Hej från en som
käkar Leni’s vid Engels *och en asgarvmedtårarsprutandes emoji på det*
…är kärleken. Nä skojar.
Större än penisavunden (vad det nu är, aldrig riktigt fattat begreppet) är
TRÄNINGSAVUNDEN
Vet ni vad träningsavund är för något? Klart ni gör!
Träningsavund är när du av någon anledning inte tränat på ett tag och känner dig
lat, förfallen, trist, för tjock, för spinkig, för svag, trött, kliig, som att du aldrig nånsin kommer att cykla fort igen (m fl saker alla Förenade Träningsnakomaner™ känner igen sig i)
och så glider du in på dina sociala medieflöden på morgonen och ba wii, nu blir det katt- och värmeljusmys här, möjligen någon proffsnyhet, någon trialvideo att småskratta till
men så åker du på
alla dessa satans hurtbullar och deras evinnerliga träningsupdates istället för katt- och värmeljusmys du behöver se just nu i din förfallsperiod.
Jag vet, fenomenet är lika gammalt som Facebook. Normala hälsosamma människor kallar det träningshest… hets herregud kan inte stava längre nu när jag inte bloggat på en vecka! och kämpar mot den i lagom är bra det också-bloggar och tur är väl det
OCH GRATTIS TILL ER
Men en annan, en annan som lever och andas träning, en annan blir mäkta frustrerad och nästan imploderar av all sin
TRÄNINGSAVUND
en känner.
Jag erkänner alltså. Jag är inte större än så. Jag älskar mina vänner, men åh vad de grindar mina gears varje gång de postar en Solen skiner fast klockan är 5.45 och jag är nästan klar med dagens första pass och det gör mig inget att jag ska jobba en heldag och sen träna igen för jag har lärt mig att pri-o-ri-tera vad som är viktigt här i livet! *och en hjärteögonemoji på det*-status.
eller skickar ett rart litet
HAR DU SETT MIN KOMSLAKT PÅ STRAVA I HELGEN?-meddelande samtidigt som en annan mäter sin puls för att dubbelkolla att man fortfarande lever
Kolla min teori.
Jag tror vännerna, de vill mest peppa och inspirera. Men en annan, en annan som är så djupt nere i sitt tillstånd,
en annan som är glad som orkat krälat upp ur sängen, för att man…
en annan känner mest avund. Det är alltså inte vännernas fel.
Tänk på det hörni, ni som anklagar människorna för träningshets för att de bombar ditt (kontrollerade, märk väl! Ingen tvingar dig att följa någon) flöde med sina träningsnödiga statusar.
Det är inte deras fel att min träningsavund är stor. Det är inte de som hetsar – det är jag som är oförmögen så jag blir extra känslig och extra kliig (och exra för tjock, extra för spinkig och extra för trött, svag och ynklig).
Så jag vältrar mig i min egen träningsavund, knarkar extra spända vadmuskler, gottar mig i hurtbullarnas solskensstatusar och mår fortsatt piss av diverse anledningar.
Tills jag repat mig (för man gör det förr eller senare, glöm inte det alla träningsavundsjuka personer) och är den som skänker mina vänner
underbar, grön, extra babywipesad
TRÄNINGSAVUND.
