Blogg

Sånt man slipper om man kör välordnad motionslopp vars rutt nån tänkt igenom.
Misstänksam skylt.
Sämst slutledningsförmåga. Total ovilja att cykla tråkväg tillbaka.
Ska vi vända och cykla tillbaks Katja?
NÄ! Vi kör!

Det här går ju helt ok… Bara fyra km kvar…
P-P-P-PUU U U NK K i lurarna

FYRA km av DETTA kvar?
(vägen jag hamnade på när jag skulle ta en för för
okänd genväg hem till Arenal på Mallis. slutade med att jag ömsom cyklade,
ömsom bar på racern i ett gäng km…)

Fasiken, kroppen som träningsnarkoman alltså. När jag pluggade festade jag jämt typ, och ändå hann med plugget (för det mesta), träningen (för det mesta) och massa annat och inte var jag trött heller! Nu liksom. Festade i lördags. Rätt så all in i och för sig, men ändå. Händer så sällan nuförtiden. Himla skönt. Befriande dekadent. Totalt osportsligt. Och självklart kände jag av det i kroppen till och med igår kväll när jag ledde intervallpasset med klubben. Visst det var liksom långt ifrån det mest ansträngande intervallpasset jag varit med om, snarare tvärtom, men samtidigt så hade jag inte kunnat prestera nå vidare om saken var allvar om ni grejar. Fördelen (och träningsmässigt, nackdelen även om den är försumbar mot den glädjen man får av att få träna med massa grymma folks) med att vara ledare är just att man tappar lite ansträngningsnivå eftersom man måste vänta in och hämta in och snacka och stötta och peppa folks hela tiden. Igår var det rätt perfekt, benen var smått slöa likaså sinnet. Då passade ju det bra att inte hävda sig alltför mycket. Drog ändå lite för mycket för att ens bry mig om att försöka vinna den spontana slutspurten. Imorgon blir det på’t igen fast lite tuffare då, då ska det rekas banan som ingår i Mälarcupens linjelopp. Intervaller utlovas då med, super.

Idag tänker jag vila hårt och ihärdigt med en promenad. Sedan ska jag försöka peppa kroppen inför Engelbrektsrundan på lördag. Jag har noterat ett tråkigt drag hos mig nuförtiden. Jag är inte alls lika pepp inför motionslopp som inför tävlingar. Fast det borde nästan vara tvärtom eller hur? Motionslopp är ju liksom vackert, trevligt, socialt och så ingår det bulle och saft och hamburgare och kanske någon glansig medalj i priset. På tävlingar får man mest frysa och sedan tugga fradga med jagad blick i en timme för att inte komma sist alternativt klappa sig själv på axeln och säga well well, du körde i alla fall runt Katja!

fast nu är jag mest larvig. Det är ju (delar av) Periferigruppen <3 jag kommer att köra Engelbrektarn med. Och då kan det inte bli annat än succé.

Ska ni köra nåt skoj lopp ihelgen?

Puss.

Och nej, det slutade inte med nyasfalterat paradis.
Det slutade med en mil sämst asfalt ever (okej, nästan ever iaf).

och nej, jag såg inga utrotningshotade safaridjur.

Hej. Idag vill jag starta en ny pepp tradition. Voilà – majmånadens cykelfeminism är här och peppar oss till en mer jämställd cykelvärld. Vi kör ↓

Strada <3

ett. Denna fantastiska artikel om Alfonsina Strada – kvinnan som ensam körde 1924-års Giro d’Italia och som fick stå ut med fett mycket skit, inte minst från sina (tyvärr mindre vetande) medsystrar. Låt mig påminna er om att Girot idag enbart körs av män; damernas motsvarighet går samtidigt som männens Tour de France vilket innebär… ja, ni kan ju lista ut precis vad det innebär för loppets tittarsiffror. Hur som:

She taught herself to ride at 10 and won her first race aged 13, earning a pig for first prize. In 1911 she broke the women’s speed record set six years earlier by Louise Roger. She clocked 37 km/h on a 44-pound single-geared bike; multiple world champion Marianne Vos now rides a 17-pound 10-speed carbon frame. Alfonsina’s record stood for 26 years.

Fantastiskt. Självfallet slutade det hela med att fru Strada inte fick köra om Girot eftersom det plötsligt förbjöds för kvinnorna att köra loppet. Men ändå. Who’s the original Cannibal baby?

två. Detta tänkvärda inlägg från Damklungan-bloggaren aka Crescent Dare-cyklisten Tina Levin. Tina menar på att det tyvärr ofta är vi tjejer som pga. avundsjuka, svartsjuka eller andra faktorer sätter pinnar i våra kvinnliga medcyklisters hjul – inte minst genom att kritisera och nedvärdera vissa beteenden.

Så tjejer; sminka er, dra ner dragkedjan, flirta…Gör vad ni vill. Ni kan trampa lika fort för det. Ni andra; tänk efter vad det är ni egentligen krigar för, tjejer… Jag garanterar er att det inte är den tjejen bredvid som är skuld i att ni inte får den uppmärksamhet som ni och sporten förtjänar. Det är helt andra trådar vi ska dra i där.

Även om jag inte håller med det i bloggen ett par gånger förekommande påståendet om att feminism är att vi ska vara “likställda männen” (det är lite mer komplicerat än så eftersom man ju förstås kan vända på påståendet etc.) så håller jag med Tina i saken. Att missunna någon hennes färdigheter pga. nåt slags moraliserande är bara så himla småsint bakåtsträvande.

Inför förra #womens100 – då vi självklart blandade ihop datumen och körde en dag för tidigt
(dan efter bakiskörde jag den på egen hand för stravandets skull liksom)

tre. Det faktum att Raphas #womens100 har blivit en populär tur runt om i Sverige! Jag har ju kört turen ett par år nu och ser med glädje att det här och var på Internet snackas om det och görs reklam för lokala turer. #womens100 är så klockrent. Kvinnor som gillar att cykla samlas och cyklar ihop. Utan vare sig klämkäcka goodiebags eller onödiga prefix. Ren cykling och så lite Strava på det. Stilrent. Stockholmsvarianten i år är extraspännande då turen kommer att utgå från och sluta vid det nya Arkitektur- och designcentrum (gamla Arkiketurmuséet) mitt i vackra Centralstockholm. Helst kör jag dock turen med bästa Frida uppe i Sandviken, hoppas vi får ihop det i år igen <3

fyra. Härligaste cykelbloggares aka elitcyklistens Sophies krig för DamElit-tävlingen under Halmstad 2:dagars. Av massa mer eller mindre lama skäl – t ex att “damerna cyklar för långsamt” (ja ni fattar ju själva) så beslutade organisatörerna att ställa in tävlingen… enbart för damelitklassen, trots att en hel del tjejer peppade för att racea den. Börja läs här alltså. Sophie lät inte saken vara utan kontaktade SCF. Och det vart ju positivt. Dock inte tillräckligt för att tävlingen skulle köras av dameliten i år. Men ändå. Döm själva här.

fem. Att kvinnor inom cykling äntligen kan ta betalt för sin kompetens. Det fantastiska initiativet SHE RIDES vars medlemskaps motto är: “Alla kan vara med i She Rides. Oavsett nivå eller genus. She Rides vill hjälpa och stötta alla att cykla” är ett bra exempel. Grymma kvinnliga cyklister som erbjuder coaching, kurser och cykelglädje till motionärer mot en summa som motsvarar ett par nya shimanopedaler och inte mer. Visst är det fint och mysigt med frivilligt arbete – men jag tror starkt på att ta betalt för kunskap är rätt väg att gå för att kvinnlig cykelkompetens ska tas på allvar. Spana in SHE RIDES-gruppen på Facebook. Ett annat liknande initiativ är Team Sky Blue med världsmästarinnan Susanne Ljungskog som frontfigur och “dragplåster”. För vissa kan nätverk som SHE RIDES och Team Sky Blue te sig som lite väl kommersiella med rabatter, sponsorer och allt – men kära någon. Cykelsporten vore ingenting utan kommers – bara den är sjysst och på rättvisa villkor och matchar väl våra teamkläder.

Kom gärna med egna förslag på vad jag ska ta med i nästa månads CYKELFEMINISM! <3

Puss.

Foto: Tony Carlsson

Ni vet vissa rundor, då kraven är obefintliga, vinden knappt blåser, ingenting gör ont och omgivningarna är pittoreska? Gårdagens sköljrunda var skolexempel på en sådan runda. Johan, Eva och Contis kom till mig vid sex och sedan rev vi av fem glada snacktempomil på de mindre vägarna. Alltid lika trevligt att cykla med Eva, stark och tålmodig och med rejäl glimt i ögat.

Förresten måste jag skryta lite. Igår tog det mig typ knappt några försök alls innan kontaktlinserna satt på plats! Jag blir alltid lika stolt över mig själv och känner mig lite extra seende. Världen har blivit så mycket färggrannare sedan jag börjat använda linserna! Nu vill jag typ aldrig cykla i vanliga glasögon igen. Så småningom lär jag övergå till såna där månagslinser. Verkar så himla smidigt!

Ikväll leder jag intervallpass men innan det ska det hinnas med en liten tidningsintervju.

Puss!

I lördags gled jag och lillebrorsan in på cykelcaféet Le Mond för lite fika och Giro! Innan det hade vi vart till Luma och spanat in Luma GP-banan som jag hade tänkt köra nästa tisdag*. Regnet hade regnat lite på oss så det passade perfekt att chilla in på ett nytt café för lite recensionsmaterial.

Himla blyg och fumlig som jag är så vågade jag knappt möta den söderhippa personalens frågande blick när jag skulle beställa. Caféet är ju känt för att vara coolmenyat och eko men vadå, ofta jag törs beställa nåt alltför annorlundatyp. Ska man beställa nåt coolt – som nu senast acai bowls så måste man ju kunna uttala det namnet också och det är jobbigt. Så jag beställde cappuccino, bulle och te.

Men inte ens det förblev ocoolt! Först fick jag vänta lite extra på att få min kaffekopp. När den väl kom så fick jag veta varför. Den söderhippa bartendern berättade för mig om att det var en kändiscappuccino jag skulle dricka. Ty en hipp fotograf rände runt i caféet och fotade saker och bland annat min cappuccino i händerna på den hippa bartendern alltså. Ödmjuk och blyg som jag är så lät jag bli att upplysa bartendern om vem som var mest kändis av oss två. Alltså cappuccinot och mig.

Till slut så placerade jag mig, brorsan, kändiscappuccinot och den något mer folkliga bullen uppe på loftet. En stor skärm satt uppsmälld på väggen och visade början på giroetappen. Himla fint! Tyvärr såg jag inte alltför många cyklister uppe på loftet. En nycyklad kittad gubbs satt och smällde i sig lite käk. En annan gubbs såg misstänkt cyklig ut men var civilit klädd så jag vågade inte le konspiratoriskt. Annars bestod gästerna av random folks. Misstänker att det förmodligen skulle välla in fler cyklister när det var närmare etappens slut (det var typ ni mil kvar när vi fikade, fick se slutet hemma förstås).

Så satt vi där och mös och njöt verkligen av fikat. Supergod bulle! Cappuccino värd sin kändisstatus! Icke-stinkande te! (om än i glas vilket inte är så himla praktiskt för små åttaåriga händer) Giro på tv! Snygga ol school-affischer på väggarna! Begagnade stålisar till salu! Extraplus till softa tunes en fysisk dj producerade på våningen under.

Med andra ord så är Le Mond ett ställe jag kommer att återvända till. Bland annat så tänker jag föreslå det som officiellt fik för årets upplaga av Tour de Chat (vi fikade på Biachi förra året). Trevlig personal, gott fika, söderchillness, ekologiskt och välavvägt cykelestetiskt. Super!

* men nu är har det blivit känt att GP tyvärr blivit inställt för att banans nya granne – gym- och fitnesskedjan SATS som flyttat in i Lumafastigheten – inte vill att någon cykeltävling genomförs där. Himla tragikomiskt.

Den 10 maj körde jag Skandisloppet.

Skandisloppet är enligt hemsidan Sveriges äldsta cykellopp och jag förstår varför – vilken cyklist kan inte älska de uppländska kullarna, småvägarna och pittoreska små samhällena längs banan?

Jag samåkte med Antonio i cykelklubben, och han berättade att han skulle köra Granfondo i norra Italien. Vättern var för platt, tyckte han. Jag bara “eh…”. Sen konstaterade vi glatt att det INTE skulle regna. Så jag valde bort alla regntäta kläder, vilket skulle visa sig vara fel beslut.

Jag startade med Hanna, Antonio och några till VCK-cyklister och tanken var väl att köra ihop. Men det där med att köra ihop kräver en del taktiksnack har jag märkt. Ska vi stanna på alla depåer? Ska vi hetsa eller njuta? Kan man hetsa och njuta samtidigt? Osv. Om cyklisterna i en klunga inte riktigt känner sina gränser eller är allmänt dåligt ihopsnackade så kan det lätt uppstå splittring.

Hanna peppad i startfållan

När alla vattenflaskor var fyllda, ryggfickorna packade och nummerlapparna på gick vi till starten. De hade tydligen hyrt in nån alfahanne att vara speaker, för han kunde inte låta bli att kommentera det brokiga gänget från Cyklande tjejer som stod och taggade inför att dra iväg.

“Cyklande tjejer, det var väl ett lite tamt namn? Biking beauties, det hade varit bättre!”

Det skrattades lite ansträngt i leden. Jag vände mig till VCK-cyklisten bakom mig:

“Vem är det där?”, frågade jag.

“Roberto Vacchi”, upplyste mig cyklisten.

“Är han känd eller?”, replikerade jag.

Och det fick jag veta att det var han ju, på olika sätt som jag inte lade på minnet på grund av hans korkade kommentar till det glada cyklistgänget. Jo, han hade tydligen varit ordförande för Västerås Cykelklubb en gång i tiden…. men hallå vi behöver inte fler herrcyklistkändisar som ständigt ska “påminna” oss om att kvinnor alltid måste bedömas efter utseende och inte prestation. Cyklande tjejer är ett klockrent namn, det beskriver exakt vad det handlar om. Inte tjejcyklister, inte cyklisttjejer, utan helt enkelt tjejer som cyklar! Snälla Vacchi, vi har lämnat 50-talet.

Hursomhelst, vi drog iväg, vi splittrades och jag, Hanna och hennes syrras kille Fredrik vevade glatt på ned mot Sigtuna och testade oss fram bland olika klungor tills vi hittat ett trevligt gäng från Linköping. Det var dotter, son, pappa och några bekanta till dem som skulle köra Vättern ihop.

Det började såklart regna och jag hade ju noll regnkläder så jag blev sakta men säkert nedkyld och tappade känseln i först ena, och sen andra foten. Händerna var fortfarande brukbara till växling, men det var också allt. Vid första depån i Sigtuna väckte Hanna tanken på att bryta, och funkisarna upplyste oss om att vi kunde svänga in på 85 km-rundan tillbaka mot Uppsala, det lät ju bra. Vi drog iväg, nedkylda men sockerkickade.

Vi cyklade på i det avtagande regnet, och jag tänkte på det som vissa cyklister säger att cykling ska vara njutbart, och så fattade jag det mogna beslutet att vända. På så vis skulle jag kunna komma i mål tidigare och värma mig osv. Så jag cyklade tillbaka till avtaget mot 85 km-rundan.

Men det fanns några luckor i min plan. Jag hade ju alla överdragskläder i Antonios bil, så jag skulle ändå behöva vänta på honom. Plånboken låg också där, så jag skulle inte kunna ta mig hem med buss eller nåt, jo kanske via sms-biljett. Måste bara vara en buss som tog cykel. Och min granne måste vara hemma och kunna släppa in mig eftersom nyckeln också låg i Antonios bil.

Medan jag funderade på detta lyckades jag förirra mig tillbaka till Sigtuna-depån, och detta faktum var så förnedrande att jag fattade ett nytt beslut: att ändå cykla långa rundan. För att flytta beslutet från mig själv bestämde jag att cyklisten framför mig fick bestämma; om han svängde mot korta rundan skulle jag hänga på, men svängde han mot långa skulle jag göra likadant.

Han svängde mot långa.

På så vis hade jag alltså både tappat Hanna och Fredrik, och skulle cykla LÄNGRE i mitt nedkylda tillstånd när jag egentligen hade tänkt cykla kortare. Bra tänkt där, Anna.

Jag sökte klungkontakt med olika solocyklister, bland annat två Fredrikshofare, men de var lite för splittrade, och så var det han i svart, men han var en ensamvarg som jag inte blev klok på.

Det var då jag träffade Gerd, Mike och Usher. Gerd hade en stilig Bianchi och bar benvärmarna utanpå bibsen, och Mike från England körde på exemplariskt hög kadens och var helt Raphaklädd (förutom BBB-skoskydd, en mardröm för varje stilpolis). Usher hade israelisk brytning och gillade att spurta och peppa.

Vid andra depån, i Härkeberga, bjöds på lunch: pastasallad! Till min stora glädje var den köttfri, samma till alla, så praktiskt, och kaffet var ljuvligt starkt. Gerd hade inga skoskydd men däremot extrasockor som hon bytte till. Mina fötter återfick känseln och vi drog iväg.

Känseln försvann lite, återkom lite, försvann osv, men till slut var den helt tillbaka i både händer och fötter. Usher lämnade tyvärr klungan av eget val, men det var ok för de hade fler kompisar längre bak som han kunde kompa med.

Vid tredje depån i Järlåsa drog jag i mig sportdryck och två kardemummabullar. Vissa cyklister har fått för sig att klaga på dessa underbara degklumpar, men jag älskar dem!

Regn igen. Vår lilla trio vevade iväg och hittade två solocyklister som ville dela klunga. Klart de skulle. Vi började rotera och körde som bäst när en bilist i Volvo kastade ut en glasflaska framför mig. Moget. “Hur tänker man?”, sa Gerd. “Man har nog helt enkelt en väldigt liten kuk”, sa jag.

Vi körde vidare, och plötsligt stod Hanna vid vägkanten med mobilen i örat, Fredrik hade fått obotlig kramp och de väntade på skjuts. Jag förklarade snabbt hur jag åter hamnat på långa rundan, och Hanna sa åt mig att inte vänta på dem. Jag blev glad när hon senare på kvällen kungjorde att hon ändå cyklat i mål.

Jag passade på att fråga Mike om hans feta däck, och mycket riktigt var de 28 mm. Han hade tydligen “bytt upp sig”, från 23 till 25 till 28. Han menade att det var mjukare, vilket kunde vara motiverat med tanke på hans kroppshydda. Han frågade mig vad Organic Athlete var, och jag sa att det var tröjor av återvunnen fiber. Sen började vi närma oss domkyrkan i Uppsala, och jag förde en liten kamp med mig själv: jag ville köra på, ville få upp pulsen och snittet på slutet, men skulle jag lämna Gerd och Mike som trots allt hade förgyllt min dag?

Nej, det fick bli en liten smygis: jatog en PP (pisspaus) i skogen, och cyklade sedan ifatt dem under tilltagande motvind. På så vis, fick jag min pulshöjare och vi kompade ända in i målet på borggården.

Jag hann tyvärr inte stanna och äta mat med dem, men jag är tacksam för det trevliga sällskapet. Ingen Vättern-hets, inget slö-cyklande, utan ren njutning i vackra omgivningar.

Och så lagom långt.

 

 

Hej.

I Sthlm. Cykelns dag idag men inte speciellt många cyklister ute. Vilket ju inte är så konstigt med tanke på hur rått och blött det är. Jag passar på att höja mojon genom att inte träna nånting alls. Eller, jag har byggt värsta häftiga ån i Lumas lekpark (och spanat in den farligt knixiga Luma-GP-banan på köpet) ihop med mitt bästa fan samt traskat ett gäng kilometer. Åkt båt har jag också gjort. Fast nu är det extrablött ute så jag och brorsan tar nog in på café Le Mond en sväng. På kvällen väntar biljard (ett spel jag faktiskt också gillar skarpt, Katja facts!) och utgång med en gammal kompis.

Så har jag det i Sthlm!

Puss på er
och lycka till alla ni som kör lopp idag 🙂

Gårdagens Katja, nerkletad i vägblä men glad
efter att ha rullat ut benen efter onsdagens GP

…startar Girot och det firar jag med en ny header som kommer att sitta kvar under hela tiden loppet går! Vad gillas? Vet förresten precis hur det blir, jag kommer att irritera mig på att allting spoilas sönder på Twitter (som t ex dagens seger i Women’s Tour som tagits av… nädå, jag spoilar inget här). Varför finns det ingen anti-spoiler-extension till Twitter? Som typ blockar allt som innehåller ett visst ord, t ex #giro… Här är tips till er utvecklare.

…regnar det som tusan men inte lika mycket som igår då jag verkligen ångrade att jag hade glömt att sätta på skoöverdragen inför kvällsrundan med klubben

…drar jag till Stockholm för en helgs häng och stoj med lillebror, 8 och resten av packet. På schemat står softa, kolla på Girot och den här gången – komma ihåg att fika på nya cykelcaféet Le Mond!

…har jag lite ångest över att jag förmodligen inte kommer att hinna cykla förrän på söndag men samtidigt så är det okej ty mitt knä behöver vila lite.

…har jag ätit lite för mycket gott. Men så är det när någon kär kollega slutar och det ska ätas avskedsluncher och fikas avskedsfika hit och dit :'(

…tittar jag ut och förfasas över att det kan fortsätta vara så himla kallt och rått så långt in i maj! Hoppas verkligen det hinner ändra sig till nästa helg då typ nästan hela Periferigruppen ska köra Engelbrektsrundan ihop! Fett pepp på att bo i gruvstugan, käka mat och se Grannen leka spöke precis som förra året. Den här gången har vi ett par till kära gäster med oss vilket gör det hela ännu roligare. Må det skina sol på oss! Nån av er som tänker köra förresten?

…är det 9 maj och alltså Segerdagen (som även kan firas den 8 maj beroende på hur man räknar tiden) – dagen då nazismen äntligen besegrades. För gott? Våra val avgör. Även om mediabilden av den s k “nya” nazismen är småskojsiga oförargeliga pojkar som gör bort sig på invandrarnas och bögarnas bekostnad så är det tyvärr värre än så. Snart är det val och idag är rätt dag att påminna sig själv att det spelar ingen roll egentligen vad man röstar på – så länge man håller den ondskefulla skiten långt utanför husknuten.

..är det fredag! Bäst.

Puss.

Morgon! Smått mör efter gårdagens GP. Ursäkta att det spammas med videos här på bloggen just nu men dessa är ju för bra för att inte spridas. Så – titta och sprid till era (både bil- och cykelburna) vänner så kommer en racerapport lite senare idag! Puss.

Här finns fler. Grym pekpinnefri kampanj av norska vägverket.

De billiga rubrikernas mästare, that’s me! 😀

Scrolla ner nu ↓

fett stolt över att äntligen pillat in linserna i stressat tillstånd
(min andra (!) körning med linserna ever ever)

Skev mediabild av en ung cykelkvinna

Elit-Contis och saaben

hitta fem fotofel, eller fan va kallt det var där ute!

Fröken pösiga benvärmare myser sig genom rakan, foto Kim <3

Klockan är kvart över fem och jag och Contis har lastat in cyklarna, hjälmarna och övrigt väsentligt i saaben. Loppet börjar sju så vi är smått stressade, det tar ett tag att åka till Rosersberg och vi vill hinna värma upp.

När Contis blir stressad blir han verbalt otrevlig mot medtrafikanterna. Jag håller mest käften och suger lite på proteinshaken och funderar hur jag ska våga fråga om vi får stanna för toabesök.

Till slut vågar jag och det känns lite bättre för mig
efter besöket alltså

Contis är mest förbannad och har satt på sig en svart och en vit benvärmare

Till slut är vi framme. Jag är lite småhungrig men får nöja mig med lite halvsvagt termoskaffe och en festlig Mars jag gömt i min rygga. hihi liksom mums mums.

Contis tar av sig den ena, svarta benvärmaren och jag kompletterar mitt kit med benvärmare. för breda nertill, för smala upptill, klockrent stilbrott.

efter tre år i racersadel borde jag kanske ta och beställa egna benvärmare. 

Vi fryser lite i chipkön och hinner knappt värma upp… eller nej, vi hinner inte värma upp innan det är dags för start.

Jag letar efter damansikten bland de nästan sextio startande men finner enbart mitt. Fan också, hade varit kul att racea mot folks i samma klass liksom. Förra SMACK-GP var ett gäng damer med fast då var ju jag justerad och stod publik istället.

Men idag verkar damerna stannat hemma. Startfältet är fullt av frysande gubbs som inget hellre vill än att börja köra. Det vill jag med men till slut så drar jag av mig vindisen och stoppar in den i bakfickan.

Starten går. Första varvet är ett mastervarv och det är ju skönt eftersom banan är lite svår att förstå sig på. också skönt eftersom jag fortfarande ligger i klungan.

Ett moment är dock inte särskilt svårt att förstå sig på och det är den ca 100-metersbacke med vältilltagen lutning vidablick-stylee.

jo tjena mittbena på den med ouppvärmda trästockar till ben i pösiga benvärmare 

jag vinkar adjö till det stora sammanhanget och försöker ligga så tätt jag kan bakom svansgubbsen som även de kör way too starkt för min efterjobbetstela n00bkropp.

Tjugo minuter in i loppet börjar mina ben vakna till liv. typ vadå, cyklar vi här eller?

Fet rök stiger upp från åkern. Banan är förlagd vid Räddningsskolan och brandmännen har eldat på nån kåkatrapp och övar på att släcka elden.

Fan om det kommer en kattunge och fastnar i framhjulet

Nu har jag förstås blivit varvad så det skriker om det
(bromsbeläggen alltså)
så jag ba kör.

Jag vet att jag kommer att komma sist alternativt fett långt nere i resultatlistan. Jag vet att jag inte har speciellt med krut i benen just ikväll. Jag borde ätit mer, jag borde värmt upp, jag borde… äsch skitsamma!

Det är satans kul att köra och det är väldigt, väldigt bra träning. Igångdrag. Backe. Kurvor. Precis sånt vi nybörjare är usla på.

För även om jag är varvad så lyckas jag komma på rulle – väldigt sällan och den tar slut där backen börjar, typ – och jag lyckas köra uppför den där backen snabbare och snabbare för varje varv. Och jag ler och jag njuter och jag vet att vissa av gubbsen ser mig som en seg tjej som har det kämpigt men det skiter jag i för jag vet var jag har varit tidigare och vart jag är på väg och har respekt för tiden det tar.

Jag vinner i damklassen.

Var fan är alla damerna förresten? Det är ju mitt eget köns representanter jag vill tävla mot! Men jag har kommit på en grej. Ska utveckla den i ett inlägg senare. Kvinns håll utkik!

—

På vägen hem är Contis smått förbannad på trafiken. Klockan är tjugo i tio och han har ett paket att hämta vars innehåll han är jävligt sugen på. Tyvärr förstår den laglydiga trafiken sig inte riktigt på Contis stress. Ett vägbygge sätter också stopp för planerna.

Jag sitter och är post-race-klibbig och ena linsen skaver men jag är lugn i själen. Mojon är tillbaka. Tack SMACK. och tack förresten, alla ni som hejade på mig, speciellt du den coola tjejen vid mållinjekurvan som verkligen peppade mig till leende.

Nu i Giro-tider kan man unna sig och va lite epic i sin väntan
yeah

all against all
(med trailer guy-voice och allt!)

 

Eller så kan man ta’t soft med dudesen i East Belfast CK också.

 

Allihop:

I want to wear pink

LYCRA SHORTS
LYCRA SHORTS!