CYKELKATTEN

Katjas blogg om cykel, liv och kärlek.

Allmänt om träningCykel

Om att våga erkänna att man har misslyckats.

Om att våga erkänna att man har misslyckats.

dsc00856

Hej folks, har tänkt på en sak nu i samband med starten på en ny tävlingssäsong, jag tror på det där med att misslyckas, och det då och då. Misslyckas ordentligt, misslyckas öppenhjärtigt, misslyckas samvetsgrann och framför allt – inte hymla med det – framför allt inte för sig själv.

Idag är det inte poppis att våga erkänna att man har misslyckats. Istället uppmanas vi att direkt våga vända våra misslyckanden till något positivt – inte sätta på oss den där offerkoftan! – inte gräma oss alltför mycket – utan istället resa oss och pang, gå vidare, till nästa mål. Wohoo! I ett transparent samhälle med ont om jobb och trångt under solen lär vi oss att till och med våra tre sämre egenskaper ska framstå som de tre bättre.

Denna rädsla för att inför sig själv våga stå för sitt misslyckande har gjort att många av folks som tränings- och tävlingsbloggar sällan skriver ut sina placeringar och resultat i berättelserna om de mindre lyckade prestationer. Vissa åkare klassar ner sig eftersom det då blir lättare att lyckas. Varför ställa upp i elit när man kan köra i senior, ha kul och kanske vinna eller komma bra på köpet? Vissa struntar rentav i att berätta om sin placering eftersom det då blir så uppenbart att de faktiskt misslyckats helt och hållet. Hade hoppats på pallen men kom grå sjua. Hade hoppats på spurt men blivit avhängda på tredje varvet. Hade hoppats ha kul men hade istället ett helvete och bröt. Etc. Tränat och kämpat och haft sina förväntningar men ändå – misslyckats.

Alla gör förstås inte så – men jag kan erkänna att jag inte heller tillhör den skaran som vill avsluta en tragikomisk racerapport med att åberopa Broder Daniel och så en svartvit suddig cyklistselfie på det. Har det gått skit så kämpar mitt inre med att komma på saker jag ändå gjorde bra mitt i eländet. Trots att jag inte hade ork att hänga med klungan hela vägen så hade jag snygg kurvteknik innan avhängningen. Fastän jag vurpade bort mig så var jag först uppför den och den backen. Eller klassikern – hej, det gick skit men jag hade ju varit sjuk och det var ju ändå en av de första racen på säsongen!

Och visst fasiken stämmer det oftast. Misslyckanden beror på orsakerna. Oftast är det en sjukdom, en skada, bristande teknik i ett avgörande moment (trots bra teknik i ett annat) med flera orsakerna som orsakar misslyckanden. Dessutom har vi människor av naturen eller kosmos belönats med hopp. Hoppet matar oss, vi vill inte framstå som hopplösa, ens för oss själva. Därför matar vi följaktligen oss själva (och våra läsare och eventuella nuvarande och framtida sponsorer) med en massa förklaringar (eller bortförklaringar, som de spydigt lagda väljer att kalla det) – snälla se bortom vårt aktuella misslyckande! Förstå att vi egentligen kan.

Jag tycker att det är en av oss människor fin egenskap. Det är mycket roligare att vara en positivt lagd, målmedveten individ. Det ska och bör man vara om man ska komma någonstans. Samtidigt så vill jag slå ett slag för att på vägen dit man ska då och då stanna upp och se på sina misslyckanden med nyktra, kritiska ögon. Blev jag avhängd på tredje varvet i de senaste två tävlingarna så berodde det förmodligen på att jag kört för lite intervaller. Alltså – börja genast träna mer intervaller! Vurpade jag bort mig i den kritiska kurvan så var det nog min bristande kurvteknik som sa sitt. Alltså – inför kurvteknikträning som ett obligatoriskt moment efter varje mtb-pass! Kommer jag ständigt långt ner i elitklassen så beror det inte bara på att motståndet är bra utan för att är för dålig just nu. Det är inget fel med att vara för dålig. Det är ju något fint. Det innebär att man kan bara bli bättre. Man behöver inte gå ner i klass för det – men man får vara beredd på att vägen till toppen blir mindre rosaskimrande egoboostbloggvänlig än väntat. Så fine. Det är ju ändå en själv man tränar för, och tävlar för i slutändan. Eller hur?

Slutklämmen – folks, jag tror på att man i sin utveckling tjänar på att vara ärlig, främst mot sig själv. På att inte glömma klappa sig själv på axeln men också att objektivt ta ett snack med sig själv.

Så det sket sig Katja, erkänn det och lär dig. Men… Häpp häpp, inga men. Erkänn ditt misslyckande. Och gör bättre nästa gång, för du har lärt dig en läxa.

Eller vad säger ni? Puss!

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

9 kommentarer

  1. Spot on, vad bra skrivet!!! Önskar att fler kunde se på sina prestationer med lite mer självdistans, många skulle nog både må och prestera bättre om de gjorde det!

  2. Jäklar vilket bra inlägg och tankar! Jag försöker lära mig av det som jag gör kasst. Visserligen behöver jag lite tid att distansera mig efter ett rejält misslyckande för att fokusera på rätt orsaker till att det inte gick bra. Inte de där första jag var för tung, jag för klen allmännt, jag kan aldrig bli bra etc etc. Att jobba med sina svagheter gör enormt mycket för resten. Ser jag till mig själv har mycket teknikträning under sommaren gjort att jag blivit snabbare överlag, det som jag tidigare varit grym på finns fortfarande kvar och kombon blir perfekt. MEN det kan vara trist att göra sådant som man är sämre på, roligare att göra det man kan.

  3. Håller med. Jag har själv haft en skitsäsong och även om det till stor del inte kan något åt det så håller jag med. Dra upp snoret, träna, bli bättre.

  4. Mycket läsvärt! Någonstans är vi väl tävlingsinriktade organismer även om vi ibland och några av oss försöker förneka det så finns en känsla av misslyckande där och påminner oss när vi inte kom först i mål, fick mest mat på tallriken eller gick hem från krogen med snyggast kap. Vi får det med generna och i biologin kallas det nog ”natural selection” och resultatet blir endast märkbart över fler generationer. Fortfarande är det samma drivkraft och samma känsla när förlusten är ett faktum. All vår strävan och hela vår överlevnad härstammar från styrkan att kunna resa sig igen, öva och blir bättre, snabbare och starkare inför nästa cykellopp, utmaning, eller i djurlivet – parningssäsong. Det är en ganska mäktig urkraft du nosar och krafsar på här. Vi alla har den och lider av den. Få uppskattar den utan att först skaffa sig självdistans, insikt och ett större perspektiv?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.