Klar men jobbet, cyklar hem, stannar till vid Gröna Woken och köper en påse vårrullar åt oss, fem styckna nyfriterade goda. Byter om, småäter lite macka, läser samtidigt på Sanningen om fallet Harry Quebert-boken, vet inte om jag gillar den eller ogillar den, ogillar i alla fall översättningen, men boken är likt förbannat spännande så svårt att slita sig från den. Du kommer in, alldeles ångande, med jobbstressen i pannan, stora ögon, långa fluffiga ögonfransar. Vi äter vårrullarna och dricker apelsinjos. Hoppar på våra crossar, vi kanske har en ljus timme till, sedan kommer det att bli svart.
Idag har vi inget högre syfte än att ge våra ben lite rull, våra hjärnor lite avkoppling i form av fokus, våra hjärtan lite lisa i form av skog.
Så vi beger oss till den stadsnära stigarna, ut på åsen, det är bitvis tekniskt, bitvis fartvänligt. Ibland kör du före, ibland kör jag före, det är röttigt och stenigt, axlarna sjunker ner på oss båda, snart cyklar vi utan glasögonen, och snart är det lite för mörkt för att cykla tekniskt utan lampor. Vi bestämmer oss för att dra förbi Cykloteket, jag tar en varm choklad, du tar en svart kaffe, butikschefen pratar om proffsens träning, jag köper ett par vattentäta skoöverdrag för de (trots att det är svårt att tro just nu!) oundvikligt blöta dagarna och tävlingsuppvärmning, sedan åker vi till Coop och jag halvsover vid cyklarna medan du handlar ingredienserna till linssoppan och en energikaka för att jag inte ska sjunka ihop helt, lågblodsockrad som jag är så här dags. Sedan far vi hemåt, dags att fortsätta måndagen fast då har cyklisterna tagit av hjälmarna och ber bloggaren att lämna dem för kvällen.
Puss och strava här för de ruttnyfikna.
