Blogg

Är det inte ekerbrott så är det kolera annat!
Och fan va benen aldrig blir snygga fotade uppifrån.

För i helvete. Såg verkligen fram emot cyklingen igår! Hade dock mycket på jobbet så tiden mellan jobbet och träningen blev knapp. Hann trycka i mig en burk kvarg med sylt och en näve nötter. Hann dock inte med att skruva dit den saknade dolda klingbulten, inte heller med att dra åt de övriga bultarna. Kände dock på dem och de tycktes sitta ordentligt, men vad vet jag?

Nåväl, tre minuter kvar till passets början. Hinner höra att det är den klassiska spurtrundan som står på schemat för snabb-/tävlingsgruppen och det låter väl fint. Jag gillar spurtrundan, det brukar gå fort och man blir ständigt avhängd men det är ett ruggigt trevligt sätt att verkligen köra skiten ur sig. Vilket ju är bra på en tisdag, så kan man ta det lugnt resten av veckan inför Dalsland Runt på fredag.

Nåväl! Gänget är blandat Sköningar och lite andra snabbfolks. Tyvärr ingen Eva i sikte men får väl överleva ändå. Vi rullar ut från stan i skaplig uppvärmningsfart och jag börjar få upp mojon, i kvällssolen och allt, men strax före avfarten mot Slakteriet så får jag nästan tvärnit och sen direkt på det, växelhopp och värsta knakljudet från cykeln. Jag måste stanna, förstår direkt att det inte bara är ett random kedjehopp eller så, vinkar förbi klungan, fortsätt ni. Stannar till och försöker förstå vari felet ligger. Växlar och donar, allt verkar sitta på plats men ljudet är kvar. Testar skruva lite på växeln. Skumt. Hoppar på cykeln. Det funkar, om än lite rassligt. Är sur. Vill inte cykla själv ikväll. Vill cykla fort och med andra. Svänger in mot Slakteriet och får syn på klungan som rör sig stadigt framåt. Det trycker till i benen och jag tänker att äsch, kanske ska försöka köra ikapp dem?

Benen är tröga ouppvärmda och det blåser motvind. Det går segt. Hade jag kommit ihåg pulsbandet så hade jag säkert sett hur hög pulsen blir. Det tar ett gäng kilometer men till slut kommer jag ikapp klungan ute på hallstavägen. Det börjar cyklas fortare men jag lägger mig bak och pustar ut. Till slut blir jag som vanligt uttråkad av att pusta ut (är man korkad så är man) och börjar gå runt. Det börjar gå ännu fortare. Snart är vi strax före Hallstahammar där första spurten börjar. Jag ligger bakom en långhårig snubbe med Basso på baken och plötsligt hörs ett äckligt rasslande ljud igen och jag får växelhopp igen. Fan också. Vinkar förbi klungan, vänder och kör hem på en enda växel som inte orsakar rasslande och knakande ljud. Ytterst försiktigt.

Skitsur i kvällssolen. Rundan blir kort men intensiv. Jag är glad som lyckats köra ikapp klungan i motvinden, jag är orolig för hur det blir med min förbenade racer nu, två dagar inför det stora etapploppet. Väl hemma panikchattar jag med alla mina mekduktiga vänner (tur jag är välsignad med ett gäng sådana).

Lyckas lura ut AK på lite lunchmek. Så idag ska vi ses och lunchmeka och även luncha. Köra in bulten, dra åt de resterande bultarna, undersöka växelläget. Löser inte det problemet så får det bli akutinlämning av cykeln till Bianchi eller någon annan jourhavande mek.

Jag börjar inse en sak. Ibland går det inte att klara sig på att sköta prylarna väl. Saker och ting slits. Mer kunskap från cyklistens sida krävs. Jag kommer aldrig bli alltför mekintresserad, men jag måste bli fan så mycket bättre på att genomgå cykeln och leta efter potentiella “farokällor” som glappande klingor o d. Få in den känslan ordentligt.

Håll tummarna för att jag har en komplett och fungerande racer till helgen, oki?

Puss!

AK! Fick en lunch och en kram men förtjänar egentligen minst:

1 godispåse
2 chokladkex, utanför godispåsen
1 platta Cola (original)
2 starter till valfria tempolopp
1 glass.

AK kom ju till mitt jobb under lunchen och så tog vi den eländiga rosen ner i garaget och började kolla på den. Följande fel hittades:

1 sned och smålös framväxel
3+ oåtdragna uppicklade klingbultar
1 småsned bakbroms
1 saknad dold klingbult (fast det hade vi vetat innan).

Det är alltså ungefär en månad sedan cykeln kom tillbaka från den tyska fabriken. Självklart åligger dig mig att kontrollera att allting är ordentligt åtdraget och ingenting saknas men… nu hade jag inte gjort det riktigt utan litat på Rose.

AK åtgärdade de ovanstående bristerna. Knak- och rasselljudet upphörde. Klingorna är något slitna (speciellt den stora, Great Climbs of Västmanland ni vet) och jag ska rengöra cykeln grundligare inför Dalsland Runt men ändå. Cykeln är typ hel igen (“typ” för jag vågar knappt hoppas nuförtiden).

Jag och AK erhöll en varsin sushibuffélunch och så drog han ut på sina hemliga cykeläventyr medan jag fortsatte arbeta. Nu med en hel tysk-italienare vid min sida.

Tack AK <333

I-landsombudsmannen antecknar:

1. Folk som frågar om jag ska cykla/har cyklat Vättern Runt och sedan frågar mig om jag är en cyklist när jag säger Nej. 

Högst förolämpande.

2. Richie Portes förbenade motorhome. Seriöst, det måste finnas tillgång till underjordiska låsbara garage även i Australien. Låt krokodilerna ta hand om nyckeln.

3. Det trasiga blixtlåset på min enda och bästa vindsjacka everforever. Ja, så fin är den att den förekommer på saker som fanvård-musmattor t ex.

4. Att jag missar två (okej, tre) fantastiska tävlingar pga. krocken med Dalsland Runt. Jag vet att man inte ska gråta över spilld mjölk och jag vet att jag kommer att älska Dalsland Runt som fanns det inget bättre cykellopp – men jag vet också att jag inte kommer att stå ut med att se alla bilderna och läsa allas resultaten från tävlingarna den helgen.

5. Det faktum att jag fortfarande, efter typ ett år, inte hittar de tre smycken jag inte riktigt kan leva utan. De försvann under SM-helgen. Vart vet jag inte. Min diamantiga “förlovningsring med mig själv”, mitt egyptiska silverarmband samt dödsboringen farmor kirrat åt mig och som är lika blå som mina ögon. Det går sällan en dag utan att jag deppar över att smycken är borta och förbannar mig själv. Och fixar inte riktigt köpa nya dyra, blir ju som en otrohet typ. Vilket ju är ett irritationsmoment i sig.

Det var de momenten det. Vad irriterar ni er på just nu?

Puss.

mamma säger att jag klär mig för “omoget”
så idag har jag faktiskt à la chanelkavajen på.

Hej. Röra in my head. I söndags ledde ju jag mysdistansen till Salas kallbad – inte för att bada dock utan för att fika på anrika Måns Ols (rekommenderas superstarkt, mätt och nostalgisk blir man!). Min cykel hade ju knakat suspekt och oidentifierbart hur länge som helst typ. I början trodde jag (och AK och några till) att det var vevlagret det var fel på. Men så fick jag en ny ram och ljudet fortsatte. Sadeln? Nej. Tramporna? Njae. Och så upptäcktes det vid Måns Ols att det saknades en klingbult (av alla saker) i min förbenade campaklinga. Häpp. Bila till Hallstahammar igår – Stenströms hade ett parti campaanpassade BBB-bultar inklusive “den dolda bulten”. Så ikväll blir det på med Loctite och i med bultrackaren. Bara massa elände med den här racern. Den har inte varit strulfri en endaste gång denna säsongen! Tur man jobbar och har vett nog att prioritera bort nya kläder och husgeråd till förmån för cykelpryttlarna. Mer oklara saker – racern är fortfarande inte klar för Dalsland Runt på fredag. Den ska silvertejpförstärkas på undersidan ramen samt på kedjestaget. Svart silvertejp blir det förstås. Sommar-mtb-skorna ska beklossas. Däcken ska hinnas bytas ut mot Schwalbes Durano DD Performance SnakeSkin-diton för någorlunda ökad komfort och antipunkighet under de ringa fyrtio mil i brutal dalsländsk vargterräng. Jag måste få tag i ett gäng dugliga bars. Packa. Linda om hojen, kan inte cykla med galldoftande smutsvit gammlinda med två olika ändpluppar i. Dessutom har jag börjat idka öppet hat mot mina blysänken till träningshjul.

Men vet ni vad jag gör istället för allt detta?

Ja ni gissar rätt.

Jag cyklar och nynnar med i smäktande hits. För träna, det måste man ju. Allt annat… löser sig. Det är ju trots allt hela tre dagar kvar?

Puss.

…när vi cyklade vägen förbi Heby och lekte Wiggins vs. Contador. Jag var Wiggins och du var Contador och vi både pratade och cyklade som de två.

…när vi körde backintervaller vid Strömsholm och sen skulle vänta in klubbklungan och vi skulle pinka i buskarna och så kom klungorna en efter en och vi fick hoppa ur med hängslena nere och ropa Väntaa!

…när jag väntade till du hade gått in i duschen och sedan snodde lite assoschamojs ur din burk och kände mig ruggigt kriminell

…när vi flydde logdansen på varsin lånad damtralla med barnsits, mitt i natten, salongs och med musiken dånandes i mobilen, och cyklade fyra mil med värsta snittfarten och det var kanske bästa cykelnatten någonsin

…när du berättade för mig att ni hade gjort slut och jag vinglade till med framdäcket eftersom jag blev så ledsen för er kärlek

…när jag redan i den första backen på årets mallisresa insåg att jag inte längre var bland de sista upp. Utan alldeles tvärtom.

…när du körde och gnällde på hur jäkla värdelös du var trots all träning men det enda jag tänkte på var hur långt du hade kommit på den korta tiden du hade cyklat

…när jag insåg att samtliga i den lilla klungan hånglat med varandra någon gång under de senaste åren och kunde inte hålla mig för skratt

…varenda en som hejade, peppade, uppmuntrade under de tävlingarna jag kört hittills

…när jag ville köra in pumpen i vartenda ett av era jäkla kaxmörtshjul men gjorde inte för att ni var mitt enda sätt att bli snabbare och starkare och så blir jag ju aldrig sur på riktigt

…när du hade tagit mig på en mtb-rundtur på Lidingö och jag för första gången faktiskt tyckte om ön på riktigt fast jag bott här i massa år

…när du föreslagit och jag sa Ja klart, vi kör helt enkelt! och så körde vi

…när du var så grymt stark framför mig i den supersnabbaste klungan och jag kände mig så glad över att ha en så duktig tjejkompis

…när du och jag och din polare låg bakom en hötraktor och det var hö i näsan hö i ögonen och en riktig jäkla drömsommardag på köpet

…när du tittade upp med dina gråblå ögon, likadana som mina och frågade mig, Kommer jag nånsin lära mig cykla Katja? och jag sa Självklart. Jag gjorde det när jag var elva. Eller tolv. Men se på mig nu. Jag har ont i benen om nätterna, men jag cyklar rätt snabbt om dagarna.

Glad måndag på er och nu skapar vi nya minnen. Puss på er!

God morgon. Fördelen med att vara en gardinförnekande ohuslig latmask är att man alltid vaknar till ljuset – vare sig man vill det eller inte. Det tar sig in helt enkelt, som den där kändissprickan i Cohens hit (minns ni vilken? Jepp, denna med crack in everything). Hursom! Till skillnad från Santana som myser i sängen med min bidon så är jag nästan fullt upplycrad. Nu skulle ju jag köra distans igår, men så blev planen annorlunda när Eva hört av sig och föreslagit backar. Vem fan tackar nej till backar? Så backar blev det, Högby upp ex fem. Sjukt stela ben idag. Vilken tur då att solen skiner – blir lättare att värma upp under dagens distanspass som jag ska leda och alltså inte kan banga till förmån för några backar. Turen går till Salas kallbad och jag hoppas på grym klungpublik. Vi hörs sen. Puss!

…än intervallkurvan. Håll med, håll med! Kan ni gissa vad jag körde för typ av intervaller idag? Puss!

Det här inlägget blir kanske lite blödigt men jag råkar lyssna på finstämd pianoklink så. Men ni vet gråt. Tårar. Har ni suttit på cykeln och gråtit samtidigt någon gång? Behållt glasögonen på för att fejka glädje? Det har jag. Jag vill aldrig göra det igen.

(Man kan ju gråta av glädje, till exempel när man cyklar Vättern eller nåt annat för långt lopp och går i mål)

Samtidigt. Om man älskar sin cykel så kan det vara fint att dela ett känslomässigt ögonblick med den. Glatt eller ledset.

Idag vurpade jag. Det var inte så dramatiskt, mest synd på mina nya bibs. Blir Tabort på dem nu. Klassiskt händelseförlopp; en för tvär inbromsning vid en skogsdunge och jag som drämde in i hjulet framför. Ner i diket for jag och hjälmen fick bekänna färg. Den höll. Jag hörde mitt huvud med hjälm på dunsa mot det mjuka gräset och jag tänkte; jag vill inte slå i asfalten. Jag vill inte att det ska skramla om mig och min cykel och mina nyckelben på det där sättet som det gör när man får åka ambulans och allt blir jobbigt.

Jag reste mig upp fort, kollade så att cykeln var intakt och det var den. Av någon anledning kastade jag av mig hjälmen och glasögonen. Mina älskade glasögon hamnade farligt nära någons fötter. Sen kom en annan VCK-klunga, och så kom min klungas ledare, och så fick jag en kram. Och så kom de, tårarna.

Jag grät, svor och skrattade om vartannat. Jag sa fan också och älgade in i skogen till damrummet och jag snyftade loss av alla krafter.

Jag kom tillbaka till de andra och grät lite till.

Det var väldigt förlösande.

I tilltagande regn, kantvind och allmänt jävliga förutsättningar och belgisk kedja kände jag mig starkare och starkare. Vi hade många mil kvar. Jag levde varje tramptag. Jag älskade varje regndroppe och drog i mig varje vindpust. Var det häggen? Syrenen? Näktergalen!

Jag tänkte; gråt inte på cykeln.

Jag tänkte; få det avklarat när du står bredvid. Passa på att få ur dig den där skiten som ligger och tar energi. Skyll på vurpan. Eller iallafall, gråt ut i sadeln, få det gjort, så kan du cykla sen.

Gör det.

OK?

Igår kom den här coola människan och hängde utanför mitt jobb.

Jag ställde min hoj bredvid hennes och myste lite i solen; trodde nästan inte mina näsfräknar att det var sol igen. Denna maj hade hittills inte varit alltför generös med solstrålarna!

Och vi drog ut på skärkevägen och det blev inte kallt en endast gång under veckans mest välbehövliga rullpass. Tack Eva <3

Hej. Jag vet inte hur mycket jag törs berätta. Men jag kan i alla fall sluta låtsas om att allting är som vanligt och säga att ingenting är som vanligt just nu. Men ni är ändå här för att läsa om cykel så jag kan ju istället berätta var jag befinner mig just nu i min träning.

Den här veckan vilar jag bestämt. Jag är helt ärligt småsliten just nu. Det sägs att olika kroppar behöver olika mycket vila – och ju mer jag tränar, desto mer jag blir medveten om att min kropp är en sådan som behöver sig rejält med vila då och då för att bli starkare. Så jag fogar mig. Veckorna innan var det hårdkörning som gällde. Ett gäng intervallpass. Roserbergs GP. Skandisloppets ryckiga 17 mil med två starka klungor. Västeråscykeln 13 mil, inte lika påfrestande ut men väl lagtempo-style på vägen hem. Två dagar efter – Engelbrektsrundan 13 mil, magnifik men rätt så påfrestande körning tillsammans med min otroliga cykelhälft Anna. Under Engelbrektaren kände jag att fan, benen gjorde ont ända in i fibrerna. Jag var trött rent muskulärt, men gav ändå järnet så gott jag kunde förstås. Regnig dag, vila och finmiddag på söndag. Vaknade minst lika trött på måndag. SM-möte i klubblokalen, damtrallade dit. Vaknade trött på tisdag, ännu en regnig dag. Drog med mig Valle på simning, vi hamnade i Hallstas gudsglömda gammbadhus på “kandelaberbad” fast utan kandelabrar, ytterst speciell upplevelse, som i en svensk film om avbefolkad glesbygd. Slösimmade och degade i bubbelpoolen. Vaknade trött igår med men skärpte mig och stack ut på en förmiddagstur bara racern och jag. Skapligt tempo, ett par backryck men inget särskilt.

I helgen har jag i alla fall planerat in två rejäla distanspass à minst 15 mil/var. Jag kommer att leda ett Sala t/r-pass på söndag, lördagen är än så länge öppen för distansförslag. Vill förstås att det ska gå lite fortare på lördag än på söndag. Dalsland Runt 2015 börjar närma sig med stormsteg och trots att det inte är någon tävling så vill jag liksom göra det så behagligt och gemytligt för mina sprättiga ben som möjligt. Fasiken, det är ju redan nästa fredag som jag tar med min för ändamålet moddade (ska blogga om det!) racer och min cross (för säkerhets skull, ska bara fixa ett par slicks till den) och roadtrippar ner till Vänersborg. Kul va! Tyvärr kommer jag att missa Arlanda Test Track Race och jag lovar, det grinds verkligen mina grand prix-gears (speciellt med tanke på den grande revangen jag hade hoppats på nu när jag ändå är starkare i år) men ibland får man offra det roliga för att göra det oväntade.

Så, nu vet ni. En del träningslopp och en och en annan tävling hittills – lugn vilovecka just nu – acceleration i helgen – normal hårdkörning nästa vecka – Dalsland Runt nästa helg – och sen är ju sen. Ikväll är det ett nytt SM-möte så jag ska köra nån intervalltimma innan.

Typ så är det ungefär just nu. Puss.