Hej folks!
Mobilen dog och jag orkade inte ladda den så inlägget hann aldrig laddas upp. Men här är det. Ett litet torsdagsupdate, postat från hotellsängen i Prag på fredag. Voilà.
Den här veckan är tight. Både Hoppetuss och Jonas är förkylda och jag har själv kämpat mot min begynnande dito. Det har gått sådär men jag håller tummarna. Jag har börjat jobba och det är en fet omställning från mammaledigheten. Och så jobbresan. Ikväll far mitt jobbgäng till Prag och vi är inte hemma förrän natten söndag till måndag. Märkligt nog är jag inte stressad. Tvärtom, jag känner ett lugn, flyter med och sätter gränser, både för Ivars och för min skull. Är dock lite deppig över att sjukstugan satt stopp för lite kompishäng och roligheter inbokade på fritiden. Och för att jag hatar att se min bebis sjuk, ynklig och svag även om jag är medveten om att det är bara en liten förkylning och att det kommer hundratio sådana till under de närmaste åren. Men så är det väl med päronhjärtan, blödigheten kommer på köpet. I morse hade jag svårt att slitas från mitt mjuka snormonster. Ömklig och sötare än någonsin satt han där på badrumsgolvet i sin krämvita pyjamas och virade metodiskt upp toapappret från rullen medan jag yrde runt och fixade det sista inför resan. Jag hade säkert kunnat gjort mig i ordning fortare men hur motstå lyfta upp, vyssja och pussa? Det gick ju inte. Rouge blandat med småpojkssnor är ju det nya supersminket.
Den här veckan har det alltså varit dåligt med träning. I och med jobbstarten har jag dock åter börjat cykelpendla till jobbet. Mycket, mycket lugnt för att inte pulsa upp kroppen (herregud 2018, bokstavligen sjukaste året?). Nästa vecka planerar jag att vara fortfarande lite trött men på gång med träningen igen. Det brinner lite väl i knutarna med alla crossrace så nära inpå. Och även om kravlösheten och raceglädjen är mina enda rhymes i år så vill jag ändå vara någorlunda förberedd och inte bara tävla mig i form. Men let nästa vecka be så länge. Nu ska vi fokusera på nuet och att bli helkrya och pigga och inkörda i den nya working mum-vardagen allihopa.
Och så Prag. Tänker njuta av staden, har inte varit där sedan den där dråpliga tågluffarsommaren 2009 (eller 2010?). Och av umgänget förstås. Som jag saknat mina kära teknikgenier till kollegor. Det blir fint det.
Puss och vi hörs i Stories och här snart.
P.S. Det var ju dumt av mig att inte lägga ut rutten till den magnifika presentrundan i söndags. Flera frågade i efterhand vilka vägar jag hade kört. Här är stravalänken.