Jag är trött, så obeskrivligt trött just nu. Trött och skör. Och både längtansfull och likgiltig i ett. Det är så många omständigheter som har klumpat ihop sig, en enda salig råttatouille. Ja precis så, rått. Grått. Det är mycket som står still just nu. Det är väntan på besked, både de som rör mig och de som rör de jag håller av. Det är höga kostnader, saker som behöver fixas. Det är några smarriga släng av dåligt tävlingssamvete – tänk att hon som sällan glömmer att peppa andra tjejer till att tävla själv knappt orkar palla sig till startlinjen, om än mer prestera i grannstaden. Det är de runt omkring som bryr sig och som förstår, och de som inte förstår alls. Fast jag kräver inte att någon egentligen ska förstå, men ge hellre fan i så fall.

Jag vill bara att det löser sig. Helst för dem jag håller av, mitt egna är egentligen sekundärt. Mitt egna fixas enbart med tid som medicin.

Jag har i alla fall fått bilen godkänd på det tredje försöket, och jag har bokat tid till optikern. Imorse fick jag det ultimata beviset för att det är dags – jag såg bättre i mina sex år gamla hemmaglasögon än i mina ettårsgamla (alltså receptet, inte själva plupparna) linser! Inte så konstigt att jag inte ser gränsen mellan asfalten och gräset längre.

Jag har orkat dammsuga.

Jag har dock inte orkat tvätta min cross efter tisdagens norkturnaltur. Får väl göra det på söndag, eller imorgon.

Eller någon annan gång. Jag är trött.

Hej, nu har ju Tourens 2017-rutt avslöjats och allt. Jag är skitpepp – mycket berg blir det! Berg är nästan alltid mer spännande än icke-berg, sorry sprinters. Touren är lika med gult – här är tre gula saker jag gillar just nu. Voilà!

? Pierre Hermé Le Tour de France macaronspecial. Bett Froome att skicka mig ett parti, den lilla uslingen har inte svarat än.

? Fin miljövänlig necessär av begagnade slangar (både bilslangar och cykelslangar). Finns i diverse kulörer men gult är mest rad i dessa tourentider! Om ni kollar noga så är zippluppisen (vad den nu heter) gjord av en ventil. Extra gulligt! Säljs av Alchemy Goods.

? Banandoftande rövsmörj av Ass Savers. Tacky satan, fatta lukta banan… där nere. Men whatever rocks your boat säger jag. Ett gult kitschigt partytrick i omklädningsrummet blir det i alla fall!

Puss!

Västeråsnära Raphakor 

Hej. Ett litet gulligt mobilt kortisinlägg från tåget (ska jobba och bo i Stockholm i dagarna två).

Har ägnat mig åt tre olika back to the basics-pass de senaste tre dagarna. På tre olika cyklar faktiskt!

I söndags satte oss jag och Jonas på en varsin gammcykel och cyklade runt i Hedesunda-hoodsen. Hur fint och svettigt som helst! Alltså jag förstår nu varför normala sportcykellösa människor tycker man är en idiot som kan cykla ett par-trettio mil en lördag. På damtrallan tyckte jag att två var hemskt tungt hehe. Nåväl – jag kände mig väldigt fin och sådär lagom gammaldags lantlig i min Barbour med min mörka stiliga man vid min sida.

I måndags rastade jag racern hemma i Västerås. Kors i taket körde jag på morgonen (!). Tanken var att väcka benen inför veckans påhitt så jag värmde upp, rev av ett gäng ettor och rullade sedan än fort (som när jagad av en traktor) än lugnare (som när i motvind). Sjysst om ön något för kort ty måste jobba pass!

Igår körde jag och Tony crossteknik. Teknikbiten sket sig. Dels så såg jag ingenting – min syn har sedan jag börjat köra mina nuvarande linser försämrats mer och mer så jag går in i stolpar och får typ hålla mig i räcken i trappor seriöst! (ska genast dvs. tidigast på fredag uppsöka optikern för en fet undersökning och diskussion). Och dels så är jag ett mentalt vrak nu och får ångestattacker vid varenda moment. Det hela slutade i alla fall med att jag först kraschade i ett ollontäckt skrå, repade mig sedan för att fixa det svåraste momentet halvdant och sedan nästan kraschade igen. Resten av passet rullade vi ut till Gäddeholm och sedan hem, typiskt bra snackrunda, om än i nästan blindo för en annan.

---

Den här hösten… jag är starkare än någonsin. Men också svagare än på länge. Se vad livet gör med oss små människor ibland. Men vi repar oss. Som små reptiler får vi nya svansar att svänga oss med. Blir stora igen. Bara att härda ut och glädjas åt det man glädjas hinner. Puss!

Hej från en som
käkar Leni’s vid Engels *och en asgarvmedtårarsprutandes emoji på det*

…är kärleken. Nä skojar.

Större än penisavunden (vad det nu är, aldrig riktigt fattat begreppet) är

TRÄNINGSAVUNDEN

Vet ni vad träningsavund är för något? Klart ni gör!

Träningsavund är när du av någon anledning inte tränat på ett tag och känner dig

lat, förfallen, trist, för tjock, för spinkig, för svag, trött, kliig, som att du aldrig nånsin kommer att cykla fort igen (m fl saker alla Förenade Träningsnakomaner™ känner igen sig i)

och så glider du in på dina sociala medieflöden på morgonen och ba wii, nu blir det katt- och värmeljusmys här, möjligen någon proffsnyhet, någon trialvideo att småskratta till

men så åker du på

alla dessa satans hurtbullar och deras evinnerliga träningsupdates istället för katt- och värmeljusmys du behöver se just nu i din förfallsperiod.

Jag vet, fenomenet är lika gammalt som Facebook. Normala hälsosamma människor kallar det träningshest… hets herregud kan inte stava längre nu när jag inte bloggat på en vecka! och kämpar mot den i lagom är bra det också-bloggar och tur är väl det

OCH GRATTIS TILL ER

Men en annan, en annan som lever och andas träning, en annan blir mäkta frustrerad och nästan imploderar av all sin

TRÄNINGSAVUND

en känner.

Jag erkänner alltså. Jag är inte större än så. Jag älskar mina vänner, men åh vad de grindar mina gears varje gång de postar en Solen skiner fast klockan är 5.45 och jag är nästan klar med dagens första pass och det gör mig inget att jag ska jobba en heldag och sen träna igen för jag har lärt mig att pri-o-ri-tera vad som är viktigt här i livet! *och en hjärteögonemoji på det*-status.

eller skickar ett rart litet

HAR DU SETT MIN KOMSLAKT PÅ STRAVA I HELGEN?-meddelande samtidigt som en annan mäter sin puls för att dubbelkolla att man fortfarande lever

Kolla min teori.

Jag tror vännerna, de vill mest peppa och inspirera. Men en annan, en annan som är så djupt nere i sitt tillstånd,

en annan som är glad som orkat krälat upp ur sängen, för att man…

en annan känner mest avund. Det är alltså inte vännernas fel.

Tänk på det hörni, ni som anklagar människorna för träningshets för att de bombar ditt (kontrollerade, märk väl! Ingen tvingar dig att följa någon) flöde med sina träningsnödiga statusar.

Det är inte deras fel att min träningsavund är stor. Det är inte de som hetsar – det är jag som är oförmögen så jag blir extra känslig och extra kliig (och exra för tjock, extra för spinkig och extra för trött, svag och ynklig).

Så jag vältrar mig i min egen träningsavund, knarkar extra spända vadmuskler, gottar mig i hurtbullarnas solskensstatusar och mår fortsatt piss av diverse anledningar.

Tills jag repat mig (för man gör det förr eller senare, glöm inte det alla träningsavundsjuka personer) och är den som skänker mina vänner

underbar, grön, extra babywipesad

TRÄNINGSAVUND.

Min dag kom i lördags och jag ställde undan tävlingscykeln. Det som jag älskar mest blev det som energin inte räckte till. Jag ställde in tävlingscykeln, jag delegerade bort mitt uppdrag som speaker, jag sket i att laga mat, Jonas skrapade upp mig.

Men jag kom och hjälpte till så gott jag kunde, ihop med alla de bästa klubbkompisarna och tävlingsfolket, de skrapade nog också upp mig utan att veta om det, och jag gladdes på söndag i alla fall, och vår blårange bäbis Groopencross blev en grym tävling utan dess like! Mer recap to come. Puss så länge.

God morgon! Jobb- och fixstressen (höll på att få stroke light igår, helt seriöst) får ta och dra åt helskotta, i alla fall idag och imorgon. Nu viger vi resten av helgen åt tävling och tävlingsfix. Fan så mycket roligare och mer rogivande!

Det blir inget långt inlägg här utan jag tänkte egentligen berätta att

godmorgon!

Jag är nästan påklädd, har resväskan över axeln, crossen strax under rumpan

med mig har jag nödprovianten risgrynsgröt, två flapjacks och en uppsättning insexnycklar

snart ska jag cykla till klubbstugan vid Anundshög och möta upp Johan

– och så drar vi mot Falun och Hagströmska CX-pokalen som jag tror blir skitkul att köra! Självklart är jag nervös – missade ju pga sjuklig de två första cupracen så detta blir mitt första crossrace i år – men jag är också pepp och tror starkt på att det kommer att gå bra. Hur bra är en annan femma men det får vi väl se.

Imorgon är det Groopencross och jag ska både speaka, liveuppdatera och hinna tävla på köpet, God save the cat! Men den tar vi sedan.

Nu – tävlingsfokus. Puss och önska mig lycka till!

Varför innehåller Morgan Blues (blåa) rövsmörj universal (läs: för herrar) ca fem ingredienser, mellan (den rosa) damvarianten över tjugo plus parfym? Osar damrumporna så illa? Och ja, jag förstår att damfloran kanske är något annorlunda än herrfloran där nere, men om inte ens av läkaren ordinerade kroppssmörjelser skiljer sig (fett som fett liksom) – varför måste de kommersiella produkterna göra det? Och om de nu gör det – ge fan i att parfymera i alla fall. Kitta upp mig nyss på en blå burk i alla fall, efter fem år med universalchamojsen känns rumpan rätt så luttrad.

och på tal om –

Varför har min favvorövsmörj Sportiques Century Riding Cream, slutat säljas typ överallt utom i USA och Kanada? Bästa krämen! Helt växtbaserad, luktar ingenting och gör ett grymt jobb.

Varför är så få – elitdamer som elitherrar – som är anmälda till Hagströmska CX-pokalen i Falun på lördag? Nu ligger ju Falun inte i Stockholm direkt men ändå? Är ju crosscupens moderstad lite grand. Och Sveriges cykelmecka, inget snack om den saken. Vi är inte direkt bortskämda med elittävlingar här i Sverige. Så kom och kör när det väl bjuds!

Varför gör jag så mycket bättre ifrån mig tekniskt när jag är omringad av många än när jag är själv eller omringad av få, nära? Under gårdagens crossteknikträning i Gropen tog jag mig an Den Skeva Jobbiga Kurvan utan någon större ångest, bara för att jag hade så många ögon på mig. Hade jag varit själv eller i sällskap av de närmaste cykelkompisarna så hade jag typ fegat ur på ett annat sätt. Skumt detta, fast lite braigt också. Det betyder att det går bättre på tävling än på träning!

Varför kan min bil inte bara ta och fungera? Jag förstår att man inte kan begärna alltför mycket av ett femtontusenkronors (inkl. fyra extra däck) raggaråk men jag behöver den som mest just nu. Imorgon tänker jag organisera ett värdigt försök att starta den med hjälp av startkablarna och Tonys bil så jag kan köra den till verkstaden – håll tummarna nu!

Varför bor inte jag i ett land där panda är lika vanligt som rådjur?

Varför har jag fortfarande inte flyttat chipet från racern till crossen?

note to self inför helgen obs obs

och på tal om –

Varför har jag fortfarande inte bytt till den nya bakväxeln på crossen?

Varför bryr vi oss om någonting annat än att tusentals människor blir arbetslösa i detta nuet här hemma i Sverige? Tusentals människor, som läggs till den redan stora massan som saknar sysselsättning och mening i livet. Massan som skulle ge allt för att för vilken-som-helst-peng jobba på de där fabrikerna. Fuck you ni som ba tjatar om downshifting och tipsar om nystarter hit och dit – har ni glömt hur det är att inte ha mat på bordet, har ni glömt hur det är att inte ha någonstans att gå om dagarna? Fan jag vet inte, det går inte att cykla ifrån problemet, men om jag vore Sveriges regering så skulle jag ha svårt att sova om nätterna just nu. Fast äsch, det har jag redan ändå 🙁

och till slut

Varför träffades jag och Jonas först nyligen? Han är ju den bästa människan. Idag firar vi våra fem månader ihop men jag önskar jag hade känt honom hela livet. Puss!

Hej folks, har tänkt på en sak nu i samband med starten på en ny tävlingssäsong, jag tror på det där med att misslyckas, och det då och då. Misslyckas ordentligt, misslyckas öppenhjärtigt, misslyckas samvetsgrann och framför allt – inte hymla med det – framför allt inte för sig själv.

Idag är det inte poppis att våga erkänna att man har misslyckats. Istället uppmanas vi att direkt våga vända våra misslyckanden till något positivt – inte sätta på oss den där offerkoftan! – inte gräma oss alltför mycket – utan istället resa oss och pang, gå vidare, till nästa mål. Wohoo! I ett transparent samhälle med ont om jobb och trångt under solen lär vi oss att till och med våra tre sämre egenskaper ska framstå som de tre bättre.

Denna rädsla för att inför sig själv våga stå för sitt misslyckande har gjort att många av folks som tränings- och tävlingsbloggar sällan skriver ut sina placeringar och resultat i berättelserna om de mindre lyckade prestationer. Vissa åkare klassar ner sig eftersom det då blir lättare att lyckas. Varför ställa upp i elit när man kan köra i senior, ha kul och kanske vinna eller komma bra på köpet? Vissa struntar rentav i att berätta om sin placering eftersom det då blir så uppenbart att de faktiskt misslyckats helt och hållet. Hade hoppats på pallen men kom grå sjua. Hade hoppats på spurt men blivit avhängda på tredje varvet. Hade hoppats ha kul men hade istället ett helvete och bröt. Etc. Tränat och kämpat och haft sina förväntningar men ändå – misslyckats.

Alla gör förstås inte så – men jag kan erkänna att jag inte heller tillhör den skaran som vill avsluta en tragikomisk racerapport med att åberopa Broder Daniel och så en svartvit suddig cyklistselfie på det. Har det gått skit så kämpar mitt inre med att komma på saker jag ändå gjorde bra mitt i eländet. Trots att jag inte hade ork att hänga med klungan hela vägen så hade jag snygg kurvteknik innan avhängningen. Fastän jag vurpade bort mig så var jag först uppför den och den backen. Eller klassikern – hej, det gick skit men jag hade ju varit sjuk och det var ju ändå en av de första racen på säsongen!

Och visst fasiken stämmer det oftast. Misslyckanden beror på orsakerna. Oftast är det en sjukdom, en skada, bristande teknik i ett avgörande moment (trots bra teknik i ett annat) med flera orsakerna som orsakar misslyckanden. Dessutom har vi människor av naturen eller kosmos belönats med hopp. Hoppet matar oss, vi vill inte framstå som hopplösa, ens för oss själva. Därför matar vi följaktligen oss själva (och våra läsare och eventuella nuvarande och framtida sponsorer) med en massa förklaringar (eller bortförklaringar, som de spydigt lagda väljer att kalla det) – snälla se bortom vårt aktuella misslyckande! Förstå att vi egentligen kan.

Jag tycker att det är en av oss människor fin egenskap. Det är mycket roligare att vara en positivt lagd, målmedveten individ. Det ska och bör man vara om man ska komma någonstans. Samtidigt så vill jag slå ett slag för att på vägen dit man ska då och då stanna upp och se på sina misslyckanden med nyktra, kritiska ögon. Blev jag avhängd på tredje varvet i de senaste två tävlingarna så berodde det förmodligen på att jag kört för lite intervaller. Alltså – börja genast träna mer intervaller! Vurpade jag bort mig i den kritiska kurvan så var det nog min bristande kurvteknik som sa sitt. Alltså – inför kurvteknikträning som ett obligatoriskt moment efter varje mtb-pass! Kommer jag ständigt långt ner i elitklassen så beror det inte bara på att motståndet är bra utan för att är för dålig just nu. Det är inget fel med att vara för dålig. Det är ju något fint. Det innebär att man kan bara bli bättre. Man behöver inte gå ner i klass för det – men man får vara beredd på att vägen till toppen blir mindre rosaskimrande egoboostbloggvänlig än väntat. Så fine. Det är ju ändå en själv man tränar för, och tävlar för i slutändan. Eller hur?

Slutklämmen – folks, jag tror på att man i sin utveckling tjänar på att vara ärlig, främst mot sig själv. På att inte glömma klappa sig själv på axeln men också att objektivt ta ett snack med sig själv.

Så det sket sig Katja, erkänn det och lär dig. Men… Häpp häpp, inga men. Erkänn ditt misslyckande. Och gör bättre nästa gång, för du har lärt dig en läxa.

Eller vad säger ni? Puss!

Klar men jobbet, cyklar hem, stannar till vid Gröna Woken och köper en påse vårrullar åt oss, fem styckna nyfriterade goda. Byter om, småäter lite macka, läser samtidigt på Sanningen om fallet Harry Quebert-boken, vet inte om jag gillar den eller ogillar den, ogillar i alla fall översättningen, men boken är likt förbannat spännande så svårt att slita sig från den. Du kommer in, alldeles ångande, med jobbstressen i pannan, stora ögon, långa fluffiga ögonfransar. Vi äter vårrullarna och dricker apelsinjos. Hoppar på våra crossar, vi kanske har en ljus timme till, sedan kommer det att bli svart.

Idag har vi inget högre syfte än att ge våra ben lite rull, våra hjärnor lite avkoppling i form av fokus, våra hjärtan lite lisa i form av skog.

Så vi beger oss till den stadsnära stigarna, ut på åsen, det är bitvis tekniskt, bitvis fartvänligt. Ibland kör du före, ibland kör jag före, det är röttigt och stenigt, axlarna sjunker ner på oss båda, snart cyklar vi utan glasögonen, och snart är det lite för mörkt för att cykla tekniskt utan lampor. Vi bestämmer oss för att dra förbi Cykloteket, jag tar en varm choklad, du tar en svart kaffe, butikschefen pratar om proffsens träning, jag köper ett par vattentäta skoöverdrag för de (trots att det är svårt att tro just nu!) oundvikligt blöta dagarna och tävlingsuppvärmning, sedan åker vi till Coop och jag halvsover vid cyklarna medan du handlar ingredienserna till linssoppan och en energikaka för att jag inte ska sjunka ihop helt, lågblodsockrad som jag är så här dags. Sedan far vi hemåt, dags att fortsätta måndagen fast då har cyklisterna tagit av hjälmarna och ber bloggaren att lämna dem för kvällen.

Puss och strava här för de ruttnyfikna.

Null cykel, dock kungligt flanerande,

fika och improvisationsteater i Skultuna igår

(pix Jonas)

Hej måndag, kortiskoll på cykelveckan min:

* crossrull med Jonas idag – lapa sol rulla in benen inför veckan!

* crossteknik i Gropen imorgon

* crossintervaller på Kallecrossen på onsdag

* ev. lugnare cross-/lvg-rull på torsdag

* före tävling-vila på fredag

* tävla i Falu-crossen (aka Hagströmska CX-pokalen) på lördag

* speaka under/tävla i Groopencross på söndag. Vi är nu 16 damer anmälda – men lite väl få i elitklassen. Kom igen folks, det blir episkt lovar jag er.

Kul va? Nu skrider jag till måndagscykelverket. Vad gör ni i veckan? Puss!