag. Säkert ett och annat typo med. Men så blir det när jag spontanbloggar från tåg.

Sälj EU-valsgrej med tjej!

Okej, strax vaknar nog min avkomma. Grattis på mors dag mig och alla andra mammor i Sverige, håll tummarna för att min hals ger sig och

gå och rösta för ett sjysst EU-läge nu.

Puss!

Hej. I onsdags måste jag cykla och jag fick för mig att tävla lite när jag ändå skulle cykla. Det fick bli tempo för det var tempo det bjöds på i landsvägsvägen (heh) i krokarna. Jag tävlar ju annars inte i tempo. Har aldrig ägt någon temporigg och det lär inte ske på ett tag heller. OBS inget personligt mot tempo men den grenen har liksom aldrig roat just mig. Jag gillar att köra tempo-ish men då i linjesammanhang. Men tempo är fantastiskt karaktärs- och bendanande så why not om tillfället ges på ett smidigt sätt.

Eller smidigt eller smidigt.

Den lilla uppvärmningen till starten öst om Enköping – dit jag normalt brukar cykla på strax över en timme tog den här gången runt hundra år. Eller så kändes det i alla fall. Jag hade lika onda WED/RLS-mörbultade ben som ond skalle. Det var tryckande hett och det var motvind och kantvind och inte en meter gratis. Och det var så påtagligt med smolk i hjärtat att jag inte riktigt förmådde mig att distansera mig själv från läget. För så är det mina vänner – finns det barn med i bilden så är det inte sig själv man prioriterar att vyssja.

Men jag cyklade på, för om det är något jag har lärt mig och lär ut till andra genom den här bloggen sedan starten är att cykling lindrar om inte annat så för stunden. Hur cyklingen nu kan lindra trötta ben men men.

Fan det här skulle ju bli en kort och peppig racerapport… typiskt. Fast har ju faktiskt varit positiv i de senaste inläggen. Är väl inte mitt fel att förutsättningarna hade kört ihop sig helt den onsdagen.

Oki vi raskar på –

bokstavligen för det är inte långa min kvar till starten! Jag glider genom lilla Enköpings fina stadskärna, lillklingar mig upp till starten och erhåller chip och nummerlapp. Surrar lite med Enköping CK:s Markus och Daniel – mina, Tonys och Johans kära brothers in cross ni vet – drar en kort prerace-pinkpaus, önskar super-Jenny lycka till och kör sedan mina 18 km tempo med nästsista starttiden.

Fy fan vad dåligt det går. Är så trött och loj att jag knappt pallar veva runt. Men vägen slingrar sig fin och småkuperad genom Upplands rapsåkrar, och jag mår ändå bättre av att fokusera på att hålla mig någorlunda aero och inte säcka ihop för mycket. Nickar kort hej till de jag möter – hej temporigg på temporigg! – vinkar mentalt till vännen Sari vars gård ligger strax före vändningen. Blir smått uppgiven av att åter mötas av kant och mot på vägen tillbaka men är ändå tacksam för egentiden på två hjul. Tänker på att jag kanske ändå ska ta och köpa ett par landsvägsdojs redan före nästa veckas Dalsland Runt (jepp, där är jag fortfarande – kör landsväg med mtb-skor och bindningar, fast ingen märker det riktigt utom jag själv).

Kommer näst sist eller sist, är för den här gången ointresserad. Hade ju vetat hur det skulle gå redan när jag körde ut från Västerås för tre timmar sedan.

Väl framme blir det lite mer surr med diverse klubbies och andra cykelbekantingar. Får skjuts hem av Tony, vi cruisar genom onsdagskvällstomma Västerås, handlar lite käk på Ica och säger hejdå i skymningen.

Jag går upp, värmer på lite rester, äter och läser ögonen trötta tills det är dags att krypa ner i sängen.

Tack SMACK-serien och Enköpings CK för tillställningen. Tack alla ni – vi!- som arrar lokala lopp. När livet inte är raps och gröna skogar så är det fint att veta att det (nästan alltid) finns någonstans dit man kan bege sig för dosen världens bästa medicin.

Puss och läs mer om SMACK-serien här (och på min blogg, googla Cykelkatten + SMACK så får ni ett gäng bra mer normis RR) ♥️🕶