Månad: november 2019

Morgon från tåg 787 mellan Västerås och Stockholm! Anländer till spår 14, ifall någon vill möta med en kaffe och en croissant.

Till skillnad från häromdagens muntra inlägg om cykel, sexliv och skav som otippat (you’re right) nästan slog bloggens besöksrekord lär inte det här inlägget göra det direkt.

Bara någon timme efter jag hade tryckt iväg en positiv hyllning till det mycket friskare cykelåret 2020 (efter att ha varit förkylningsfri i säkert hela tre veckor) så kom första nysningen. På kvällen nös Ivar. Sedan nös vi ikapp. Sedan…

blev det som vanligt 😭

Fast okej. Innan jag gav med mig och erkände förkylning nr ziljon i raden så hade jag hunnit envisas med att gå och rulla lite lugnt på wattbiken. Men då kroppen svettades sådär otäckt chilly som den gör bara när den inte mår bra så avbröt jag efter bara någon halvtimme. Efteråt for vi till Saluhallen, jag tröståt scampiramen, Plutten hittade direkt någon kompis att leka med och så kändes det lättare.

Men nu är jag som sagt förkyld. Inte sådär jättebrutalt utan mer som ett klassiskt womancold – man är skum, slö och snuvig men man skärper sig och jobbar och har sig ändå.

Idag väntar hur som en rolig och cyklig dag – utan att faktiskt cykla.

På schemat står förutom konsultandet dels ett bloggsamarbetsmöte- wii, kul! – och dels en träff med kära cykelvännen Anna som jag ämnar stuva in på något cykelcafé och pressa på allt smarrens cykelstockholmsskvaller under kvällens gång.

Nåväl, nu kör vi igång denna torsdagen på allvar. Imorgon blir det lugnt så lugnt och vem vet, kanske är jag cykelbar redan på söndag. Men det är då det.

Puss

/Queen av tåg- och gymtoaselfies

Tja tisdagsfolket!

Har ni tänkt på att det kan vara både upp och ner med kärlekslivet, när man är cyklist eller vill få till det med en cyklist alltså? Slår vad om att ni har gjort, om än lite i smyg sådär, för det är kanske lite pinigt att ta upp ändå. Tur det finns Cykelkatten, för Katja känner sig inte heller helt bekväm med att snacka sådant i offentliga rum en grå tisdag i november. 

Men nu kör vi – fördelar vs. nackdelar med sexliv vid cykelliv. Först ut – fördelarna:

Fördelarna

– Vi cyklister är heta och lätta att tända på. Faktum är att väl in cyclists, never back. Ibland kan jag känna mig ganska missförstådd när typ ingen av mina kollegor eller icke-cyklande bekanta fattar grejen med cyklistkroppen. Nä, det ska snackas svällande armmuskler och kralliga ryggar. Men alltså, kom igen kan jag känna. Samtidigt är det ju också positivt. Fler cyklister åt oss med smak och känsla helt enkelt.

– En cyklig kropp är en seg kropp. Vi cyklister är dessutom som fint vin och blir bara bättre med åren. Men andra ord så kan vi hålla på och både cykla och orka ligga högt upp i åldrarna. Den utsikten gör mig hoppfull.

– Cykelbrännan, åh åh

– Förutom de obvious hurtbullarna som cyklar enbart för fysträningens skull så är majoriteten av cyklisterna mer eller mindre romantiskt lagda. Det ökar chansen för de romantiska möten och att samtalen handlar om pirrigare saker än aktier och brödbak, typ.

– Säg vad man vill om lycra men fan va det framhäver ens sjyssta tillgångar ☺

– Fita (fitta? Äsch, tränande) personer är överlag lite mer självsäkra än våra soffliggarpolare. Jag tänker att det hör ihop med känslan av att man har gjort någonting vettigt snarare än att man ser ut på ett visst stereotypt “träningsmässigt” sätt. Och är man rätt tillfreds med sig själv så är man oftast en bättre partner än om man mest tycker synd om sig själv, aight?

– Ökat blodcirkulation är alltid att föredra. Tack cyklingen.

– Ingen vill ligga i stressat och irriterat tillstånd. Då cykling är bästa medicinen mot just stress och irritation (och det mesta annat neggo) så är det ju liksom bara att tuta och köra. Före och efter cykelpasset, alltså.

Nu till nackdelarna:

Nackdelarna

– Het eller inte, har man tagit i under en runda så är man oftast mest hungrig och cykelhög. Väl mätt blir man slö och dåsig, en värdelös “underhållare” med andra ord. Äsch, ni vet ju själva. Om en måste välja mellan soffan och godis och sängen och älskog sådär ett par timmar efter passet så är valet uppenbart. Sorry älskling

– Samma gäller cyklister som preppar och peppar för lopp, tuffa rides och sådant. Rätt frånvarande blir vi, nerviga, och fokade inåt. Snacka om icke-utstrålning.

– Cykelbrännan, aj aj

– Tyvärr hör ju skador sporten till. Antingen så kraschar man själv eller så OTB:ar ens partner. Sedan är det bara att glömma allt som mys heter någon månad eller två. Från sexmaskin till vårdapparat. Kul. Jättekul.

– Säg vad man vill om lycra men fan va det framhäver ens mindre sjyssta tillgångar 😱

– Om vi är ändå inne på kroppsligt så är ju cykelsporten inte alltid sådär jättego mot våra yttre attiraljer så att säga. Trycksår, pung- och blygdläppsskav, sittbens-aj – och då tänker jag inte på alla smärtande ländryggar, nackar och knogar.

Fler fördelar och nackdelar? Hjälp mig? Och googla bara “cycling + sex life” så får ni feeettt med studier som rör just detta smaskiga ämne. Men det positiva – alla studier tyder på att fördelarna överväger nackdelarna. 

Så länge man inte försöker få till det bakom en brötig vedhög under en blöt och lerig grusrunda, dvs. 

Puss och never stop riding 👊

P.S. Sugen på mer smågenant cykellektyr? Vad ägs om detta inlägg?

Så här vill jag se jämt ut 2020 – leende, nycyklad, saltig i det väderbitna fejset!

Det är inte ett plötsligt infall ba för att jag har fått till ett kanonpass nyligen, utan en grymt fin allmän känsla. Det är nu det vänder.

Eller vänder och vänder. Utifrån omständigheterna har jag inte direkt haft några extremt dåliga cykelår egentligen, efter på smällen-beskedet alltså. Titta bara på bloggens arkiv – och då bloggar jag inte om precis alla passen heller.

Fördelen med att otvunget älska cykel djupare än att som en träningsform är att ens intresse har något för en under nästan samtliga omständigheter man lever under för tillfället. Och där tycker jag ändå att min cykelpassion har gjort bra ifrån sig. Trots den kroniska sömnlösheten (åh! Tänk om den enkom berodde på Ivar), alla sjukdomsperioder, oron, stressen och annat livsjox så har jag kunnat stjäla åt mig en och en annan underbar ride och ett och annat mer eller mindre lyckat lopp. Jag har hejat på mina vänner irl och proffsen på TV, jag har sålt och köpt en hel del material och jag har gjort det till en egen sport att äta mig genom Västmanlands fikasortiment under turerna med Plutten-i-Thule (de bästa!).

Efter den lilla mindfuckperioden direkt efter förlossningen, den där brötiga övergången från mitt “gamla” cykeljag då jag mådde rätt märkligt över att inte få vara cyklist typ 24/7 som förr så inställde sig ett lugn över mig. Jag visste att comebacken skulle ta sin tid, jag började njuta av att ha just den tiden och jag visste att jag inte ville hetsa mig in i något när jag äntligen hade chansen att helt enkelt dra mig tillbaka en sväng, få vara ifred och ta igen mig.

Jag har älskat den här tiden och den har gjort mig gott.

Likväl har det sugit i mile junkie-nerven.

Säg vad man vill men frekvent och regelbunden cykelträning är liksom det bästa. Bristen på stadig frekvens har med tanke på ovan varit förståelig men inte sådär jättekul.

2020 kommer att bli ett bra cykelår. Nog ser jag fram emot att åter gnabbas med gubbsen och kvinnsen i landsvägsklungan, att svettas floder uppför branta stigningar i något medelhavsland (vart bär tidigvårens cykelresa?) och att inte gå back på tävlingslicensen. Men först och främst ser jag fram emot att faktiskt hålla den träningsfrekvensen som jag behöver för att må bra och utvecklas som cyklist.

Jag kan förstås inte sia om hälsan. Även om vi hittills i terminen har haft tur men bara två kortare förkylningar och noll magsjukor så är det långt kvar till magiska maj då sådant verkar släppa i förisvärlden. Men skillnaden från de föregående två åren är att jag känner mig på något sätt mer motståndskraftig och har den mentala och fysiska orken att planera för min träning.

Jag vet när jag inte ska träna (sena kvällar till exempel, på grund av WED/RLS), och jag vet att jag behöver lite mer återhämtning och en något annorlunda periodisering i och med småbarnsföräldralivet. Jag vet mina styrkor och svagheter och vad jag i min nuvarande form behöver för att bygga upp en mätbart stabil grund inför våren. Klaffar allt väl då så kommer jag att ta hjälp av fysiologiska tester, bikefit och viss oberoende coaching för att vässa till sådant som ligger bortom min (och mina nära cykelvänners) inre coach och mekanikers analysförmåga.

2020 blir också ett år då jag för första gången på länge släpper in ett samarbete i blogglivet. Ett långsiktigt, givande och som på intet sätt äventyrar Cykelkattens egen stil och integritet. Nu på torsdag är planen att jag och en viss Emma – som jag har sett fram emot att träffa dig irl – sätta oss ner i en hotellounge i Stockholm och sätta det sista. Så. Spännande!

På grund av livets nycker kommer slutet av 2019 att bli en svår prövning för mig som Katja och som mamma. Jag förtränger inte den trista känslan och oron. Men med hjälp av Ljuset Som Heter Ivar, mina fantastiska vänner och styrkan som fylls på för varje cykelrunda går jag in i 2020 med hoppets fackla i ena handen. Och cykeldatorn i den andra, förstås.

Ser ni fram nästa cykelåret 2020? Några roliga planer? Puss

Nämen..?

Som läget ser ut idag har jag inte riktigt plats med en mountainbike i mitt stall. Jag är ingen samlare. Används inte en cykel så ska den få glädja någon annan och det till ett bra pris! Win-win för ekonomin och miljön eller hur. Därför har du eller någon cykelkompis chansen att bli ägare till snyggaste och skönaste XC-hojen i mellanklassen, och då är jag rätt objektiv ändå.

Här är hon bedårande i nysnön

Här tar hon mig tryggt över hala rötter och hällar

Här får hon sig en lätt sommardusch innan övrigt cykel-spaande

Här är hon läckert snabb i minus tio, så kul med den sänkbara sadelstolpen när man kör upp och ner! (säljsnack hehe men bra ni vet om den lilla extra utrustningen) 

Här har hon stannat till och tar igen sig efter rätt tungt åsmosande

Här är hon uppe i Rörbäcksnäs och härjar!

Ja nog är de ett gäng minnen goda – men tyvärr alltför få. Men så är det när man är en småbarnsförälder. För mycket cykellust, för lite tid.

Kanske därför är den rosa stigsmällkaramellen (eller den rosa faran? Beror på vem man frågar) i så bra skick.

Sugen? Klart du är. Länken med de tekniska specifikationerna finns här på Happy. Och det går förstås fint att maila mig på cykelkatten@gmail.com.

So I did. Tröskelmos på wattcykeln till dängigaste dängedäng till träningsmusik. I’m looosin it ♪

Tränade lite väl sent på dagen så WED/RLS* satte in. Sov skitdåligt. Men ändå.

På morgonen kröp bebben Ivar upp i min famn för lite högläsning innan frulle och föris.

Nu jobbar jag hemifrån till starkt kaffe och novembersolen rakt in i ögonen.

I’m better today.

* vid WED/RLS är hård fysisk träning kvällstid typ döden för sömnen. Efter min diagnos undviker jag sen kvällstid alla pass som inte är snälla junk miles. Men måste man så måste man.

Det är tre veckor kvar.

Jag är både lätt och tung. Jag har både förträngt och insett. Jag har både andats ut och sörjt.

Det är så här verkligheten känns. Ändå känns det overkligt.

Jag har aldrig gjort det förr. Men jag känner igen det så smärtsamt väl. Hur marken under fötterna fryser till förrädisk is. Hur det knyter sig i magen. Hur området kring hjärtat värker fysiskt. Ont.

Av mina vänner får jag höra att jag är modig. Jag är rädd.

Det finns ingen jävla empowerment i hela världen som kan bota det faktum att någonting mycket, mycket stort kommer att falla sönder.

Men inget slår en mammas intuition.

Jag har sönder. Jag går sönder för att bygga upp.

Och jag gör det för dig.

Kit ~ +3-0 C: Underställ, vindsjacka, långbenta blöjbibs,
långfingrade handskar, sommarskor med neoprenöverdrag, yllemössa
Vill du veta mer hur man klär sig rätt i (k)alla väder? Guiderna finns här.

Efter att ha vinkat av lillebror bestämde jag mig för att det var dags att rulla in han den där november. Månaden jag älskar liderligt och inte lite i smyg; att tycka om något så ”mörkt och dystert” är liksom lika mycket tabu som att inte vara sketalycklig i april. Men nu råkar jag vara född med en uppochnersjäl som finner ro och skönhet i det på ytan mörka, och blir orolig av det på ytan bländande. Dessutom är november en fin månad för oss cyklister. Äntligen “får” man åter börja träna for real och det med gott samvete (om man inte satsar på crossäsongen dvs, då tävlar man ju fortfarande).

Min höstlovslediga Plutt skulle förstås med.

Dimman låg tät över åkrarna då vi rullade ut från Västerås mot Skultuna.

Lite kusligt var det, och inte såg man nå många meter framför sig heller.

Det var ju den förra veckans isiga kyla som flydde landet för att göra plats åt det mildare vädret.

Jag var cykellycklig över att äntligen få cykla och det i dagsljuset.

Jag hade tänkt att rulla på små asfaltslandsvägar men fick tänka om av säkerhetsskäl. Man såg inte bilarnas lyktor förrän de var bara några meter framför en – och då var det lika bra att hålla ekipaget borta från trafiken.

So we did.

Framme på stammisfiket Å-cafét hade Plutten däckat och jag fick en stunds “egentid” i sällis med typ halva Västerås barnfamiljsbestånd som hade kommit till cafét för lite halloweenmys med pumpabakelser och orange läsk.

Var såg väl ut som en liten vampyrmamma jag, straight outta kylan, i min mörkröda jacka, drickandes blodrött mousserande och läsandes modetidning.

Efter fikat och inköpet av födelsedagspresent till Jonas (samt kanske ett par örhängen till mig ehm) så var det bara att rulla ut i rugget igen. Men på bara någon timme hade det gått från minus till plus och sådär härligt milt! Allting immade till. Till och med kameran.

Men inte blev vi ledsna för det inte! Plutten var nyvaken och skön, snacket och hejaropen gick mellan cyklisten och kärrföraren och vips var vi hemma och kunde koka ett rejält lass vroompasta.

En underbar liten tur in i uppbyggnadsdimman.

Och på tal om träning så slogs jag av en tanke under trampandet igår. Lite som en dimslöja känns den, den mörka årstiden, när man är en småbarnsmamma och ens och ens barns hälsa är ett lotteri. Hur många planer man än bygger så har man inte en susning om hur det faktiskt kommer att bli. Blir det som förra året – fler sjukdagar än friskdagar? Eller blir det bättre? Högst oklart. Lika få meter som man ser framför sig i dimman, lika få dagar ser man framför sig i vabbtider. Vilket är otyg och närvarofrämjande i ett. Medföräldrar feel me.

Och på tal om närvaro så är inlägget slut och jag återgår till kaffet och killsisen min. Puss.