Den som väntar på något fint…
(som i Katjas lidanden uppe i undersköna Bergslagen)
…väntar aldrig för länge.
Hej folks. Jag har inte gått under jorden. Jag har bara haft för intensivt att göra. På jobbet, alltså. Fy fanken $&!#§. Men så är det ibland. Stötvis. Prioriterar därför min son och hösten och afk deluxe när jag väl är ledig den här veckan.
Men snart så.
Tänker på er <3
Vissa dagar är inte glada. Vissa dagar är kala och tomma på hopp. Vissa dagar ler hånfullt åt mina försök att lita på livet. Vissa dagar fryser jag trots alla lager kläder. Vissa dagar är helt enkelt inte bra.
Idag är en sådan dag.
Idag lever jag på gårdagens fina sovstundstur med min älskade plutt. Vi hade moln och motvind ut och sol och medvind hem, vi hade starka ben och mjuka magar, hemma åt vi plättar, såg på tecknad film och la alfabetpussel.
Störst av allt är inte kärleken. Störst av allt är kärleken till Ivar.
Morgon cykellovers!
Och vilken morgon också. Postfrostig, gyllene, frisk. Tänk om en hade varit piggare och pallat sig upp ett par timmar tidigare för att möta den här morgonen på dess väg in mot staden.
Men nu är ögonblicket borta men dagen blir inte fulare för det. Föris har stängt, jag har Plutten för mig själv från och med lunch och det betyder att vi kan dra och cykla (nästan) hur länge vi vill wii!
Tänker i övrigt mest hälsa att jag
– har anmält mig till Norbergs CK Engelbrekt Gravel 100 km på lördag (eventet på Facebook här). Har inte motionsrejsat sedan sommarens halvt misslyckade (ty sjuk, som vanligt dårå) Dalsland Runt så det kommer att bli skitskoj. Dessutom får vi kanske barnvakt vilket innebär att jag och Jonas kan köra loppet tillsammans. Var över ett år sedan sist så känns extra roligt så klart. Ses vi där? Bergslagens natur är otrolig, tro mig.
– har bankat in höstens crossiga tävlingsprogram* i min kalender (och i vår förträffliga facebookgrupp CYKELCROSS, gå med redan idag om du inte har gjort det innan!) och ämnar delta i så många delrace jag kan och vill av Plutt- och hälsoskäl 🙂 Och jo, det ser ut att bli tävla sig i form i år med…
– tänker dra igång regelbundna gravel rides i Västerås. På tiden känner jag (och Tony med flera). Mer info kommer!
– är smått nykär i Västmanland i allmänhet och Västerås i synnerhet som gör sig så otroligt fina så här års. Misstänker i och för sig att de flesta ställen gör det också men man tager vad man haver och det är inte fy skam det heller
– längtar dock både till Stockholms paradparker och till färgindränkta fjällvidder. Ständigt splittrad, that’s me.
Bjussar också på den första höstrelaterade låten jag kom att tänka på idag. Från Miss Lis indietid, tiden före Så mycket bättre dårå. Gosh va cigg och ungdomsskänslor det gick åt hennes två första skivor <3 </3
Åh kära riders, vilken (med de senaste två årens mått mätt) bra träningsvecka det har varit. Liksom harmonisk och lugn, och nästan läskigt enligt planen. Har hänt så få gånger sedan Pluttens entré att jag baxnar något. Borde kanske inte jinxa genom att berätta men äsch äh. Men nu till idag!
För idag blev det så dags för den efterlängtade distansen. Efter en längre period med bara korta pass kändes det lyxigt att kitta upp sig för en längre äventyrsrunda.
Jag hade egentligen tänkt mig asfaltsnöt, men då det hade blåst upp till världens storm på förmiddagen så kändes det rimligare att låta skogen agera rygg. Därför blev det cross. Men var och vart skulle jag cykla nu när landsvägsplanerna hade fått ge vika?
Det fick bli de gamla favvovägarna i skogs- och åkertriangeln mellan Västerås, Surahammar och Skultuna – ett imponerande rikt grusvägs- och stignät där det finns något för alla som gillar offroad.
Som crossmässigt sliriga sumppartier
och mountainbikemässigt pirriga klipphällar och mer eller mindre branta backar.
Och det bästa – oavsett hur sällan eller ofta man cyklar där så finns det alltid någon ny väg eller stig att upptäcka!
Jag sejfade dock och höll mig på mina gamla vägvänner. Med bara en utforskarsväng, ett stycke stökkörning på någon av Surahammars förnäma mtb-leder. Mest för att testa däckgreppet. Och okej, för jag tänder till när jag får cykla mtb på cross
Jäklars va tungmalt det var. Blåsigt. Vattensjukt. Nysinglat och nymakadammat på ett flertal partier. Gick liksom inte att ha ett rätt däcktryck.
Men äsch. Himlen var ju så blå så blå
och ljuset så varmt, milt och glatt som det bara är en solig dag i september.
Jag hann med att dra en snabb kaffe på trevliga Sura GK – alltid lika mysigt att hänga med them golfers, ändå ett släkte rätt lika cyklisterna fartskillnaden till trots
och med att min vana lik besudla Ica Skultunas fräscha foajé med min skitiga boone. Men hallå jag handlar mycket dricka och godis ok?
Hann också med att studsa över ett gäng gulliga träbroar (har en fetisch för de också, som för alléer då).
Avslutade rundan med att konstatera tre saker:
– hösten är sannerligen hoppets tid
– jag måste omedelbums fixa festligare hjul till boonen
– få cykelplagg är så gosiga som skoskydd i neopren. Mina är anno 2012 – och jag kan inte tacka dem nog.
Som vanligt stillar de ruttnyfikna begäret på Strava här. Nu ska jag smälta turen och afterbikepizzan, puss!
Fotade av den snällsnällaste mamman vi vet
Det här inlägget är till er, ja till er
…som säger/skriver “inte för att vara elak…” och säger/skriver sedan något elakt i alla fall
…som med självgott leende säger “Jaså! Mitt barn började med [införa valfri fysisk förmåga som har 0 att göra med hur man är som person] mycket tidigt!” så fort en råkar nämna att ens kiddo varken kunde eller ville springa maraton när han var sex månader
…som påminner en om att en “hade kunnat vara en ensamstående mamma och ha det ännu jobbigare” när det enda man behöver i stunden är att ni hold kæft och bara nickar (och när ni inte har en himla aning om vad en går igenom för ni är så upptagna med att bry er om världen i stort och gärna barnen långt långt borta från de närmast er)
…som förbjuder era barn att leka med barn från “avvikande” bakgrund eller med “avvikande” looks
…som fortsätter att spela oförstående inför alla som inte “väljer” att uppfostra sitt barn hundraprocentigt ekologiskt, hemlagat, plastfritt och avslutar med det obligatoriska “men alla gör som de vill” efter att ha totalbashat alla metoder utom era egna
(i sociala medier förstås, hur annars skulle världen veta att ni tycker att alla gör som de vill men ser inte till sitt barns bästa för det?)
…som skjutsar era kids till höger och vänster i feta miljövådliga motoråk samtidigt som ni skammar förispersonalen för att de inte rensar stället på allt som inte är tillverkat av trä och tyg (som importeras från länder där skogen skövlas fortare än man hinner blinka och där tygerna tillverkar av underbetalda kvinnor som jobbar dygnet runt hela veckan, men det är väl skitsamma så länge det inte är plast)
…som skrämmer slag på alla mammor som inte har förmågan sociala statusen kunskapen pengen eller orken att flyta med eran fiskeström
Ja, ni. Gå och dra något gammalt över er. Jag skiter i om ni blir kränkta.
Inte för att vara elak, men kan inte ni ta och bilda ett eget sterilt land någonstans långt ifrån vårt samhälle där allt fler särskilt kvinnor mår dåligt av allt skammande och alla kraven och där mobbing är lika vanligt som giftet på era taskiga tungor? Så kan ni sitta där i varsin filterbubbla och hålla era snällelaka konversationer och fostra en ny generation självupptagna ortorektiker.
Och kom inte grinandes och säg att det är provocerande oavsett vad man än gör som mamma (eller kvinna, eller människa eller whatevs). Det är bullshit. Det finns sjyssta personer och det finns elaka personer. Att le gulligt när man är elak gör en inte till en sjysst person.
Så snälla ni. För denna världs överlevnad – ta er en liten funderare innan nästa gång ni öppnar munnen eller vässar pennan för att skada ännu en mammasjäl. Vem vet, nästa gång är det ni själva som står och känner er små och ensamma efter att ha utsätts för snällelakheten.
För det här inlägget är också till er som har fallit offer för snällelakheten. Jag gråter med er. Jag gråter med oss. Men jag vet också att vi är inte sämre mammor bara för att de snällelaka får oss att känna oss som det. Vi är inte någon annans åsikt. Och även om det kan kännas väldigt, väldigt ensamt i stunden så är vi inte ensamma. Det här inlägget är en liten droppe i havet av bevis att godheten och äktheten kan vinna i alla fall.
Så glad fredag den 13 och fuck snällelakhet forever. För våra barns skull. Tack.
(och nej, att skriva inlägg som detta gör mig inte glad utan precis tvärtom. Utkastet har legat länge och bidat sin tid. I över tretton år faktiskt, om än i huvudet de första tolv åren. Puss & tårar osv.)
Morgon!
En lunch må kännas som ett hopplöst kort stycke tid men misströsta inte – det är ett finfint tillfälle för att rasta benen, cykelmässiga hjärnceller och så själen förstås. Perfekt för oss med något ont om tid så här till vardags.
Huskattips: Lägg fram kläderna redan dagen före/tidigt på morgonen,
se till att ha preppat cykeln då också.
(minst) en raskt pålycrad cyklist
(minst) en lämplig cykel
Gnaget was here sedan förra årets crossäsong ser man.
ett lämpligt naturskönt ställe med gräs/grus/sand och minst en kulle i närheten – i mitt fall, den gulliga småjobbiga lilla Kallecrossen-banan trehundra meter bort hemifrån.
– en liten tanke bakom.
Det här är egentligen den viktigaste biten. För att träningen ska bli så effektiv som möjligt är det (som vanligt) klokt att ha ett upplägg. Tänk igenom, vad vill du få ut av dina 30-50 minuter? Ha upplägget klart innan du cyklar ut.
Lägg med fördel upp passet som en intervallträning med något eller några teknikinslag. Igår körde jag till exempel två varv hårt följt av ett varv lugnare osv. Samtidigt passade jag på att träna på kurvtagning och gav mig fan på att åstadkomma så slick och snäv cornering som möjligt. När vi tränar tillsammans kvällstid lägger vi ut koner men kör man solo får man hitta bra punkter i naturen (träd, större blommor, stenar, gropar osv.) att hörna.
Andra specifika teknikinslag kan vara:
– starter – få saker tåls att nötas in, gren oavsett, som att gå från 0 till 100 (typ) aka från stillastående till rejäl fart!
– påhopp/avhopp – en rent cykelcrossmässig grej förvisso, men går att träna på vilken spd-skodd cykel som helst
– bunny jumping
– backteknik osv.
…har ni nog vid det här laget listat ut eller hur? Det gäller att vara förberedd. Först då blir lunchpasset smidigt, givande och faktiskt stressfritt. Misströsta inte om du failar något med upplägget första gången. Så småningom sitter rutinen där, och du har ju faktiskt ändå varit ute i den wunderschöna hösten.
Bon appétit!
Knack knack! Här kommer Katja och hon är endorfinhög
ah men lägg ner gnälla på att det regnar hit och mörknar dit kompis
Get up lycr’ up lägg ifrån dig inomhustanken, upp på cykeln såja
För det är rå magi i skogarna just nu, I tell you
Du måste se
känna
dricka
cykla
svettas
trampa
uppleva med egna (cykelglas)ögon
Var inte rädd för lite griseri
(sorry att jag rimmar jämt men seriöst cykelglädjen ligger däri)
Kör hårt träna på men glöm inte att förundras över monstren som växer ut ur marken. Ett förslag är ett varv hårt ett varv mjukt, gnäller cykel-PT så skyll på den där cykelkatten
Hon tjejen med snoret hängandes från näsan
och blött fluffansikte
(funderar fortfarande på hur mycket aero jag tappar
genom att vara heltäckt i fluff)
Hon som är nästan yr i skallen av hur härligt det är i skogen just nu.
hon som kommer att leva länge* på dagens underbara kortis i Södra Norrlands förtrollande höstskog.
Så get up lycr’up!
Puss.
* som i minst en dag, ni vet ju hur det är med oss tränings-/friluftsjunkies hehe
ett: äntligen höst så en kan klä sig som folk igen
Outkit: brillor EOE, väska second hand, ice wool-tröja From Future, kjol Stockh lm, stålishoj Vitus Substance
två: äntligen höst så luften är dräglig nog att springa genom :))
Outkit: löpartights så gamla att märket är glömt, tröja Salomon, rygga Deuter Lite, rosor Tessingatan Västerås.
Puss från en nytränad skön person.
Kortet motsäger inlägget, no bikes no likes vet man ju
Hur känns det när man inte cyklar?
Armarna, ner de hänger, och så även läppen.
Ryggen, den krummar. Som en stel båge blir den.
Själen, den ränner runt i inret, fången som en burpippi på speed
Släpp ut mig! Ge mig väg och fart! Så flaxar den.
Ögonen, de skimrar grön av avundsjuka. Stäng av kanalerna, avfölj #cykel, dra något gammalt över er alla som är ute och med era turer skryter!
Benen de tunga stenarna, de vill sprätta, som vingarna få en från marken lyfta.
Den enda som mår fint är stjärten. Sittbenen har semester.
Munnen beter sig ohyggligt. Snäser åt de kära, svär och retas. Kommer på sig med att få ur sig bitterheter, den som är annars känd för att le och sjunga
jo men så brukar det kännas när man inte cyklar
VELO
LOVE
kärlekens tunga
Varmorgon, morgonljuset.
Morgon underbara cykelvänner! Hör ni peppen i Katjas bloggröst? Vad tror ni det beror på?
Just det. Ni gissade rätt.
Hon är här.
Svala. Friska. Motiverande (japp just så käckt). Energigivande. Livsbejakande.
Min årstid på jorden. Älskade hösten.
Jag har varit grymt sjuk (jo, igen). Den här gången blev det en rejäl bläcka på tre veckor med mer eller mindre konstanta smärtor i förkylningsorganen och typ noll ork till något annat än mammandet, jobbandet och de korta cykelturerna till och från jobbet, tåget och föris.
På måndag har jag en ny läkarträff då jag kommer att kräva operera bort mandlarna eller vad det nu är som ställer till det för mig för jämnan. Är helt ärligt less på att vara sjuk var och varannan vecka även de gångerna jag varken jobbar eller har en sjuk Ivar eller ens stressar.
Att vara sjuk samtidigt som det var svinvarmt kvalmigt och allmänt hopplöst därute satte sina spår i bloggandet. Så jag drog en paus och hängav mig istället åt att vara kreativ med Ivar. Redan när Plutten var snorspädis införde jag påbudet att skapa något – må så vara på papperet, med något material eller med ett musikinstrument – minst en gång om dagen och Ivar köper konceptet. Men då krävs det ju att jag eller Jonas är med och “inspirerar”, eller ser i alla fall till att ungen inte dricker upp penseltvättvattnet eller hoppar sönder Jonas gitarr (hänt redan en gång).
Ah men lite som med bloggandet då. Alltid lika tacksamt när läsande kompisar eller förnuftiga läsare påpekar när jag har spårat lite väl i något inlägg.
Höstlycklig som jag är nu orkar jag dock inte riktigt spåra utan söker mest balans. Känner ju att jag står och stampar på samma otillfredsställande cyklistnivå på grund av att träningen sker så sporadiskt. Benen skriker efter mil, mil, mil och kontinuitet.
Jag är fortsatt ruggigt ödmjuk när det kommer till mina cykelefforts. Att leda komplexa mångmiljonprojekt (åh, varför hamnar jag som inte ens är någon karriärsbyggartyp i diverse karriärsbyggarsitsar när jag skulle kunna chilla istället?) på olika håll i landet samtidigt som man roddar med småbarnslivet +annat, lider av sömnlöshet since forever och har inte en barnvaktande släkting i närheten är liksom inte det bästa kombot för en harmonisk träningsvardag.
Men jag vill skarpt åt en förändring. Och det är väl som min terapeut har sagt – det gäller att förändra det som förändras kan istället för att störa sig på sådant som inte kan förändras. Vissa saker vill jag inte förändra. Andra saker kan jag inte förändra. Men de jag kan förändra vore ju synd att låta fortsätta påverka en negativt eller hur?
Så här är jag nu. Hemma i köket, tronande på en nyinköpt celeste kontorsstol som symboliserar min lugnare jobbvardag. Planerande för vilka dagar jag kommer att ta ut senhöstens och vinterns tjänst- och föräldraledighet. Snokande efter tubeless finhjul till min kära cross. Återprempande på mitt tävlingschip. Skrivande på en underbar cyklig offert. Läggande upp grunden för 2020 ett år som om allting klaffar kommer att gå i cykliga skapandets tecken vilket kommer att kräva ett lite annat jobbupplägg än idag (men ni kommer att älska resultatet, jag lovar).
Byggande planer lika episka som små.
Som att springa en kortis på lunchen och cykla en kortis med Ivar ikväll.
Gott nog. Resten tar vi därifrån. Puss.