Kategori: Okategoriserade

Ikväll är det fest i Tonys hemmastall! En Ridley-cx har gjort entré. Så nu är Tony uppspelt som tusan och jag får nog ta och brygga lite kvällschai om det ska bli någon nattro överhuvudtaget… Själv måste jag vänta någon vecka till innan jag slutligen bestämmer mig för vilken cross jag ska ha. För nu är det beslutet – vintern ska inte längre hindra mig från att cykelträna. Och att vi är några stycken som på allvar vill bli duktiga på cx gör ju inte saken värre. Nu måste jag bara övertala Anna, för hennes del räcker det att köpa nya hjul…

God morgon. Det har inte varit många inlägg om min egen träning på den här bloggen den senaste tiden. Tänkte bara förklara mig lite.

Senast jag satt på en racer var för kanske tre… nej, fyra veckor sedan. Och det kommer förmodligen dröja minst en vecka till innan jag törs – och framförallt får – cykla längre än två mil.

Men jag har inte precis suttit still och tyckt synd om mig! (eller ok, tyckt synd om mig lite, men bara pyttelite, lovar). Jag har passat på och tränat sånt jag annars sällan tar mig tid och lust att träna:

– stretchande danspass
– intervallträning med instruktör
– cirkelgym
– medeljympa! intensivjympa! stationsjympa
– coreträning mm
– smärtfull “kavling” av musklerna med – brödkavel! (för fattig för riktiga grejer, palla pröjsa flera hundra för en bit skumplast)
– ännu mer smärtfull rehabstretchning

och sånt. Mycket fokus, förutom benstyrka, har lagts på arm- och magstyrka, sånt jag annars sällan orkar träna. Och tänka sig, lite häftig känsla är det ändå när jag igår plötsligt märkte att åh fan, det är ju inte så jobbigt med smala armhävningar längre. Det både skrämde mig, eftersom det påminde mig om hur länge sedan jag hade cyklat och gjorde mig glad samtidigt. För styrka, det kommer jag inte ifrån ändå om det ska bli någon vettig cykelsatsning utav mig. Dessutom tror jag att jag kommer ha glädje av min nya styrkesatsning under kommande skidsäsong. Mer och effektivare stakning.

Så nu har jag vant mig vid att ha träningsvärk i massa muskler jag inte trodde att jag hade! Så jag går runt och myser och sträcker på mig lite och är lite smånöjd ändå. Enda som verkligen lider nu är ju förstås “cykelmusklerna” samt “milräknaren” – att köra ett explosivt styrke/kondispass på gymmet är ju inte riktigt samma sak som att låta hjärtat, lungorna och musklerna jobba konstant i flera timmar på sadeln. Men så är det. Rehab är rehab och det får jag leva med.

För att göra det lite roligare att stå ut loggar jag alla mina rehabpass som “rehabnöje”.

Så nu vet ni. Jag tränar, men jag cyklar inte. Förhoppningsvis hinner jag börja cykla igen innan magrutorna träder fram, allt annat vore ju verkligen inte comme-il-faut.

Puss!

Två. Flasketiketten till lemonaden “Sprint”, lanserad före 80-talets OS i Ukraina.

Tre. Den här gröna erotiken jag inte kan förlika mig med att jag inte äger.

Fyra. Bradley Wiggins som Modern British Hero för Fred Perry.

Fem. Det faktum att jag äntligen har träffat en riktigt vettig och sportslig sjukgymnast som tycks förstå mitt problem till fullo och vet hur man lugnar ner mina träningsnarkomannerver. Rätt som det är så är jag tillbaks i sadeln igen, i höst kanske till och med på en ny cykel…

God morgon.

Börjar dagen med ett litet budget-tips. Ibland hittar jag ju saker som är så cykelretro-tennisretro-Rapha-Wes–mods (ja ni vet, min stil) utan att komma från Rapha, om ni förstår vad jag menar. En sån sak är min nya träningsväska från Friskis & Svettis. Lagom stor, väldigt retroestetisk och går att smycka upp med en tygpatch eller två, kanske från kommande utmaning?

Matchar ju finfint med min Rapha-vindis och mjuk höstklänning. Och priset – 250 spänn – sicket fynd!

Hej.

igår slog Cykelkatten… eller nej, ni slog årets besöksrekord!
Igår var ni alltså sjuhundratrettioett unika besökare – wow. Sjuhundratrettioett personer har alltså hälsat på här. Coolt.

jag är supertacksam och stolt över min lilla skitblogg.
och det minsta jag kan göra är att peppa med lite bra musik.

Så jag har gått och gjort en liten spellista med

sju låtar som handlar om cykel

tre låtar som är punk

och så en riktigt fin låt om kärlek (ok två då, men vem kan mostå Hungry Eyes med Eric Carmen?)

Tack för att ni läser, ska fortsätta leverera! <333

Hej.

Häromdagen fick jag nog och slängde ut min dumma fula totalt jävla demotivational Ikea-personvågjävel i föreningens BRÄNNBART-container.

Vågjäveln alltså som visar att jag har BMI som en på-gränsen-till-diabetes-II-och-otäck-fetma-person fast jag drar S i klänning och XS i kofta.

(och ok, L i kjol men det för att jag har så läckra spurtmuskler)

Vad har jag liksom för nytta av en sån onödig grunka? Den gör mig (och min omgivning som får stå ut med mig) bara ledsen för att jag mitt fantastiska självförtroende till trots ibland har mens och sånt kvinnoeländigt som gör att jag liksom får dippar ändå, ni vet. Och att då väga sig… usch nej don’t ever go there!

Nu sörjer jag.

Alltså inte vågen.

Utan det faktum att skiten förmodligen inte går att bränna vilket betyder att jag skadat miljön, lite grann i alla fall.

Fan också.

Den dagen jag i total sinnesförvirring skaffar våg igen så kommer den demonteras först, innan den åker till skroten alltså.

Och en äggtoddy på det!

Puss.

God morgon. Tänkte köra ett litet boktips!

I söndags fick jag lite nog av allt – icke-cyklig rehabträning, jobb sju av veckans sju dagar, fest, folks, funkisgörat och allt så nä, det var dags att pusta ut. Så jag spenderade eftermiddagen och kvällen i soffan medan Tony fixade med mat och mys och glass och så. Vi såg Vacchi tacka för sig på Vueltans sista etapp (nu är sommaren slut på riktigt!). Och då passade jag på att fortsätta läsa en bok jag tänkte ta och rekommendera.

Boken heter Bradley Wiggins: My time och jag har fått låna den av bäste Johan <3 I likhet med andra ”kändisautobiografier” handlar boken om Tour de France-vinnarens uppväxt, hans karriär och hans tankar kring sin talang. Hur han gått från att vara en otroligt duktig cyklist – till att toppa sin form så pass att han kunde vinna Touren och OS under en och samma säsong. Och vad – och framför allt vilka som ligger bakom denna ”förvandling”. Läsaren erbjuds en hel del insiderinfo och fullt med intressant trivia kring proffslivet.

Det som skiljer My time från random idrottsbiografier är dock ändå den lättsamma tonen, det fina icke-klämkäcka (ni vet, “Yes you can!”) språket och den klassiskt brittiska humorn. Nu minns jag inte vad författaren som Brad skrivit boken tillsammans med heter, men grabben (och Bradley) har uppenbarligen sinne för det subtilt roliga i livet.

Framför allt så fattar man hur stort jävla maskineri ett proffsliv är, hur mycket talang och ansträngning det ligger bakom varje framgångsrik mil, och inspireras till att cykla oftare, hårdare, snyggare – och att ändå klara av att behålla stilen och livsnjutningsådran.

Perfekt bok för en söndagsslapp cyklist!

Hej.

Imorse fick jag gå upp riktigt tidigt. Usch, segt var det! Mör i benen, dels efter fredagens dödsjympa med Alex Pantchev (som är typ intensivjympans kung?) och dels efter det spännande jag och Tony ägnade oss åt ute på Björnö igår.

Anna kom över vid åttatiden, jag hoppade på damtrallan och så cyklade vi iväg söder om stan, ut till Hässlö där Västerås CK:s klubbmästerskap i linje skulle avgöras. Vädret var piss! Det regnade hela vägen ut till Hässlö. Om det gjorde det lite lättare att leva med det faktum att jag återigen skulle bli en DNS? Nä, inte alls. Speciellt inte med tanke på att det var enbart fem startande totalt – tre herrar och två damer. Men skitsamma, blev i alla fall glad över att återse Ewa och peppade Anna till att vara med och köra istället för att stå funkis. Vilken tur att hon hade valt racern framför trallan! Och vilken tur att hon startade… för hon råkade nämligen ta och vinna kalaset!

Bland herrarna vann Tony och något annat hade ju varit otänkbart.

Så nu sitter jag och försöker torka till här på jobbet. Ska jobba ett par timmar och sedan så blir det söndagsmys för mig och klubbmästaren. Misstänker att det blir en hel del CX-snack… Det är nämligen nya häftiga grejer på gång. Kan tänka mig att Johan hintat lite om det om jag inte misstar mig.

Puss!

//blöt katt

God morgon!

jag har inga goda nyheter (än) rörande mitt knäproblem så vi börjar dagen med att titta på något riktigt trevligt istället. Nämligen motalafödde västeråsarn Tony Carlsson under helgens Anundslopp!

Seniorklassens Anundslopp blev en något förvirrande historia då bansträckningen för seniorerna ändrats en timme före körningen. Enbart långvarven kördes (till skillnad från ursprungsplanen att köra långvarv och några kortvarv, ändringen var pga. tidstajtheten) vilket ju tyvärr sabbade de goda spurtförutsättningarna då allt slutade med en klungklump in i målet. Icke desto mindre! Tony var teknisk, oförskämt crisp fastän han kört (och placerat sig väl i) Ramnäs-GP dagen innan och jag dog lite där när han svischade förbi på sin vita Canyon.

Så, här har ni Tony – lägg hans namn på minnet för resan har bara börjat.

Puss!

//en med obotlig tro på good-looking-cykeltalanger

Tja.

Får ibland tankar som är liksom för små för bloggen men för great för att hamna i periferin.

Hade tänkt att jobba lite mer på den innan ni fick ta en del av den, men äsch. Slänger in en gif då och då när lusten faller på. En #tumblr behöver väl inte vara speciellt snygg till skillnad från denna utsökt skitnödiga blogg 😀 <333

WYARC-tumblr får en egen länk strax under bannern däroppe. Bokmärk now!