Blogg

Morgon!

En lunch må kännas som ett hopplöst kort stycke tid men misströsta inte – det är ett finfint tillfälle för att rasta benen, cykelmässiga hjärnceller och så själen förstås. Perfekt för oss med något ont om tid så här till vardags.

Ingridienser

Huskattips: Lägg fram kläderna redan dagen före/tidigt på morgonen,
se till att ha preppat cykeln då också.

(minst) en raskt pålycrad cyklist

(minst) en lämplig cykel

Gnaget was here sedan förra årets crossäsong ser man.

ett lämpligt naturskönt ställe med gräs/grus/sand och minst en kulle i närheten – i mitt fall, den gulliga småjobbiga lilla Kallecrossen-banan trehundra meter bort hemifrån.

– en liten tanke bakom.

Det här är egentligen den viktigaste biten. För att träningen ska bli så effektiv som möjligt är det (som vanligt) klokt att ha ett upplägg. Tänk igenom, vad vill du få ut av dina 30-50 minuter? Ha upplägget klart innan du cyklar ut.

Så här gör du

Lägg med fördel upp passet som en intervallträning med något eller några teknikinslag. Igår körde jag till exempel två varv hårt följt av ett varv lugnare osv. Samtidigt passade jag på att träna på kurvtagning och gav mig fan på att åstadkomma så slick och snäv cornering som möjligt. När vi tränar tillsammans kvällstid lägger vi ut koner men kör man solo får man hitta bra punkter i naturen (träd, större blommor, stenar, gropar osv.) att hörna.

Andra specifika teknikinslag kan vara:

– starter – få saker tåls att nötas in, gren oavsett, som att gå från 0 till 100 (typ) aka från stillastående till rejäl fart!

– påhopp/avhopp – en rent cykelcrossmässig grej förvisso, men går att träna på vilken spd-skodd cykel som helst

– bunny jumping

– backteknik osv.

Den hemliga ingridiensen

…har ni nog vid det här laget listat ut eller hur? Det gäller att vara förberedd. Först då blir lunchpasset smidigt, givande och faktiskt stressfritt. Misströsta inte om du failar något med upplägget första gången. Så småningom sitter rutinen där, och du har ju faktiskt ändå varit ute i den wunderschöna hösten.

Bon appétit!

Knack knack! Här kommer Katja och hon är endorfinhög

ah men lägg ner gnälla på att det regnar hit och mörknar dit kompis

Get up lycr’ up lägg ifrån dig inomhustanken, upp på cykeln såja

För det är rå magi i skogarna just nu, I tell you

Du måste se

känna

dricka

cykla

svettas

trampa

uppleva med egna (cykelglas)ögon

Var inte rädd för lite griseri

(sorry att jag rimmar jämt men seriöst cykelglädjen ligger däri)

Kör hårt träna på men glöm inte att förundras över monstren som växer ut ur marken. Ett förslag är ett varv hårt ett varv mjukt, gnäller cykel-PT så skyll på den där cykelkatten

Hon tjejen med snoret hängandes från näsan

och blött fluffansikte

(funderar fortfarande på hur mycket aero jag tappar

genom att vara heltäckt i fluff)

Hon som är nästan yr i skallen av hur härligt det är i skogen just nu.

hon som kommer att leva länge* på dagens underbara kortis i Södra Norrlands förtrollande höstskog.

Så get up lycr’up!

Puss.

* som i minst en dag, ni vet ju hur det är med oss tränings-/friluftsjunkies hehe

ett: äntligen höst så en kan klä sig som folk igen

Outkit: brillor EOE, väska second hand, ice wool-tröja From Future, kjol Stockh lm, stålishoj Vitus Substance

två: äntligen höst så luften är dräglig nog att springa genom :))

Outkit: löpartights så gamla att märket är glömt, tröja Salomon, rygga Deuter Lite, rosor Tessingatan Västerås.

Puss från en nytränad skön person.

Kortet motsäger inlägget, no bikes no likes vet man ju

Hur känns det när man inte cyklar?

Armarna, ner de hänger, och så även läppen.

Ryggen, den krummar. Som en stel båge blir den.

Själen, den ränner runt i inret, fången som en burpippi på speed
Släpp ut mig! Ge mig väg och fart! Så flaxar den.

Ögonen, de skimrar grön av avundsjuka. Stäng av kanalerna, avfölj #cykel, dra något gammalt över er alla som är ute och med era turer skryter!

Benen de tunga stenarna, de vill sprätta, som vingarna få en från marken lyfta.

Den enda som mår fint är stjärten. Sittbenen har semester.

Munnen beter sig ohyggligt. Snäser åt de kära, svär och retas. Kommer på sig med att få ur sig bitterheter, den som är annars känd för att le och sjunga

jo men så brukar det kännas när man inte cyklar

VELO

LOVE

kärlekens tunga

Varmorgon, morgonljuset.

Morgon underbara cykelvänner! Hör ni peppen i Katjas bloggröst? Vad tror ni det beror på?

Just det. Ni gissade rätt.

Hon är här.

Svala. Friska. Motiverande (japp just så käckt). Energigivande. Livsbejakande.

Min årstid på jorden. Älskade hösten.

Jag har varit grymt sjuk (jo, igen). Den här gången blev det en rejäl bläcka på tre veckor med mer eller mindre konstanta smärtor i förkylningsorganen och typ noll ork till något annat än mammandet, jobbandet och de korta cykelturerna till och från jobbet, tåget och föris.

På måndag har jag en ny läkarträff då jag kommer att kräva operera bort mandlarna eller vad det nu är som ställer till det för mig för jämnan. Är helt ärligt less på att vara sjuk var och varannan vecka även de gångerna jag varken jobbar eller har en sjuk Ivar eller ens stressar.

Att vara sjuk samtidigt som det var svinvarmt kvalmigt och allmänt hopplöst därute satte sina spår i bloggandet. Så jag drog en paus och hängav mig istället åt att vara kreativ med Ivar. Redan när Plutten var snorspädis införde jag påbudet att skapa något – må så vara på papperet, med något material eller med ett musikinstrument – minst en gång om dagen och Ivar köper konceptet. Men då krävs det ju att jag eller Jonas är med och “inspirerar”, eller ser i alla fall till att ungen inte dricker upp penseltvättvattnet eller hoppar sönder Jonas gitarr (hänt redan en gång).

Ah men lite som med bloggandet då. Alltid lika tacksamt när läsande kompisar eller förnuftiga läsare påpekar när jag har spårat lite väl i något inlägg.

Höstlycklig som jag är nu orkar jag dock inte riktigt spåra utan söker mest balans. Känner ju att jag står och stampar på samma otillfredsställande cyklistnivå på grund av att träningen sker så sporadiskt. Benen skriker efter mil, mil, mil och kontinuitet.

Jag är fortsatt ruggigt ödmjuk när det kommer till mina cykelefforts. Att leda komplexa mångmiljonprojekt (åh, varför hamnar jag som inte ens är någon karriärsbyggartyp i diverse karriärsbyggarsitsar när jag skulle kunna chilla istället?) på olika håll i landet samtidigt som man roddar med småbarnslivet +annat, lider av sömnlöshet since forever och har inte en barnvaktande släkting i närheten är liksom inte det bästa kombot för en harmonisk träningsvardag.

Men jag vill skarpt åt en förändring. Och det är väl som min terapeut har sagt – det gäller att förändra det som förändras kan istället för att störa sig på sådant som inte kan förändras. Vissa saker vill jag inte förändra. Andra saker kan jag inte förändra. Men de jag kan förändra vore ju synd att låta fortsätta påverka en negativt eller hur?

Så här är jag nu. Hemma i köket, tronande på en nyinköpt celeste kontorsstol som symboliserar min lugnare jobbvardag. Planerande för vilka dagar jag kommer att ta ut senhöstens och vinterns tjänst- och föräldraledighet. Snokande efter tubeless finhjul till min kära cross. Återprempande på mitt tävlingschip. Skrivande på en underbar cyklig offert. Läggande upp grunden för 2020 ett år som om allting klaffar kommer att gå i cykliga skapandets tecken vilket kommer att kräva ett lite annat jobbupplägg än idag (men ni kommer att älska resultatet, jag lovar).

Byggande planer lika episka som små.

Som att springa en kortis på lunchen och cykla en kortis med Ivar ikväll.

Gott nog. Resten tar vi därifrån. Puss.

Tja!

…and here we go again – föris höstterminen! En hel senvår och sommar utan VAB – som vi har längtat *skrattet som fastnar i halsen* Fast äsch, låt oss nu foka på annat – de gladaste pendlarrundornas tid är här

de med skönast hejare i kärran bak

de med skoljobbryggan full med pryttlar, kottar och choklad (så klart!)

de som startar och avslutas i cykelrummet (först till kvarn tar bästa platsen!),de som för över kärleken till väg och allväder från cyklistpäronen till cykelbördig son.

Så låt hjulen spinna och sången ljuda genom kvartenen –

tu tu tu ur vägen skator löv myror och slöfockar, här kommer vi 💨

Sådär casual indränkt i lervälling

Tja!

Kvalitetsbild va? Nåväl, var glada att det ens vart någon bild. SMHI, YR medflers sieri till trots fick jag igår träna i ett mingel av regn och grusstänk. Och motvinden? Den kom på slutet just när jag hade börjat bli rejält hungrig och därmed lätt irriterad (Katja tål inte hunger så bra).

Bästa grusguiden på denna assavern –
från ett Dalsland Runt jag missade på grund av Plutten i magen

Har jag sagt hur mycket jag älskar min Cannondale? Inte tillräckligt ofta, va. Nå – jag älskar min racer. Skulle ha kört Dalsland Runt på den. Alltså min cross Boone är fantastisk, styv, lätt, kvicktänkt etc. den också. Men Supersix Evos geometri är som skräddarsydd för min kropp. Boone är inte riktigt där (vilket jag får ta itu med till crosstävlingssäsongen, har några idéer). Jag sitter både raceigt och bekvämt, jag känner mig supersäker i kurvorna, cykeln lyder mig utan något tjafs. Vi är ett kanonteam helt enkelt jag och min goa Sir Arthur Cannondale 🎩👑

Nåväl, skitrunda som skitrunda, fin blev den i alla fall och rätt strong. Söderforsrundan är en av mina moderna klassiker. Fem upp-och-ner-mil på asfalt och grus med Dalälven och wow-vyerna ständigt vid min sida. Sämre kortisdistans kan man ha en regnig söndag i augusti.

Puss!

Sitter här på soloträbänken utanför Ica Heby.

Retar alkisarna. Det är deras bänk. Minst två alkisar har blängt sur på mig.

Ingen större skillnad på en vindpinad cyklist och en hårtlevad alkis egentligen.

Båda är beroende av sitt, båda hänger hålögd på diverse nersuttna offentliga möbler, båda dricker en sjujäkla massa vätska (infoga valfri).

Sitter här och gottar mig ur kassen full med mums från affären (klart en handlar helst när en tränat, det är då godsakerna ramlar ner i korgen fortast!) Äter en skiva kvarnbröd, en kinderchokladkaka och dricker något sött sliskigt mumsigt ”med mycket protein i” (you’re right).

Har plågats i ett gäng mil. Mest grus, lite asfalt. Mest regn, lite augustisol. Inte en meter utan byig, brusig, elak motvind. Typen som sänker ens fart i samma takt som den sänker ens mojo.

Trycker i mig mina kolhydrater och förbannar motvinden.

Kvällssolen kommer fram. Skiner på mitt svettsaltiga fejs. Solkattar i pannan.

Måste nuddat pannbenet, för jag blir slapp och skön. Mellow. Som efter ett riktigt långt bad.

Major bikefullness på Hebys flottaste alkisbänk.

Jag flyttar på mig. Ger plats.

Mmmotvind. Mmmellow.

Här har jag precis DNF:at landsvägs-SM i Västerås.
Min ursäkt – värmen. Still hurts ofc.

Tjaba!

Så här i Cykelvasan och sensommarlopptider är mitt cykelflöde lika peppt som ängsligt. En vet hur det är – man är lika förhoppningsfull som livrädd för att det ska skita sig. Särskilt om man är ny. Men hörni, var inte rädda oki?

Minns ni mit muntra inlägg om inskriptioner på min framtida gravsten?  Bland “Hon kom, hon vurpade, hon vann för hon var enda dam” och “Recycled” så fanns en lika kort som slutgiltig: “DF”.

DF. Did finish. Kom i mål. Ett självklart och önskvärt delmål när man kör ett lopp, eller en träning för den delen med. I landet lagom är “Jag hoppas att jag i alla fall kommer i mål” det vanligaste försnacket inför ett motionslopp eller ett race.

Likväl DNF:ar vi för glatta livet. Ibland är det på grund av teknikstrul, att cykeln pajar helt enkelt så pass att det inte går att fortsätta. Ibland är det för att vi blir avplockade från banan, inget ovanligt på kortare varvlopp typ GP på landsväg. Ibland kraschar vi, också ett slags teknikstrul fast med kroppsliga inslag. Och ibland pallar vi helt enkelt inte gamet och måste bryta på grund av underträning, sjukdom eller annat [infoga valfri ursäkt orsak].

Ingen gillar att DNF:a. Enda gången jag fixar att se mig själv i ögonen dagarna efter ett DNF är om det har berott på något heroiskt (som när jag någon gång offrade sönder mig för laget, tog helt slut och blev sedan varvad av typ Sara Mustonen eller likvärdig) eller om jag kraschar så himla hårt att jag är för bäng i skallen för att ens fatta att jag borde vara ledsen (som efter min hemska Hässlö GP-krasch, brrr). Men hur man än vrider och vänder på saken så är DNF skit.

Eller..?

Ett GP är ett klockers tillfälle att träna på DNF
Jag ligger trea i bilden, och just på det loppet (ATTR) gjorde jag faktiskt bra ifrån mig.

Lika lite momentan glädje som det finns i ett DNF, lika mycket lärdom och förhoppning bor det i ett sådant. Och hey, som den queen av avhängningar jag är så har jag ett gäng beprövade tips. Här är min guide, klipp ut och spar.

DNF – en överlevnadsguide

Fast först, upp med volymen:

🔥 Tillåt dig att deppa rejält. Behöver du dra till med ursäkterna inför dina polare eller inför dig själv? Gör det. Palla vinna hårdhetspoäng, mår man bättre av att bryta ihop och bete sig som en bäbis så ska man få göra det.

🔥 Vifta bort alla “Det kunde ha gått mycket sämre!”-människor. Alltså vadå sämre? Klart att det kan alltid gå sämre. Men nu har du failat ditt mål och det är din rättighet att sura över just det. Punkt slut.

🔥 Väl klar med självömkan, ryck upp dig. Girl/man – you’re a cyclist. Vi är det coolaste idrottssläktet på jorden. Och som jag alltid säger inse en enkel sanning. De flesta bryr sig ändå mest om sitt eget. Ditt fail är snart glömt.

🔥 Klappa dig själv på axeln ändå. Du ställde ändå upp! Fatta alla som inte ställde upp. DNF per definition! (fast det heter iofs DNS men du fattar)

🔥 Tänk på alla träningspassen där du kommit sist uppför backen, eller blivit avhängd under en intervall. Tråkigt för stunden, men ger bra träning i längden. Samma här – det finns hur många lopp som helst att träna på.

🔥 Med lite distans till det hela, lägg lite tankearbete på att reflektera över ditt DNF. Varför gick det som det gick? Vad kunde du ha gjort bättre, eller helt enkelt annorlunda? Använd ditt DNF till något positivt, till att bli en bättre cyklist, en visare person.

🔥 Även om ett DNF kan svida ordentligt, särskilt i ett kanske lite viktigare lopp, så måste du tänka att det är bara ett tillfälle av de ziljontals tillfällen i ditt liv. Ja du har DNF:at men du är inte ditt DNF. Det definierar varken dig eller ditt liv. Du är så mycket mer. Så gör någonting helt annat vid tillfälle. Något som har 0 med lopp och cykel att göra.

🔥 Väl tillbaka i träningssadeln – kom ihåg varför du faktiskt cyklar. Varför du kör lopp. Varför du eventuellt tävlar. Det stavas c y k e l g l ä d j e eller hur?

Dåså.

Puss och må DF-gudarna vara med er alltid.

Hey ey cykelaugusti!

Jag ser fram emot alla färgerna, alla löven som virvlar runt omkring mig när jag susar fram. Ett vilt glädjefölje, en gyllene svans

ser fram emot att vara som snyggast, i yllejerseys i dova kulörer som matchar naturens egen färgskala, en fin yllekrage runt halsen, med en mörkare styrlinda, i lite längre (men aldrig för långa) sockor, Veeka-handskar

och så varm nyponsoppa i bidonen

Kolla förresten in den här ursnygga höstjackan från MFF – perfekt på längre lugnare turer de kyligare dagarna.

ser fram emot kyligt men soligt – får jag bestämma så ser alla höstcykeldagarna just så!

ser fram emot alla CX-träningar och tävlingar, oj så skoj det blir att lera ner sig gång på gång, känna syran upp i öronen, pulsen upp i skyn, mungiporna upp till öronen. Kan man någonsin vara deppig under ett CX-race?

(Preliminärt) CX-raceprogram 2019-2020:

 

28/9 CX-Pokal, Falun
29/9 SWE-CUP, Falun

19/10 SWE-CUP, UCI category 2, Stockholm
20/10 SWE-CUP, UCI category 2, Stockholm

2/11 CX-Pokal, Uppsala
3/11 CX-Pokal, Strängnäs

16/11 CX-Pokal, Finspång
17/11 SWE-CUP Finspång

7/12 CX-Pokal Alingsås
8/12 SWE-CUP Alingsås

11/1 SM, Varberg
12/1 SM, Varberg

ser fram emot att inte stå på pallen för visst, lova mig, att det blir fett med tjejer i startfållan i år?

Äsch okejdå. Ser fram emot att stå på pallen. Om än i smyg när ingen ser på :))

Ser fram emot de lite längre, lugnare distanspassen på avlägsna grusvägar som byter skepnad för varje ny mil. Var är vi nu? Vart har vi hamnat? Vad döljer sig efter nästa Y-korsning? Äsch, lägg ner GPS:en, let’s cykla vilse, det vi är bäst på

ser fram emot att ha med mig två bidons varav en tom så den kan fyllas med skogens guld till kvällens kantarellomelett

Kantarellmacka, mitt basrecept: Stek brödskivorna i lite smör eller rosta dem. Stek kantarellerna i smör, med salt och vitpeppar. Fördela svampen på brödskivorna och ­servera genast med en fin blond IPA till. MUMS.

ser fram emot att palla äpplen (hör av dig, jag vet ett par riktigt fina ställen här i krokarna!)

ser fram emot löppassen. Har tvättat bort festivalleran från Asics, nu spritter det i benen, vill springa i skog och i park! Inte för långt – för långt är obra för cyklistbenen mina – men inte för kort heller. Sådär lagom.

Ser fram emot att slippa kräkreflexen som gör sig påmind varje gång sommarens domedagshetta slår till.

Ser fram emot helgturerna med Plutten i kärran. Till fiken i natursköna Gäddeholm och Skultuna och Strömsholm och Ängsö och Frösåker och Målhammar och andra ställen dit vinden tar oss.

Ser fram emot att skärpa mig och sno tillbaka ett par QOM för så här kan vi inte ha det nej nej.

Ser fram emot att gå in i vinterblocket med något starkare ben än förra året

men ser inte fram emot mörkret. Inte alls. Inte i år. Skit. Men äsch fan. Utan mörker och sprickor, inget ljus eller fårtickor, eller hur var det gode Leonard Cohen sjöng?

Äsch, vi avslutar om en mycket fransk låt om att hoja ensam på sin tandem istället, för det är ju vanligt att man gör. Glad augusti på er cykellovers – ser ni fram emot hösten? 🍂

P.S. Om inte du har något att se fram emot med augusti + kommande så finns det ett gäng cykliga anledningar här. Bäst att börja kitta upp sig för skön och säker höstcykling redan nu! Puss.