År: 2020

Vaknade, hade sovit drömlöst sedan gårdagens snabba ride ut till den gröna soffan och de med famnen full av värme

hade vandrat genom mörka alléer

stilla, tomt inuti, men ändå skvalpar, sprickor

Drog till ett gudsförgätet slott i djupaste Sörmland, snön hade fallit sig tjock och kramvänlig, täckt över den svarta marken

Light it up för sådan är nog ändå jag

finslipad till att leta efter sötma överallt.

Röda äpplen till kinder på min baby, dansa runt med mig mamma, jaga mig mamma, snurra mig mamma!

Du

Jag

Snön är som ett himlens plåster, mammahjärtat kan inte annat än att le, hur länge leker vi?

Sometimes, a lady needs to have some fun

som vinterrosen behöver sig en klapp på de stelfrusna taggarna och ett löfte om en ljuvlig sommar.

Det är dagen efter men också dagen före.

Fyller år idag, på nyårsafton, året tar sitt slut sin början, well well

Röda himlar

över Stockholm

nu

Lyllos mig.

Fick uppleva detta i förrgår

Retroklubbjacka AK, kort JSWG, skogarna Gästrikland

trots null pangpang i kroppen på grund av en sämre bennatt (restless legs ni vet) så ändå ett par timmar ren och skär vintercyklingmagi –

i solen, på de frusna snabbrullade grusvägarna, genom åker och skog och grustag och med iskristallerna gnistrande och glada.

Vilken julaftonsrunda!

Puss.

God jul kära läsare!

Ni är bäst. Glöm aldrig det.

Nu ska jag ut och cykla. Puss 💨🎄

Onsdag cykelvänner! Snacka om osis – min lilla trotjänar-Canon har pajat fullständigt så jag måste finna mig i att driva den här showen med hjälp av gryniga iphonekort tills reservdelarna är hemma och jag har lagat kameran :'( Känns ju minst sagt tråkigt när man har en sprillans ny hojsis som man vill besjunga. Men men är väl en bra träning i good enough också eller hur? *den inre perfektionisten skrattar nervöst*

Alltså när jag hämtade Charlie i Bromma Blocks förra veckan var det ju lite an en blind date. Eller blind och blind, vi hade ju setts på nätet och det sa klick etc. – men jag hade ju aldrig känt på hojen. Därför avsattes lördagen till den klassiska jungfrufärden. En första inställning och en första ingrisning.

Häng med!

Så here he is, min plastic fantastic weirdo, Charlie boy. Även om gravel, gruscykling, är kanske den grenen som ligger mig varmast om hjärtat, inte minst för sin uppsåtliga gränslöshet och äventyrsromantisering, så har jag fortfarande inte riktigt blivit klok på gravel bike som en egen cykeltyp. Och då har jag ändå cyklat på Stålis i flera år. Men kanske beror det på att gravel är en gränslös gren även när det kommer till hur cyklarna ser ut. För till skillnad från racers, mtb och crossar som ändå följer en viss mer eller mindre UCI-ish standard så har ju inte gb riktigt gjort det utan har fått se ut lite som vad som helst, om än med en dragning åt det landsvägsestetiska med them comfy featuresen snyggt insmugglade snarare än in your face som på de “klassiska” touringcyklarna med sina nästan raka styren, tyska barends och mtb-geometri på en i övrigt stelare kropp.

Nä men just Charlie är väl ändå vad man skulle kunna kalla en mycket “klassisk” crossmässig gb om än i det för en gb kanske inte mest klassiska och edgy materialet kolfiber. Men orka edgy, kolfiber är dessvärre det bästa som finns om man som en annan går igång på fort lika mycket som på långt. Och jo jag vet att man kan cykla fort på en titan- eller alu- eller stålcykel men ni fattar nog vad jag är ute efter. Vikten. Känslan. Ljudet. Komforten. Etc. Jag har testat de flesta material. Fortfarande är kolfiber min kung även om den har sina begränsningar så klart.

Dessutom är ju han utvald för sin nära-CX-geometri och lightness. Hur pass nära måste jag bli varse om på egen hand. Sedan kan man ju förstås alltid kapa lite grejer för extra race mode…

Nåväl, så här års skulle det knappast handla om kapningar, race mode och lightness. På med skärmar, på med lager-på-lager med kläder.

Dessvärre kom jag iväg ganska sent så jag hade inte så gott om tid på mig. Det innebar en visshet i att cykeln skulle behöva fortsätta bikefittas vid minst ett senare tillfälle – de justeringarna som funkar på korta rappa turer behöver inte vara lika sköna som på långa nötiga diton.

Så fort jag var utanför knuten svängde jag in i skogen och tog mig ut ur staden på de snällare mtb- och ridstigarna för att känna på hur Checkpoint betedde sig i lersliret, över rötterna, i de naturliga pumptracksen, utför, uppför osv.

Testade till och med hoppa över vissa mindre stockar men inte alla förstås. Kul! Funkade fint. Fick också lite spångest. Skoj!

Justerade upp sadeln, fan på den fula kondomsadelstolpen (Ride Tuned) Trek med flera envisas med numer men jaja, jag fattar konceptet.

Såg till att växla massor, hade aldrig kört med en GRX-grupp förut. Måste erkänna att det var förbaskat skönt att åter ratta en cross med 2×11. Jag älskar att ha gott om växlar! Däremot så var det maken på feta shifters, någon som vet varför de görs så pass breda? Ska det kännas tryggt, eller är det för offroad-feelingen? Well well.

Också ovanligt med 40 mm-däck på en cross, sorry gb. Aldrig kört så tjocka däck på en icke-mtb förut. Inte ens på Stålis. De medföljande Bontrager-däcken hade bra grepp även genom de allra lerigaste krångelpartierna. Däremot kändes det sådär nödvändigt med den dimensionen på vanlig grusväg? Kommer säkert att bli tacksam för tjockleken när – om! – det fryser på och man får glädje av större kontaktyta.

Turen som hade börjat i numer vanligt decemberdis avslutades vackert nog i med av de finaste solnedgångarna på länge. Trots turens relativa nätthet hade endorfinerna gjort sitt jobb och jag stannade till vid en åker för att njuta av strålarna, värmen jag hade arbetat upp och för att summera intrycken från första turen med min nya cykel.

Till skillnad från Boone som jag blev aldrig klok på, varken under första eller femte eller sista turen kändes Trek Checkpoint SL 5 som en självklar vän från första tramptaget. Trots att det återstår att bikefitta den ordentligt, och trots att jag måste smörja in här och var för att undvika kolfiberkurret från ett par partier så är cykeln äventyrsredo. Jag har inga illusioner om att Charlie kommer att vara den nättaste crossen på banan den dagen jag testar att tävla med den – den är ju ändå en gravel bike, om än med en crossvänliga features och möjligheter. Däremot så är jag övertygad om att man nog kan få den att bete sig rätt vasst även på bana ändå, med tanke på de lättare bromsarna, reglaget av hjulbas, tubeless ready, lägre vikten osv. Med ett par riktigt nätta vassa hjul på kommer Charlie att bli en så duktig cross för mina needs tror jag!

Men främst är jag glad som har fått en så skön och rapp (mycket viktigt! Svampiga cyklar can’t it with us) kompis för mina grusäventyr. Trygg känns Charlie, och följsam och väldigt mycket jag. Tänk så roligt vi kommer att ha!

Och hade redan i söndags – men om det i ett eget inlägg.

Puss.

Kort jswg.

Säg hej till Charlie* gullisar!

Min sprillans Trek Checkpoint SL 5 i The Crown-ish lack och med kännbar gravel-möter-cykelcross-potential. Precis det jag har letat efter och just varför jag har dröjt så länge med att införskaffa en värdig ersättare till Boone.

Ofc en liten släng av ekonomiångest före

Men sedan så.

Drog en äkta nightcall till Cykloteket Bromma Blocks för att hämta hem snyggingen. Cykeln såg ut och kändes precis som jag hade föreställt mig; I’m all feelings förutom när det kommer till cyklar. Då får ingenting ske av slumpen, slarvigt eller utan en tanke bakom. Påverkar i och för sig feelingen i högsta grad det också men ni fattar skillnaden tror jag.

Gosh så skönt med ett avbrott i veckan vab (inne på dag fem idag vilket uppenbarligen syns på vabrufsen, gå och kamma dig Katja!) och åh så skönt med ett komplett bockstyrestall inför 2021.

Nu ser jag fram emot jungrufärden imorgon! Puss och ni kan ju gotta er i alla 117+ positiva recensioner av cykeln här.

*Charlie för att heter man Checkpoint så får man finna sig i att associeras med Checkpoint Charlie i Berlin, samt för att matcha Archie Cannondale the road bike förstås.

Jag har försökt att bete mig vuxet och moget. Jag har vridit in och ut på argument, pros och cons. Jag har rådgjort med mitt samvete, och ifrågasatt mina verkliga behov. Jag har förstås också tänkt på det där badrummet som behöver renoveras. På den där rotfyllda tanden som bidar sin tid innan den så slutligen spricker och måste ersättas med ett implantat otäckt och mycket kostsamt. På att bilen jag ämnar införskaffa så snart jag får rumpan ur vagnen får gärna både kosta och förhoppningsvis även orka lite mer än att transportera mig mellan verkstäderna.

Men i min fantasi har jag sträckt ut handen och fört fingrarna över ditt överrör, ett kombo av sammetslent och styvt, så fin i lacken och säker i sin ergonomi

klätt av mig helt för att frysa lite, slagit på högtalaren, den typen musik som gör att man vill rida bort i solnedgången och lova alla att man kommer hem fast man vet inte när, downeaster alexa

målat tånaglarna i mörkaste rött, på med yllet och lycran, tightare än tight, svartaste av svart, mörkare än downhillnedfarterna i Schwarzwald

omformat kroppen, gett den styrka och kontroll, in i alter-egot som inte darrar på handen ens när nedförslöpan är brant och gruset rulligt, inte ens när erosionsrännorna beter sig som flytande serpentiner, inte ens när kurvan är tightare än vad som borde vara möjligt att cykla igenom

på med nya klossar på skorna, ljudet av klossarna mot golvet, klack klick klack, det ljuva ljudet av ett äventyr to come

skänkt en tanke åt stackars lilla Boone – som aldrig blev så bekväm eller rolig att han fick ett smeknamn – men inte mer än just en flyktig tanke.

Har känt mig så ensam utan dig. En värdig ersättare till Boone, och före Boone Ridley. En grushoj som är både snabb och bekväm, lätt och styv, redo för korta dagliga bikefullnesstunder för att ladda ut och ladda om och vara mitt finast fungerande jag men också för långa äventyr.

Åh Charlie. Vi har aldrig setts i verkligheten och ändå har jag klickat på ja, ja, ja. Hittills har du mest bestått av en välutvecklad teknisk specifikation som tillsammans med den tilltalande designen gör att jag ser dig som min perfekta partner in crime i vått och torrt, så länge det är off tarmac.

Ikväll så möts vi så äntligen i köttet kolfibern.

Vad är det med oss alla i år egentligen?

Inget konstigt, det är bara det att vi lever, tränar, tråkar, trånar i en dimma. En dimma som varken upprör eller tröstar. En dimma som bara är

Som en lagom värmande gråmelerad yllebuff

Som ett frostat fönster på ett anonymt hus på vägen till jobbet

Som en årstidslös tur genom Malmös strandsnår

Som saaben på något av sina äventyr genom sverigelandet

Som mjukaste färgen i bw.

Som en oktobergränd i Krakow

Som ryttaren jag möter på julparundan

Som Themsen några timmar före Gilmour på Albert Hall

Som ett grynigt foto på en mittiveckanträning

Som Samarkanda när hon inte kommer

Som det halvsovande vidundret du tyckte var både roligt och lite läskigt mamma under en av våra små vandringar

Som en syntlåt om a lonely world

Som Lögarängen mot ett osynligt mälarhav.

Sådan är dimman. En grynig dagdröm som inte går att vaccineras mot. Jag längtar till att cykla ut i solen.

I could be brown, I could be blue, I could be violet sky
I could be hurtful, I could be purple, I could be anything you like
Gotta be green, gotta be mean, gotta be everything more

tänk att det där omklädningsrumsgolvet är så isande kallt att inte ens en halvtimme löpning plus fanochhansmoster på gymmet värmer mina fötter,

stoppar tillbaka hjärtat där det hör hemma, innanför bröstkorgen

Why don’t I walk out the door

Fredag bästa läsare.

Vad ska vi göra idag, frågade jag lillkorven imorse. Titta i julkatalogen och köpa alla leksaker mamma, blev svaret.

Well, jag vill inte vara sämre så här kommer den, min materiella (obs obs) önskelista för julen 2020. Let’s fönstershop:

Det är visst något med kombot svart och skärt som gör oss cyklister (särskilt kvinnliga sådana, bara att erkänna) sådär svaga om knäna och starka i övertygelsen om att måste ha. Fast helt ärligt, jag behöver ju ett par nya snabba cykelglasögon. Behöver. Hade faktiskt köpt dessa Rapha Pro Team Frameless tidigare men de är fortfarande off lager :'(

Jag älskar mat. Ni som läst länge vet dock att jag är sämst på att orka följa recept vilket gör att jag gör mig bäst på att få till enkel och snygg vardagsmat men sämre på avancerade helgpåhitt som kräver tålamod och just – recept. Då hejar jag hellre på med ett glas gott i handen eller sätts på en konkret uppgift, typ “hacka löken Katja, klapp på huvudet”. Vélochefs böcker är därför perfekta för mig. Få ingredienser. Inget jätteavancerat. Blir gott och visuellt tilltalande. Och matchar perfekt med både öl och vin. De första två böckerna fick jag som recensionsex, vad sägs om Food for adventure också Gawell Förlag? *ler gulligt*

Inget snack om den saken, den här saken aka Chêne Raw Cuff är perfekt. Det finns en tillhörande ring också. Kolla formerna. Kolla finishen. Skultuna design at it’s finest. Åh nej jag kommer inte låta bli att åka förbi bruket och testa dessa. Smycken är kul. Och lokala bruk måste stöttas. Bra, där har vi en rimlig anledning. 

En måste matcha sina smycken med cyklarna, det är sedan gammalt. Den här hösten har jag barskrapat cykelinternet på jakt efter en GB att både gruscykla och crossa med. De är ju inte faktiskt inte så många när det kommer till kritan. Trek Checkpoint SL5 känns just som en sådär lyckad korsning mellan modernt och klassiskt och så har den fått idel positiva recensioner vilket ju bådar gott. Tyvärr är den ju inte gratis men vilken bra cykel är det?

Skitsnygg är den och på köpet tunn, Petra-västen från Café du Cycliste. Normalt är jag smått anti tunna västar eftersom de brukar sakna bakfickor. Och backfickor är essentiellt för en som vill ha nära till kameran. Orka ta av västen och fladdra varje gång man vill fota någonting på turen? CdC har löst det med ett hål i ryggen, så en kommer åt tröjans bakfickor. Simpelt. Genialt. Ge mig tack.

När jag har skramlat färdigt med mina armband på min Checkpoint SL5 och fått i mig något gott ur Vélochef så har jag inget emot att gosas in under den här makalösa gröna pläden från Svenskt Tenn. För nätta 8000 kr får den dock tyvärr ligga kvar där på Strandvägen och mysa ifred. Jag myser kvar under min gula Klippan jag har fått av min Nadja i Göteborg. Som en varm behövlig kram känns det varje gång jag täcker benen med nadjafilten.

Nä nu får det räcka med fönstershopping. Men listor är ju kul. Att få är härligt. Att ge är dock mysigare. Har alltid tyckt det och kommer alltid att tycka det. Kanske är det för att jag får mer av att ge? Eh. Konstig formulering. Whatever.

Glöm nu inte vad som är viktigast i livet. Förutom cyklarna, det vill säga. Puss

De är ett gäng men de tar sig. Mina små stora fantasifulla posters som jag hoppas kommer att lysa upp väggarna och hjärtan hos cykel- och inredningslovers i stugorna out there. Jag har under en tid jobbat med två parallella serier. En med en knippe klassiska cykelinspirerade konstposters utan någon större inredningsanpassning. Och så denna ni tjuvkikar på här och som går under arbetsnamnet ABC of Cycling. Serien är inspirerad av duktiga Ida Söderlunds lekfulla alfabetposter som hänger ovanför Ivars leksakskök och av samtida cykelkultur. Ingen mindre än min bättre cykelhälft Anna har också frivilligt bistått med sin häftiga fantasi och braiga engelska.

Puss och butiken öppnar någon gång vid årsskiftet.

Kan ni förresten gissa vad några av de andra bokstäverna kommer att vara?