Kategori: Okategoriserade

Att helt gå upp i sitt glassätande som här i Italien är en trött cyklist ynnest

Vet ni, livets gång är bannemig som en kulglass med tre kulor (tar nästan alltid tre kulor). Först kommer den beska kulan, typ mörk choklad. Det är när det händer massa skit som gör livet beskt med undertoner av svartaste lakrits. Sedan kommer den supersöta kulan, kanske pistasch eller nötkola. Det är när det plötsligt uppenbarar sig en ljusning efter all skit och man greppar efter den lilla tråden ut ur mörkret. Passar på att glädjas åt det lilla man har men kulan smälter så fort, så fort, passa på och njut medan den varar. Till sist är det den syrliga bärfyllda kulan kvar. Den är långt ifrån lika besk och jobbig som den första kulan men inte heller simpelt söt som mellankulan. Den sista kulan är den sura eftersmakens efter allt som hänt, den är lärdomens kula. Det är cynismens kula. Man har kommit ut på den andra sidan och tror sig vara lite äldre, lite klokare, lite mer sarkastisk och skyddad mot sin egen och världens dumhet.

Men så är det inte många meter kvar till nästa glasstånd.

Det är förresten fredag, underbart, ses på vägarna i helgen, ni vet var min Strava bor! Puss.

Jag vet ingenting om er och ni vet ingenting om mig. Det enda vi har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination. Första gånger jag ser er är någonstans vid Breanio; den yngre av er står och hämtar andan med hela världen nedanför berget som vy. Vi hälsar artigt och jag trampar förbi. Senare, när det är min tur att pusta ut, kommer du ikapp mig. Medan vi väntar in den äldre av er förhör vi oss om det vanliga – vart ska vi, vilket land kommer vi ifrån och var bor i här i Italien. När den äldre är ikapp kör vi inte längre om varandra utan fortsätter cykla nästintill ihop, om än i lite olika fart beroende på vilken lutning den aktuella knäppan har. Vi säger inte så mycket mer till varandra. Vi cyklar i tyst samförstånd. Vi ska upp.

Uppe i Fosse är det tyvärr siesta. Byn har försatt sig i dvala och kommer inte att vakna till liv förrän om någon timme eller två. Jag ser dock att en liten bar har öppet och styr kosan dit. Ni följer med och vi beställer en varsin panini, varsin Cola och så kaffe på det. Ni tar två paninis var. Vi samtalar lite lätt om vad vi jobbar med där borta, hemma. Ni har speciell franskklingande brytning och berättar att ni ska ner till staden där ni bor. Ni har lite bråttom eftersom ni har varit ute hela dagen. Jag har bråttom med men har en stigning till framför mig idag så jag passar på och går på toa. När jag är tillbaka är ni redan på era cyklar. Det sista den äldre av er säger innan ni klickar i och susar gatan ner är att mitt kvitto är betalt. Hepp. Jag hinner inte ens säga tack.

Jag fyller mina flaskor med färskt kranvatten – så fantastiskt gott vatten här i norra Italien! – och ler.

Ni är två belgare från Brygge och jag har en svart Specialized och munnen full av salami. Och jag vet att så länge jag cyklar så har jag vänner överallt. Även om det enda just vi tre har gemensamt är att vi är cyklister på den tjugofemkilometerlånga (pust, bara ordet!) stigningen uppför berget med byn Fosse som toppdestination.

Igår körde jag och Grannen mtb! Grannen har ju kittat upp sig på en tjugoniotummare och har på den korta tid han tränat mtb blitt en jäkel på att trampa stig som fanns det inte nån morgondag.

Upplägget var kaotiskt men syftet träningsfrämjande. Så vi begav oss till närliggande skogs på vägarna Valle visat oss tidigare.

Och mötte hinder nästan omedelbart! Det var ju baggis. Bara att vurpa eller springa sig ur farorna. Det hade regnat och det var slirigt och stenigt som attan trots att vi försökte hålla oss ifrån de värsta n00b-fällorna. Här springer Grannen uppför backen jag var modig nog att inte banga på (neråt).

Vi blev omedelbart fear factor-dirrrty & hot av oss men det gjorde inget, sånt ingår när man som racercyklist ändå kör mtb på onsdagar. Jag märkte att jag blev modigare för varje körd meter men det gick ändå lite för sakta att bli modig igår – det märktes att jag inte sadlat mtb på ett gäng veckor. Kassetten hade dessutom lossnat lite (?) så det gick sisådär att köra uppför.

I slutet av tunneln skymtade ändå ljuset.

Och till slut kom vi ut på den trygga asfalterade banan som visade sig vara en väg! Syftet var att spana in klubbtempotävlingen (jag kör inte tempo, ni vet) så vi passade att kolla lite på stems innan de flesta tempotävlande svischade förbi.

Eva hade vunnit i damklassen!

Och Jimpan i herrklassen.

Och jag var mest lycklig över att hänga med Grannen igen efter all semesterfrånvaro och grejer!

Superfin mtb-onsdag, längtar redan efter nästa mtb-försök. Måste dock serva hojen först…

Det räcker liksom inte med den ultimata cykeltvätten vid mitt hus för att laga en lösaktig kassett. Nåväl, får bli en tur till Cykloteket!

Puss.

Hurdan är en typisk cyklist? (bildkälla)

Ibland blir jag så otroligt trött på att media, insändare, politiker och diverse föga insatta tyckare behandlar cyklister som ett slags homogen massa som rör sig genom landskapet i exakt samma syfte – och med samma hastighet på köpet!

Men egentligen

hurdan är en typisk cyklist?

Är det en man i femtiotreårsåldern på en åttiåtals helstel mountainbike morgonsurt trampandes till jobbet ute i en mellansvensk industriförort?

Är det han som kör Vättern på enhjuling?

Är det en äldre man som efter att barnen har flyttat ut äntligen köpt sig drömracern och lugnt rullar ner på stan för att ta en öl med sina vänner?

Är det en invandrad kvinna i fyrtioårsåldern som har precis lärt sig cykla och vågar knappt titta över axeln så ostadig hon känner sig på sin nya damtralla?

Är det en göteborgare?

Är det han vars bil står inne på verkstan så han måste ta cykeln till jobbet just idag, enda gången på hela året?

Är det en invandrad kvinna i sextioårsåldern som varit hängiven cyklist i sitt forna hemland och som gärna trycker på lite extra i de få backarna innerstan bjuder på?

Är det din dotter på väg hem från femmans fritidsverksamhet?

Är det en professor?

Är det din moster som kittat upp sig i sitt favvostalls nya teamdress och rekar nya CX-banan ute i skogen?

Är det hon som fått i sig för mycket lite för tidigt på en personalfest och har därför fått låna en kollegas cykel för att ta sig hem innan det är dags att ringa taxi?

Är det en vänsterpartist?

Är det din syster som fraktar hem den nya teven med hjälp av lådcykeln?

Är det din granne som varje onsdag och fredag byter rullstol mot paracykel och driver de lokala motionscyklisterna till vansinne då han dyker upp på träningarna i – jag skojar inte – svarta sockor!

Är det din son som råkat köra vilse i skogen och hamnat på ett löparspår där man inte får cykla MTB ens en sekund för annars går hela skogen sönder?

Är det en som aldrig ätit lutfisk?

Är det din flickvän som gärna passar på och ringer alla sina kompisar på sin fyrakommasju-kilometerlånga cykelvägen till gymmet?

Är det någon utav Sveriges miljoner som äger en cykel?

Att dra alla Sveriges cyklister över en kam är som att typ dra alla föräldrar över en kam, eller alla män över en kam, eller alla med brunt hår över en kam.

Snälla, förstå. Mitt beteende ute på cykelbanan är inte lika med min nästes beteende på cykelbanan. Det är infrastrukturen och attityderna som bör anpassas istället för att alla som äger cykel ska stöpas i samma fack.

Och framför allt, en gång för alla. Förbanna inte oss sportcyklister för all oreda i cykeltrafiken i stan. Vi är de enda som faktiskt lägger tid, pengar och energi på att lära oss att ta hänsyn till och i trafiken. Hur mycket tid, pengar och energi lägger ni på det, kära tyckare och folkvalda?

Gårdagens intervallplaner grusades av att jag tidigare på dagen hade gått och fått mens och på köpet klassisk mensvärk from hell (kanske skrivit om det förut, men så är det banne mig varje gång) så blev hemma, irriterad och däckad. Tröstade mig med ritterapi och tanken på att jag ändå var rätt sliten och behövde vila kroppen något. Jag hade ju påbörjat Jennies cykeltavla för länge sedan blev blev aldrig klar och igår förstod jag varför – det blev helt enkelt inget bra. Så jag suddade ut hela kalaset och började om med nytt motiv, denna gång med Jennie på tempocykeln. Det ni ser här är bara halvfärdig skiss – allting kommer att täckas med färg – men jag börjar äntligen bli nöjd med idén. Det kommer att bli dynamiskt och grafiskt och med ytterst få färger.

Förresten så kommer den andra delen i min Rapha Rising 2014-dagbok senare idag. Stanna kvar efter pausen! Puss.

Ni har säkert sett det hos min kära bloggkollega Johan – men jag kan förstås inte låta bli att sprida artikeln heller. Imorgon finns vår kära cykelklubb i lokaltidningen nära dig! Jag kan förstås inte annat än att instämma med ordförande-Bengt – det händer saker i klubben och vi växer. Förhoppningsvis växer engagemanget också i takt med det ökade sportcykelintresset i länet. Redan idag finns det en del eldsjälar i klubben men vi kan förstås bli många, många fler som säkerställer att Sveriges mest blårange cykelklubb blir Sveriges mest aktiva också – både på tävlings- och motionssidan. Och du som bor nånannansocknes och är här enbart på besök – ta en tur med oss i Västerås CK vettja! Vi är ju trevliga cykelpropagandister vi. Puss!

Tröjan (den gula) är lite för stor för mig – dock helt ny och fin – säljer den.
Bara att kommentera/maila om du är intresserad.

Alltså erkänn att det ändå är lite, lite skönt med vardag igen? I mig bor det två personligheter – en tvättäkta äventyrsjunkie och en trygghetsnarkoman av sällan skådat slag. Båda måste få utrymme annars blir det inbördeskrig. Just när det gäller träning mår jag bäst av vanliga hederliga veckodagar som jag kan planera och utvärdera. Distans på söndag. Skölj på måndag. Intervaller på tisdag. Mittemellanskoj – kanske MTB? – på onsdag. På’t igen på torsdag. Nöjescykling på eller vila på fredag… och så vidare. Med smärre ändringar insprängda då och då förstås, för att inte klibbas fast i rutinen alltför mycket. Tänkte faktiskt på detta igår när jag, Johan, Quintana m fl körde standardskölj. Inga konstigheter, bara jävligt soft att cykla och sedan komma hem och äta god mat.

Dagens cykelvideotips får bli en fransmans kärleksförklaring till sin åttioårige farfar och hans cykelpassion. Filmen gjordes som en kombinerad 80-årspresent och hyllning i ett och resultatet är lika peppt som värmande. Jag hoppas att mina barnbarn nån gång gör en sån (om än för hemmabruk!) video om mig när jag är supergammal och knotig och trampar runt bland franska kullar. Hursom, voilà!

Fitspirational workspirational värre erkänn!
Musmattan med min höstkladdiga nylle anno 2013 är donerad till privat samling.

Nu är det på riktigt. Redan igår kändes det underbart sensomrigt höstligt – svalt men ändå varmt i solen! – och dagens regn är ett ytterligare bevis på att min favorittid på året har äntligen kommit. Idag är även dagen jag börjar jobba igen och det känns faktiskt helt okej.

Eftersom jag ser hösten lite som nystart (beror förmodligen på alla pluggår) så försöker jag alltid komma med lite löften à la nyårslöften fast realistiska och lustfyllda istället! Tänkte dela med mig av dem. Inga nyckeltal här utan mer övergripande. Ok, här är de.

Denna höst lovar jag mig själv…

* att låta bli alltför mycket choklad på jobbet. Även om choklad är lyckan och frälsningen i ett så mår varken min hy eller min träning bra av överdosering av sockermättad kakao. Helvete, blev sugen bara av att skriva inlägget. Motstår för sakens skull.

* att bli ännu bättre på cykelspecifik styrketräning. Jag kommer nog aldrig bli en gymknarkare, ens gymfan, fan jag kommer aldrig liksom längta till gymmet ens, men jag har i alla fall ett syfte med eländet. Förra året försökte jag mig på att lära mig vistas på gymmet. I höst tänker jag ta det hela till en rutinnivå med hjälp av en som kan. Jag tänker alltså följa ett program med tävlingssäsongen 2015 i sikte. 

* att palla mig upp tidigt på jobbmorgnarna, mest för att hinna mer på jobbet innan det är dags att träna och hinna vara hemma mer på kvällarna. Det sjuka är att jag oftare går upp tidigt på helgerna än på vardagarna! Men nu lovar jag mig själv att vara mer tidseffektiv. Så.

* att bli ännu bättre på att säga ifrån mig saker jag egentligen inte har tid med. Och lägga mer tid på sånt jag gillar att göra egentligen men ofta är för trött eller rastlös för att göra. Som att skriva, rita, bada äventyrsbad, blogga om cykelskor.

* att hinna plocka massa mera svamp än förra året. Förra året sög som svampår här i Västmanland. Jag var ute fem (!) fruktlösa gånger och deppar än idag. I år lovar jag mig att slå till i rätt tid och mest leva på svampsky hela hösten. Visste ni förresten att jag är en jäkel på svampar? Plockar alltså långt ifrån bara kantareller. 

* att äntligen ta tag i saken och skaffa mig en ny stadscykel för min sänker min mojo varenda gång jag använder den. Alltså jag är Grannen <3 evigt tacksam för att han räddade mig en gång i tiden genom att köpa crescenten jag glider på nu, men den saknar fortfarande fungerande broms och är tyvärr lite för jobbigt manövrerad för att jag ska riktigt vilja företa mig långturer till Ica Maxi på den. Alltså – ny stadscykel. Crescenten får vara kvar som låsa-vid-Centralstationen-medan-jag-är-borta-i-Stockholm-hoj, ett viktigt uppdrag det med!

* att innan augusti är slut ha bestämt mig för om jag väntar med CX en säsong till och “nöjer mig” (i-land…) med min MTB så länge eller om jag ändå blir med CX och får offra MTB:n… Det är egentligen enda höstlöftet som är riktigt ångestladdat. Jag har på nåt sätt fäst mig vid min vita Canyon med för lång styrstam och asskiller-sadel. Cykeln är ultimat som höst- och vinterträningshoj. Samtidigt så lockar ju CX-cupen nåt enormt den med och jag finner inget nöje i att delta med MTB istället för smäcker CX. Fan. Vill egentligen ha båda. Men då får jag nog vänta till nästa höst. Men löftet kvarstår – jag ska ha bestämt mig innan augustis slut.

* att spara mera. Det är dyrt att vara amatörcyklist. Än är det utomsocknestävling, än tar kedjan slut, än behövs det nya klossar. Jag erkänner att jag lägger relativt mycket pengar på min hobby, även om jag inte slösar med pengar och säljer av sånt jag inte längre behöver. Men jag har bara en stjärt och därför kan jag inte spara in på bibs; ej heller kan vill jag spara in på tävlingsutgifter eller cykelrelaterade småresor – vad vore en upptäckande cyklists liv utan dessa? Däremot kan jag bli ännu bättre på att ha matlåda, kanske ge fan i att lyxa till det i köket varenda kväll och vänta en säsong till med att köpa nya cykelskor (har ju haft samma i snart tre år så…). 

* att tacka oftare ja till bloggsamarbeten och vara lite mer kommersiell av mig så att säga. Jag får mail och förfrågningar rätt så ofta men tänker ofta att äsch, inte pallar väl ja skriva om kosttillskott… Men det är väl bara dumt. Cashflow är cashflow och kraschar man bilar och sliter ut klossar ofta så får en stå sitt journalistiska kast. 

* att inte slappna av för mycket och fortsätta träna med lvg-tävlingssäsongen 2015 i sikte

* att föräta mig på kräftor som är det bästa jag vet förutom omelett med ost i, förstås.

Vad ger ni er själva för höstlöften?

Puss!

 

En grym låt av Krunis, det.

Hursom, jag är rätt nere just nu, under dessa sommarlovets sista dagar. Jag har gjort bort mig fett och jag skäms. Jag skäms för vad jag gjort, jag är skraj fast jag inte behöver vara skraj och mycket gammalt har dragits över mig och tryckt ner min mojo just nu. Igår flydde jag Stockholm med cykeln och mammas fredagsbulle (med russin i) och en burk Cola som enda sällskap och när jag blev mött ute i någon förort mitt i natten så var jag mest stum.

Imorgon leder jag ett klubbdistanspass på nya vägar, har studerat kartan halva kvällen.

Imorgon blåser nya vindar, puss och god natt och jag älskar er för att ni läser.

Så.