Hate today. Hate it each year. Hate the 30 of October. Hate thinking of bloodstained pieces of your clothes spread across the lane. Hate each time the door bell rings cause it remembers me of that day the police came to tell me you’re dead. How dead, I asked? Like really dead? Yes, completely dead, they said. Hate the memory of you completely dead at the hospital. Hate thinking of what I saw that night and nights after that. Because you, I wanted you alive. Because you, I loved you so.
Eight years of remembering your death. Eight years of still loving you. Waterloo Sunset’s fine.
Ingen får se mig. Ingen får höra mig. Jag har sett mig noga för; det jag kommer att göra är regelrätt stöld. Jag har siktat in mig på dig som håller just på att nicka till och cykla hem den till en annan. Blir jag stoppad så får jag skylla på att jag inte kan låta bli, att det Tour de France har äntligen börjat och det måste firas, jag får hitta på att jag är typen som inte kan låta bli pennor, hotelltvålar och hjärtan.
Vi har krupit ihop för nattning i din åttiosäng efter att ha spanat efter månen och stjärnorna genom fönstret. Som vanligt slås jag av hur skör du är. En mjuk fågelunge är du fortfarande, i en lite för stor randig t-shirt och med de tunna starka benen som vägrar låta sig hindras av täcket. Jag fångar upp ena fossingen och kramar den, känner hälens rundhet. Tänker på hur fascinerad jag var av dina fossingar i början av ditt liv utanför magen. Hur jag försökte ta in att jag var mamma till ett par nya fötter som aldrig hade sprungit, och aldrig hade fått sig en sticka heller. Nu springer fossingarna mest hela tiden och sällan alltför försiktigt, lycka till att fånga in dig utan att kuta ordentligt! Men än märks det inte; trampdynorna i min hand är sammetslena och utan en skråma.
Vet du? frågar jag varje kväll
Ja, svarar du med rösten aldrig så avväpnad
Så berättar jag för dig om att din röst är min porlande bäck, att ditt sätt att se på världen är min friskaste vind, att jag är så stolt över att du kan läsa nästan alla bokstäver, att jag är rädd om dig, att du är min krusidull och gulletott och änglakyckling och en massa andra riktiga och nonsensmetaforer hjärtat släpper ifrån sig för stunden.
Minuterna innan du somnar är du alldeles min.
Dagtid är du än mer din egen.
Vet du? frågar jag i ett kärlekskrankt infall och slår upp armarna,
Bajskorv! svarar du och knatar iväg med kroppen studsandes av skratt,
Kom hit nu ungj… bäbis! ropar jag efter dig över hela förskolgården,
JAG ÄR INTE BÄBIS. JAG ÄR TRE. JAG ÄR IVAR, svarar du bestämt,
Hej lördagscyklisar! Soffbloggaren har. Har hunnit äta lunch, “råka” somna ihop med min nyblivna treåring, vakna dåsig och bygga på dåsigheten med två rutor morotskaka och en kokostopp. Det där med att bli pigg efter att ha sovit på dagen, alltid lika svårt. Inte ens en mugg svartast kaffe i Gästrikland och en timma pumptrack och åspromenad med min cykelplutt har lyckats väcka mig riktigt än. Känns därför lite lagom weird att blogga om min käcka wymtm-träning imorse.
Morgonen var minst sagt crizp, cirkus plus fyra och nästan ettrigt soligt. Farmor-Evas lånehoj hade stått och väntat på mig så det var bara att lycra upp sig och styra kosan mot skogen!
Var glad att jag hade avbokat fredagens festa-till-i-Stockholm-planer till förmån för sömn och cykling i Hedesunda hemma hos Ivars pappas familj. Jag saknar mitt Stockholm något så djävulskt men både kroppen och själen är något postförkylda och slitna just nu och då är det bäst att hålla sig på mattan. Festa hinns det med framöver.
Började på Häsens finfina pumptrack för att mjuka upp them lederna (eller vad man nu mjukar upp när man kör pumptrack, effektivt är det i alla fall!)
och dök sedan rakt in i trollskogen next door. Dessvärre är cykelterritoriet något begränsat just nu och en måste hålla sig till de lagstadgade elljusspåren / mtb-spåren annars kan man bli knäppt av de som roar sig med att ha ihjäl stora djur höstetid.
Men som ni ser var inte elljusspåret aka “mtb-femman” fy skam det heller.
Försökte verkligen hålla nere ansträningsnivån men blev likt förbannat svettig i alla de korta men branta backisar det bjöds på.
Lattjade runt och lyckades till och med med ett hopp (alltså känslan av air <3) men höll sedan på att vurpa på de blöta spånen, snacka om ironiskt. Note to self: underskatta aldrig blöta spån.
Började efter ett gäng-sjuttio rullminuter nynna på in sweet harmony och high (ni vet den med Lighthouse Family), ett säkert tecken på att man är på en bra plats.
Styrda kosan hemåt, körde nästan in i ett träd vilket var smått pinsamt men droppade snyggt i åsen-dropet jag bävade inför förr. Wii
Hej söndagskväll. Jag är fortfarande förbaskat förkyld och inte lite bitter över att inte kunna leva ut mina höstcykel- och löpardrömmar annat än digitalt (men så har de ställt in Paris-Roubaix också dammit). Hela den här hösten har för övrigt bestått av en enda fet förkylning för mig, min plutt, hans pappa och resten av vår inner circle.
Men kan roa er med att gå igenom mina mountainbikes.
Först lite intro
När det kommer till mtb så koketterar jag gärna med att vara lite grön och lite fräsch sådär.
På ett sätt är det sant. Har inte kört alltför många mtb-lopp, har aldrig tävlat inom mtb och har väl kanske aldrig riktigt hardcoremekat en mtb-heller (något jag annars kan få för mig att göra med mina övriga cyklar, även om det är oftast sker i nöd- eller PMS-fall). Jo men så är det lite – mtb har för mig varit vad gravel är för många. Ett kravlöst sätt att studsa över sten och stockar, umgås med skogen och slippa bry sig om vad man har på sig (nåja, nästan i alla fall, man är väl ändå en katja, born & raised stilnödig).
På sätt nr två är det inte riktigt sant då jag när jag tänker efter ändå ägt ett gäng mtb. Så trots att jag har ganska nyligen tagit mig i kragen och börjat helhjärtat bilda mig i stigskills på samma sätt som jag gör med CX- eller lvg-diton så har jag ändå cyklat en hel del trixigt och knixigt. Fast utan att alltid riktigt fatta vad jag gör för att klara them trixigheterna, på gott och ont.
Så, från en glad mtb-idiot till en förhoppningsvis ännu gladare mtb-hjälte. Lite så vill jag gärna betrakta min mtb-resa som förhoppningsvis får sig ordentligt med fart under 2021 om livet och hälsan vill sig väl.
Nu till mina mountainbikes
Man är väl inte den som inte ägt en tjugosexis i finaste alu! Min första mtb var en 2012-års Grand Canyon hardtail i storlek L (något för stor), SRAM x9, hydrauliska bromsar och lock-out på gaffeln, Mavic-hjul och Nobby Nic och Racing Ralph-däck.
Jag hade köpt den av en go kollega och vi hade sketakul ihop i ett par år.
Grandcanyonen var till exempel med i en mycket seriös cykelvideo, körde uppför och utför i Järvsö samt lite varstans i övre landet, tjänade som vintercykel, var med när jag som MTB-tävlingsspeaker provkörde banor och bjöd på en rafflande blöt CX-premiär i Karlstad.
Grym på spång var han också och sedan såldes han till någon glad. I nästan två år höll jag mig med landsvägscyklar- och CX only.
Och sedan blev jag gravid med Ivar. Jag körde landsväg rätt långt in i graviditeten men kände jag att det blev dags att åter kitta upp sig på en mtb, extremsporten för alla som vill sitta extremt upprätt och hålla sig extremt långt borta från bilisterna.
Vilken tur att Valle hade en 27,5” (ni märker, jag avancerade här) Crescent-instegsherk till mig att ha roligt med i väntans tider!
Jag minns gravid-mtb:andet som min och Jonas kanske gladaste cykeltid tillsammans. Vi tog oss an olika loppbanor (som till exempel Engelbrektsturen), bitar av vandringsleder och blandade brötigt med mysigt. Jag kände mig lika delar tung som smidig; jag sken och njöt som tusan.
Sedan gjorde en liten knubbebubs entré och ruskade om hela vår värld och orden räcker inte till men cyklas, det skulle ju förstås fortsättas.
Crescent-herken flyttade hem till lillebror på Lidingö och jag ombad Stenströms Cykel i Hallstahammar att bygga mig en prisvärd och snabb maskin i den läckraste lacken som fanns att få det året. En Katja-moddad Trek Procaliber 6 med 29”-hjul och en Highline-sänkstolpe från Crankbrothers.
Jag föll så för rackaren att jag till och med bjöd på en newbikeday-video. Egentligen borde jag göra fler videos och poddar för de jag gör verkar gillas men det tar ju sådan himla tid? Och så måste jag sluta säga liksom i var och varannan mening. Skitsamma! Jag var nyförlöst och rund i ansiktet, hojen var go och cykellivet lekte när jag väl hann och orkade komma ut.
Treken var snabb och snärtig och bjöd på en hel del action. Inte så mycket som jag hade hoppats – trots allt hade jag ett litet barn, ett aldrig så sänkt immunförsvar och ett traumatiskt förflutet som hade kommit ikapp mig att ta hand om samtidigt. Men när vi väl kom ut så jäklar
va kul vi hade! I Gästrikland, i Sörmland, i Sälen, och säkert på fler ställen jag inte kommer ihåg och så hemma i Västmanland förstås.
Jagade främst sådana partier, går så himlans igång på sånt och gärna upp och ner som i Rörbäcksnäs.
Så kom hösten och så vintern.
Sedan flyttade jag till Haga och blev ensamstående med gemensam vårdnad om Ivar och mitt eget cykelstall att rå för.
Det tunga skulle lättas något. Jag renodlade min cykling så att den skulle handla enkom om landsväg och grus med eller utan min Ivar i cykelkärra.
Fram till nyligen har jag klarat mig fint utan mtb, men
(Outro)
Idag när jag blundar så ser jag en väg brötig krokig och slingrig börjar med ett avgrundsdrop ett oändligt modkrävande hopp ringlar sig den mellan hav och raviner smala passage, skrå i lössand, galna serpentiner cha-cha-cha dyner, drömhögar, berg som vi misstar för molnformationer eller är det tvärtom?
det gäller att ha lätta hjul starka ben, starka hjärtan, våga ha både ont och sjukt kul.
Jag har fått frågan många gånger,
hur ska vi locka fler kvinnor till sporten?
Men låt mig påminna er om att min cykling är min hjärnas och mitt hjärtas intresse,
inte min livmoders.
Och även om det är pisstråkigt varje gång vi är för få på startlinjen
så är det inte min tilldelade uppgift att locka fler.
Jag gör det dock ändå genom det jag gör
Men vi behöver inte påtala för kvinnor att de ska börja cykla
Hur de ska börja cykla
Varför de ska börja cykla
Det gör vi så bra själva.
Kvinnor har alltid, alltid funnits inom sporten.
Sluta skyll det medvetna osynliggörandet på kvinnorna själva.
Sluta täck er rädsla för ompositionering med lögner om kvinnors ointresse.
Det cykelvärlden behöver är inte fler kvinnor som fyller på
och fyller ut
Utan att vi som redan är inne
får göra det vi gör på lika villkor som resten
och att vi annars
höjer våra röster,
trampar i klaveret,
hos tjej som gubb
för vi är inte få
Vi är redan skitmånga,
men vi gömmer oss i det förrädiskt väna,
ivrigt påhejade av de som tjänar på att systerskapet utspelar sig bakom slutna dörrar,
med sponsrat kaffedopp,
och t-shirts med orden kvinnlig cyklist på,
som vore det kvinnliga det enskild viktigaste i vår cykling,
är det?
allt i behagligt tempo, ingen får skakas om,
så vi inte blir för klarvakna och för medvetna för att faktiskt göra skillnad
När ska vi lära oss att börja värdesätta kunskapen hos var och en av oss som redan finns,
att sluta lyssna på männen som inte lyssnar själva,
som stjäl så mycket plats,
skryter med sin erfarenhet av några lopp på åttiotalet
trots att en kvinnlig åkare,
hon har oftast upplevt mer på ett år
än sammanlagt tjugo postgirotåkare upplevt på åtta dagar?
Hey rider. Kan du pricka av fler än fem symtom ur listan nedan?
⏳Du har aldrig kollat av din mailinkorg (och skräpinkorg med, man vet ju aldrig) så ofta som just nu.
⏳ Plötsligt är dina övriga, egentligen inte särskilt gamla och faktiskt rätt vassa, hojar inte riktigt sådär jätteintressanta att cykla på. Och har inte deras lack tappat liiite i glansen också?
⏳Det liksom kliar och draaar lite i hela kroppen.
⏳ Du har barskrapat internet i jakt på recensioner och mektips som rör din kommande älskling.
⏳ …och förstås joinat samtliga forum för dem med cyklar som din.
⏳ Även om du är självklart för jämställdhet så har du redan i smyg döpt cykeln till något mycket feminint eller brutalt macho.
⏳ Din webbläsare har gett upp och ställt in cykelmärkets hemsida som din startsida.
⏳…och Zuckerberg & Co har snart fått slut på annonser för prylar som liknar din hoj.
⏳ Du har redan bokat barnvakt för den första helgen med din nya kärlek.
⏳ Förvisso är unboxing lite 2012-ish, men det stoppar inte dig. Bäst att städa rummet innan…
⏳ Du är egentligen glad över att du måste jobba hemifrån – inte en chans att du missar avin som dimper ned i brevlådan!
⏳ Du har redan anmält dig till ett gäng lopp som du vet cykeln kommer att äga. Ja, cykeln. Din träning löser sig lite allt eftersom.
Då kan jag bara säga – grattis. Du går i väntans tider. Det bästa botemedlet är frisk postnordanvind och ett glas tålamod varje dag. Lycka till!
Och vet ni, jag är smådeppig. Mådde precis som ovan tills jag upptäckte ett gäng extra tusenlappar på kontot. De som inte skulle vara där… Det visade sig att cykeln jag hade beställt var slut i min storlek. Nu är jag förvisso “rik” på pengar men snuvad på en troligtvis awesome hoj till awesome peng. I-lands I know men men. Nya tag till våren, får väl träna mig i form till cykeln och inte tvärtom häpp.
Hej från vabträsket folksis. Det är minst sagt schlemmigt och gröngrått både i luften och i stämningen här hemma. Vad passar då bättre på en cykelblogg än en färgkick i form av bildbomben från helgens cykelguidekurs i Nora.
Så, i helgen gick vi så äntligen en fördjupad kurs i cykelguidande –
vi som i jag och Freddans mtb i behov av både service (hehe, det fixar jag som tack för lånet Fredde 😘) och rastning.
Hade sällis av Jonas och Plutten som höll bilen och stugan varma under tiden jag utbildades. Samt testade lite moment själva…
Kursen var en fortsättning på guideintro i Färna och hölls i Bergslagens brukshistoriska pärla Nora och hennes cykelstolthet Digerberget – ett paradis med leder, backar, pumptracks, teknikbana, klubbstuga med toaletter (bäst!) och en natur så vacker att en fick gnugga sig i ögonen med cykelhandsken.
Varför en fördjupad kurs i mtb-guidande då?
Det är ju så att jag gillar att lära mig saker ordentligt. Även om jag har lett en hel del träningspass och social rides så är det ju inte samma sak, att leda klubbträningar på landsväg som att guida cykelturister på stigar och på cyklar som kräver ett särskilt material- och tekniktänk.
Så även om jag är en fullifan och inte helt grön offroadie så är jag bra ödmjuk inför skillnaden på det löser sig och på jag ska kunna lösa det.
Och så det där med turistigt ledarskap. Helt klart värt att lära sig mer om, och det av de bästa.
Törs påstå att det hade knappast kunnat bli ett bättre gäng än det jag fick gå kurs med.
Dels kursledaren herself – Katarina Rönnbacka Nyberg, hjärnan och hjärtat bakom Bike in Bergslagen och en mycket erfaren och karismatisk mtb-guide, kursledare och egenföretagare inom cykel.
Och dels kursdeltagarna själva – varenda en hade ju både cykelerfarenhet och andra talanger inom bland annat cykelledarskap, pedagogik, turism och annat bra-att-ha. Ta till exempel Christer som driver Hiking is Life, Lotta med mångårig erfarenhet från Friluftsfrämjandets mtb eller Jocke som har stenkoll på mekanismerna bakom minsta lilla kroppsvinkel.
Och så mig då, som växte flera centimeter bara jag fick byta om från mina blöta landsvägssockor till Jockes yllediton (mina yllisar låg förstås kvar i stugan två bil bort, på tal om jag ska kunna lösa det).
Kursen var uppdelad i två pass à fyra timmar vardera, ett pass på lördag eftermiddag och ett på söndag förmiddag. Under lördagens pass fick vi deltagare mest lyssna och testa på de olika momenten och teknikerna. Praktisk teori med andra ord.
Allt från bikefit-på-plats, säkerhetsgenomgång av cykel och cyklist till hur man fick sina kunder att slappna av i kurvorna eller studsa över stockar.
till pausövningar och backteknik och -psykologi.
Digerberget där vi höll till var som gjort för teknikträning.
Eller okej jag får rätta mig, Digerberget är som ni ser på Pluttens moves till en viss del bokstavligen gjord för teknikträning (ge Fredrik i grävmaskinen big kudos vänner).
Självklart ingick det fikapaus då vi passade på att fylla på med energi samt ännu mer cykelinspo.
Söndagen gick ut på att omsätta lärdomarna i praktik. Nu var det vår, deltagarnas, tur att lära ut de olika momenten och ge och få feedback. Note to self: Pumptrack är grymt bra för att bli av med nervositeten.
Det var både skitkul och lärorikt! Nu tyckte jag att prick alla var superduktiga, men det blev mycket tydligt hur mycket förberedelse det krävs för att sätta de olika momenten och faktiskt kunna lära ut de till både noviser som erfarna “kan allt”-cyklister.
Camilla fick oss att verkligen jobba med hela kroppen för att fixa slalomsvängarna.
Jocke lärde ut dropteknik på ett pedagogiskt och avdramatiserande sätt.
Jag höll i backe.
Och rätt som det var så var kursen över, även om de flesta av oss ville mest stanna kvar och leka söndagen ut. Tydligen var jag för snabb för skarpt foto enligt Jonas, yeah right men men
Fick säga hejdå till mina grymma medkursare – hoppas vi ses på stigarna och kanske på de guidade turer framöver.
Fick plocka av ungen från teknikbanan.
Tackade Katarina (och Tobbe som pushat mig till det hela) för en rolig och givande kurs
och erhöll min cykelguidediplom. Ett papper som jag är faktiskt stolt över. Inte så illa pinkat av Katja och av Freddans mtb – som inte failade den blivande mtb-guiden en endaste gång. Who needs brakes anyway? 🦦
Puss.
På tal om mitt guidande så har det redan sedan kursen i Färna trillat in lite förfrågningar och idéer. Jag glömmer dessutom inte att ta med vinnarna av min företagsnamntävling på en guidad tur med lunch och fika. Jag jobbar stenhårt på att få till det både tids- och energimässigt men det tar lite tid då jag är dels obotlig perfektionist och dels har inte råd att bränna ut mig (igen). Under tiden – håll ut, jag scoutar fram de finaste turerna i Västmanland och Bergslagen (och kanske även södra Norrland).
Att jag på Stålis (och sedan Super-Evas Canyon, tack för lånet ett varv) satte sand-, utför- och kurvtekniken så gott som rädsle- och felfritt efter cirkus två år utan regelrätt crossträning.
Och jag som bara skulle ner lite casual och fota lite PR inför Cykelcross-SM i november.
Tony ba
Du fick feeling. Men du har det i dig också.
Jag ba
Jag fattar inte hur jag klarat en hel 2020 utan vare sig målmedveten teknikträning eller race.
Fast det är ju iofs precis det som varit tanken med 2020. Att lyssna på skallen och på kroppen. Att vila det som vila gick. Att avmotiveras för att påmotiveras. Att ömsa skinn för en förnyad glans. Kanske har det redan börjat ge effekt, så har det börjat kännas i alla fall.
2.
Att jag och Cykelpappans MTB (fett med tack) ska till Bergslagen och Nora i helgen. Extra fint är att lilletutt ska också med och cykla med sin pappa under tiden jag utbildas.
Ska ju gå en fördjupad cykelguidekurs i grymma Bike in Bergslagen-Katarinas regi. På Digerberget. Och bo på fina Uskavigården. Med egen sjö och allt. Är bra förväntansfull, hänga ute bli bättre på sådant man älskar ja tack.
