Den nakna sanningen om Rosersbergs GP

De billiga rubrikernas mästare, that’s me! :D

Scrolla ner nu ↓

fett stolt över att äntligen pillat in linserna i stressat tillstånd
(min andra (!) körning med linserna ever ever)

Skev mediabild av en ung cykelkvinna

Elit-Contis och saaben

hitta fem fotofel, eller fan va kallt det var där ute!

Fröken pösiga benvärmare myser sig genom rakan, foto Kim <3

Klockan är kvart över fem och jag och Contis har lastat in cyklarna, hjälmarna och övrigt väsentligt i saaben. Loppet börjar sju så vi är smått stressade, det tar ett tag att åka till Rosersberg och vi vill hinna värma upp.

När Contis blir stressad blir han verbalt otrevlig mot medtrafikanterna. Jag håller mest käften och suger lite på proteinshaken och funderar hur jag ska våga fråga om vi får stanna för toabesök.

Till slut vågar jag och det känns lite bättre för mig
efter besöket alltså

Contis är mest förbannad och har satt på sig en svart och en vit benvärmare

Till slut är vi framme. Jag är lite småhungrig men får nöja mig med lite halvsvagt termoskaffe och en festlig Mars jag gömt i min rygga. hihi liksom mums mums.

Contis tar av sig den ena, svarta benvärmaren och jag kompletterar mitt kit med benvärmare. för breda nertill, för smala upptill, klockrent stilbrott.

efter tre år i racersadel borde jag kanske ta och beställa egna benvärmare. 

Vi fryser lite i chipkön och hinner knappt värma upp… eller nej, vi hinner inte värma upp innan det är dags för start.

Jag letar efter damansikten bland de nästan sextio startande men finner enbart mitt. Fan också, hade varit kul att racea mot folks i samma klass liksom. Förra SMACK-GP var ett gäng damer med fast då var ju jag justerad och stod publik istället.

Men idag verkar damerna stannat hemma. Startfältet är fullt av frysande gubbs som inget hellre vill än att börja köra. Det vill jag med men till slut så drar jag av mig vindisen och stoppar in den i bakfickan.

Starten går. Första varvet är ett mastervarv och det är ju skönt eftersom banan är lite svår att förstå sig på. också skönt eftersom jag fortfarande ligger i klungan.

Ett moment är dock inte särskilt svårt att förstå sig på och det är den ca 100-metersbacke med vältilltagen lutning vidablick-stylee.

jo tjena mittbena på den med ouppvärmda trästockar till ben i pösiga benvärmare 

jag vinkar adjö till det stora sammanhanget och försöker ligga så tätt jag kan bakom svansgubbsen som även de kör way too starkt för min efterjobbetstela n00bkropp.

Tjugo minuter in i loppet börjar mina ben vakna till liv. typ vadå, cyklar vi här eller?

Fet rök stiger upp från åkern. Banan är förlagd vid Räddningsskolan och brandmännen har eldat på nån kåkatrapp och övar på att släcka elden.

Fan om det kommer en kattunge och fastnar i framhjulet

Nu har jag förstås blivit varvad så det skriker om det
(bromsbeläggen alltså)
så jag ba kör.

Jag vet att jag kommer att komma sist alternativt fett långt nere i resultatlistan. Jag vet att jag inte har speciellt med krut i benen just ikväll. Jag borde ätit mer, jag borde värmt upp, jag borde… äsch skitsamma!

Det är satans kul att köra och det är väldigt, väldigt bra träning. Igångdrag. Backe. Kurvor. Precis sånt vi nybörjare är usla på.

För även om jag är varvad så lyckas jag komma på rulle – väldigt sällan och den tar slut där backen börjar, typ – och jag lyckas köra uppför den där backen snabbare och snabbare för varje varv. Och jag ler och jag njuter och jag vet att vissa av gubbsen ser mig som en seg tjej som har det kämpigt men det skiter jag i för jag vet var jag har varit tidigare och vart jag är på väg och har respekt för tiden det tar.

Jag vinner i damklassen.

Var fan är alla damerna förresten? Det är ju mitt eget köns representanter jag vill tävla mot! Men jag har kommit på en grej. Ska utveckla den i ett inlägg senare. Kvinns håll utkik!

—

På vägen hem är Contis smått förbannad på trafiken. Klockan är tjugo i tio och han har ett paket att hämta vars innehåll han är jävligt sugen på. Tyvärr förstår den laglydiga trafiken sig inte riktigt på Contis stress. Ett vägbygge sätter också stopp för planerna.

Jag sitter och är post-race-klibbig och ena linsen skaver men jag är lugn i själen. Mojon är tillbaka. Tack SMACK. och tack förresten, alla ni som hejade på mig, speciellt du den coola tjejen vid mållinjekurvan som verkligen peppade mig till leende.