Varmorgon, morgonljuset.
Morgon underbara cykelvänner! Hör ni peppen i Katjas bloggröst? Vad tror ni det beror på?
Just det. Ni gissade rätt.
Hon är här.
Svala. Friska. Motiverande (japp just så käckt). Energigivande. Livsbejakande.
Min årstid på jorden. Älskade hösten.
Jag har varit grymt sjuk (jo, igen). Den här gången blev det en rejäl bläcka på tre veckor med mer eller mindre konstanta smärtor i förkylningsorganen och typ noll ork till något annat än mammandet, jobbandet och de korta cykelturerna till och från jobbet, tåget och föris.
På måndag har jag en ny läkarträff då jag kommer att kräva operera bort mandlarna eller vad det nu är som ställer till det för mig för jämnan. Är helt ärligt less på att vara sjuk var och varannan vecka även de gångerna jag varken jobbar eller har en sjuk Ivar eller ens stressar.
Att vara sjuk samtidigt som det var svinvarmt kvalmigt och allmänt hopplöst därute satte sina spår i bloggandet. Så jag drog en paus och hängav mig istället åt att vara kreativ med Ivar. Redan när Plutten var snorspädis införde jag påbudet att skapa något – må så vara på papperet, med något material eller med ett musikinstrument – minst en gång om dagen och Ivar köper konceptet. Men då krävs det ju att jag eller Jonas är med och “inspirerar”, eller ser i alla fall till att ungen inte dricker upp penseltvättvattnet eller hoppar sönder Jonas gitarr (hänt redan en gång).
Ah men lite som med bloggandet då. Alltid lika tacksamt när läsande kompisar eller förnuftiga läsare påpekar när jag har spårat lite väl i något inlägg.
Höstlycklig som jag är nu orkar jag dock inte riktigt spåra utan söker mest balans. Känner ju att jag står och stampar på samma otillfredsställande cyklistnivå på grund av att träningen sker så sporadiskt. Benen skriker efter mil, mil, mil och kontinuitet.
Jag är fortsatt ruggigt ödmjuk när det kommer till mina cykelefforts. Att leda komplexa mångmiljonprojekt (åh, varför hamnar jag som inte ens är någon karriärsbyggartyp i diverse karriärsbyggarsitsar när jag skulle kunna chilla istället?) på olika håll i landet samtidigt som man roddar med småbarnslivet +annat, lider av sömnlöshet since forever och har inte en barnvaktande släkting i närheten är liksom inte det bästa kombot för en harmonisk träningsvardag.
Men jag vill skarpt åt en förändring. Och det är väl som min terapeut har sagt – det gäller att förändra det som förändras kan istället för att störa sig på sådant som inte kan förändras. Vissa saker vill jag inte förändra. Andra saker kan jag inte förändra. Men de jag kan förändra vore ju synd att låta fortsätta påverka en negativt eller hur?
Så här är jag nu. Hemma i köket, tronande på en nyinköpt celeste kontorsstol som symboliserar min lugnare jobbvardag. Planerande för vilka dagar jag kommer att ta ut senhöstens och vinterns tjänst- och föräldraledighet. Snokande efter tubeless finhjul till min kära cross. Återprempande på mitt tävlingschip. Skrivande på en underbar cyklig offert. Läggande upp grunden för 2020 ett år som om allting klaffar kommer att gå i cykliga skapandets tecken vilket kommer att kräva ett lite annat jobbupplägg än idag (men ni kommer att älska resultatet, jag lovar).
Byggande planer lika episka som små.
Som att springa en kortis på lunchen och cykla en kortis med Ivar ikväll.
Gott nog. Resten tar vi därifrån. Puss.
