Kategori: Okategoriserade

Ida Erngren (idag för Crescent Dare, fyra under helgens Giro Nortorf)
och Tony Carlsson (CX för VCK) som… scrollar igenom mobilflödet? under en av backarna from hell
under höstens Groopencross, pix Wiking

? Kul sak ett – Sveriges sandigaste crosstävling Groopencross är tillbaka så boka upp den 9 oktober ladies and gents! Förra året blev en sandig succé och vi lovar att det kommer att bli ännu succéigare i år, nu när vi har blivit lite äldre, lite klokare och förstås tagit till oss all feedback – både positiv och konstruktiv. Glöm inte att följa Groopencross-sidan på Facebook för de färskaste nyheterna om Västerås egen Zonhoven.

? Kul sak två – under cykelmässan så råkade jag efter lite Di2-n00bkrångel ändå kamma hem fredagens bästa tid uppför (den virtuella) Slottsbacken och vann därmed en startplats till Skandisloppet. Nu hade jag i och för sig tänkt att göra bort mig med stil under söndagens Skandis GP istället och då gäller det att vara fräsch men samtidigt – är väl ba att fika sig igenom Skandisloppet dagen innan? Lockar ju ändå, om vädret är fint och klungorna dragvilliga hehe.

? Kul sak tre – fick ett oväntat mail från Holländska ambassaden igår. I början blev jag orolig och tänkte på min senaste Amsterdam-resa med Larsa men såg sedan att det handlade om ett Dutch Cycling-seminarium som de gärna vill att jag ska komma till. Låter faktiskt lite skoj att dricka lemonad och lyssna på vettiga cykelexperter och kanske råka (bara råka) komma in på cyclocross som ju ändå är det bästa med hela Holland, förutom utelivet dårå. Hur som, skoj är det i alla fall med sådana initiativ.

Kul sak fyra – lönen är här!

…betalar räkningarna…

…rewind…

? Kul sak fyra – det är nu nästan exakt bara en månad kvar till årets Mallis-cykelkollo! I år blir vi ett stort kalasgäng. Den här gången kommer jag att dela rum med baby Valle (som ni förresten kommer att se en hel del på sommarens landsvägstävlingar, så himla kul att min starke vän har börjat tävlingssatsa på allvar) och jag har börjat spåna på ett ömsom tufft ömsom tuffare träningsupplägg. Med tid och plats för starkt svart kaffe och honungspizza i magen så klart!

Puss nu tar vi helg.

Hej hej. Är i Stockholm på jobb och familjehäng. Benen är slitna efter cykelgymmet i måndags och ett gäng klena (pallade bara sex, med nöd och näppe, gör tio utan några extrema problem annars) ettor blandade med mindre härlig mensvärk igår. Känns nice att vila dem idag! Stillar ändå min träningslusta genom att “huvudshoppa” nya tränings- och cafécyklingkit, spånar lite på alla inlägg jag vill trycka ut till er nu när blogglusten sakta men säkert kommer tillbaka och funderar på hur och var jag vill och kan cykla under påskhelgen. Tänker bland annat blogga om hur min vinterträning har gått, hur min tävlingsplanering kommer att se ut, vilka klädaffärer som gör snyggast kits just nu och massa annat roligt. Men först måste jag jobba klart och sånt.

Puss och hej så länge från cykelsyrsan!

Evie Stevens och Marianne har lika roligt…
men den här spurten är Evies.

Alltså stackars oss tjejer. Som ständigt måste överkompensera och överbevisa för att “få vara med”. Som bildar olika subbar där millimeterrättvisan råder så att ingen kan anklaga gruppen för att inte ens under träning hänga av någon

även om det går alldeles utmärkt att köra på
och sedan samlas upp och vänta in vid nästa korsning
utan att någon katastrofstämning behöver råda
eller någon anklagas för att vara dum

som läser ihjäl oss på tidningstipsen om klungtecknen hit och dit och som alltid gör rätt

även om det innebär att vi slutar läsa av klungan
och följer slaviskt istället för att själva ansvara för vår träning

så att ingen kan säga att vi inte kan cykla på riktigt

enligt vem? Farbröderna som tävlar i SUB 10 på Vättern?

som är så förbaskat duktiga på att hålla ihop klungan och bidra till den goda stämningen

som vore god stämning något man måste leda och lagstifta om

att vi glömmer varför vi egentligen är med och cyklar

vilket ändå i slutändan är för vår egen (min alltså, och din) skull

Nu är jag liksom tjejen som leende sjunger fram

detta är inte nån f/={*()! vätternrundan 
så jag tänker inte bidra ett jävla dugg utan ska ligga på ditt hjul tills du tröttnar och sedan ska jag hänga av dig i skogsbacken om exakt fyrtiosex… fyrtiofem kilometer 

till tjejen som gnäller på att jag inte bidrar (!) under ett race (och som jag inte tjänar på ett dugg att dra fram) (och som sa åt mig att här äter vi längst bak i klungan under Skandisloppet)

så jag är liksom inget prydligt exempel på det där med att behålla god stämning i exakt alla lägen.

Men så blir det när man tröttnar på att behaga någon bisarr lagstiftning om att alltid vara till lags och visa på goda (?) exempel som följs av enbart oss kvinnor. Säg någon snubbe som skulle be om ursäkt för att han inte drar under ett race. Händer aldrig! Är snubbarna ovänner för det? Knappast! Så varför måste vi tjejer lagreglera vårt beteende efter någon tvångsmysmall hela tiden?

Personligen blir jag lycklig när jag ser oreda i körningen. Det är så himla kul när någon ba drar upp tempot, sticker och fular sig, kanske plötsligt lägger sig bakom och ser trött ut för att sedan försöka sticka igen.

Eller när det kommer någon ny tjej till klubbträningen och ba Jag har cyklat mycket själv, därför är jag extra starkt! och kaxigt tar hur mycket vind som helst och sen ba wohoo är hon helslut och måste ligga bakom och fisa. Jag vet att det finns ledare som försöker stävja sådant genom att inte låta en sådan person dra mycket i början men sådant gör inte jag. Varför klippa någons vingar? Hellre finnas där när personen gjort misstaget och behöver stöd. Läxan kommer på köpet. Det är klungpedagogik enligt mig.

Som kvinnlig cyklist som vill utvecklas i en mansdominerad sport har man tillräckligt med saker emot sig. Man har gubbarmén, man har sparringpartnerbristen, man har fördomarna och de förutfattade meningarna, man har det ringa utbudet, man har den dåliga ekonomin, man har kroppsidealen, historian, mensen och fan och hans moster emot sig.

Pojkar är de busiga. Tjejer är de trevliga. Männen leker och lär sig på köpet. Kvinnorna är så upptagna med att hålla ihop och ta hand om varandra att vi glömmer att ta hand om oss själva och våra egna mål i det hela.

So bort med pekpinnarna, bort med tvångsmyset. Börja acceptera att lek, oreda, avhängningar är en del av sporten och så länge alla är överens om att vi möts uppe på kullen och fikar ihop när vi är framme så finns det ingen anledning att skrika sig hes på LUCKA! eller blänga argt på stackaren som är för klen för att tempotrampa lika hårt som de andra.

Det är först när vi unnar oss själva och varandra att vara både svaga och starka, både lugna och kaxiga och tänker på målet istället för att slösa energin på onödigt tjafs som vi kan börja utvecklas som cyklande individer. Det är den finaste gåvan vi cyklande kvinnor kan ge varandra.

Eller som man skulle säga på utrikiska – don’t dictate. Congratulate (och celebrate) ♛

Puss och vad tycker ni?

Hi we’re in the band

No just kidding cause the sport we prefer is kinda individual

Even if you sometimes need friends who wait for you when the hill is done

and take the inner line of the curve, without any reason actually but it looks good

and sometimes slow down simultaneously

cause the air in the pine woods is fresh to breathe in and the views are too fine to just hurry past.

Last Saturday, me, Wiking, Rob and AK went for a ride on forest roads of Surahammar and Lisjö county. It was really fun and quite demanding because of the rather high tempo. All the guys in our group are truly strong riders so my legs had to work all the time. It actually went pretty well until toward the end of the ride when I became really, really hungry and had to wave goodbye and take a small gravelly short cut road so I shortened my ride with approximately ten kilometres. And believe me – I felt grateful that had made it. It’s funny how you sometimes never learn – how stupid is it not to take an extra bar the the jersey pocket?

Anyway – the ride was great and I’m grateful for all the power and endurance training I managed to endure (hehe) this winter. Even if there are lots of work to do and a lots of faster miles to ride before I’ll be in a proper shape, the ground is satisfactory.

Pix by the Royal Wiking
Strava’s here
Mavis’ new fab album’s here

Me and Wiking and Wiking’s Cat Hat riding
toward the golden dusk yesterday!

Fan helt seriöst jag pallar inte. Hela den engelska grejen gör mig deprimerad och tar bort blogglusten speciellt när hela min skalle är fylld av ord och jag kan inte trycka ut dem utan att först dras igenom både Google Translate och sedan en masse andra sidor där jag kan hitta info om nyanserna i orden. Vad är detta för liv egentligen, är det något man önskar sig själv eller någon annan?

Nä knappast va, och dessutom så går det ju inte att det bloggas hejvilt i alla medier medan jag biter på naglarna och försöker vara underfundig på ett språk som bäst lämpar sig att lyssna på av en icke-native som en annan. Det låser sig för mig helt ärligt. Jag har alltid varit en major anglophile när det kommer till musik, mode och böcker men de sistnämnda hade ju ju alltid varit översatta till antingen ryska eller svenska eller tyska eller whatevs icke-engelska. Fan nu låter jag som en Victoria Silvstedt dessutom. Men i alla fall – jag har liksom inga problem med att producera på engelska men inläggen får inte den tonen jag vill åt just för att tonen är olika i de olika språken. Det vet jag just för att jag kan flera språk.

Egentligen så var detta med att nylansera på engelska en liten täckmantel. För ett par veckor sedan så hade jag en fet mental internetkrasch och var på vippen att göra slut med samtliga sociala medier jag deltog i. Sociala medier är för mig först och främst ett verktyg för att mata mitt cykelintresse och konnekta (ah men da fuck, vad heter det, komma i kontakt va?) med likasinnade. Men så kom det sig att jag kom i kontakt med massa annat själsdödande crap som sipprade igenom och grindade mina cykelinriktade gears så att säga. Så jag blev ledsen och kände en hopplöshet och tänkte att fan, här sitter man och gör allt för att blogga bort hälso-, kropp- och självkänsleångesten hos folks och rikta in folks på vad som är egentligen viktigt här i livet (dvs. rätt sadelmått, pannben av stål att tävla med och kontanter till fikat uppe i bergen på semestern) men så är det en jävla köttmarknad där ute i alla fall och allt är till salu och inget kan vi göra åt det stackars oss.

Mitt internet-alter ego krisade alltså till.

Så jag stängde ner och drog iväg på kryssning med farsan och lillebror.

Och la upp ett halvmystiskt meddelande om en snar comeback om jag nu någonsin skulle göra en.

Och så blev det jättetråkigt 🙁

Under tiden funderade jag på vad fan comebacken skulle handla om. Vad kan en simpel amatörcykelbloggare överraska med?

Att blogga på engelska hade legat och grott hos mig ett tag (förklaringarna i det första engelska inlägget stämmer) så jag ba ok. Och så lite fräschare design på det. Let’s go!

Men det vart tråkigt och nu tänker jag att varför måste jag begränsa mig och låsa in mig? Jag är större än så. Jag kanske vill blogga på flamländska. Eller mitt älskade franska. Vem vet, kanske drämmer till med ett ryskt inlägg om barndomens cykelverktyg någon dag.

It’s darkness out there – men jag dras ständigt till ljuset och det är väl det enda jag tänker fortsätta överraska med. Puss och det kommer alltså vara ännu rörigare men också roligare här framöver, that I can promise.

P.S. Vissa lite mer allmänna inlägg som typ racerapporter kommer fortsätta vara på engelska – och mina andra hem fortsätter köras som vanligt – Cykelinsta på engelska och Cykeltwitter på multilingo. 

Last Saturday, seven fine cyclist bums decided to go for a spring classic ride. The bums belonged to me, AK, Valle, Nisse, Frank, Wiking and Rob.

The orange bum of AK took on the first great climb of Westmanland of approximately 3 ‰.

Us rear bums chased the orange bum upon them steep hills…

and sometimes, the peloton even split because of the slightly shifting effort levels as well as the chasers’ different bikes types.

Eventually, the friendly bums reunited and built exquisite formations to combat the heavy front-winds…

and if you were really lucky, you could get a glimpse of the face behind the bum

YOU WHEELSUCKER! ?

Pix by the royal Wiking

Strava here

Spring is here, spring is here
Life is skittles and life is beer
I think the loveliest time of the year
Is the spring, I do, don’t you?

‘Course you do!

But there’s one thing that makes spring complete for me…

(Actually, spring always makes me depressed but
I like that I can start to tide my road bike again
and I like this song’s lyrics)

that is to get my road bike prepared for meee!

So last week I went to Bianchi Café & Cycles here in Västerås and handed in my good ol’ Rose to Tomas, the man with the golden hands.

Today, my bike was ready. I had asked Tomas to fix the malfunctioning rear derailleur and also check the crankset. Thankfully, nothing was broken and everything seems to function well now. But of course, I need to change the chain, to take off the trainer wheels, to change the brake pads and to clean and lube this fellow and its parts.

Thanx Bianchi and particularly Tomas and maybe, I’ll be able to take this Rose out the coming weekend already!

Still, I already feel a bout of separation anxiety but hey, just because the road season is here it doesn’t mean that I’m not allowed to take out my Ridley now and then. Especially this year when my racing focus is on the Swedish Cyclocross cup this Autumn.

Have you already started riding your road bike season?

Well good afternoon fellow cycling lovers!

Today’s been not so much about riding as about sitting on my pity consultant ass in what seemed to be a never ending stream of meeting. You new guys maybe don’t know but I work as a pipes and conduits coordinator (but i’m sure there’s a better term for that one). Anyway, the main part of my job is to bring together different pipe owners, landowners, constructors, consults, client representants and other interested parties and to make them agree with each other regarding technical solutions in huge civil engineering projects in Stockholm’s area. I really do like my job but my head’s usually a mess after one meetings or two and today I did three and a half so my head’s a triple mess.

Then thank god for intervals! Don’t you agree that intervals is the single best remedy for the messy head (but not the messy hair though, my hair just gets messier after each indoor intervals session)?

For me, there are three stages of cleaning my mind by intervals.

The first stage is an easy one. You lycr’up yourself and you get on you stationary bike. Here in Sweden, we’re fond of stationary watt bikes called Monark but I also interval at simple spinner bikes or one of the Stages bikes available at my nearby gym Friskis & Svettis. So, when sitting on your stationary bike, you feel a sting of happiness. Hey look at me, all cool, sitting on my bike, starting to pedal with my shiny newly shaved spires!

The second stage is the bloodiest one. Your puls is rushing up, your legs are sore after yesterday’s gym session and your shiny spires start to lactate. The endorphins are still trapped somewhere deep down inside your troubled brain. Your thoughts are still in your system, messing with your effort, disturbing your pace. It’s all mental and physical pain. You’re thinking about how to give up without your neighbours noticing how you screw down the resistance handle.

But you don’t give up and the stage number three is here, shooing away the demons out of your mind, causing your legs to feel a different type of pain, bringing you endorphins, making you feel strong and invincible. Now, your thoughts are small and concentrated and you’re enjoying yourself and embracing the pain.

It’s pure athletic beauty.

Actually, there’s stage four as well and that’s about when you’re too properly tired to even get off your bike in a graceful way but let’s not talk about that one.

My commuter train is almost arrived in Västerås. Soon, I’m all cool and shiny getting myself through the mind rinsing process of short flat out intervals.

Me and Rob riding towards Bred

(shot by talented Mr Wiking who also took the header pic)

Hello ladies and gents!

Once in a while, a person needs a change in order to challenge herself and develop new powers.

Remember Prince? The chap that felt for a change and literally became a Symbol and then his album sales slowed down because no sane person could pronounce the joker’s name right. The Unpronounceable Symbol eventually returned to call himself Prince again and the sales went up.

I feel for a change too so I’m going to blog in English from now on.

So, this is my first post in English and let’s get straight to it – English is not my native language and frankly, I suck at English. So why bother to torture myself and my poor Swedish readers by blogging in English then? Well, let me explain.

To me, cycling has always been an international sport. The love of riding has brought me to places I’d never thought of and it has also make me meet people I’d never met otherwise. So why keep the gates closed? To share my passion for cycling is the least I can do to thank this planet for giving me the opportunities to ride and to breathe riding as much as I do.

Then, I often get questions from my international friends and readers why I don’t blog in English. I myself read a lot of British, American, Dutch, German, French, Russian and Middle East training blogs and online magazines. It’s fun and inspiring and I get to know other countries’ cycling culture as well.

I’m not saying that I desire to become the best cycling blogger in the world. No, I’m too lazy and too humble for that effort. My hopes are that to reach new readers and to enrich the blog for the old ones. It seems like a good enough goal to me.

And last but not least – all Swedes are good at English so the transition isn’t such a big deal for my Swedish readers, thanks for your concern. Please never hesitate to proofread my posts and provide feedback about my posts and my language.

Maybe, changing the language of Cykelkatten is the worst blog idea of the century. But, the name Cykelkatten is still pronounceable (at least if you try really hard) and I’m not selling funky albums here. So let’s give it a go for a while, shall we?

Bisous!

P.S. Don’t forget to update your bookmarks – we’re riding at .cc now!

Spetstrosor, campasockor och techhousesvettiga skor –
men är man gymmets enfant terrible så är man!

Hej, smådeppig bloggdag igår, det ska vi ändra på idag. Min mun gör fortfarande ont av alla nålstick och allt borrande, min plånka gapar tom men i övrigt är jag rätt pepp för jag känner att vindarna håller på att vända åt det rätta hållet snart.

En bra sak med mig är att jag är kortsint som tusan. Det har tyvärr utnyttjats också, no shit, men samtidigt så är det störtskönt att somna deppig och vakna glad!

Eller åka ut deppig och komma hem glad!

Som igår. Trorni fan inte jag kom på att jag hade glömt cykelskorna hemma när jag kom till klubbspinninglokalen igår kväll? Jorå! Katja var på plats men skorna låg kvar hemma. Blev sketaförbannad först men åkte ändå hem, hämtade skorna, drog till gymmet och rev av ett gäng fyror på en av gymmets nya Stages-cyklarna. Stages var kul och simpelt! Nästan enklare än att köra Monark faktiskt. Dels så finns det ett smart tvålägesreglage man kan ställa in för att så fort man startar intervallen pang på börja på rätt wattstånd (nytt ord men ni fattar), dels är intervallförfarandet aslätt – bara att trycka fram en ny stage och dels så är det nice pulsavkänning överallt på styret, även “i bocken” (trots att även bocken är lite väl högt uppe för att riktigt räknas som en bock…). Jag körde med mitt eget pulsband och garminet också och pulstalen stämde överens.

Tyvärr gick det rätt så klent eftersom jag var fortfarande öm och smärtande efter tandbedövningen, låg på 250-300 swatt* runt 80 i kadens under fyrorna och pulsen gick väl inte upp särskilt mycket heller, för kall motor helt enkelt, men hellre ett tröttare pass än inget pass alls eller hur?

För övrigt så känner jag att det är alltid lite svårare att få till ett bra intervallpass på en cykel inne på det allmänna gymmet än “privat” med andra intervallande cyklister (dvs. under ett spinningpass och helst under ett cyklistspinningpass). Jag är inte den blyga typen men ändå så är det svårt att tagga till och svettas in och ut när man är omringad av lufttrampande fitnessmotionärer – inget ont om de sötton men kontrasten drar ner ens beastmode något.

Idag blir det gym och coachen har en idé om att avsluta styrkepasset med ett gäng korta stagesintervaller, 20-30-sekundare. Får se om benen pallar det!

Puss.

* swatt = Stages-watt, siffrorna kan ju variera lite beroende på vad man mäter med för maskin