Månad: november 2019

Hey cykelbuddy! Sitter du och dreglar över nätreorna på cykel och sånt i samband med Black Friday-jippot, fast det inte känns helt hundra i magen? Här är fem snabba anti-tips. Eller alltså, tips för hur du håller dig borta från överkonsumtionen. Voilà:

♠ Läs min cykelkompis Annas gröna blogg. Två anledningar ett) otroligt smart och rolig cykelblogg och 2) hjärtligt miljöengagemang utan vare sig pekpinnar eller sömnigheter

♠ Unna dig en beggiscykel (eller någon beggicykelpryl) till nästa säsong. Eller varför inte redan till vintercyklingen? Ta och köp min rosa stigfara till exempel (och jo, den är unisex)

♠ Dela min ovärderliga (pun intended) guide till ett billigare och roligare cykelliv till alla som gnäller om att det är för dyrt för att ens börja cykla och därför ligger kvar i sina soffor och glor på fotboll eller något sånt :*)

♠ Se om Blue Planet II, del 7 på SVT Play

♠ Om du ändå är på stan, avlägg ett besök hos din lokala cykelhandlare. Snacka lite skit, ta en kopp svart om så bjuds och boka en tid för cykelservice hos någon av de obligatoriska duktiga mekarna. På så sätt stödjer du den lokala cykelkunskapen och -servicen istället för att mata ännu en cold hearted nätentreprenör som säljer cykel och elektriska pepparkvarnar på samma hemsida och med samma iver (och samma icke-service).

Men okej. Är det fortfarande jätte, jättesvårt att hålla fingrarna borta från förköp dig på massa onödigheter och märkliga plagg med skum passform-knappen?

På med lampan och ut på en finfin mörkerdistans med dig kompis. Kom hem så pass slut att du hinner med att duscha, äta och sova. Och plötsligt är svarta fredan över för denna gången. Puss!

Jag skriver nästan alla mina inlägg tidigt på morgonen. Jag är ingen morgonmänniska men just författeriet fungerar bäst morgontid. Kanske är det för att min hjärna har fått vila på alla gårdagens intryck.

Ride- och racerapports skrivs bäst direkt därpå, när så hinns och orkas. Det är nog de enda inläggen som jag inte skriver på morgonen. Då blir de som härligast: endorfinstinna, adrenalinkryddade, ofiltrerade. Numer är det dock rätt sällan jag hinner blogga direkt efter cyklingen. Oftast prioriterar jag en annan liten aktör…

Jag läser nästan aldrig andra bloggar strax före jag skriver mina inlägg. Istället plockar jag min inspiration från de intrycken, människorna, böckerna, låtarna, miljöerna som lever i mitt huvud för stunden. Det för att hålla tankarna så fresh det går.

När jag har tryckt iväg mitt inlägg går jag gärna bloggrundan och hämtar en massa härlig inspo och kunskap. Jag älskar bra bloggar! Jag försöker alltid att kommentera om jag har läst ett inlägg jag gillar eller som har berört mig. Att kommentera eller länka och credda är ett fint sätt att “betala” för läsningen och står sig än idag i dessa fast food-ish informationstider.

I mitt skrivande vill jag åt en bra mix av lekfull spontanitet och praktisk vettighet. Även om det sällan går ett inlägg utan ett skämt eller en klurighet så tar jag alltid min passion på allvar. Jag skriker sällan högt om hur mycket jag kan hit och dit. Istället ser jag till att faktiskt kunna och dela med mig av min kunskap. Failsen får samsas med succéer!

Mitt träningsledarhjärta klappar extra hårt för den modigaste och finaste cykelgruppen däruppe – alla underbara nybörjare. Därför tar jag för givet i mina guider att alla kan allting. Är gärna lite övertydlig och så. Bare with me, ni rävarna.

Har jag stämningstorka under skrivandet av ett inlägg så lägger jag ner pennan, läser lite, lyssnar på lite musik, gör någonting helt annat och fyller på med syre och inspo. Då brukar det lossna.

När Ivar var pyttisspädis och skrivarlusten tog över skrev jag på gående/stående fot under alla våra barnvagnspromenader. Fatta vad alla tyckare skakade på huvud åt ”morsan som inte kunde lägga ifrån sig mobilen”. Tänk om de visste att den agerade blott en skrivmaskin.

Att blogga är för det mesta roligt och alltid essentiellt. Men vissa inlägg gör ont. Jag vet oftast i förväg vilka inlägg som kommer att göra det.

Dels är det de som vänder ut och in på det försiktiga och likriktade, tar en obekväm ställning och genererar shitstorms och en känsla av utsatthet och ensamhet. Sådana inlägg kan rubba min även normalt svajiga sinnesstämning en hel dag, kanske till och med flera dagar. Nu när jag är mamma och har ett känslomässigt ansvar gentemot Ivar är det tunnare med sådana inlägg. Jag skyddar mig och tar istället ställning och ifrågasätter i mindre portioner. Men ibland måste de inläggen ut. För tyvärr är det ju så att vill man verkligen göra gott så måste man aktivt ta ställning mot det onda.

Och dels är det de som öppnar på locket till mitt privatlivs mindre glada stunder. Fan vad jag egentligen är obekväm med att gråta ut offentligt men ibland måste man berätta eller hur. Ändå bespar jag er det mesta, inte minst av respekt för de övriga inblandades integritet. Är liksom inte smaskiga privatlivsdetaljer-tjejen även om ni får hänga med en hel del mellan raderna, samt i inläggen där Ivar spelar huvudrollen förstås <3

Jag önskar att jag skrev mer om proffssidan av cykelsporten, något jag gjorde en del före Ivar. Tyvärr hinner jag inte ha den kollen som krävs just nu. Funderar faktiskt på att ta in en gästskribent som skriver enkom om kvinnlig proffscykling. Sugen? Maila cykelkatten@gmail.com.

Innehållet i Cykelkatten är hundraprocentigt äkta. Att schemalägga sina känslor och tankar är inte äkta oavsett vad de lär ut i influencerskolan; en känsla känns när den känns, att framkalla känslor syntetiskt för att följa en mall vore att gå emot min natur. Tycker det är så isigt på något sätt när bloggare optimerar tiderna och ordningen för glada/ledsna/bekräftelsesökande/familjeliv/etc-inlägg. Man ba alltså, are we robots or are we human? Därför planerar jag aldrig för några inlägg andra än de rent “cykelfackmässiga”, till exempel guider eller informativa samarbeten. Men de kräver ett helt annat mindset ju och funkar perfa att jobba strategiskt med.

Men planeringen sköter sig själv rätt bra ändå. Efter ett mysigare inlägg om hemmalivet med min Ivar brukar det kännas fresh med ett sportigare cykelinlägg. Men känner jag för att skriva tre Ivar-inlägg på raken som gör jag det.

Jag tackar förstås nej till alla reklamsamarbeten som involverar Ivar. Det var jag tydlig med redan när Ivar var bäbis och PO.P (ett märke jag för övrigt älskar) frågade om han fick vara med på deras Instagram. Barn ska inte agera reklampelare punkt slut.

Jag skiljer på Cykelkatten och Katja. Cykelkatten tycker alltid som Katja, men Katja kan ibland skaka på huvudet och asflabba åt Cykelkattens glada idioti och tonårsromantiska uttryck. Överlag är Cykelkatten kaxigare och hetare än Katja som är en rätt eftertänksam varelse med glasögonmärken i näsan och en allmänt skelande uppsyn. Men man fattar ju varför – man växer för varje kvadratcentimeter lycra man tar på sig. Ni vet ju själva hur det är.

Jag anpassar alltid bild efter text och inte tvärtom. Hellre ett bildlöst inlägg än ett med en generic bild bara för att. Avföljer jämt instakonton med generic cykelpics som folks lägger upp bara för att hålla algoritmen happy.

Skriver ofta från tåg (bästa inspoplatsen), caféer, krogar, damernas, bussar. Hänt att jag har bloggat från sadeln också… Det här inlägget är för övrigt författat på expressbussen Västerås-Uppsala. Hej Uppsala!

Älskar att krydda inläggen med bra bilder. Vad är en bra bild? Smaken är förstås olika men en just en bloggbild ska vara lika delar stämningsfull som den är talande. Den behöver varken vara perfekt skarp eller ens tagen med en systemkamera. Det viktigaste är att den ska utgöra en tilltalande helhet ihop med texten.

För det mesta har jag inläggsidén färdig i huvudet när jag börjar. Ändå vet jag nästan aldrig vart inlägget tar mig. Ibland blundar jag och låter fingrarna följa tankarna. Oftast blir det småstökigt, snubbligt, lite längre än vad jag hade tänkt mig från början och så är plötsligt inlägget klart och jag känner en liten tomhet. Som efter ett minirace. Eller efter en kärleksakt

äsch

Hej. Sådär lagom rundan efter att jag hade postat inläggen om den (efterlängtade, positiva, wii) vändningen så blev jag störtförkyld. Därför kändes det inte helt förjävligt att wastea en hel cykelhelg på att hänga på mina glada arbetskamrater österut. Sa hejdå till mina väna novemberfärger här hemma i Västmanland, genomled flygresan, landade i Krakow. Samma månad. Samma temperatur. Samma ruggiga vindar.

Men en helt annan känsla, en särskild poesi i luften. Åh dessa luggslitna historiska städer. Ni gör mig crazy romantisk, ni fyller mig med lika delar längtan som ro.

Jag sket i att fota allt. Men på lördagen åkte mobilen och kameran fram. Jag lät duvorna bestämma vart jag skulle gå. Det blev många, många steg. Och några kort.

På en mamma med sin höstbaby

på ett spårvägsbygge

på sexige kung Kazimir ^^

och något underskönt kvarter

på höstsolen som äntligen så kom fram och log

på shabbos queen <3

på svetsargubbs

på hemliga gränder

och en av de tre baklavorna jag blev serverad på ett café

på svunna tiders moderna elegans

på Mimi :'(

på gulleparet

på de ihärdiga få som hade bitit sig fast i grenarna

på typiskt Östeuropa

på moderniteten

och så på kärleken.

Krakow – vi kommer att ses igen.

Hej.

Har varit i Krakow och så gott som fullständigt avdigitaliserad och således bloggfri i ett gäng dagar. Orka lägga uppmärksamheten på annat än förhållandet med staden man dejtar för tillfället?

Är nu på planet mot Arlanda. De flesta sover, jag dör rastlöshetsdöden i kroppen. Tänk att kunna sova i fordon. Shit vilken lyx

Har inte tömt lillsystemaren på bilder än men det kommer. Det blir ett vackert inlägg om en vacker stad.

Så – det blir ett kort hej idag. Mest som ett livstecken. Från himlen.

Puss och hoppas ni håller ställningarna där hemma i zykelzverige 👋

me: hello darkness my old friend

darkness: i’m not your friend

Jag är hemma förkyld. Blev det på måndagen, troligtvis smittad av Jonas som hade legat däckad i feber sedan i lördags. Det gör han fortfarande förresten :'(

Snoret rinner ner i en strid ström. Eller kanske rinner den upp också, rakt in i hjärnan. Den är i ett töcken. Världen utanför är också omtöcknat. Det är dimmigt. Har inte hela november varit dimmigt? Det känns som det i alla fall. När såg vi solen sist, annat än under en försvinnande kort stund häromdagen?

Har ni förresten tänkt hur otacksamt det måste vara att vara november? Här förbereder man naturen för vinterns vila, här ställer man om och vaggar in, och så får man likväl höra en massa skit och blir kallad taskiga ord som värsta och dystraste. När man är egentligen mest en praktisk stackare som gör det bästa man kan av sin plats i månadssyskonskaran.

Jag känner mig lite som november just nu. Inte att jag blir kallad taskiga ord (hoppas jag i alla fall) – utan att jag i det tysta förbereder, ställer om och vaggar in.

Jag förbereder för en förändring. Praktiskt och mentalt. Ställer om min hjärna och mitt hjärta på att det inte kommer att bli som förr, att ingenting kommer att bli som förr. Jag vet att förändringen kommer att göra oss gott – mig, Ivar och Jonas. Två vuxna och ett enormt älskat barn. Långa, starka och självständiga utåt. Bräckliga och beroende på insidan. Jag vaggar in mig själv i tron på att jag klarar även den här rundan som har smugit sig in i livets träningsschema.

Den här november har gått i inomhusträningens tecken. Därför så lite stravarundor, jag orkar faktiskt inte stravalogga inomhuspassen just nu. Fortfarande för lite utomhusdistans (även om de passen som varit har varit fab!), och inte ett enda cykelcrossrace. Ärligt talar sörjer jag distansbristen lite mer än racebristen. Jag förstod redan tidigt denna hösten att det var lika bra att ta igen sig 2019 ut och satsa på 2020 ordentligt tävlingsmässigt sett.

Förutom all inombordsröra i samband med den kommande förändringen så har november bjudit på många fina minnen: en underbar höstlovsvecka med spahäng med bästis Nadja och äventyr med lillebrorsan och Ivar, roliga möten (varav ett extra roligt, det kommer att bli så bra detta, bästa Emma!), gott om mysiga stunder med mina wikingar hemmavid och ett fint flow både inom konsultandet och i cykelskrivandet.

Imorgon drar jag till Krakow för affärsmöten och stadsströveri.

Puss.

Bästa kära medförälder!

Nu måste jag tala ut om något som händer mig nästan varje morgon och kväll på vägen till och från förisen och jobbet. Något som skrämmer mig och gör ont i hjärtat. Jag talar om alla de osynliga barnen med sina ofta lika osynliga föräldrar som jag överraskas av i mörkret. Små sköra oskyddade gestalter som inte dyker upp förrän man är nära, nära med sin cykel eller gud förbjude, med sin bil eller annat motorfordon.

Jag är inte typen som trycker in i ansiktet på människor att jag tycker att de beter sig oklokt. Men just vid dessa tillfällen vill jag nästan skrika rakt ut till dessa pappor och mammor: Vad sysslar ni med? Hur kan ni riskera era och era barns hälsa och liv genom att i praktiken osynliggöra er? Snälla ta på er synliga kläder och reflexer! Det kostar så lite. Det betyder så mycket.

Jag vet att många av oss föräldrar lever ett stressigt liv med för mycket att tänka på och för lite vila. Hur många gånger har inte jag glömt hjälmen hemma eller att ladda mina cykellysen? För många. Ingen är perfekt. Dessutom är inte infrastrukturen anpassad för oskyddade trafikanter. Även om det är gott om (tyvärr oftast kombinerade) gång- och cykelbanor så är de sällan välupplysta och utan farliga korsningar. Sist men inte minst måste fotgängare och cyklister tyvärr dela vägar med mopedister.

Syftet med detta inlägg är således inte att debattera kring varför man beter sig si och så i trafiken med sitt barn. Jag inbillar mig att de flesta föräldrar gör sitt bästa. Och att boven stavas antingen okunskap eller normalförnuftig naivitet.

Nu när du har tagit dig igenom den här delen är du kanske sugen på lite konkreta tips. Som vanligt är min tanke inte att säga Du måste gör så annars gör du fel! utan att komma med ett gäng alternativ att välja emellan. Här är de, inspireras fritt:

Shoppa synligt

⭐ Tänk synligt och reflexer redan när du handlar höst- och vinterytterplaggen. Bit ihop om det känns “smaklöst” och “julgranigt”. Klä ditt barn precis hur som helst under vinterkläderna. Men en unge som är klädd i kontrasterande kulörer och reflekterande material på stora delar av kroppen syns. En klädd i mörka matchande kläder från topp till tå smälter in i mörkret och syns lite eller inte förrän det kan vara för sent.

⭐ Övriga saker som gör sig bra i reflexiva material (eller med pålimmade reflexer) är ryggor, mössor, cykelhjälmar, skor, vantar.

Reflexa på!

Komplettera med externa reflexer. Idag säljs de i så gott som varenda större mat-, pryl- eller klädaffär, på apotek och på nätet förstås. Ibland delas de ut gratis av myndigheter och företag.

Om du har mörka kläder upptäcker en bil med halvljus dig på 20-30 meters avstånd och om du har ljusa kläder syns du från 60 meter. Om du bär reflex ser bilen dig redan på 125 meters avstånd (källa: NTF)

⭐ Reflexer syns bäst i rörelse. En reflex upphängd i ett snöre i kombot med ett rörligt barn är därför win-win!

⭐ Reflexväst? Why not! Komplettera gärna med reflexband kring armar och ben. Både på dig och ungen som går/cyklar före eller bredvid dig förstås.

⭐ En bra reflex håller i snitt tre år. Byt därför ut reflexerna med jämna mellanrum.

Säkra barnvagnen (eller cykelkärran)

De flesta vanliga barnvagnar säljs reflexlösa. Det är mycket märkligt och tråkigt. Man kan ju tycka att särskilt de märken som riktar sig till nordiska användare borde ta hänsyn till synligheten och säkerheten under de mörka årstiderna (och under nätterna – spädbarnspäronens bästa promenadtid?). Men så är det inte. Därför får man göra det livsviktiga jobbet själv:

⭐ Häng upp rexlexerna på båda sidorna om vagnen

⭐ Komplettera gärna med påsar, regnskydd och andra tillbehör i reflekterande material. Jag kör på ett helreflexivt regnskydd från Tullsa och helreflexiva skopåsar för mat, sonens extra kläder och sådant.

⭐ Sätt på cykellysen – en vit fram och en röd bak – precis som på cykeln (eller på bilen då).

⭐ Skjutsar du precis som jag ditt barn i cykelkärra så är det viktigt att det sitter reflexer och lampor bak på kärran och inte bara bak på cykeln. Annars riskerar kärran som ju är mycket lägre att inte noteras.

⭐ Sätt gärna på ekerreflexer – kanonsynlighet i rörelse! – och snåla inte med reflexsprayen.

Tack för att du pallade läsa ända hit ner. Tack för att du är ute och traskar, springer eller cyklar med ditt/dina barn. Du är den bästa föräldern för ditt/dina kids. Så var rädd om er. Håll er synliga i trafiken.

Och du – dela gärna guiden till dina föräldrakompisar. Det är hög tid för alla barn att synas i mörkret 💛

Dessa lugna helgmorgnar med noll koll på klockan alltså. Som jag uppskattar och njuter av dem, alltid, nu när jag har världens mysigaste morgonsällskap som tassar runt i lägenheten, nynnar på sina egenpåhittade bitar och är allmänt harmonisk och tillfreds.

Min morgon-Ivar <3

Hur låta bli att pussa en sån nacke så fort tillfället ges?

Ett stående inslag på helgmorgnar är förutom långfrullen och morgonläsningen även något slags lugnt pyssel. Vi ritar, målar, tejpar, konstruerar, bygger pussel, roar oss med klistermärksböckerna.

Osminkad och ärligast i morgonrock

Igår morse drog vi fram burken med plastilina! Jag föredrar plastilina framför dussinmodellera eftersom det är vegetabiliskt, man måste inte ugna det och så är färgerna glada utan några skumma tillsatser. Nackdelen med plastilina är att den är alltid rätt mjuk, så vill man få figurerna att hålla/stå upp länge så får man sätta in armering i form av tändstickor t ex.

Ivar och Nimby byggde pluttar och korv. Mest korv. Korv är kul!

Jag gav mig fan på att bygga en racer utan att googla. Det var lättare sagt än gjort (den som någonsin har försökt sig på att rita en cykel med rätt proportioner, svetsar mm utan förlaga vet vad jag snackar om)

Cykelrosa styre ofc

Till slut måste jag googla iaf. Bakgaffeln lol. I övrigt gick det fint – även om styret mest liknade Ivars korv både till färgen och till formen.

Resultatet blev superaero! Eller? Jag tyckte att bygget påminde om Canyons Aeroad – läsaren Andreas tyckte den påminde om en Surly Trucker.

Fast nu när jag tänker efter så vart den mest som en Itera, cykeln som skulle revolutionera sporten men som gick och sprack för den var gjord i plast.

Tur då min cykel aldrig kom ut på landsvägarna utan blev fort demolerad av ett par klibbiga småhänder 😉

Istället blev det crossen – men det inlägget har ni redan läst!

Puss och ha en underbar måndag.

God söndagskväll kära läsare! Har ni fått något cyklat i helgen?

Jag kom till slut ut efter några dagars profylaktisk träningslöshet på grund av tisdagens förkylningskänningar. Till skillnad från huvudet som inte hade sovit så gott på grund av mindre glada tankar kändes kroppen helt okej. Kombot skrek distans och så blev det.

Det tog inte många hundra meter innan både crossen och Katja förvandlades till lermonster. Småbarnsmamma som jag är roade jag mig med att tänka på vem som egentligen äter mest sand – Ivar eller jag? Slaget ut på antal år leder nog jag ligan så länge…

Min tanke var en alldeles lagom reko träningsrunda, inte för kort men inte för lång heller. Jag varvade mindre asfaltsvägar med större och små grusvägar.

Den dova novemberfärgskalan; tystnaden.

Så vilsamt.

Grusvägarna bjöd sin novembervana trogna på mäkta tungmald cykling. Det kan inte ha sett nå blixtsnabbt ut, när jag matade på i den västmanländska vinden. Men vinden gjorde också att kläderna torkade snabbt. Ihop med att det var typ sex-sju plusgrader och ljummet bidrog det till att det kändes mer vårligt än höstligt att cykla idag!

Efter sisådär två timmar ute stannade jag ändå till för en tugga flapjack. Kom på att jag inte hade ätit någon lunch före, utan bara lite frukost. Ja ni ser ju på den något tomma blicken.

Några tuggor brittisk havrekaka (så står det på omslaget, eller egentligen står det brittiska havrekaka) gjorde sitt. Blicken fylldes åter med liv och jag gjorde de sista kilometrarna utan en tanke på vare sig käk eller varm dusch.

Med bara några kilometer kvar öppnades så himlaportarna. För första gången på flera veckor var det dock solen och den blå (!) himlen som visade sig och inte ännu mer regn. Men då hade jag redan stoppat ner kameran i tröjfickan.

Tack för en halv hunka finfina terapimil kära västmanländska slirvägar! I vissa lägen i livet betyder en vanlig himla distansrepa mycket mer än “bara” träning. Särskilt om det är så tungtrampat att varje kilometer ger dubbla endorfinpåslag per tramptag 😉

Hoppas att så många som möjligt ger höst(ute)cyklingen en chans – i det tungtrampade och skitiga sjunger hjärtat den alldeles särskilda rytmens sång.

Puss och här är stravan.

P.S. På tal om tystnad så har SvD gjort en vettig artikelserie om buller i allmänhet och om hur högkänsliga personer som jag upplever dem i synnerhet. Ett nog så viktigt ämne i dagens intryckstäta samhälle. Och jag – som får jämt förklara varför en sådan “glad och social” person som jag lider så oerhört av så mycket som utgör fullständigt normalt vardagsstök för de flesta – jo jag blir tacksam när “mina” egenheter kommer upp i ljus och bidrar till ett mer accepterande och icke-normativt samhälle.

Hej från tåget från Stockholm till Vås. Jag och Plutten har varit till Lidingö och hälsat på min familj. En rolig och intensiv dag. Tänker köra lite tågfulness med en papperstidning – och ni får ett litet cykligt boktips med Katja style-budskap direkt från Pocket Shop vid bögringen <3

Puss mina hjältar.

Jonas och Jesper i rätt typisk västmanländsk terräng.

Glad fredag cykelvänner all around the world – hemmavid och utomsocknes! Planerandes söndagens distans (håller tummarna för att kroppen är helt frisk då) har jag kommit att tänka på hur det är att vara cyklist just i Västmanland aka “Sveriges närmaste glesbygd” . 

För jo, hur är det egentligen? 

🦌 Man har tillgång till ett fantastiskt vägnät. Visste ni förresten att det är magiskt och kan skifta med årstiderna? Är man en allroundcyklist som inte håller sig enkom på asfalten eller de uppcyklade stigarna så hittar man nya vägar hela tiden.

Vintertid byter vägarna skepnad.
Och vissa ovägar blir plötsligt till helreko vägar. Magiskt eller hur?

🦌 En annan grymmig sak är förstås Västerås smidiga läge geografisk sett. Är man som en annan sugen på att upptäcka nya platser, vägar, cykelbekantskaper och annat cyklish är kommunikationerna goda åt alla hållen

🦌 eller okej, kanske inte exakt alla hållen. Den där Mälaren är ju lite i vägen. Men det är också det fina – som cyklande västmanlänning har man aldrig långt till ett härligt afterbikedopp i Mälaren eller någon annan sjö (för övrigt något som min kära f d västmanlänning Grön Cyklist-Anna har gjort till en konst)

🦌 Det är konstaterat platt. Inte sådär extremt jätteplatt men tillräckligt platt för att man som landsvägscyklist ska längta till backigare ställen. Vilken tur då att vi är grannar med både Dalarna och Sörmland! Fast då får man cykla några mil. Och det fort…

🦌 och det är kanske därför vi producerar en hel del duktiga tempocyklister, triathleter och randonnörer.

Grymma Johanna kör Queen of Rocklunda

🦌 Är man en mountainbikecyklist är det inte fullt så platt här i Västmanland. Det döljs nämligen en och en annan ettrigt brant backe i skogarna… Och den brötiga miljön gör att det är både tufft och tacksamt att träna mtb här. Och arrangera lopp och SM-lopp på köpet.

🦌 Så vi har ju vinden. Alltid vinden. Den är vår följeslagare, vår backe-wannabe, ett extra cykelsällskap, en individ med en egen vilja som hon gärna använder både för att bestraffa och belöna oss på våra turer

Två som fattat det där med race och cykelkärlek –
svenska CX-proffset Ida och hennes Erik på Hässlo-GP 🙂

🦌 Vi har gott om urstarka motionärer men ganska ont om tävlingscyklister. Det är lite synd kan jag tycka som vet hur roligt det är att tävla.

🦌 På tal om belöningar så har man som västmanlänning aldrig särskilt långt till finfina cyklistvänliga fik här i trakten. Och då vi är typ mitt i bilbältet så kryllar det av sjyssta bensinmackar också.

Här är bara ett litet urval av alla fab cykelfik inom rimligt cykelavstånd från Västerås:

 

– Markan i Strömsholm (missa inte deras specialitet hästläpp)

– Magnifik, Drott, Fabian Flinks med flera finfik i Enköping (som förvisso ligger i Uppland men <4 mil från Västerås)

– Kopparlundens (surdegs)bageri i Västerås

– Gula Stallet i Målhammar

– Skeppshandelns Stenugnsbageri i Köping (deras laxmacka jag dör alltså)

– Elsa Andersons i Norberg

– Kuskens i Ramnäs

– Å-caféet i Skultuna

🦌 Tyvärr så har ju det där med bilbältet sina nackdelar också. Särskilt som landsvägscyklist i klunga blir man tyvärr lätt utsatt för provokationer och livsfarligt bilistbeteende av de med attitydproblem.

Starten på det omtyckta loppet Västeråscykeln är alltid en härlig upplevelse!

🦌 De flesta som är klubbanslutna är medlemmar i Västerås Cykelklubb, en anrik förening som har arrangerat ett och annat episkt lopp och som kan stoltsera med fantastiska motions- och träningsledare inom flera grenar. Ni glömmer väl förresten inte att läsa herr Ordförandes eminenta cykelblogg?

🦌 Som västmanlänning blir man lite extra glad när man hör Roberto Vacchis muntra stämma förkunna cykelsportens sång irl eller på teve – Roberto har nämligen tävlat för Västerås Cykelklubb en gång i tiden.

Heja Västmanland!

🦌 Man är bortskämd med många bra cykelbutiker, både kedjor och ett gäng fristående.

🦌 Som deltidsstockholmare uppskattar jag närheten till Stockholm och dess cykelevenemangs och cykelsällisutbud.

🦌 Till skillnad från de nordligare trakterna så kommer perioden av laglig djurskjutning rätt sent till våra trakter. Vilket innebär att vi cyklister har höstens grannaste period för oss själva.

🦌 Cyklar man i skogen nära Westeros man får akta sig på diverse kungar och drottningar som slås om några himla stolar och är livrädda för vintern. Herregud, börja cykelträna med er så har ni inte tid med det där spelet ni håller på med 😉

Nu får vi nöja oss med de här sakerna, kommer jag på mer så uppdaterar jag. Hur är det att vara cyklist där ni bor? Berätta gärna!

Visste ni förresten att Västmanlands landskapsdjur år Bambi… nä, menar rådjur förstås? När jag cyklar i bergen utomlands brukar jag låtsas om att bergsgetterna är själarna av alla gamla cyklister som har lämnat en bit av hjärtat i bergen. Här i Västmanland blir går man och blir istället ett vackert rådjur eller en ståtlig hjort.