Kom precis från en sköljis i fågelkvittret och sitter framför bloggen med en kopp chai. Katja är hemma från Mallis med en massa höjdmeter i benen. Jag har lyckats vila idag, och hunnit reflektera över vad det var som gjorde lördagens medelpass till Västerfärnebo så roligt.
Jag tror det var för att vi kommunicerade utan att lägga så mycket värderingar i det vi sa till varandra. Ibland sa vi knappt något heller, det behövdes på nåt vis inte.
Vi var en nätt liten klunga på sex pers som efter 8 mil blev fem då en av oss hade bråttom hem. Det var medvind till Ängelsberg, sidvind till Västerfärnebo och motvind tillbaka. Vi var rätt jämna, en bra förutsättning. Men varje cyklist är unik, med sina toppar och dalar under ett distanspass, och vi skapade någon sorts stämning där vi lärde kanna varandras förmåga och anpassade oss på ett sätt som blev inkluderande.
Vi sa inte: “Orkar du?”
Vi sa: “Dra ner på tempot lite därframme”
Vi sa inte: “Är du trött, vill du ligga sist och vila?”
Vi sa: “jag går in”, och täppte till den lilla luckan genom att svänga in framför, så att den som behövde fick ligga i draget och samla kraft.
Vi sa inte: “Du ser trött ut, jag växlar på en gång”
Vi bara växlade.
Tack Rodde Vera för fotot, taget vid brandområdet strax efter Ängelsberg
(och när mina ben dog strax innan Skultuna, när motvinden från helvetet hade piskat oss i ansiktet, när det skapades en lucka framför mig. Då ropade jag inte “lucka”. Jag morrade. Sen cyklade jag ikapp).
Dramatiskt foto! Visst är det skönt när kommunikationen i klungan/gruppen har en positiv överton utan att den behöver överdrivas. Det peppar på ett stillsamt sätt.
Ja. Välmenande kommentarer kan slå fel om man upprepar dem för många gånger. T ex “Går det bra?”. Balansen är hårfin, och när man håller den är det bara bäst.