Snack
Jag vet inte hur det är med er, men jag älskar måndagar. Måndagar är veckans septembrar och september är förstås årets finaste och piggaste månad. På måndagar vaknar jag alldeles ny och idésprudlande, borstar tänderna extranoga (speciellt nu när jag investerat i en sån där dribblande tandborste, så himla kul ljud!), sätter min garmin på laddning, köper mig ett nytt nummer av någon av mina favvotidningar, tar mig en mugg koffeinrikikt uppstartste, ringer alla de måste-samtalen som är så dryga att ringa om fredagar och tänker igenom veckan som kommer. Och sedan tar jag mig an den.
De förra två veckorna utgjordes som sagt tidigare av ett slags mellansäsongande. Nu är ordningslusten tillbaka för fulla muggar och försäsongen tvåtusenfemton startar precis idag. Precis så känns det. Nu skiner förresten solen. Puss!
Vet ni!
jag har ju glömt att berätta om mitt nya intresse.
att se!
Som ni kanske vet så har jag ju dragits med sämst syn sen typ, mellanstadiet. Glasögon har varit min bästa (påtvingade) kompis. Jag har dock alltid stört mig på att behöva dras med glasögon, speciellt i samband med sport, semester och smink men det var inte förrän jag började cykla och skida på allvar här som jag insåg att fanken, det funkar ju inte längre! Så jag tog ju tag i detta med att va livrädd för att peta i ögat, övervann min inre fobiker och gick till optikern för att skaffa mig linser. Läsarkåren kom med grymmast tips på snygga cykelglasögon och hejade på mig genom mina plågsamma försök att sätta in dem i optikerns (och de övriga butikskundernas, alltså hur tänkte ni där Specsavers?) närvaro.
Får jag erkänna en sak?
Jag lyckades inte vinna optikerns gunst och få ut linser ens efter fyra besök :(
Alltså jag sa till dem – ge mig tid plats rum där jag får va ifred så lyckas jag!
Men det fick jag ju aldrig. De ba gnäll gnäll, du måste sätta in dem här och ta ut och så.
Moment 22. Utan lyckat insättningsförsök – inga linser. Utan linser – ingen hemmaträning.
vad gjorde jag då?
Jo, jag fotade förstås av min synundersökning och beställde en uppsättning endagslinser på nätet.
HÖHÖ *skrattar evilt*
Självklart gick det mycket smidigare hemma! De första gångerna var förstås klumpiga och plågsamma och ibland kunde ta upp till en timme att peta in linsjäveln i högerögat (vänsterögat hade aldrig varit nåt problem sen dag ett, måste va skev eller nåt jag). Jag tårskvätte och tandgnisslade mig genom de första gångerna.
Men nu – det går fort och smidigt och snyggt!
och jag se.
jag ser dig! På långt avstånd
jag missar inte längre vinka till dig på stan
jag är inte längre speciellt klumpig
mycket säkrare på cykeln – inte minst i kurvorna och inne i klungan
sjukt mycket mer pr0 med äkta cykelbrillor på
hinner se badass-gäddorna i förväg innan de äter upp mig när jag badar
slipper slita på mina vanliga glasögon
slipper tappa brillorna i maten medan jag försöker spela elegant på dejt!
och mascaran syns så mycket mer.
När jag tog på mig linserna första gången på Mallis, alltså den känslan. Jag grät till en skvätt faktiskt. Vilka färger! Vilka nyanser! Vilken sablars stark sol!
jag minns att jag till och med blev trött av att se så mycket den dagen.
Så himla lycklig jag är för att jag kan se. Världen är mycket bjärtare och vackrare nu.
nu återstår bara en sak.
att lura optikern att jag kan sätta linserna så jag kan snabbt få ut månadslinser, börjar lessna på engångslinserna. Ska bli en prövning. Byter i värsta fall optiker och ljuger mig in i linssystemet. eller gör värsta snitsiga insättningen till optikertantens förtret
HÖHÖ
Sorry för så få bilder,
glömde helt enkelt fota – ni vet ju att min bloggskalle
sällan är på om helgerna!
Hej.
Har ni haft en underbar midsommar?
Det har jag – även om den var svinkall. Vädermässigt, inte stämningsmässigt förstås!
Det började med den vackra idén om att cykla upp till Sandviken där midsommaren skulle spenderas. Pga. risk för regn så vågade jag inte cykla hela vägen, ville lixxom inte ådra mig värsta lunginflammationen det första jag gjorde. Så det var ju lägligt att Grannen också skulle upp till morsan sin och köra förbi Sandviken. Så vi sällskapade. Ju högre upp i landet vi kom, desto tyngre blev regnmassan. Efter pitstoppet på Bertas i Horndal började jag bli uppgiven. Skulle det inte bli någon cykling den dagen?
Till slut blev det det ändå – strax under två kanonblöta svinkalla mil från Ockelbo ner till Sandviken. Men lite sadeltid fick jag i alla fall. Lugnare nerver på köpet. Extraskön dusch efteråt. Ni vet, den känslan.
Resten av helgen spenderades med massa glada folks, gott käk, härj uppe på logen, Irish, mys med katterna, körsbär, jordgubbar, blaskvinsbrännboll och knappt någon sömn överhuvudtaget förstås. Just ja, lite cykling hann jag Tony och Johan med också, på trasiga ben och med isande novembervind penetrerandes våra arma midsommardagskroppar. Gårdagen spenderades nerbäddad i sängen läsandes historisk spänningsroman – förstås.
Som jag hade nämnt tidigare så var förra veckan något av en vila-hjärnan-från-cykeln-vecka. Inte alltför många och inte alltför ansträngande cykelmil med andra ord. Typ aktiv vila, ni vet. Men nu är lusten tillbaka! Tänkte dra en utläggning om min cykelstatus snart, lite hur jag tänker kring min utveckling ni vet.
Så idag dammar jag av mtbn och ger mig ut i djupaste läskigaste västmanländska skogarna för att visa myggorna var skåpet ska stå.
P.S. Frida om du läser detta – tro inte att du kommer undan cyklingen så lätt. Jag är tillbaka under semestern och bäst att Merindan din är inoljad och redo då.
Har ni haft det varmt eller också lidit at höstkyla?
Jag saknar liksom lite sommar här.
Puss!
Myt 1: Man måste ha med sig reservslangar, pump och verktyg.
Sanning: Nej det behövs inte. Det sitter mustaschprydda män med flugsvampar på huvve längs me vägkanten och servar dig med slangar och bjuder på ormtjusning under tiden du pumpar in luft.
Myt 2: Med en nypa glatt humör så känns även den regnigaste rundan som en dans på rosblad
Sanning: Myten stämmer. Linslusen Stig log hela vägen när han och hans cykel sjönk djupare och djupare ner i det arrangörerna kallat “mindre vägpöl vid tredje depån”. Och jo, även här hjälper det att ha flugsvamp på huvve.
Myt 3: Funktionärerna har inte tid med alla som bonkar för att de struntat i viktiga näringstips.
Sanning: Fel. De hinner visst med alla. Den ringa startavgiften täcker dock inte alla sjukvårdsmaterialkostnader så personalen får improvisera:
Myt 4: “Den är väl inte så himla backig den rundan va?! Finns väl inga backar i Sverige!”
Sanning: Eh… Varifrån kommer getterna då trorru DUH?
Myt 5: Det gör inget om man släpper klungan! Det finns alltid någon bakom att köra ihop med.
Sanning: Det trodde Ann-Gerd med.
Så, nu när vi krossat alla myter – ha så himla, himla kul ni starka, duktiga, otroliga individer som kör The Vättern i helgen. Jag hejar på er från hela mitt hjärta… nä, från mammas varma mysiga kök förstås :) Ser så fram emot att läsa alla race reports, berättelser etc.
Och glöm ffs inte att TA DET PIANO fram till Jönköping.
Puss.