Blogg

Hah, där trodde ni att jag skulle dra till med skryt om att jag är med i nån sportbilaga och lovar innerligt (mot betalning förstås) att sluta prisa rötjut och sluta bete mig som ett slags bloggvärldens motsvarighet till kvinnlig Woody Allen och börja blogga normalt och vettigt istället.

Men tji fick ni! Tänkte mest påminna om ett gammalt husmorstips som är särskilt aktuellt i dessa novembertider när det är

ömsom varmt och sen motsvarande ömsom kallt

ja ni vet själva, en kan bli galen på hur man ska klä sig i dessa tider av ren och skär réchauffement climatique.

Jag pallar liksom inte dra visan om ylle, flossade tights, varm om fötterna etc. Sånt kan ni redan. Jag säger ba en sak:

TIDNINGAR ♥

Gamla som nya, bonnierägda som schibstedägda, demokratiska som avpixlade, lektyrbetonade som rumsrena, lokalgemytliga som internationellt alarmerande. Nyhetsvärdet och vinklingarna må skilja sig men en sak är säker: tidningar är en höst- och vintertränande cyklists bästa vän!

Argument? Okej. Tidningar:

* finns överallt och oftast gratis, annars köper man alternativt tigger till sig lite gamla ex. Man kan också stjäla när cafétanten tittar bort, det gjorde jag idag.

* formar sig efter just din unika kropp. Slutgnällt om fel passform!

* suger upp fukt, svett, snor

* tätar mot vind

* antar snabbt kroppstemperaturen och värmer en

* går att slänga när man fått upp kroppsvärmen

* går att läsa när man kommer hem och har tråkigt.

Oslagbart!

Jag återupptäckte tidningsglädjen idag. VLT:s sportbilaga innanför min marinblå Yolande gjorde susen och benen kom konstigt nog igång på vägen hem under dagens landsvägsrunda med Anna och Grannen.

Jag är hemskt dålig bloggare just nu, jag vet. Det är en sån period just nu. Men ibland måste man få va, för nångång måste man få va. Jag återkommer – redan ikväll, ska berätta om gårdagens Helgmyset!

Nu ska jag Anna och Grannen ta oss ut på soliga landsvägar och ni får en bild på mig från gårdagens tur att titta på. Himla snörpt kattstjärt till min, vettefan va jag pysslade med. Äsch. Puss!

Behöver jag berätta att jag har de bästa medtweeties? Åh ni kan mig så <3 Och för att jag tycker om er så kommer jag att göra en liten present till er, kanske redan ikväll. Stay tuned.

Hej!

Kom på en sak ni kan göra medan jag är och kollar på konst! Ni kan ju kolla på denna förträffliga cykelvideo från när vi körde SméCrossen i Vilsta i söndags! Vill ni göra det enkelt för er så spolar ni fram till 2:50 så dyker jag upp jämte några prestigegubbs! Tackar akfoto.se för filmen.

Alltså det är nåt speciellt med det hära crossandet vi ägnar oss åt nuförtiden. Det är så förbaskat kul att jag befinner mig i konstant uppspelt tillstånd! Är det inte tävling så är det någon utav träningsserietillfällen (som vårat grymma Helgmyset) som håller ens tankar igång.

Iförrgår körde vi tvättäkta teknikpass ute på Apalbyplanerna. Gunnar (den mest erfarna crossarn i vårt lilla crossgäng i Västerås) gjorde ett finfint upplägg som krävde knixighet, igångdrag samt en kevlarrumpa – så blött och kallt och lerigt blev det där bak efter första varvet! Som vanligt blev jag vassare och vassare för varje varv -men leran blev ju förstås också slirigare… Älskar teknikpass med folk som verkligen kan. Det är stor skillnad på att få höra “se till att få bra start” och att få för sig förklarat hur man praktiskt ska göra för att få en bra start – tänka på rätt växel, se till att få in pedalen rätt etc.

Och snart är det ju SM! I Göteborg också! Och cupavslutningen. Ful liten räv som jag är ligger jag inte ens sist i cupen. Det kommer bli så himla himla skoj och jag är faktiskt inte speciellt nervös.

Bara KONSTANT UPPSPELT.

Haha.

Och då tänker jag inte ens på alla tävlingar nästa år GMFG

Idag tar jag träningspaus och ägnar mig en annan ädel konstform istället. Berättar mer sen!

Och förresten – har ni också fått snö?

Så himla fint så länge man inte är ute och får eländet innanför kragen. Brr. Johan lovar dock att det torkar upp till lördagens Helgmyset. Ni glömmer väl förresten inte att komma? Fixar finfin kladdkaka och så kaffe förstås så huslig jag är. Kanske drar förbi Kompiscrossen på söndag, vore skoj att köra den banan.

Puss!

Efter fem tävlingar börjar en viss gnutta av erfarenhet infinna sig i min lilla rödfärgade skalle. Faktum är att jag har snappat upp en och en annan lärdom som jag tänkte delge er. Voilà:

Lärdom 1: Allt som inte är lera är gräs som har fastnat i lera.

Lärdom 2: Vill du behålla dina sexiga underkläder sexiga – låt bli att tvätta dem i samma maskin som leriga kläder.

Lärdom 3: Vill man överleva så låter man bli att träna lercross nära skogen – risken är annars att man tas för en lerduva och skjuts ner à la Jimi Hendrix lady.

Lärdom 4: Precis så skoj som lera är på video är det i verkligheten. Sekunderna innan man ligger ner där och krälar. Igen.

Lärdom 5: Med lera i åtanke finns det ingen idé att skaffa egen tvättmaskin. Reservdelar till tvättmaskiner är mycket, mycket dyrt. Satsa på att lätta på bostadsrättsföreningens tjocka kassa istället.

Lärdom 6: Lera smakar bättre än döda landsvägsflugor men sämre än sandlådesand.

Lärdom 7: För att ha någon som helst chans i leran får man anmäla sig i crosstävlingens nybörjarklass som startar först av alla klasser. Det är nämligen enda gånger man har makten över leran och inte tvärtom.

Lärdom 8: Varje gång en crossare vurpar i leran säljer Höganäs ännu en lermugg för hutlös peng.

Lärdom 9: Att köpa säckvis med välling och hälla ut över sovrumsgolvet hjälper en inte att bli bättre på att hantera lervälling ute på gärden. Välling och lervälling är inte släkt med varandra.

Lärdom 10: I Stockholm kan man jobba som “lerare”, då jobbar man med att kasta små blöta lerklumpar på barn och skrattar åt det tillsammans med kollegorna i lerarrummet.

Bild från CyclePhotos, sensmoral och redigering: mina egna

Hej. Fick igår en kommentar från tävlingscyklisten Carolin som jag tyckte var viktig att lyfta fram. Så här skrev Carolin:

Nu cyklar jag ju inte cross (än) men jag körde några små lokala landsvägstävlingar och en MTB tävling i år och jag säger det samma även där, bara börja tävla! Så slipper jag vara ensam om att bli utklassad 😉

Dock känner jag att jag hamnat i något av ett dilemma.. Jag kom sist,sist och näst sist på de tre LVG tävlingarna men tydligen blev jag 3a i serien (eftersom de är 3st som delar poäng på 2a platsen) och det ska delas ut priser till de bästa och eftersom jag är just 3a (fast normalt räknat hade jag väl varit typ 5a) så ska jag också få pris. Men det känns liksom på fel. Att bli utklassad till och med av juniorerna och den enda jag en gång lyckades slå utan marginal var en gravid tjej… Ett pris känns inte riktigt rätt 😉 vad tycker du att jag ska göra? Tacka och ta emot eller avböja?

Jag säger så här Carolin:

Klart du ska ta emot!

Låt mig förklara varför – förutom det uppenbara att du faktiskt rent och skärt enligt regelverket fått de poängen som räcker till bronsmedaljen.

Cykel är en levande sport. Det jag menar med det att det är många fler faktorer än den enskilda cyklistens muskelstyrka. Det är form, väder och vind. Det är väghinder, banans beskaffenhet. Det är hål i asfalten, det är den lilla fågeln som råkar flyga mitt framför ansiktet på en just när en ska spurta. Det är den starkaste motståndarens ont i magen, det är dåligt diskad matlåda imorse, det är den där låten som inte släpper tvåans skalle och låter henne plötsligt tappa och sluta bakom den tilltänkta sexan.

Allt kan hända i en tävling. Cyklister kan krascha. Cyklister kan få magont. Cyklister kan tappa gnistan och slänga cykeln i diket. Sista gången jag körde en träningstävling sprang en valp ut i banan och skulle gosa med mitt ben! Och förra sommaren råkade en redan klar herrcyklist uppenbara sig på banan just när damernas klubb-GP avgjordes vilket kanske (eller kanske inte? Man kan aldrig veta säkert) ändrade utfallet något eftersom en cyklist fick kraftigt bromsa in strax före spurten. Ja – det finns alltså ett otal anledningar som gör en cykeltävling levande och kan påverka utfallet. Det enda som spelar roll är ordningen i vilken cyklisterna korsar mållinjen.

Det faktum är säkert en av dem som gjort att du fastnat för att tävla i just cykel. Det är ju så himla spännande och precis vad som helst kan hända!

Jag kan förstå din otillräcklighetskänsla men jag tycker inte du behöver ge efter för den. Den enda tacksamheten du ska känna är inför din fantastiska kropp och ditt starka psyke som båda låtit dig fortsätta trots motgångar. Herregud, vi damer är ju för få som tävlar! Det går ju hur många herrar som helst på tävlande damer – inte så konstigt att skillnaderna mellan oss, damerna är mycket större än den stora herrmassan sinsemellan. Alltså kan vi aldrig veta hur många som du skulle kunna klå om startfältet var mycket större.

Eller jo i och för sig vi vet –

du vann över alla dem som inte kom till starten. Du ställde upp, du gjorde allt som stod i din makt och du fick dina poäng.

Så ta emot din fina bronsmedalj och tacka dig själv. Se den som en belöning för ditt mod, din cykelglädje samt en påminnelse om varför det är alltid värt att starta.

Well, I was born
To have adventure
So I just followed up the steps.

(Zappa)

Bilder: Markus Johansson (tävlar för Enköping CK)

Nu tror jag att jag har tävlat lika många gånger i cross som jag har tränat på cross! Eller okej, nästan iaf. Låt mig se… Strava säger: sexton crosspass, varav fem tävlingar!

…Så där stod jag, med vattenlock i öronen och min ol good raphamössa över dem, öronen alltså och såg livrädd ut (av de få bilderna jag hittills hittat på mig – brorsan misskötte sig och tog inga bilder på mig under loppet, barn alltså) och kände mig smått bortkommen.

Hade liksom ingen tävlingsmojo igår. Ni vet, ibland är man pepp och ibland är man helt opepp och ibland är man likställd allhelgonadagen till ära (höhö). Igår kände jag mig sådär tråkigt likställd. Jag hade inte tränat ordentligt på ett gäng dagar av diverse anledningar. Min kropp är sån att den inte mår sådär jättebra av vila. Senaste riktiga crosspasset hade körts i tisdags, onsdagens lallande var mest stoj och skoj typ. Sedan promenader, bad och Monarken-rull, räknas ju knappt som träning. Men hursom. Precis som Madde Lindberg-Wall en gång sa till mig: klart man kör klart, man får ju grym träning även om man blir avhängd så tänkte jag förstås inte sumpa denna möjlighet till bra träning.

Vet ni, trots att jag är sådär käck och glad och leende och har massa hurtiga svar när folks kommenterar min körning så är det en ständig mental kamp, detta med att veta att man med störst sannolikhet kommer att komma sist gång på gång på gång. Jag tävlar i för min nuvarande nivå fel klass. Jag skulle behöva tävla i superklass för damer, men sån klass finns inte, så jag startar med prestige. Det är förutom det uppenbart fysiska även psykiskt påfrestande. Det är jobbigt att känna sig stel och långsam och långt efter de andra, det är jobbigt att veta att alla andra vet hur jävla efter man faktiskt ligger. Att snubbla på fel ställen, att fast man har tränat till illamående på ett visst moment på hemmaplan ändå inte fixa det när det gäller, att vara så lamslagen och nervositet att man plötsligt inte kommer upp i en backe som man annars lätt hade kommit upp i om det handlade om hemmaträning med polare. Det är inte vackert, inte saliven som rinner nerför hakan, inte snoret som fastnar på kinden, inte de torra andetagen, inte den dära tröjan som åker upp på precis fel ställen, inte mina helsabbade knän av alla uppförsbacksvurpor på racern. Det är så jävla långt ifrån caféraceande cykelkattenbloggbilder som det bara kan bli, och fast jag ler så gråter jag ofta inombords åt min egen klumpighet.

Brudar som läser detta och förfasas alternativt inspireras – börja tävla! Ju fler som tävlar desto större chans finns det att det till slut kommer upp en mellanklass för damer – motsvarande herrarnas superklass – så att man får tävla mot dem på liknande nivå istället för att hela tiden finna sig i att vara om än duktig så ändå konstant underdog-ish. Hur många damer krävs det för att det ska blidas en superklass för damer? Nån som har koll?

Domedagsstämningen ovan till trots gjorde jag ett för min tekniska utveckling okej lopp. Jag lyckades för första gången offentligt hoppa av sådär snyggish inför sandhindret – inte första varvet, men de andra. Jag körde nerför på skrået utan någon som helst rädsla i kroppen. Jag gjorde en fin start och körde om ett gäng damer innan dem ihop sandhindret satte mig på plats, så jäkla rätt av dem alltså.

😀 😀

*klappar mig själv på lill-axeln*

Tyvärr lossnade benen aldrig så jag blev trött men inte sådär spy-trött som jag blev efter Helgmyset sist, och det berodde förstås på att benen inte kommit igång så jag gav inte riktigt allt om än mycket.

Icke-ödmjuk som jag är så är min veredictum följande: den eventuella talang som möjligen finns i denna gängliga kroppen behöver mycket, mycket mer träning för att riktigt blomma upp. Vilken tur att jag är en nötig flickrackare. Ni anar inte hur mycket envishet som bor i min skalle.

På tal om envishet så var det sjukt kul att en annan envis rackare var med – Jenny! Även om Jenny är überironwomantempogeni och allt så är hennes närvaro på en tävling tillräckligt för att få mig på gott humör. Grymt kört Jenny. Och alla andra kompisar och idoler med förstås.

Nu återstår två fantastiska träningsveckor kvar till SM i Göteborg. Är sjukt uppspelt. Nadja om du läser detta – jag vill åt din övernattningslägenhet. Puss!

P.S. Verklighetsförhärligande magasinbilder på mig från gårdagens tävling välkomnas och facebookas/mailas eller twittras till mig.

Hej, praktiskt schemainlägg idag, men då har ni i alla fall koll på mig!

Mycket snack om Badcrossen nu, snacka om en random mellanstadsspot som plötsligt blivit världens snackis. Nä men idag ska jag inte cykla nåt där. Brorsan är fortfarande här och han älskar bad och simning så snart bär det av till Crossbadet – i folkmun känt som Kristiansborgsbadet – för lite ol’ school plask och skoj. Ute regnar det och är allmänt grådassigt så inomhusaktiviteter känns inte alltför fel idag ändå. Resten av dagen kommer att bli cykligare:

– cykelmek av och lunch med en cykelkompis, nu ska tysk-italienarens vevlager undersökas!

– Koppenbergscross-sändningen vid 3-snåret – Åsa kör, Sven kör, kan bara bli succé! Med tanke på att Koppenbergscrossen har som första (!) UCI-lopp bestämt sig för att ge lika mycket cash i priser till damer som till herrar så skulle man ju kunna anta att sändningstiden blir 50/50 med. Tyvärr tror jag dock inte att det blir så – än – men oavsett så blir det skitkul att titta på loppet.

– påminna benen om att cykel står på schemat imorgon genom att börja rulla in dem med hjälp av Monarken. Igår vart det ju ingen Monarken pga. diverse skäl men idag skadar det inte. Egentligen är jag sådär halvpepp på min prestation under morgondagens Smécrossen. Att inte cyklat på ett par dagar innan tävling är aldrig bra. Men vissa saker kan man inte rå för så det är bara att le mitt bästa leende och värma upp lite bättre än sist. Får ta igenom de resterande två veckorna före CXSM i Göteborg!

Just fan, måste hinna bättra på hårfärgen idag. Det anstår liksom inte Cykelkatten att tävla med halvrött-brunt-halvcendré hår…

Hörs sen folks! Puss.

Mitt sovrum – ljus och nallar. Älskar mitt sovrum, har jag sagt det?

Godmorgon babies!

Har fet sovmorgon, sitter alltså i sängen, banrprogram på låg volym ur vardagsrummet, mätt i magen, hela dagen ligger framför mig – älskar känslan! – och bloggar lite.

Iförrgår tog jag mtbn till Rocklunda, insåg att banan var för teknisk för min mojo just den kvällen, dnf:ade (måste lära mig den banan på dagtid, alltså när jag säger att den är teknisk så menar jag det och jag är ingen fegis faktiskt) och bytte häst till Cube. Avslutade alltså med “hemmastyre” och lite teknikskoj vid Badcrossen och crossen-nära-Badcrossen (ehm har inte hittat nåt vettigt namn på den babybanan än).

Igår flydde jag Västerås för Stockholm som visade sig från sin magiska sida. Och på kvällen satte jag mig på bussen med lill-Johnny i sällskap och nu har vi vaknat här i stan och solen skiner! Eftersom jag inte kan (eller ens vill) lämna brorsan själv så blir det ingen utecykling för mig förrän på söndagens Smécrossen i Eskilstuna. Där damline-upen är tuffare än ever och jag med andra ord kommer att behöva alla hejarop som finns för att hålla mojon uppe genom hela banan. Ska bli så himla skoj, hoppas mitt nya ärmlösa underställ kommit.

Nä nu ska vi luftas. Lek och stoj och skoj och – håll i hatten – Monarken för att underhålla benen idag och imorgon. Har glömt när jag sist tränade cykel inomhus… Men lika bra att inviga.

Är ni också lediga och passar på att knarka frisk luft idag?

Puss!