Månad: maj 2021

  • På morsdagstur med son, sol och mor.

    God morgon världen. Hur kommer det sig att just när man börjar slappna av i sin tro att barnet fattat grejen med att sova till i alla fall sju halv åtta så stiger han upp… före sex? En söndag? Pigg som en techentreprenör? Lilla stackars mig.

    Jag lyckas sno åt mig lite mera sömn med hjälp av barnvakternas barnvakter aka lego, teve och pedagogiska (dålig ursäkt men men) mobilspel – praise be techentreprenörer! – och kan titulera mig nästan pigg vid åttasnåret. I ett sms upplyser Nadja mig om att det är mors dag idag. Som vanligt har jag sett massa reklam för det överallt men inte fattat att det är just idag.

    Anstränger mig något för att dra en inre reflektion kring hur jag är som mor, förälder, men är för mosig för några djupare tankar. Tröttheten efter ännu en veckas vab och de där missade sömntimmarna är påtaglig. Hankar mig fram genom att roa mig och Ivar bäst jag kan. Antecknar några fina komihågisar i Plutten-boken; här från Djurgården med Ivar och Andreas i fredags.

    Nä så här kan vi inte ha det, sitta hemma och glo en sådan vacker dag. Jag utfodrar min soliga kyckling med lunch, dopar mig med en svartmuskig java nummer tre i ordningen och bygger upp peppen inför dagens äventyr.

    Plötsligt messar även Jonas. Kommer förbi om 5-10 minuter oki? skriver han han och kommer förbi fullycrad och med en rosbukett i famnen. Hade letat tulpaner till dig överallt men hittade inget, så det blev rosor istället.

    Vilken pappa du har Ivar. En unik, älskvärd person. Lova mig om du någonsin läser detta att alltid vara snäll mot honom.

    Den soliga kycklingen ställer till med ett litet åskväder när han inte får något som helst paket, och inte ens några rosor!

    Vi glider ut hela gänget. Jonas cyklar österut och vi söderut.

    Mot dagens första anhalt –

    Bauhaus! Romantiskt eller hur?

    Nä men jag har sedan länge stört mig på ventilationsgallren som de tydligen heter som sitter mellan kyl och frys och överskåpen i mitt kök. Gallren är nikotingula, är typ lika gamla som fastigheten och vittrar bokstavligen sönder. Och då måste man palla sig till stadens utkanter och köpa nya.

    Anna messar Lova skaka galler.

    Tur att Bauhaus är ändå en ganska kul affär. Vi ränner runt ett bra tag och klättrar på saker och jag lyckas till och med få syn på något av en dröm. Fult som stryk är detta kar men fatta effektivt när det är som varmast ute! Wow.

    Det blir förstås inga ventilationsgaller. Jag har ju glömt att komma ihåg (eller i alla fall skriva upp) höjdmåttet. Blir först irriterad men tänker sedan äsch vi kan ju köpa glass och något roligt istället, gallren får vänta. Så då gör vi så – köper glass och ett paket vägbommar till tågbanan där hemma. Mycket roligare!

    Vädret är vackert och Erikslund (shoppingområdet) är fult; vill därför inte ha det som dagens sista cykelminne. Så istället för hemåt far vi ner på stan. Grönskan är bedårande. Vitt fluff snurrar runt i luften. Västerås är vänligt idag.

    Vi parkerar ekipaget vid Brasserie Stadsparken.

    Ivar går loss med spade i den renoverade lekparken i Stadsparken (jupp, så heter den). Jag vilar benen och solar nacken.

    Plötsligt blir vi båda (eller mest jag då, men Ivar har ungefär samma matsmak som jag) brutalt sugna på något saltigt. Jag är inte hamburgareätartypen men Bastard Burgers burgare är gott. Extra stor portion pommes tack.

    Och sedan cyklar vi hem!

    Då har vi cyklat, och lekt, och ätit burgare och glass, sett snuten vänta ut något bus på Vallby (ett av våra mindre sömniga områden om man säger så) och blåst ut vita maskrosor och glatt oss åt de gula.

    Och plötsligt är sömnlöshetens trista trötthet som bortblåst! Ersatt med sin gladare kompis postäventyrströttheten. Precis som vi gillar det – mors lilla hjärta och mor, alltså jag.

    Puss och grattis alla andra mammor därute!

  • Nittiofem sjyssta klubbk i lördags.

    Måndag vänner! Ute droppar regnet, var blöt som en gåsunge när jag kom in efter förislämningen imorse. Tyvärr hade det inte hunnit bildas skojiga plaskpölar att cykla igenom med kärra, kanske i eftermiddag? Vi får hoppas.

    I lördags bjöd Kristina till en fin klubbdistans uti Fjärdhundraland. I vår grupp blev vi fyra personer, tre “gamla” blårange plus en konditionsstark nykomling – välkommen till cykelgemenskapen Simon!

    Kristina berättar om unika kyrkomålningar i kyrkan vi passerar på vägen till fiket.

    En av sakerna jag gillar med Kristina är att hon är typen som blir uppspelt av nya vägar och lär sig gärna om platsernas historiska och kulturella bakgrund. En kunskap hon gärna delar med sig av till andra. Det blir ju alltid roligare att cykla ihop med en sådan person än med den som bara matar på, väg som väg ungefär.

    Med Andreas uppvuxen i trakterna vi cyklade i samt den cykelglada Simon (åh, nybörjarcyklisternas glöd är den finaste sortens cykelglöd) blev vi helt enkelt en trivsam kvartett.

    Fiket för dagen blev Härnevi Plantskolas Kaffestuga på landet. Fint att få hänga i ett lusthus och moffa i sig hembakta saker omgiven av vackra blommor, till salu och till beundro.

    Nackdelen med att fikanjuta för länge är ju förstås att pulsen går ner. Men så är det ju precis varje gång, men också något jag glömmer varje gång.

    Oavsett blev vägen hem bra trevlig och cykelmässigt karaktärsdanande. Först drog vi en paradrepa genom gulliga Enköping – tack för en för mig ny väg ut ur stan Kristina! – och sedan kämpade gemensamt mot vinden som började tillta ju närmare Västerås vi kom. Så blir det ju i en petite klunga: alla måste bidra, man kan inte bara gömma sig och fisa bakom andra hela vägen.

    På vägen mötte vi flera klungor och solitärer: folks från Stockholm, Enköping, annanstans Uppland, folks som fikacyklade och så gode randolegendaren Blyckert som tränade inför Sverigetempot.

    En helfin fikarunda med andra ord, tack Kristina & Co!

    P.S. Du som cyklar eller vill cykla med VCK får gärna följa klubben på Insta där vi bjuder på roliga nyheter, engagerande medlemsstories och annat sjysst som komplement till hemsidan.

  • En sån där vanlig craigdavidrunda i tisdags.

    I tisdags hade jag tänkt att utöva lite lagtempo och sånt med hemmaklubben VCK.

    Bommade dock gruppträningen med typ tre minuter då en släng av panikångest (privata skäl osv.) uppenbarade sig lagom till det var dags att lycra upp sig.

    Såg folks butts försvinn några trafikkorsningar bort och pallade ärligt inte jaga den här gången.

    Och då får man nöja sig med sin egen krökta skugga. Nåväl. Finns värre sparringpartners.

    Hade till exempel kunnat jagats av dessa tranor (eller hägrar? Eller strutsar? Sämst på storfågel på håll), Karl Hedin, svartsjuka tjejer eller Skatteverket om jag hade väntat med deklarationen någon vecka till.

    Nä, här blev det ett gäng reko landsvägsmil med backsprätt som enda avvikande element i den i övrigt kontrollerade processen.

    Fick den här klassikern på hjärnan, inte så otippat kanske ändå.

    Så omöjligt vackert, den här tiden på våren får gärna dröja sig kvar ett bra tag till.

    Avslutade turen med att utöva lite myrmindfulness,

    waterfallfulness,

    och forevercyclingbuttfulness. Nä, tog förstås bara lite kort för ett produkttest åt Sigr (recension coming up när jag testat mig genom budet, lovar).

    Hade helt klart mer ro i själen och mindre angst i pantsen när jag kom hem. Och dagen efter mådde jag helt bra igen!

    Cykling, vänner, myror etc <3

    Puss och imorgon blir det ett nytt klubbförsök.

  • Cykelögonblicket 13:30

    När pottan är slutskurad för denna gången

    och rappaste hojen får bo i salongen,

    då är du ett tag ditt livs egen kapten

    barnfri eller lös är du åter, min vän.

  • Somrig distans med tyngst och sötast hejarklack.

    God morgon vänner!

    Här på Haga råder uppspelt stämning. Ikväll tar jag och Ivar snabba vita loket till Göteborg och våra vänner i Sävedalen. En långhelg i min bästa vårstad med bästisen och våra barn är något jag ser så fram emot efter ännu en veckas vabb med spretiga vobbförsök, sorgen över en gammal och mycket sjuk farmor och andra livets påhitt.

    Är själen skör är det bäst att låta benen jobba, det är sedan gammalt.

    I tisdags vaknade jag med kanonben samtidigt som naturen hade äntligen bestämt sig för sommaren. En perfa dag för en distanstur med kärra med andra ord, vad annars göra med en frisk-men-fortfarande-snorig unge för att inte dö av cykellängtan?

    Från början hade jag tänkt att ta Stålis men Stålis hade lånats ut till en kompis och var i bedrövligt kedjetorrt och obikefittat skick så det blev Sirrus istället. Efter en chill morgon pallade vi så äntligen iväg och upptäckte att vi var hungriga just när vi skulle lämna stan.

    Det blev därför en reko ride through på Max! Hur fint som helst, lite saltigt fast food är ibland precis vad man behöver för road trip-stämningen.

    Sedan for vi österut mot Irsta, tog av mot Frösåker, cyklade de slingriga landsvägarna tillbaka mot Mälaren och hamnade i gamla goda Gäddeholm. Jag hade ju hoppats att Gäddeholms Café skulle vara öppet men nä, det var ju visst tisdag och stängt.

    Däremot hade Gäddeholms Trädgård öppet. Vilken tur, för vi hade just snackat om att vi måste köpa de där fröna till balkonglådorna.

    Massa spännande blommor och slangar hade de, samt de rätta fröna. Och av en slump råkade expediten även ha en isglass i rockärmen. Mycket flott tyckte vi även om jag fick smaka null av glassen (vilket inte gör något, hellre en nöjd lillpassagerare än en förklibbad storcyklist).

    Efter lite mer blomspaning och jympa i Gäddeholm var det dags att cykla vidare.

    Förutom att jag för första gången i mitt liv började drömma om bar ends (lova att inte berätta det för någon och note to self: montera på en bock på Sirrusen) så kände jag mig harmonisk och stark. Att cykla långt med unge i kärra kräver sin rytm. Tur jag hade en så positiv påhejare där bakom som både sjöng för mig och dubbelkollade att det var tillräckligt tungt (Är det tungt mamma? Är det tungt nu? Jag är tung och söt mamma! Heja mamma!).

    Mycket fint att vila ögonen på på vägen. Rådjur och gåsparningsorgie såg vi också, men de slapp komma med på kort.

    Väl tillbaka i Västerås drog vi in på Lidl för klassikern rispiroger och pärondryck som vi tryckte i oss på en närliggande lekpark. Ivar hade vilat upp sig i kärran och tog sig an lekparken medan jag vilade benen på bänken.

    Efter tre timmar rulltid plus någon timme paus- och lektid landade vi så äntligen hemma. Då hade klockan hunnit bli sex. Jag svängde ihop en basic pasta-och-färs-rätt och sedan blev det soffan och teven för hela slanten.

    Måste nog skruva på en wattmätare på Sirrusen, vore intressant att veta lite siffror på dessa distansturer. Man får ju pressa på rätt bra ändå, särskilt i backarna och i blåsten. High five team Mamma & Ivar, inte illa pinkat direkt.

    Puss och hoppas ni unnar era själar och vader cykel och sol i helgen <3

  • Gravel, punka, afterbike.

    Hade efter mycket pust och stånk strippat min Charlie fri från diverse stänkskärmar och jox. Ungefär så här pigg jag är på småpickel på cykel:

    Men igår så tryckte jag watt på grus (svenska för gravel, red. anm. 😉) och hade superlätt och trevligt!

    Först ut i motvinden, genom stan, förbi industrierna, villaområdena och allt sådant.

    Sedan gömd i skogen, borta från bilarna och från vinden. Massa lera, sladderisladd. Kul!

    Sedan ut på asfalten en bit och då med vinden i ryggen, sicken lättnad, kommer inte ihåg när det hände sist?

    In i skogen igen, vid Julpa, hem först på grus sedan på stig sedan på åkerlera, sladderisladd. Kul!

    In i Rönnbyskogen vid Lajvarnas, ville ta ett kort med djurdöskallen som brukar ligga och drälla vid ingången till Lajvarnas Borg, göra en “always wear a helmet”-caption men nä, då hade de satt upp döskallen ovanför ingången och dit upp nådde inte jag.

    Nåväl, snabba ben, hem, till duschen och salamimackan, sand och grus och sten och ler. Kul!

    Sedan pyyys. Punka mitt i skogen. Mindre kul.

    Kom på att jag hade glömt lagningsgrejerna. Mycket mindre kul. De enda man mötte var ju mtb:arna (fel typ av slang) eller löparna (noll slang).

    Stämningen sjönk likaså graderna. Blåsigt blev det, och tårögt hos himmelsgudarna. Duschen och salamimackan kändes plötsligt långt, långt borta.

    Tripp trapp tripp trapp lät mina gamla styva tävlings-Fizik på småstenarna när jag gick gruskilometrarna fram.

    En vänlig förbilöpande själ upplyste mig om att det inte var så många kilometer kvar till spårets slut. Kilometer? Tack och lov tänkte hon spåret snarare än genvägen.

    Men genvägen hittade jag till slut!

    Skogen glesnade äntligen. Google Maps visade att labyrintvillaområdet Önsta Gryta var nära, precis bakom slyn på min ena sida.

    Upp med cykeln på axeln, om det är något en minns från allt CX-tävlande så är det hur man bär snyggt. Krafs krafs genom snåret och så befann jag mig i Önsta Gryta igen.

    Den vidriga kvarten i blåst och regn innan Jonas och Ivar hämtade mig med Saaben. Den gudomliga stjärtvärmen i bilsätet. Ivars snoriga puss – åh så gott det smakade med varmt småpojkssnor!

    Hemma, duschade mig så het jag hann. In i taxin, snabbt mot stan. En öl och en burgare i glatt sällskap, en hel timmes afterbike, det var jag nog ändå värd efter 1,5 timmes intensiv cykling och så ~1 timme gång och hemfärd på det.

    Tänk så klassiskt det är. När man inte har grejerna med sig så punkar man. Tror ni att läxan är lärd framöver?

    Puss.

  • Många skitbäckar små: om härskarteknik i cykelsammanhang

    Hej bästa läsare, här kommer lite tråkigheter, oki? Tack på förhand för er tid <3

    De förekommer överallt – på arbetsplatser, i privata sociala sammanhang, i föreningar och inte minst, om inte kanske till och med som oftast då det är så lätt att gömma sig bakom skärmen? – i digitala forum. Härskartekniker, som är en form av mobbning, är sociala manipulationer varmed en grupp eller en person förstärker sin position i en hierarki genom att på olika sätt underminera andra grupper eller enskilda individer. De sju vanligaste härskarteknikerna är osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning, påförande av skuld och skam, objektifiering samt våld eller hot om våld.

    De flesta människor kan vid något tillfälle i livet råka använda sig av någon härskarteknik, till exempel skuldbeläggande, “i stundens hetta”. Enligt forskningen är det dock så att vissa använder härskartekniker mer, och mer systematiskt än andra. Det rör sig om människor som är i botten osäkra och som har ett stort behov av att ta plats och (formell eller upplevd) makt för att för stunden bli kvitt känslan av otillräcklighet.

    Den som utsätts för härskarteknik upplever ofta blandade känslor eftersom manipulationen är själva kärnan i härskarteknisk mobbning. Att skuldbelägga sig själv är vanligt, liksom att trycka undan obehaget för att inte skapa “onödig” konflikt med sig själv eller med omgivningen. Kvinnor, en grupp som är särskilt utsatt för härskartekniker, uppmanas ofta att “inte ta någon skit” och “gå vidare” vilket förvisso göder klyschan om “starka kvinnor” samtidigt som de “starka kvinnorna” fortsätter att må dåligt medan omgivningen tittar på för “kom igen, hon är stark, hon fixar det!”.

    Det, ihop med att mobbningen genom härskarteknik oftast sker på ett subtilt sätt som är svår att identifiera för den utsatta och omgivningen, gör att problemet kan kvarstå länge och orsaka långvariga men både hos den utsatta och i sammanhanget (arbetsplatsen, föreningen, forumet etc.).

    Anledningen till varför jag skriver om härskartekniker på en cykelblogg är för att det är ett verkligt och giftigt problem i svenska cykelsammanhang. Ett problem som:

    – skadar cykelintresserade medmänniskor för stunden och kanske långt framöver

    – hindrar de oftast utsatta så som tjejer, invandrare, HBTQI-personer men också “vanliga” svenssons från att söka sig till och finna sig tillrätta i cykelrörelsen

    – orsakar en mängd separatistiska sammanhang för de som söker trygga rum vilket kanske bidrar till tryggheten i just de rummen men som samtidigt låser ute de oliktänkande

    – motverkar mångfald och engagemang inom rörelsen och armar ut den

    – ger cykelsporten ett fult rykte som ett elitistiskt hem enbart för dryga medelålders vita män – något som alla vettiga personer vet inte stämmer men som kommer att stämma så länge det är de dryga medelålderns vita männen som sätter agendan för hur cykelsammanhangen bedrivs.

    Under mina över tio år som aktiv och när livsorken finns, ideellt engagerad sportcyklist har jag blivit utsatt för härskartekniker så många gånger att jag har slutat räkna. Utan att skuldbelägga mig för hur jag är så är jag medveten om att min profil – yngre, kvinna, invandrad, relativt snabb, tekniskt kunnig, vältalig, diplomatisk men med tydlig integritet etc. – är ett rött skynke för just den där osäkra sorten människor som lever ut sin dåliga självkänsla genom manipulation, förminskning och provocerad utfrysning som slutmål.

    Men jag är också medveten om att jag är inte ensam. År efter år hör jag och läser vittnesmål från läsare, medcyklister, män som kvinnor, bögar som straighta, invandrare som svenskar, fattigpensionärer som entreprenörer. Och lika ont som det gör i mig varje gång jag utsätts för skiten – som oftast börjar med små gliringar, spydigheter, försök att vända fokus från mitt inlägg/min insats till mobbarens egen – lika ont får jag av att ta del av andras berättelser.

    Förr i tiden blundade jag oftast, mest för att inte “unna” mobbarna nöjet att få konfliktera, för missförhållanden. Jag raderade tweets som skrevs enkom för att “sätta dit” mig, jag raderade kvällsliga sexmail från snubbarna som hade förminskat mig verbalt på träningarna tidigare samma dag, jag odlade gåshud. Just så – jag odlade myten om Den Starka Katja medan inret fortsatte att nötas ner.

    En försvarsmekanism. Så, så onödigt. Men i stunden välbehövligt. För det handlar som sagt inte bara om mig – det handlar om oss alla. Mina medmänniskor, medcyklister. Våra kids och deras plats i cykelsolen. Säger ingen ifrån så fortsätter de destruktiva mekanismerna att mala på.

    Här får ni ett exempel ur gruppen Gravel Bike Sweden – en fantastisk grupp som skänkt så mycket gemenskap, kunskap och inspiration till mig och många andra under så många år.

    Exemplet är från i torsdags. De subtila aningarna hade funnits tidigare, likaså vittnesmål från andra; detta blev troligtvis “droppen”. Men spekulationer och finger pointing är inte ett bra sätt att bekämpa toxiska mekanismer. Därför har jag suddat ut alla namn och ansikten.

    En fjuttig konflikt på nätet? Ett skitproblem? Ett missförstånd? Återigen – nej. Ett exempel i raden av många. Så många att jag inte pallar att vara tyst.

    Det vi ser här är ett nästan smärtsamt uppenbart exempel på härskarteknik hos en enskild admin i ett digitalt cykelsammanhang. Personen upplever mig tydligen som ett hot – medvetet eller undermedvetet. Han söker skapa konflikt genom att hoppa på min kommentar i en uppsjö av andra liknande med skrivelse i stil med “det är inte lätt att rodda med något i den här gruppen…”. Han bemöts förtydligande, vänligt och konstruktivt med ett par förtydligande och tröstande inlägg (något jag i efterhand ångrar, så typiskt duktig flicka att söka mildra någons annans skeva reaktion för att undvika att såra). Då personen inte varit beredd på “motstånd” som han väljer att se/presentera mina svar på hans skäll, raderar han min ursprungskommentar. Han bemöts åter sakligt i PM av respekt för resten av gruppen, något han inte kan hantera då hans beteende saknar logik vilket han inte kan erkänna, för då måste han ju backa vilket ju skulle sänka hans upplevda maktposition. Så “löser” det hela genom att utesluta mig ur gruppen och blockera mig.

    Cirkeln är sluten. Mannen har blivit av med “hotet” och jag, jag kan ju alltid skapa en egen grupp för gravel, eller lära mig läxan att bli osynlig?

    För jo bästa läsare. Tror ni inte att det smärtar mig att lägga min tid och energi på att skriva ett fett jäkla inlägg om härskarteknik inom cykel? När solen skiner, livet är ljuvligt och jag vill fylla sidan med enkom positiv cyklig inspiration och tips om det positiva snarare än skräckexempel?

    Men även om jag inte makten att förändra beteendet hos enskilda individer har jag makten att belysa problemet, ryta ifrån och stötta alla er som har blivit utsatta för samma samt er som kanske inte har blivit utsatta (eller inte tror att ni har det) men som behöver lite extra pepp för att vara med och bryta den negativa spiralen. Därför uppmanar jag er att:

    – engagera dig – ju fler vettiga personer som gör det, desto vettigare total. Jag är admin/mod i elva FB-grupper, hittills har jag skällt ut/blockerat 0 riktiga personer utan enbart spamkonton (fast gudarna ska veta att det härjas på så en blir . Det går att komma överens, bara man vill komma överens.

    – vara uppmärksamma på beteendet för att kunna stoppa det i tid

    – nolltolerera

    – säga ifrån

    – stötta

    – dokumentera och dela med er!

    – ta fram – och följ! – en policy i er förening, nätgrupp eller annat sammanhang.

    – om du är den som utsätter – läs på! Fundera på vad det är som triggar dig. Kan det röra sig om ett missförstånd? Red ut – håll god ton. Som admin/ledare bör du ju vara gruppens förebild. Råkar du ha ballat ur ändå? Be om ursäkt! Vila på hanen innan du känner en irrationell stark lust att trycka till någon. 

    Det går bryta den negativa spiralen. Det vet jag, man, att det gör. Bara vi gör det tillsammans. För mer cykelkärlek och bättre folkhälsa.

    Puss.

  • På cykelfronten högt och lågt.

    Hej, igår var jag ett vrak. Tack vare den här jäveln och den oändliga sömnlösheten på grund av den, restlesslegsen + annat. Efter en okej natt på smärtstillande känns livet ändå lite ljusare. Bara lasarettet inte dissar utan opererar mig frisk och fri den här gången, när det nu sker.

    Firar (på distans) min brorsas namnsdag med att poppa den här

     

    saknar min tutt som jag vet har det snorigt (igen) men och mysigt hos sin pappa – tänk att man aldrig vänjer sig vid den speciella sorts tystnad som uppstår den första barnlösa dagen.

    Tur vi hade en underbar, social och friluftig helg att vila minnet på. Och tur att min unge får en bättre morsa i en som fått träna och sova av sig lite.

    Tänker i alla fall försöka hålla mig till mitt trygga cyklande den här veckan. Vädret här i Västmanland ska ju bli sisådär med grått och regnstänk och sådant och då känns gravel som det rimligaste alternativet. Funderar också på att slå till med en klungride på landsvägen med klubben imorgon, blir det lugnaste eller näst lugnaste gruppen må tro formen av att döma? I och för sig tenderar det ofta bli så att regn = enbart de snabbaste dyker upp.

    Vill ni förresten veta en skämmig sak? Det sitter trail(!)trampor på min landsvägshoj. Fråga inte varför. Men jo de ska förstås bort dit de hör hemma och det är inte på en racer i alla fall.

    Nåväl.

    Till lunch planerades i alla fall följande aktiviteter:

    – viktigast: skriva klart till Thule. Kan ni fatta – bromsen på Ivars cykelkärra har gått sönder. Nu är i och för sig kärran cirka tre år gammal och använd så gott som varje dag men ändå. Obra utan broms. Inte ska den gå sönder av vanligt användande. Hoppas vi får hjälp med bromsen och med lite annat som har krajat typ dragkedjorna mm.

    – borttagande av skärmar från GB

    – byte av sadel till mer rövvänlig på samma

    – insmörjning. Av kedjan så klart. Länge sedan.

    Så ikväll blir det gravel vilket är ju lika med gravelblogg för er så småningom. Vilken magisk mystisk oväg tar jag ikväll? Det får vi allt se.

    Nu benen i högläge, vi kör igång denna arbets- och cykelvecka. Måndagspuss på er.