Hunden i benen, djävulen i sinnet, well well.

Sånt man slipper om man kör välordnad motionslopp vars rutt nån tänkt igenom.
Misstänksam skylt.
Sämst slutledningsförmåga. Total ovilja att cykla tråkväg tillbaka.
Ska vi vända och cykla tillbaks Katja?
NÄ! Vi kör!

Det här går ju helt ok… Bara fyra km kvar…
P-P-P-PUU U U NK K i lurarna

FYRA km av DETTA kvar?
(vägen jag hamnade på när jag skulle ta en för för
okänd genväg hem till Arenal på Mallis. slutade med att jag ömsom cyklade,
ömsom bar på racern i ett gäng km…)

Fasiken, kroppen som träningsnarkoman alltså. När jag pluggade festade jag jämt typ, och ändå hann med plugget (för det mesta), träningen (för det mesta) och massa annat och inte var jag trött heller! Nu liksom. Festade i lördags. Rätt så all in i och för sig, men ändå. Händer så sällan nuförtiden. Himla skönt. Befriande dekadent. Totalt osportsligt. Och självklart kände jag av det i kroppen till och med igår kväll när jag ledde intervallpasset med klubben. Visst det var liksom långt ifrån det mest ansträngande intervallpasset jag varit med om, snarare tvärtom, men samtidigt så hade jag inte kunnat prestera nå vidare om saken var allvar om ni grejar. Fördelen (och träningsmässigt, nackdelen även om den är försumbar mot den glädjen man får av att få träna med massa grymma folks) med att vara ledare är just att man tappar lite ansträngningsnivå eftersom man måste vänta in och hämta in och snacka och stötta och peppa folks hela tiden. Igår var det rätt perfekt, benen var smått slöa likaså sinnet. Då passade ju det bra att inte hävda sig alltför mycket. Drog ändå lite för mycket för att ens bry mig om att försöka vinna den spontana slutspurten. Imorgon blir det på’t igen fast lite tuffare då, då ska det rekas banan som ingår i Mälarcupens linjelopp. Intervaller utlovas då med, super.

Idag tänker jag vila hårt och ihärdigt med en promenad. Sedan ska jag försöka peppa kroppen inför Engelbrektsrundan på lördag. Jag har noterat ett tråkigt drag hos mig nuförtiden. Jag är inte alls lika pepp inför motionslopp som inför tävlingar. Fast det borde nästan vara tvärtom eller hur? Motionslopp är ju liksom vackert, trevligt, socialt och så ingår det bulle och saft och hamburgare och kanske någon glansig medalj i priset. På tävlingar får man mest frysa och sedan tugga fradga med jagad blick i en timme för att inte komma sist alternativt klappa sig själv på axeln och säga well well, du körde i alla fall runt Katja!

fast nu är jag mest larvig. Det är ju (delar av) Periferigruppen <3 jag kommer att köra Engelbrektarn med. Och då kan det inte bli annat än succé.

Ska ni köra nåt skoj lopp ihelgen?

Puss.

Och nej, det slutade inte med nyasfalterat paradis.
Det slutade med en mil sämst asfalt ever (okej, nästan ever iaf).

och nej, jag såg inga utrotningshotade safaridjur.