Vissa dagar är det tungt. För mycket jobb, för många röriga tankar som ändå inte hinner tänkas på grund av för mycket jobb. Och har man ingen Bert-Stjärt att stresskrama eftersom man själv en gång i tiden gett honom ett nytt (mycket bättre i och för sig) liv i Sandviken så vet man i alla fall att när solen går ner, då finns cyklingen där. Hell yeah lumen-lamporna är på laddning för ikväll ska vi grusvägscrossa ut i det okända nattliga.
Hade planerat ett fint intervallpass på Kallecrossen igår. Men jobbet kom emellan och när jag var klar för att dra på mig cykelkläderna hade gänget redan kört en halvtimme så det var tyvärr ingen idé att ens cykla dit (tar liksom påklädningstiden plus en kvarts cykling, då hade alla dragit hem redan). Blev förstås lätt irriterad och uppgiven. Latmasken jag har tyvärr inte hunnit rigga upp racern i trainern än. Cykeln ska ju göras innerligt ren, tävlingshjulen ska bytas ut mot träningsditon, trainerdäcket ska på och så vidare. Satt och surade en stund men skärpte mig sedan och kittade upp mig i inomhuskläderna. Tyvärr fick det bli inomhus ändå, fast på F&S där jag har ett årskort för vinterträningens skull.
Så inte på vinterträningshumöret än men men.
Det blev en intensiv halvtimma! Klämde till med ett gäng fyror och lyckades producera både hög puls och otäckt med svett. Alltid lika roligt med kontrasten mellan min strax dör jag strax dör jag strax… pust nu är intervallen slut-uppsyn och de fräscha snubborna och snubbarna på caféracingkadens på tramp- och cykelmaskinerna bredvid.
Till skillnad från bloggkollegan herr Öijer som också fyrade igår har jag tyvärr inga wattisar att redovisa. Än, är konstant avis på folks som kör med wattmätare ty väldigt tydligt mätinstrument faktiskt. Men det finns förstås ett stravabevis samt ett mentalt bevis också. Det sved!
Idag blir det någon form av lätt träning, kanske lattjojogging eller lättrull inomhus och så sätter jag ett nytt utomhusintervallhopp till morgondagen. Jag tar det lite lugnt denna veckan eftersom kroppen inte känns hundra tyvärr. Jag börjar bli lite väl nervös inför CX SM. Att det ska till ett SM så tidigt på crossäsongen! Nåväl. Mer om mina SM-nerver i ett inlägg längre fram.
Nu avfyrar vi onsdagen!
Flåt.
Puss.
Jag kommer in i min lilla röriga hall, slänger av mig den tunna yllemössan och skorna. Jag är fortfarande het efter träningen – den sista lilla backen upp till min port är inte lämpad för nedvarvning – och jag böjer mig ner, korsar armarna, kramar om knäna på insidan för att stretcha ryggen. Öppnar kylen, plockar ut havremjölken, in i cykelflaskan (naturens egen shaker? Just helvete cykelflaskor köps ju faktiskt, bara för att man hittar dem efter tävlingarna i diverse vägdiken betyder inte att de växer där men det kanske ni redan visste?) och blanda med proteinpulvret, slänger i mig ett par dadlisar också när jag ändå är igång, gott i munnen. Mums. Slänger in ett gäng potatisar i en stor kastrull, låt de små rackarna kokas medan jag duschar. Är fortfarande törstig, häller upp mig ett glas till, denna gång fullt med citronvatten. Bläddrar medan jag dricker snabbt igenom mitt stravaflöde, kul att se vad de andra folksen haft för sig samtidigt som jag tränade mitt.
När vattnet är uppdrucket och jag har svalnat så tar jag av mig kläderna. Kan inte låta bli att gå förbi spegeln – nåväl, har man en så liten lägenhet som jag så är det svårt att undvika den! – och konstaterar att fötterna är fortfarande storlek fyrtioett men att fejset är mosigt, att mascaran sitter där den ska på kinderna, och att hela uppsynen är gladare än innan löpturen.
Jag går in i badrummets duschutrymme och stänger av omvärlden med hjälp av det grafitgrå duschdraperiet. Det är lite mörkt och mysigt. Vattnet är nästan skållhett som jag vill ha det i början. Det kittlas om tårna när de tinar upp. Hela jag tinar upp. Står och tinar upp och läser på schampoflaskbaksidorna, ett till synes helt meningslöst nöje som ändå fyller något slags mening eftersom jag har gjort det sedan jag var barn, läst och betraktat förpackningarna och fått ro av den sysslan. Kanske därför jag aldrig köper fula förpackningar? Funderar över hygienkemin. Börjar tänka på Marie Curie. Tvålar in håret och bara älskar hur det svider lite i hårbottnet när schampogifterna utövar sin magi. Har glömt Marie Curie för länge sedan. När schampot är ursköljt och balsamet är inmasserat är det dags för ritualen. Jag rakade aldrig benen innan jag blev cyklist – men nu gör jag det. I veckan blir det både cykelträning och sedan två crosstävlingar i helgen – alltså måste benen vara på topp, både bokstavligt och visuellt för sådana är vi cyklisterna. Benrakningen tar sin lilla tid, under tiden blir mina fingertoppar till russin.
Jag tvålar in hela kroppen i duscholjan, och till slut ansiktet med ansiktstvålen. Plötsligt känns det för varmt, nästan lite jobbigt för hjärtat och då vet jag att jag som vanligt stått lite för länge. Jag sköljer benen en extra gång med iskallt vatten men lämnar fötterna varma. Jag öppnar badrumsdörren och huttrar lite när det plötsligt blir råkallt i badrummet. Men så skönt att andas annat än duschångan!
Jag plockar fram handduken och torkar mig med hastiga rörelser. Jag gillar när det nästan rivs, därför använder jag aldrig sköljmedel. Virar in håret i handduken och glider näck ut i köket för att kolla till potäterna. Potäterna är nästan klara. Jag hoppar in i den mjukaste hemmaklänningen och stoppar in fötterna i ett par långa strumpor. Spänner skönt om vaderna. Jag plockar fram lite grönsaker och gårdagens köttbiffar som jag delar itu och knapersteker i mängder med olja.
Tidningarna väntar på köksbordet och jag sitter länge och äter och läser innan jag reser mig för att koka mig en kopp kvällste och plockar fram en bit… nej vänta, ett par-tre bitar (det är ju ändå kväll och allt) choklad som smälter lite på kanterna för att de ligger för nära den vita fajanskoppen.
Vilken är din ritual?
I helgen hade ju jag min nioårige lillebror över på visit. Livet handlar inte bara om två hjul, ett stålrör och lite silvertejp emellan som brorsan senast benämnde min gammelcross (Wtf? Silvertejpen är ju svart och röret är gjort i alu) så vi begav oss ut till naturreservatet Ängsö öster om Västerås, för att vandra. Med oss hade vi korv, majskolvar, jos och riskakor med chokladöverdrag och målet var att vandra en del av Ängsöleden.
Det var kalasväder! Nästan oförskämt varmt.
Vi upptäckte trolska gömställen, men inga troll.
Dock gott om modellooking hästar som till skillnad från modellerna var ytterst sociala. Och fluffiga.
Vart man än gick kunde man känna Mälarens närvaro.
Som lockade och lurades och försökte övertala en att hoppa i trots säkert noll grader i vattnet.
Efter att ha lekt av oss vid sjön pallade vi lite småsura gårdsäpplen. Jäklars va god äppelkaka det skulle kunna bli av de små rackarna!
Förutom de brukliga kilometertavlorna hittade vi detta pryda märke. Förbryllande nog var det dock ingen som hade sex just där och då.
Till slut hittade vi till grillplatsen där det redan satt en trevlig familj. Så satt vi där tillsammans en stund och grillade, åt, snackade strunt, petade i elden med pinnarna och bara glodde rakt ut i naturen.
Precis som sig bör under den välförtjänta vilostunden ty önaturen – så olik den på fastlandet, det är hela grejen med öar liksom.
Och sedan tackade vi för bjudsaften och begav oss med trötta gåben till bilen medan höstskogens alla lager fortsatte öppna sig för oss en efter en som teaterkulisserna i en barnföreställning. Väl i bilen unnade vi oss en varsin riskaka med chokladöverdrag och så var den vandringen slut.
Gammcrossen skickade en selfie,
“se så cool avslappnad otvättad jag är”.
Åh come on babe, då har du inte smakat riktig lera på ett tag!
Alltså den här måndagen suger. På riktigt. Jag som annars är ruggigt måndgspepp orkar inte riktigt kämpa emot all tyngden som ska ner över mig just idag. Ikväll blir det till att snöra på löparskorna och bege sig ut i skogsspåret för en stunds cross- och själsprofylax.
Glad måndagssak ett: Både CX SM och UCI-crossen på söndags kommer att livestreamas på webben, som en annan riktig UCI-tävling och allt! Eh just ja, det är ju en UCI-tävling. Skoj för er som ska titta men mest skoj för oss som ska tävla de dagarna. Kötta oss och även proffsen!
Glad måndagssak två: Jag har äntligen kommit igång och börjat teckna på ett projekt jag haft i skallen länge men varit för lat för att börja förverkliga. Fett lame att teasa som en annan tråkbloggare men jag vill mest inte jinxa skiten, ni vet. En sak är säker – projektet är så länge ytterst icke-kommersiellt och riktar sig mot favvomålgruppen av dem alla.
Glad måndagssak tre: Växelörat jag beställde i fredags kommer kanske redan imorgon! Mitt gamla pajade ju i torsdags vid den dära grisfabriken i Mycklinge. Planen är ju att träna på gammcrossen så länge men eftersom jag planerar köra helgens crosstävlingar på ung-Ridleyn så vore det skönt att även träna på den. Gammcrossen och ung-Ridleyn har nämligen två rätt olika personligheter, speciellt i kurvorna…
Glad måndagssak fyra: Lokalnyheten om att hela trettio (!) cyklister hängde på Grannens inofficiella mtb-pass igår. Trettio cyklister – både helt nya och rutinerade. Nu är det liksom inte längre någon big deal att även höstetid se en racerkittad person eller fem i stan då och då (till och med här i bilbältets Västerås). Men det gör mig så glad och trygg att veta att även skogen är fylld av höstcyklande folks nuförtiden – tävlingscyklister som motionärer. Hoppas trenden fortsätter och skaran växer som normaliserar åretruntsportcyklingen. Grannen – bäst i ledartest!
Glad måndagssak fem: Alla nya låtar som dyker upp på Spotify efter att man varit borta på möten och helg i några dagar. Det bästa är när både lilla ringklockan (nya låt- och skivsläpp av artisterna jag följer) och inkorgen (musiktips från kompisarna! BÄSTA!) indikerar god musikskörd. Kontrollen blinkar blå, då är allt som det ska. Just nu är det S.O.B. (tack Jonatan), Closer Away (tack Vita Bergen) och Mendelsons oldie but goldie (tack måndagsdeppen) som snurrar på för fullt. Prima lindring.
Imorgon stundar tisdag och med den crossintervallerna på Kallecrossarenan. Klockan sjutton och trettio gäller. Och förmodligen mycket gladare sinnesstämning om jag känner mig själv rätt. Har ni en dräglig måndag? Puss!
God morgon! Här kommer en karamelldoftande papperspåse lördagsgodis.
Brewcycle! Först så gillar jag namnet. Lite som bromance, eller unibrow för den delen. Som ni kanske ser så är brewcycle ett ölhak med trampor. Drick bärs och trampa på så kommer ni nåvart. I USA dvs, vi har ännu inga brewcycles i Sverige (men vi har MOVEBYBIKE å andra sidan – och det är inte så illa det heller, nästan bättre till och med). Låter kul men jag undrar – måste piloten vara nykter, är det som under Big Power Meet i Västerås liksom, att nån stackare måste va straight? Jaja. Förarn kan säkert ta sig en alkoholfri brewdog eller två.
Den här singelhastighetscykelcrossen (ffs, säg bara SSCX) från State! Jag har ju lovat mig att förr eller senare kitta upp mig på en värdig caféracer men i dessa sadistiska is- och grusförhållanden så är en cafécross ett bättre alternativ. Det jag gillar med denna kompis är att den ser hård men ändå bubbelgumm-ish ut. Och så matchar i alla falla halva ramen till min favvofärg på läppstiftet. På b-sidan – verkar inte gå att beställa till Sverige. Men (popup)fönstershoppa kan vi ju alltid göra eller hur?
Dessa resort collection-doftande brills från POC. Trodde aldrig att jag skulle tipsa om några glasögon från POC – haters gonna hate men till skillnad från deras urläckra cykelkläder så är deras cykelglasögon ändå lite väl extremsport typ slalom för min smak. Däremot är POCs offbikebrillor riktigt läckra och just denna modellen Wonder påminner om mitt stora dreggelobjekt från Karen Walker. Matchas med min marinblå yolandetröja och en kort lite för tight över cykellåren jeanskjol.
Ok, är det lördagsgodis så är det. Jag är inget fan av skojsiga sockor (eller skojsiga kläder eller cyklar för den delen med). Jag kan bokstavligen rata en annars trevlig dejt om han har ett par skojsiga sockor på sig. Det är typ som underkläder med Snobben på. Totalt avtändande. Men jag kan inte motstå dessa Mt. Tam socks från amerikanska Ornot. Kanske är det för att de lyckas se somriga ut utan att vara skojsiga eller så har det att göra med att jag känner mig snuvad på sommaren i år. Hursom, ett par sådana sockor i kritvita simpla racerskor och ett solindränkt berglandskap i bakgrunden så är jag din. I alla fall i teorin.
När vi ändå är inne på de nedre delarna så älskar jag dessa sneakers från franska le coq sportif. Jag gillar den nätta plastigheten och jag gillar den vita stuckaturnuansen. Det finns stora likheter mellan klassiskt cykelmode och tennismode och min offbikestil är nånstans mittemellan. Det är så värt att ha ett par riktigt sköna bekväma (ja, jag är snart trettio) skor att ha på sig mellan rundorna eller om man råkar hamna på prispallen – så varför hålla sig till det något begränsade podium shoes-utbudet när det finns hela den stora sneakersvärlden att ta av?
Nu drar jag och brorsan till Sandviken och Frida – det blir ingen cykling idag men icke-desto mindre en masse uteliv. Ha en grym lördag så hörs vi snart. Puss!
Jag.
En ocykelbar Ridley med ett trasigt växelöra, med växelförarn sorgligt hängandes på kedjan.
Ett torrt blått vägmärke med VÄSTERÅS 15 på.
En kvällsbelyst grisfabrik. Grisljud.
Annalkande mörker. Inträngande kyla, extra påtagligt mot min nycyklade varma kropp.
Och inte en käft i sikte.
Helvete.
Jag står och skrattar. Det är så himla typiskt. Bara för att jag varit extranoga med att rengöra den nya cykeln, extraduktig på att komma ihåg punkasockan™ (en torkvänlig, svart gammal raphasocka med pump, däckavtagare och extra slang i) och till och med satt in nya batterier i lysen.
Och nu står jag här, omringad av det natursköna intet och ett par hundra sömniga svin. Jag kan inte cykla och jag har varit korkad nog att sätta på flaskhållaren på Ridley för de längre turernas skull (tävlingarna emellan).
Jag spelar in denna video, chattar lite med folks, det skulle ta minst fyrtio minuter att få hit nån med bil, så jag börjar traska mot stan på den bruna grusvägen. Hej ny förkylning tänker jag men försöker peppa mig med att äsch, en har ju gått längre sträckor liksom, blir väl bra träning att gå med cykeln på axeln.
Plötsligt hör jag billjud och jag börjar vinka. Bilen är en liten sedan och två killar av obestämd ålder rullar ut. De förstår inte riktigt svenska men jag pekar på cykeln och de förstår direkt att den inte går att cykla på. De är två polska gästarbetande snickare som bor i Mycklinge. De heter Marek och Darek men de är bara jobbarkompisar, inget annat med varann försäkrar de mig och skrattar hjärtligt åt sitt eget skämt.
Marek och Darek skjutsar mig och Ridleyn till stan, med halvöppen baklucka och allt. De nekar bestämt till all form av betalning, men jag lyckas i alla fall klämma in ett tips på en polsk affär i Stockholm jag känner till. De ställer inga frågor om varför jag är ute och cyklar på vischan, men de uttrycker en sorg över att aldrig riktigt lära sig svenska eftersom de jobbar med andra polacker och alla svenskar pratar ju direkt engelska med dem!
Det är kolsvart när vi kommer fram till Västerås.
Väl hemma står jag länge i duschen. Jag står och sänder mentala lyckoönskningar till bästa Marek och Darek. Skulle vilja skicka blommor till dem. Eller kanske en påse godis från den polska affären.
Men nu är Ridleyn paj. Typiskt att det händer veckan före SM! Tro’t eller inte så har jag under mina fyra år som sportcyklist inte genomlidit ett enda trasigt växelöra. Ändå är jag inte speciellt skötsam av mig, menar kör Dalsland Runt på min tävlingsracer och sånt. Men nu hände det på min tre veckor gamla cross.
Nåväl, en ny derailleur hanger (älskar namnet, derailleur är faktiskt mitt favvocykelord) är beställt, ridleyaffären underrättade också (för inte ska väl växelöron gå av efter tre veckors cyklande?) och nu är det bara att skruva av tramporna på Ridleyn och sätta dem på lilla alu-Cuben som får jobba tills vidare.
Vilken tur ju att jag har flera glada crossar i stallet att grisa ner eller hur?
Puss!
Alltså, om det fanns ett Årets stigfinnare-pris så skulle i alla fall jag nominera Tony och Johan. Tony är verkligen en jäkel på att hitta nya häftiga ställen att cykla till (och på), har nog med hans orienterarbakgrund att göra.
Nu har i alla fall radarparet grävt fram en ny vardagsträningsbana – av mig döpt till Kallecrossen (då den ligger i karlfeldtsområdet). Kanonbana i mitt tycke! Ett rätt så stort gräsparti med några ställen att skråköra på, ett par tunga uppförsskörningar, några rakor och en massa kurvor att träna teknik på. Man hinner bli rejält trött i alla fall, det blev mina lungor varse om igår. Jag fick till en effektiv halvtimme med fem intervaller och är nöjd med det med tanke på att det är första passet som frisk. Förutom banans crossmässiga finesser ligger den bra till – mycket närmare stan än Gropen som är fantastisk på alla sätt och vis förutom att det tar tid att ta sig dit och är oupplyst och lite läskig kvällstid (i alla fall om man råkar vara på plats först). Banans yttre kanter är upplysta och området är helt enkelt trevligt att vistas i. Igår var vi fem personer – jag, Tony, Johan, AK, Nisse och Cross-Gunnar – men jag hoppas att fler crossies som mtbare, hittar till träningarna. Som vanligt finns all info på CX Västerås.
Idag fortsätter den magnifika väderfronten här i stan. Jag njöt järnet på min klassiska promenad till jobbet imorse och tänker fortsätta njuta järnet efter jobbet då jag planerar ett klassiskt rullpass på grusvägarna öster om staden. Dessutom ska det tränas lite teknik på mitt Hemliga Teknikträningsställe (ska blogga om det), jag måste lära mig hoppa på cykeln snyggt så är det bara. Ursäkta bildlösheten förresten, mitt flickr krånglar av nån anledning så jag kommer inte åt bilderna.
Ha en grym torsdag nu folks! Puss.
Camilla och jag hjälps åt att prisa crosseniorerna
(Foto Jim Carlsson)
Ibland ställer jag upp som speaker under cykeltävlingar. Det är både skitskoj och lite pirrigt, speciellt på morgonen innan stämbanden är uppvärmda och man känner sig mest som en tönt som glider runt där och är sådär klämkäckt glad medan alla andra nyvakna stackare försöker hinka i sig så mycket kaffe som möjligt för att överleva racet med hedern i behåll. Men sedan – när Tommy (ljudteknikern och en urtrevlig man, har perfekt timing och avläsningsförmåga) fått ordning på maskineriet, rundgången är eliminerad och jag har lyckats bryta isen med en första freudiansk felsägning – ja då är det hur mysigt som helst av speaka, i alla fall om man som jag gillar snacka cykel.
Men speakermedaljen (den bildliga alltså, man får ingen medalj som speaker, det får bara de i nybörjarklasserna) har två sidor. Så voilà – här är de, perks & problems of being a cykelspeaker.
* Man får spela bra musik. Det är egentligen den näst största anledningen till varför jag ställer upp. Jag är ju tjejen som alltid tigger om att dja på festerna och som inte står ut med att inte upplysa mina stackars vänner om den där grymma skivan. Precis som när jag ska leda spinning så är jag noga med att välja rätt låtar för en tävling. Låtarna ska vara peppiga och igenkännande (där får jag oftast kompromissa eftersom jag själv lyssnar på en hel del musik som av etablissemanget inte riktigt klassas som igenkännande) men ändå inte irriterande. Man ska känna sig stark och oövervinnelig när man racear till bra musik – men det ska också vara soft för publiken, funkisarna och andra som inte tävlar. Här är Groopencrossens officiella set.
* Man får hänga och snacka med braiga människor, både interna och externa.
* Man får se en massa snygga cyklar och spana in alla heta cykl… Äsch, bara man inte kommer av sig och börjar bli ytlig mitt i allt men fasiken så svårt det är när någon kommer inrullandes med perfekta gears och seniga ben to die for och man ba hej, här in på varvningen kommer Bertil Bertilsson som kör för CK Ystad ungefär.
* Man får ge rösten (och micen) åt alla som bidrar till tävlingen och cykelsportens utveckling – och inte minst till dem som annars inte gör sina röster hörda. Man får bidra till att göra sporten roligare och mer nyanserad.
* Man får lära sig mycket om platsen, tävlingen samt om de olika cykelklubbarna. Och ju mer påläst är man desto roligare blir det att kommentera!
* Man har ständigt nära till fikakiosken. Till skillnad från de tävlande får man som speaker sällan soppatorsk.
* Man hör sin egen röst, en sjukt märklig känsla för alla som inte har sång som yrke. I det ingår att man hör alla de gångerna man gör bort sig och kallar elit-Elias för Ellen, en långhårig pojk för tjej (Katja, breaking gender borders since Rocklunda XCO 2014), Jens för David och David för Jens, trafikstockning för förstoppning osv verbala plumsar. Nåväl, no Ellen no cry av det ändå känns det som.
* Man ser inte hela banan för ljudet finns inte överallt 🙁
* Om man ska vara med och tävla själv (vilket jag inte gjorde den här gången ty förkyld) så blir det ruggigt stressigt, bara hinna kasta i sig maten, byta om, värma upp… Med andra ord bör man inte riktigt ställa upp som speaker om man vill satsa på en egen bra placering.
* Man är beroende av att hela tävlingsorganisationen funkar. Det är inte kul när det saknas listor och information, när man känner sig otydlig eftersom hålltiderna ändras hela tiden osv. Men det gäller att snabbt finna sig i det hela och på ett glatt sätt be om ursäkt och göra om och göra rätt. Och jag har ju haft en sån jäkla tur som bara speakat på tävlingarna där alla, verkligen alla engagerade gjort sitt bästa för att hålla racet ihop.
* Det kan bli smått pinsamt när man glömt knäppa av micen när man högt deklarerar att man är dålig i kistan för sin okänsliga polare som glatt går in på detaljerna medan man i ren panik försöker leta på den dära ljud av-knappen.
* Man blir knäpp på att försöka hinna para ihop nummerlappen med rätt cyklist på startlistan, kan inte folks sluta cykla så fort och börja defilera istället?
* Man bli så extremt sjukt cykelsugen så det värker i kroppen ens. Men – det är väl kanske en positiv känsla? Mer racepepp nästa gång.
Hurdan är en bra speaker eller kommentator tycker ni? Puss!
De flesta såg en något perifert liggande badgrop.
Vi såg en en crosscuptävling. Foto Jonas Wiking.
Åh ni vet den där sista dagen i tillfrisknandeprocessen när man egentligen är frisk men ändå tvingar sig att avstå träning för säkerhets skull (och av bister erfarenhet förstås). Den dagen är så tråkig! Det kliar i hela kroppen och man känner sig slapp och totalt ur form och det känns som att man aldrig, aldrig kommer att bli bra igen.
För att inte falla för rullfrestelsen som brukar sluta med att jag ändå kör för hårt för min postförkylda kropp så tog jag bilen ut till Skultuna för att promenera en svängom. Skultuna är ett riktigt old school-bruksområde en mil norr om Västerås. För de flesta vanliga människor är Skultuna känt för sitt mässingsbruk som producerar dyra mässingsljusstakar, fräscha mässingsänglar och cykelmönstrade manschettknappar. Men en annan dras ju förstås till de gamla bruksruinerna och till de historietyngda promenadmiljöerna. Ju ruggigare och råare – desto mysigare. Så jag hade på mig min mest gammaldags murrigt gröna kappa, drog kapuschongen över det vilt utsläppta håret och hängav mig järnet.
Tyvärr var det fortfarande lite för ljust för att bli riktigt goth sådär, men jag såg ändå ett gäng vemodiga stämningsbyggande saker:
en gammal rutig filt lämnad ensam på en gammal bänk
en poppigt gul papperskorg, snygg men totalt opassande i däri bland bro- och mejeriruinerna
en rutten dansbana i trä
resterna av en kanal
ett gäng festliga stålbroar
en möjlig crossbana, backigt, jordigt Göteborgscrossen-style… fast vänta, den saken var inte direkt vemodig. Men snacka om att vara crosskadad, det är alldeles för ofta som jag tänker hm, här skulle man ju anlägga en crossbana! när jag ser ett fint kuperat skogsparti i närheten av en åker… Fast det är säkert likadant för trädgårdsälskare typ?
Jag ska spåna lite och sedan kanske dra dit med min hoj nån gång jag är ledig och testa lite. Kan bli småfarligt lika med kul i vissa av partierna där.
Sedan toppade jag det hela med lite Nick Cave, såg två svarta älgar stå och glutta på mig och så var den härligt ruggiga promenadkvällen slut.
Och idag ska jag äntligen få cykla igen. Vi ska testa en ny gräsig träningsbana vid Skallberget och köra teknik och intervaller. Jag kommer att ta det lite lugnt (tråkfrasen nummer ett?) men jag kommer att få cykla.
Let it be crossmas, eeevery day.