Kategori: Okategoriserade

Back in Lya Ciclista, the bike doesn’t wash himself…

Hej. Den här veckan är ju tanken följande – mallisrecapparna kommer att rulla jämte de ordinarie inläggen. På så sätt slipper bloggen kännas som en annan Fletcher Memorial Home med bara massa minnen och throwbacks only, eller hur?

So I’m bringing sexy back med en ny alldeles cykeldoftande vecka. Tyvärr blir det mer snack än cykling (bokstavligen) eftersom jag är fortfarande i postförkylningsmode. Men här är i alla fall planeringen:

* Idag måndag ska jag reka och soundchecka Bianchi Café & Cycles-lokalen som Bianchi snällt ställt upp med för årets förhoppningsvis episkaste Cykelfest! på lördag. Just nu står cirkus femtio cyklistskallar på gästlistan. Det är en del viktiga saker som behöver fixas innan – spellistan, (stum)cykelfilmerna som kommer att rullas i bakgrunden, eventuell quiz mm. Ikväll är det också möte med vår tävlingsgrupp men jag får se om jag hinner dit.

* Imorgon tisdag skulle jag egentligen vädra postmallisbenen på Hässlöhalkbanans GP som ingår i Mälarcupen, vår nystartade landsvägscup för alla som vill och kan tänka sig tävla. Jag varken törs eller får cykla imorgon så ställer upp som speaker och fotograf istället. Blir lätta växlar och varmtröja dit och hem. Trots att cupen är nystartad är en del redan anmälda – kom och kör du med! Du hittar mer info om Mälarcupen här.

* På onsdag vilar jag alternativt rullar lite pyttislätt.

* På torsdag törs jag i bästa fall köra ytterst lugnt i något snacktemposällskap. Vi får se!

* På fredag kör vi Eerste maj crossen i Gropen. Kom kvinna som man som barn som vad som helst på vilken cykel som helst och ha sandskoj med oss!

* På lördag smäller det – något härligt fikapass och sedan Cykelfest! på Bianchi Café & Cycles här i Västerås.

Har jag tur och är helt frisk i slutet av nästa vecka så drar postmallisträningen igång på allvar – och då väntar SMACK, Stockholmscupen, Skandisloppet m fl skoj tävlingar och lopp. Men det tar vi då!

Vad ser ni fram emot denna veckan? Puss!

1. Småkatterna fyller på krafterna
2. Den heliga (och eviga?) cafékatten i Cura
3. Meridan (innan bortplock av sadelväskan) och hjälmen och vyn

Hej. Nu är jag äntligen hemma i Sverige. Jag har en barnförbjudet läcker cykelbränna, slitna hårtoppar och näsan och halsen fulla av onödigt förkylningssnor. Och jag har haft en fantastisk vecka – så rolig att jag knappt hunnit ta några kort. Tänka sig! Men nu vet jag att ni är småless på omskrivningar hit och dit så vi går på saken direkt och kör den första recapen från dag ett.

Turen upp till klostret Cura förbi den lilla byn Randa är en VCK-klassiker. Alltså var det ett rent under att jag under mina tidigare träningsläger med klubben missat turen helt och hållet. Men i år skulle jag vara en duktig icke-trotsig flicka och hänga på och köra turen under den korta eftermiddagstiden vi hade på oss från att vårt lilla gäng bestående av mig, Grannen, KCK*, Peter, Fredrik och Kjella hade hämtat ut våra cyklar (vilket är en historia i sig) på stammisstället Ciclos Quintana tio tramptag från vårt hotell.

För att ni ska få in känslan för turen så är det så att man först kör ett par-tre mil på “slätan” upp till Lluc Major och får säg, sketna 300 hm uppför, och sedan börjar det luta nånstans mellan 4 till 8 % upp till den lilla byn Randa. Från Randa är det sedan serpigt upp till Cura och lutningen ligger på kanske mellan 5 till 9 % med några få låg-/höglutningsknäppor. Typ som i videon. Trots att mina ben fortfarande befann sig i Westmanland Mode (ni vet stabbiga och intervallstinna) så gick passet ändå finfint! Inga rekord uppför Cura men väl upp precis bakom de två starkaste grabbsen i klungan, trots att jag tog det relativt lugnt eftersom jag ville vara fräsch till bergspasset dagen efter. Väl uppe i Cura var det turistigt superfint och superdyrt och plötsligt slog det mig att fan, nu var vi på Mallis och fan vad jag inte skulle vilja vara nånannanstans just nu.

Och medan Cykelkatten avnjöt den första koppen starkt mallorkinskt kaffe con leche vaktade huskatten i Cura den lilla meridaarmén som stod parkerad mot klostermuren. Jag petade lite på katten men den gav mig den heliga dra åt fanders-blicken så jag lät bli och krånglade ut min cykel så gentilt jag förmådde. Katten gäspade. Nerför gick det självklart fort och det började bli kvällskyligt.

▲ 817 hm, Strava här.

* KCK står för Klockartorpets CykelKlubb och är en högst inofficiell kompisförening av Grannen och några till som bor i området Klockartorpet i Västerås. Visste du att: Jag bodde också på Klockartorpet förut, dock innan KCK bildades.

Kom precis från en sköljis i fågelkvittret och sitter framför bloggen med en kopp chai. Katja är hemma från Mallis med en massa höjdmeter i benen. Jag har lyckats vila idag, och hunnit reflektera över vad det var som gjorde lördagens medelpass till Västerfärnebo så roligt.

Jag tror det var för att vi kommunicerade utan att lägga så mycket värderingar i det vi sa till varandra. Ibland sa vi knappt något heller, det behövdes på nåt vis inte.

Vi var en nätt liten klunga på sex pers som efter 8 mil blev fem då en av oss hade bråttom hem. Det var medvind till Ängelsberg, sidvind till Västerfärnebo och motvind tillbaka. Vi var rätt jämna, en bra förutsättning. Men varje cyklist är unik, med sina toppar och dalar under ett distanspass, och vi skapade någon sorts stämning där vi lärde kanna varandras förmåga och anpassade oss på ett sätt som blev inkluderande.

Vi sa inte: “Orkar du?”

Vi sa: “Dra ner på tempot lite därframme”

Vi sa inte: “Är du trött, vill du ligga sist och vila?”

Vi sa: “jag går in”, och täppte till den lilla luckan genom att svänga in framför, så att den som behövde fick ligga i draget och samla kraft.

Vi sa inte: “Du ser trött ut, jag växlar på en gång”

Vi bara växlade.

Tack Rodde Vera för fotot, taget vid brandområdet strax efter Ängelsberg

(och när mina ben dog strax innan Skultuna, när motvinden från helvetet hade piskat oss i ansiktet, när det skapades en lucka framför mig. Då ropade jag inte “lucka”. Jag morrade. Sen cyklade jag ikapp).

Wi-fi, vi kör en snabbis här oki?

Titta frisk Katja med toppenmojo, uppe i Deiá, pigga ben, läcker utsikt, rätt snygg prestation:

Titta sjuk Katja idag, bottenmojo, obefintlig hörsel och försvunnen röst, propp i öronen, Sóller-from-behind och rentrotscykling uppför Puig Major åstadkommet:

Livet fortsätter här på Mallis och ni kommer att få läsa om allt tids nog. Följ mina äventyr på Strava och Instagram så länge (heter Cykelkatten). (fan va stelt det låter men fan wi-fin är ju som den här här).

Puss.

Jag får inte riktigt till det här om klungpsykologi utan att göra det svulstigt, så jag får nöja mig med en kort recap av helgens snålblåst. Lördagen var rätt normal, jag var piggast i slutet. Söndagen var onormal, jag var tröttast i slutet. Våren är kommen, motvinden smeker återigen min kind. Den studsar mot huden, tränger in i pannbenet och borrar sig in i mitt psyke. Då blir jag glad när mina medcyklister milt föser in mig i klungan igen, med hjälp av inkluderande tillrop, anpassad hastighet och tyst uppmuntran.

Som tur var sken solen som en galning. Det gjorde den inte när vi åkte till Norberg en gång i fjol och tvingades rasta i obygden. Då kan man behöva ett och annat garv. Som när jag utbrast “Snyggt vedlager” och syftade på den eleganta vedstapeln vid sidan av vägen och Nisse Hägglund trodde han fick en komplimang för sitt vevlager.

Ställde klockan på tidigt och morgoncyklade till jobbet idag också. Benen kom igång efter nån timme, och jag låg i baksuget efter en hjullastare ett tag innan jag drog ifrån i höjd med sandalejonen för att sedan möta en hund med tant i Kvicksundstunneln.

(“När jag cyklat till Kvicksund
Mötte jag en tant med hund”)

Jag plingade som en galning, fast inte tillräckligt, för tanten skrek “oh!” medan hunden gläfste som besatt för att den givetvis hade märkt mig mycket tidigare än sin matte. Matten stod mitt i den nysopade cykelbanan och var nästan värd att skrämmas lite. Hundar borde rasta sina mattar. De har mer koll på läget, varnar för det som är viktigt, har inga iphones, osv.

Sen rullade jag in i Stadshuset och parkerade cykeln på kontoret. Men det mest förbryllande med helgen var ändå vem som lämnade denna tomma cykelkartong vid järnvägsstation i Västerås.

(Just det! Ett stort plus till köket på Måns Ols i söndags som fixade en prima bondsallad från växtriket och som till och med innehöll protein. Från växtriket. Älska kikärter. Cred.)

Litet stämningsfullt mobilfoto.
Gissa stigningen den som törs! 😀

Hej folket. Nyttjar den ringa mängd wi-fi för att berätta att jovars, här tar det sig för cyklistkroppen. Har hunnit med tre pass som följer mitt lilla schema som jag inbillar mig gör verkan för mina ben. Första dagen kördes ett lugnt känna-på-backar pass med en liten babystigning upp till ett fint turistigt klosterställe. Igår mosades det uppför ett par tusen höjdmeter och jag var rätt så nöjd med mina ben som äntligen började leverera klättring. Idag kördes det ett gäng kanonlugna mil. Imorgon börjar jag trappa upp med bergen igen. Fy jävlar vad skönt hemskt jobbigt och underbart det ska bli. Håll tummarna för att kroppen levererar och inte sviker mig. Tänker förstås berätta utförligt och episkt om allt. Men tills vidare- njut av gräsänkelivet med pizza, makaroner och allt sånt. Hörde att det är rätt varmt hemma i Sverige med – njut på! Jag kör ett riktigt träningsläger här men lite middag ska ändå hinnas med. Puss.

Katja är på Mallis. Igen. Ja ha ja! Vad kan vara bättre än att käka styrlinda i den västmanländska snålblåsten, undrar ju en annan.

Det här inlägget ska handla om två saker, ständigt cyklist-aktuella.

1. Cykelkakor (bars)

Mina tidigare recept på cykelkakor innehåller ungefär 14 ingredienser. Jag duckar inte för saker som är komplicerade, så jag har glatt mixat, hackat, gräddat och format cykelkakor med alla dessa ingredienser. Men så dök det upp ett recept från cyklistbloggaren Helena Engqvist med blott FEM ingredienser och då var jag ändå tvungen att prova. Det innehöll ju trots allt både citron och kokos och var befriade från allt animaliskt, vetemjölsdoftande och sockrigt, och krävde ingen gräddning i ugn. Allt stämde, yey!!

De var värda en fin plåtlåda

Men när jag hade gjort den första satsen var jag tvungen att löpa amok lite. Därav den gröna färgen på den här omgången. Jag har nämligen några påsar med sjukt nyttiga pulver typ vetegräs, chlorella, spirulina och hampaproteinpulver som jag plockar fram när jag har ett akut behov av att känna mig nyttig.

Dessa åkte ned i cykelkakan. Och så lite torkad ingefära för att piffa till det tunga, gröna.

Grundreceptet på Helenas citron- och kokosbars är att mixa ihop 1.5 dl mandlar med 1.5 dl dadlar, 1.25 dl 1 tsk vaniljpulver, en nypa salt och 1 msk pressad citron. Sen drog jag i lite ingefära, nån tsk av samtliga vetegräsaktiga pulver du har i skåpen och så förvaras dessa säkrast i frysen. Nyponskalmjöl funkar säkert också att ha i…

2. Klungpsykologi och värdeord

Åh nej. Klockan är jättemycket ju. Om jag ska hinna gå upp i tid för att cykla till jobbet imorgon måste jag sova nu. Men det här inlägget kommer att skrivas, för det är viktigt och intressant.

God morgon!

Nu sitter vi på planet – gänget utspridda lite här och var. Jag har fått hemskt babbliga grannar som högt gnäller på allt och kallar klassisk musik som lugnt spelas i flygplanshögtalarna för “vidrig” och “stressande”. Nåväl skyll dig själv Katja – cheap flight är cheap flight. Annars börjar semesterverkligheten infinna sig… Är jag verkligen ledig och ska få cykla ifred en hel vecka i solen? Är så obeskrivligt tacksam redan nu. Det lilla fyrmannahotellrummet vi transitövernattade i inatt erbjöd ingen vidare sömn så jag är smått picklad. Planen för idag är flyga – checka in – hämta cykeln – lycra upp sig – cykla upp till Randa och sen till Cura. En kort men klassisk tur med ett par brantare backar och fin vy i slutet. Sedan middag och däcka. Inget bombastiskt upplägg men väl tillräckligt för att förhoppningsvis sova gott inatt. Nu vill de att vi ska stänga av mobilerna. Dags för att att fördjupa mig i en högst vetenskaplig artikel om olika växelgrupper i Cyclist Mag. Hörs senare kära folks!

Puss!

Alltså tänka sig. I år blir det femte gången jag besöker Mallorca. Inte trodde jag år 2011 att jag skulle komma tillbaka till ön som i icke-cykliga sol-och-badturistögon verkade heltokej men inte mer, typ. Men så är jag här idag och kan inte tänka mig en vår utan honungspizza beställd på överdriven tyska och svettiga stigningar till ljudet av fårskällor. Fem gånger är ett jubileum så vi firar med en liten genomgång av åren som varit.

2011 var jag blond och åkte med min dåvarande pojkvän Markus till Mallis som vanliga all inclusive-turister. Tyvärr blev jag sjuk nån dag innan avresan vilket gjorde att jag mest snorade, svettades och släste böcker hela resan.Vi bodde i Alcudia på ett hemskt hotell med bruna heltäckningsmattor men havet var svalt och magnifikt. Dessutom mådde jag allmänt sämst den sommaren så det var kanske lika bra att vara sjuk. När jag frisknade till njöt vi så mycket vi kunde av ön, dess groggar och dess skönhet men det var till fots det. Så himla ineffektivt nu i efterhand.

2012 var tydligen ett instagrammigt år. Nästan alla mina kort från det året är instagrammade… 2012 var ett stort och roligt år. Jag tog tag i mitt liv på fler än ett sätt, började cykla och träffade Peter och var konstant lycklig men ändå så rädd att förlora det vi hade att jag grät ungefär varje dag. Peter hade också sadlat om till sportcyklist fast ett par år tidigare än jag. Jag köpte mig en instegsracer från Specialized, hoppade på och startade den här bloggen för att dokumentera mina cykeläventyr. En dag bestämde vi oss för Mallis och hyrde oss ett stort tomt hus prick på stranden långt ifrån civilisationen ett gäng mil väst om Can Picafort. Konstant fulla på rötjut, havsluft och varandra dansade vi och cyklade oss igenom veckan på våra hyr-Orbeor från Bimont i Alcudia. Självklart hade vi inte kollat upp vare sig tider eller bussar eller nåt vilket resulterade i att vi nästan missade planet hem – vi cyklade ju från vårt hus de backiga stormiga milen mot Alcudia varifrån bussen gick till flygplatsen. Väl hemma drömde jag om havet som ständigt brusade utanför våra fönster. Drömmen återkommer än idag.

2013 fanns inte Peter längre. Jag fanns av någon anledning kvar och noterade att världen ändå fortsatte skicka på mig te med chokladbitar till, släppa nya låtar och tillverka nya cykeldelar. Häpp, tänkte jag, sålde min instegsracer och kittade upp mig på en kolfiberhäst från Rose med en campagrupp. Och på våren bestämde sig Grannen, Ewa och jag att åka till Mallis och bo och cykla i sällskap av vår goda cykelklubb. Jag fick bo med en Figge och så bodde Grannen med en Firre. Kanongubbs båda två! Jag hyrde mig en fin Merida Scultura med Dura-Ace (felbeställning så fick uppgraderingen från alu-Meridan gratis) och cyklade lika mycket med klubben som på egen hand. Annars roade jag och Grannen oss med att ta hemska amerikanska cykeltidningsomslag-bilder på varann, prata hemsk tyska och skrika HETS MICH NICHT till främlingarna på gatorna. Och så lärde vi känna Tony. Som gärna följde med oss på en pils eller två och dansade järnet till hemsk nattklubbmusik. Och den lilla andungen… den bara satt där så Ewa och Grannen knäppte kort på den och messade mig för att trösta mig under nån av mina ensamturer med smärtande rygg. Bäst <3

2014 hade jag hyrt mig en stabbig men skön Cube hos tyskarna och riktade in mig på en mer seriös och backig sida av Mallis. Jag och Tony åkte med “det tidiga gänget” och hade oturen att få rummet under det senegalesiska fotbollslaget som nattetid roade sig med lokalflickorna så att väggarna skakade. När laget åkt hem kunde vi både pusta ut och sova ut och cyklingen tog nya höjder. Scenariot var klassiskt – vissa gemensamma turer och episka enkatjaturer bland annat Arenal – Formentor t/r. Passade förstås på och körde lite grus på racern – alltid en succé när man är vilse och ingen vet var en är. Om kvällarna åts det god mat och tittades på cykel på det lokala cykelhaket. Cancellara vann – minns ni loppet? Och för första gången i mitt liv cyklade jag med linserna i. En helt ny färgstark värld.

Åh jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om varje resa. Jag har turen att äga fantastiskt långtidsminne så det är inte sällan jag tar fram minnena från mina resor och tröstar mig med dem alternativt roar mig med dem när jag har lite tråkigt. Och ni har ju min blogg – bara att söka på “Mallorca” eller “Mallis” i sökrutan så får ni upp en masse inlägg 🙂 Men nu är det dags att skapa nya minnen – nya äventyr – nya mäktiga låtar – nya Carries att highfivea med – nya höjder

CYKELMALLIS 2015 – vi ses om inte alltför många timmar och jag tänker ta med mig en del av magin till er <3

Puss och håll ställningarna här uppe i norr så länge oki? Jag tar med mig datorn och hoppas på wi-fi så jag kan blogga ibland. Gillar inte avsked etc. så säger bara

zoom zoom. Hörs snart!

P.S. I år blir det en Pinarello.

Mors klungan! Vet ni, hade värsta inlägget om gårdagens ben på gång men vi skiter i’t. Istället ägnar vi dagen åt renodlad mallispepp. Det är den här lilla bloggen värd alltså. Lite senare idag kommer det utlovade stora mallisinlägget men vi kan redan nu konstatera att det är disko i mitt vagabondhjärta! Visst finns den där, den lilla praktiska oron – kommer hyrcykeln att för en gångs skull passa min kropp (läs: ryggen) med en gång? Tackling: tar med mig två olika styrstammar. Kommer mina nya skinande magnifikt snygga skor vara sköna med en gång eller kommer de att jäklas i början? Tackling: tar med mig skavsårsplåster och mina gamla dojs för säkerhets skull. Kommer..? Äsch. Fan palla oroa sig för mycket. Egentligen är min filosofi – ju mindre resväska, desto mindre bekymmer. Nu tar vi itu med dagen innan det är dags att packa det sista innan det är dags att joina Grannen & Co. Puss!