År: 2018

Tja!

Nu låter jag som en sådan där entreprenör – ni vet typen som ba det fanns inga snygga kläder för tjugoåringar när jag var tjugo så jag startade mitt eget klädmärke (och alla ba gud så nyskapande! Vilken idé!) Men så här ligger det faktiskt till:

för oss som gillar cykelcross så har det liksom inte funnits någon samlad svensk grupp. För roadies finns ju Vi som älskar landsvägscykling, Road Cycling Sweden m fl. För emtebeare finns Vi som älskar mountainbike. För gravelfolksen finns Gravel Bike Sweden osv.

Men svenska crossisar har hittills varit utan. Vi har några bra men likväl lokala grupper att hänga i. Vi har också några flitiga och sjyssta nyhetssidor att hitta info på t ex nyhetssidan Cykelcross, förbundets officiella Cykelcross Sverige men som ni vet så är ju sidor ändå lite mer monolog än dialog.

Så efter att ha väntat och väntat och väntat på att någon skulle fixa en gemensam social grupp så att en slapp vara med i fem olika lokala grupper och rota bland tio olika sidor för att hitta det man söker, få svar på någon fråga eller bara dela med sig av lite cross och kärlek så att säga så har jag svängt ihop gruppen

CYKELCROSS 🎉

Så att alla vi som motionerar, tränar, tävlar i eller helt enkelt gillar CX som cykeltyp och eller sport är varmt välkomna att gå med och socialisera. Äsch, gå med ni andra också för säkerhets skull – och glöm inte att bjuda in gammelmostern, hon som brukar stå och heja med ombyteskläderna redo. Vill du bli moderator eller admin – dra ett PM så dubbar jag dig.

Av naturliga skäl kommer grupper bli mer och mer aktiv närmare hösten.

Tillsammans bidrar vi till att fler upptäcker sporten och jobbar för att göra den ännu roligare och sjysstare.

Cross is coming och i år bli vi fler än någonsin som fyller banorna, vägarna och tevesofforna.

Cykel, cowbell och kärlek 🕶💨♥

P.S. Är du/känner du ett företag som kan tänkas ge våra medlemmar ett sjysst grupperbjudande? Hör av dig till mig. Win-win you know. 

Hej. Förlåt. Det är det vanliga. Värmen. Ihop med det nya vanliga, tröttheten. Den ackumulerade tröttheten. Förstå mig rätt – jag är en stolt och tacksam mamma. Men jag har inte varit barnfri fler än några få timmar en endaste gång på åtta månader.

Jag tror att jag kanske är lite slut som artist om jag får gissa?

Jag orkar inte blogga. Orkar inte producera. Orkar inte äventyra. Orkar inte ens ta emot… aktivt. Enbart passivt. Idéerna och de påbörjade tankarna, för bloggen, vardagsäventyren och annat, de hopas i form av tiotals utkast. På bloggen, på papperen, i huvudet. Men lik hjärnan är den verkställande handen slö och moloken.

I över fem veckor har det varit varmt. Molnlöst. Så gott som vindstilla.

Hett. Dystopiskt, hopplöst hett. Ingenting händer i luften, allt är statiskt. Som ett kaffefläckigt vykort.

Det har stått maj i kalendern, men det har känts som juli. Juli utomlands, i något centraleuropeiskt land.

Tanken på att det är bara början på sommaren gör mig skräckslagen. Tänk om det kommer att fortsätta vara så här varmt?

Ni känner inte igen er, eller hur.

Ni tror att jag ba gnäller, eller hur.

Men det är ingen som någonsin hört mig gnälla på regnet, eller kylan, eller snön, eller slasket.

Det är tabu att tala illa om värmen. Det är tabu att öppet må dåligt av värmen. Det är tabu att skriva blogginlägg som detta. Att må dåligt av värmen på ett så påtagligt sätt som jag gör, psykiskt och fysiskt, är ett dolt och oaccepterat handikapp.

Ett i-landsproblem.

Men nu är det så för mig. Hur mycket jag än njuter visuellt av florans storslagna skådespel så hänger inte psyket med. Jag orkar njuta ett kort tag, sedan tar mörkret vid.

Jag försöker rätta mig in i ledet. Jag har tunna sandaler och målar tånaglarna glansiga. Jag lajkar mina kompisars sommarvurmande inlägg i de sociala medierna. Jag lägger pliktskyldigt ut picknickfilten och matar min bebis ute. Jag har investerat i en tunn skrift om svensk flora så jag kan lära Ivar alla växtnamnen jag inte kan. Jag äter antipollentabletter. Jag är pepp på att hitta på grejer med mammagänget. Jag säger ja, klart vi ska när mina kompisar frågar om vi ska gå och köpa glass. Jag ser på när de äter glassen och får rysningar eftersom värmen gör att glassen smälter fort och blir till sockrad mjölk som droppar ner från deras fingrar.

Jag köper en Cola och står med burken tätt emot pannan. Jag får glasshuvudvärk.

Jag tänker att jag själv hade älskat den här värmen om jag befann mig

i södra Frankrike

på Västkusten

i Californien (där jag aldrig varit men är ju hjärntvättad med Kalifornien precis som alla andra)

i Odessa (där jag aldrig heller varit men hört att det var världens vackraste stad back in the days)

– ja utomlands, vid hav eller flod, semestrandes. Inte hemma i kvava växthuset Sverige. För utomlands finns det berg med höjdmeter. För varje höjdmeter är det svalare.

Hade min Ivar uppskattat alla höjdmeter?

Jag tror inte att han uppskattar värmen heller. Han äter och sover sämre. Är mör. Måste vila ofta, lägger sitt lilla tunga huvud i mätt knä och suckar lite då och då.

Han är dock en bebis, en alldeles ny människa, en vår i sig själv. Ivars första sommar. För hans skull omfamnar jag värmen så gott jag kan. Men jag saknar svalkan. Jag saknar kunna motionera och träna dagtid. Jag saknar gå långt, jag saknar intervalla på monarken. Jag saknar sova gott om nätterna och vakna utvilad på morgonen.

Som cyklist kan jag tusen tips om vad man kan göra för att kroppen ska tåla värmen bättre under cykling. Tyvärr har jag fortfarande inte hittat ett sätt som fungerar för vardagen.

Så förlåt mig för min inaktivitet och kanske de lite mindre påhittiga inläggen under denna perioden oki.

Ikväll ska jag och Jonas testa de coola mtb-spåren i Skultuna (tack bästa AK som erbjudit dina barnvakttjänster). I helgen blir det cykling för hela slanten. Nästa vecka drar jag och Ivar till vännerna vid havet. Och sedan någon gång så tar jag en liten “semester” så får vi se vad jag lägger tiden på.

Min värsta vädertid är nu. Men den går över. Efter sol kommer regn, och då dansar jag igen.

Hej kväll! (eller morgon om ni läser inlägget imorgon bitti vilket är helt okej)

Idag är det Mors dag.

Hur är det att vara mamma?
Det är att trotsa hela världen.
Det är att veta fast det inte står i böckerna.
Det är att bli vän med oron.
Det är att spricka av stoltheten.
Det är att gråta av tröttheten
det är att lägga till ännu en pusselbit av evigheten.
Det sägs att kärleken är störst,
men mammans kärlek till sin tuss är större.

Igår var det helt logiskt dan före morsdan och jag körde min första någonsin mtb-distans med VCK. Hemmaklubben alltså. De blårange. Som jag hade tränat med i över sex år. Men inte mtb. VCK:s mtb-sektion är grymt stor. Den här sommaren kan det ibland vara uppåt hundra pers på vardagsträningarna har jag hört. Som den asfalts- och sportgrusnötare jag är känner jag inte alltför många inom mtb-sektionen.

Desto nervösare var jag igår morse då jag kittade upp mig inför distansturen. Hurdana är de, de blårange stigcyklisterna? Hur många hundra meter hänger jag med innan avhängningen är ett faktum?

Jag hade läst ut att det var distans varje lördag och att det fanns en snabb och en medelgrupp. Självklart var det medelgruppen comeback-Katja skulle joina. Inte en jota över.

Omständigheterna ville sig annorlunda (när vill de inte det liksom?) Tydligen är distanspassen inte lika poppis som vardagsträningarna. Ungdomarna nöter landsväg, vissa skulle ta det lugnt inför Långa Lugnet etc. På mötesplatsen samlades förutom mig tre pigga killar varav två riktiga veteraner herr Ahlbäck och herr Viklund och så en stark nybörjare (yes! jag var inte ensam) jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på – vilket jag förstås skäms över eftersom vi hade så trevligt och jag hoppas att vi får cykla ihop igen.

Jag var tydlig med att det liksom var okay för mig om de ville dra iväg själva – jag ville mest ut och cykla, sällskapet var förstås en bonus. Men herrarna släppte inte taget om mig. Ens efter felkörningen jag drog till i första bästa kurvan där man kunde köra fel. Just när jag hade gett upp att cykla i grupp och tagit mig ut ur Rocklunda så stod de där.

Herrarna vid Julpas fågelsjö

Turen skulle gå till groparna i Vad utanför Sala. Jag hade cyklat dit förr, fast då främst på grusvägarna och de lite mer cyclocrossvänliga stigarna. Nu skulle det tydligen cyklas mtb-stigar (nähä?). Och jag som i min enfald hade trott att mtb-distans betydde liksom lite softare grusrull… vilket det kanske också var för de vana att att ta sig förbi precis vilka hinder som helst, men för en annan n00b så var det liksom inte speciellt soft.

Eller vi säger så här –

det gick bra mellan stigarna. Jag har väl ändå någorlunda med fart i benen och är en duktig wheelsucker så på de lättare och gruspartierna kunde jag hänga med rätt fint.

Herrarna vid ett vägskäl.

På de tekniska stigarna hade jag hard time. Alltså vi snackar sten på rot på bröt på sten på gegg på sten etc, vissa partier såg helt omöjliga ut fast det är de ju inte så klart om man kan dem och har tränat på dem… men jag hade aldrig kört dem förut vilket gjorde att jag fick växla mellan styrfart, knapp styrfart och löpning och hade lite svårt att få upp pulsen och flowet. Likväl maldes förstås krafterna ner – av värmen, av kallsvetten, av rycken mellan stigarna och så förstås av alla de små men ettriga terrängväxlingarna som är så typiska för Västmanlands skogsmiljö.

Herrarna i skogen vid Munga

Efter kortfikat med den underbara utsikten över grustagen vid Vad cyklade vi något lättare stigar, om än inte helt smärtfria. Jag klarade mig dock undan med enbart en lättare vurpa, eller ett självfall närmare sagt. Sadeln i ryggen, ajaj. Tröttheten började kännas ordentligt. Ovan att köra distans ju, för länge sedan sist. Även om herrarna A & V förstås höll igen lite för vår nybörjarnas skull så gick det liiite över min formnivå. Nåväl.

I slutet kroknade jag till rejält förstås. Inte så att jag bonkade eller så men med cirka en mil hem så insåg jag att nä, nu fick det bli slät platt cykelbana i eget tempo hem tack. Den andra tappra nybörjaren hade lite mer fokus kvar och körde stig ända in i kaklet, respekt.

Herrarna vid Vad

Jag vinkade adjö till herrskapet och tog mig hem. Just så, för fort gick det inte. Väl hemma säckade jag ihop totalt. Hu så slut! Hu så förstörd. Hu så hungrig. Hu så inspirerad –

just så! Inspirerad! av alla de underbara stigvalen, av tanken på hur mycket det finns att lära sig. Och konfundersam – kommer jag att klara det? Kommer jag att övervinna demonerna?

Någonstans i mig kände jag dock ett lugn. För under turen gjorde jag något flera gånger som jag inte hade gjort förut. Rullat och studsat över stockarna. På ett lättsamt sätt. Även de tjockare. Fett. Heja mig.

Om det blir fler sådana distanspass? No shit det blir. För det är precis det jag behöver. Om jag ska dit jag vill, och dit vill jag.

Rullstensstigen får illustrera min väg dit jag vill. Övertydligt är bra!

Idag var det med andra ord en välförtjänt vilodag för mig och Jonas tur att glänsa. Bokstavligen! Solen sken så starkt uppe vid Lugnet i Falun att jag nu efter en heldag där ute skulle kunna säljas för 99 kr/kilot, i dillag.

Jonas körde Långa Lugnet! Loppet är hans story. Jag och Ivar hejade. Det vi såg såg bra ut. Det han berättade lät bra. Han kändes stark. Vi njöt av att se bra cykling på alla sätt och vis – Lugnet är en jäkligt publikvänlig arena även om det var tråkigt att motionsklasserna inte fick cykla uppför Mördarbacken? Är inte den halva grejen med loppet? Det är väl ändå mtb, ba att lägga in kolibriväxeln och mata sig uppför i sitt eget tempo om man vill ta det lugnt kan jag tycka? Nåväl vad vet jag. Snustorrt var det i alla fall, en del hjulsläpp i kurvorna bjöds det på. Brr.

Nu är jag helt slut. En riktigt cyklig familjehelg är till ända. Imorgon blir det lugnt på riktigt. Det förtjänar vi alla tre.

Kräftmamman, långloppspappan och sötebrödisen.

P.S. Och just ja, här är Strava för den som vill copypastea mtb-turen till Vad t/r. Just do it. Fy fan så vackert.

Matchar självklart min nya classic jersey med min favvofärg på syrenen – deep purple.

Hej från slöbloggaren (skyller på hettan, har ett riktigt anti-hettan-inlägg på g, vänta nu bara ditt sablars dansbandskalas till väder).

Jag har nu anmält mig till Cykelvasan.

Öppet Spår.

Ska jag vara ärlig med er så är inte långlopp något jag går igång på helt och hållet – än. Ju mer jag utövar mountainbike desto mer lockas jag av grenens tekniska bitar. Därmed inte sagt att min teknik är bra – än. Tvärtom, långt ifrån. Men det är väl kanske det som lockar. XC är liksom fest och fokus och nya utmaningar hela tiden.

Samtidigt gillar jag att cykla fort, långt och varför inte på grus ibland så då är väl långlopp skoj ändå. Sedan vet jag med mig att det kommer att kännas urmärkligt att cykla långt och på grus på en annan maskin än cyclocross men det är kanske lika bra att vänja sig om man ska ta och tävla med rakt styre någon gång.

Varför kör jag Öppet Spår och inte “riktiga” Cykelvasan då? Dels så tycker jag att det verkar mysigt med Öppet Spår. Lite randonnée-ish liksom. Det går helt i linje med årets utmaning att njutcykla (med Garmin på race ofc, har man farten i benen så har man även siffrorna i bakhuvudet hehe).

Och dels så ser jag Öppet Spår som ett slags rep (om inte genrep). Min CX-vana trogen lär jag alltid känna banan i mitt tempo och antecknar mentalt och ibland skriftligt dess utmaningar, innan jag provcyklar den i full fart. Öppet Spår kommer att ge mig chansen att exempelvis vända och köra igenom de partierna som jag av någon anledning inte sätter snyggt.

Det kommer att bli fint och skoj! Och fett jobbigt så klart, inte så att jag underskattar utmaningen. Om jag siktar på någon sub-tid?

He

he.

Nä. Eller..?

Heja mig och heja Jonas som rejsar da real shit dagen efter mig.

luktar på syrenblommorna

kommer på att jag saknar luktsinne och äter* dem istället

* när jag var liten i Karelen letade vi barnen efter udda syrenblommor. Fann man en syrenblomma med fem blad istället för vanliga fyra och åt den så kunde ens kärlek till den man gillade bli besvarad. Fann man en syrenblomma med hela sex blad och åt upp den så skulle ens högsta önskan gå i uppfyllelse. Ska nog leta efter en sextis idag :))

Fatta cykla ihop med den man håller av. Vilken lycka.

Löjtnant Knubbs och pappsen

Mannen och stigen

Nu så. En mustig mastig matig maffig sommar- och cykelhelg är till ända och jag har knappt några cykelkort att visa er annat än ett gäng suddiga mobilsnaps… men äsch. Det är ju faktiskt sommar och sommar är lika med mindre allvar och än mindre skärmtid. Ni överlever med andra ord. Skalar mer och mer av tillvaron nu under mina sista fyra… snart tre månader som mammaledig. Har fortfarande inte kopplat in teven i nya läggan. Glider mest runt med bar överkropp – så skönt att ditcha behån efter alla amningsmånaderna* – leker med mitt barn och lyssnar på gammpunk ändå nu när det är varmt och luftigt hemma.

Jag har i alla fall bra trötta ansikts- och benmuskler. Det första på grund av allt skratt – åh som jag älskar att Ivar är mer och mer en härlig och skön egen person. Och det andra på grund av all löp- och cykelträningen under de senaste tre dagarna.

I lördags

Joggade ju i brutal värme i fredags och pajade fötterna rejääält. Det märktes av i lördags. Vi skulle på Jonas kusins 20-årskalas på eftermiddagen så det var ont om cykeltid på dagen.

Men det spelade ingen som helst roll för

VI

FICK

ÄNTLIGEN

CYKLA

IHOP

Ihop! Ja! När hade det hänt sist? För åtta? Nio? Tio elva månader sedan? (kommer inte ihåg när jag hade lagt sportcyklandet på hyllan i slutet av graviditeten)

Helt underbart alltså. Vi körde en smått teknisk slinga bredvid och uppe på åsen (så klart, cykellivet 2018 verkar vara fullt av åsar) och benen gjorde ooont innan jag kom igång till slut. Alltså respekt till alla multisportare triathleter & Co. Nåväl. Gjorde i alla fall fint ifrån mig där det var tekniskt. Sedan blev jag osams med bikefitten då jag skulle köra den klassiska MTB-femman och trekken ba stegrade sig i minsta lilla branta backe – även de jag hade klarat fint gravid och på den något för stora Freken. Hade noterat den tendensen redan hemma i Västerås. Surnade till men glömde mot kvällen av surheten – lite sommarmat och sommarsnack på kalaset gjorde underverk för humöret.

I söndags

Igår söndag kändes det desto bättre. Jonas hade på Jonas vis i smyg förlängt och försänkt min sittposition ytterligare (ännu mer drop, vänd styrstam etc) – just det jag hade saknat. Efter att ha gjort sådant på förmiddagen

så begav vi oss ut till Gästrikeleden och dess omnejd. Det blev ett gäng sweeet mil på diverse underlag och inte minst några fina backsprätt. Vilket ju förstås resulterade i att jag blev trött och hängig i slutet. Men mycket glad, inte en mungipa ner! Tänk att få köra ett äkta ”ta i över sin egen form och bli straffad för det”-pass, va? Hade saknat den känslan. Satt bättre gjorde jag också, men måste ännu längre ner mot framhjulet. Får fixas i veckan.

Nåväl. Som vi njöt! Det sades inte mycket under gårdagens pass. Det som sas var geografiskt. Det var precis som när vi en gång för två år sedan precis hade börjat cykla ihop och trevande kände på varandra. Fast inte uppenbart fysiskt. Utan på cyklistspråket. Med hjälp av inväntningar och vattenbjudningar och små leenden och blickarna genom glasögonen.

Just så.

Stravarutten här.

Cykel, bar överkropp, punk och kärlek på er mina vänner.

* när man ammar sover man oftast med behån på för att inte blöta ner sängen. Förutom de återkommande mjölkstockningarna så var det ungefär det värsta med amningen för en annan mycket kroppsfrihetlig person. Aldrig fattat de som slaggar med t-shirtar, kallingar, behåar eller trosor på. När hinner ni vädras egentligen?

Det finns få tillfällen då man inte har användning av en musette 

Alltså springa i fel skor (kanske dags att investera i ett par riktiga löparskor duh?) och puttandes på ett gäng kilos ekipage är
jobbigt. Speciellt när en inte är någon löpare och när precis allt är kontaminerat av pollen.

Folks – spring inte i sönderälskade plattsulade motionsskor…

Hade jag tävlat i år så hade jag förstås aldrig fått för mig att paja mina cykelben genom att springa längre än ett par kilometer så här mitt i säsongen.

Nej jag springer inte med utsläppt hår men det är bra skönt att släppa ut och ventilera det under pausen

Men inte tävlar jag i år utan tränar för att komma ut och komma i form 2.0 och då är löpning kanoners!

Så ba att bita ihop, är ju bra träning när det är tungt etc

Föredrar att hålla i vagnen med bara en hand när jag springer

Fast idag var det som sagt rejält tufft. Gav upp att springa hela tiden utan satsade på joggintervaller istället. För ont i fötterna av skorna helt enkelt. Kanske dumt att överhuvudtaget springa på asfalten med dem men men.

Eftersom vi hade flyttat måste jag utarbeta en ny runda. Den jag testade idag var backig men som sagt lite väl asfaltig. Vi bor nu dock närmare friluftsområdet Rocklunda så ska försöka förlägga mina framtida rundor på dess grusiga motionsspår.

Men visst hade jag ett fint tak mest hela tiden? Tur att kameran inte är pollenkänslig, för mig var allt en grön massa

En som stormtrivdes var förstås den här varma sömntutan till babyn. Åh så mjuk i sin kofta iih! Jag må idag ha varit den slöaste joggerskan på GC-banan men också den stoltaste.

Snart blir det till att packa för helgens cykling och kalas. Puss och ha en glad fredag 🌿

Hej från det äntligen äntligen ä n t l i g e n lite svalare, blåsigare Västerås! Jag andas äntligen ut, mitt huvud klarnar till, trycket över bröstet släpper något och livet känns direkt mycket lättare, grönare och skönare. Till helgen lovas några regnstänk – snälla snälla! Det blir till att stighoja och gå på kalas och då får det inte vara sådär hemskt hett som det har varit de senaste två veckorna.

Sitter på bussen på väg hem efter ett härligt mammahäng ute på Björnön. Terrängpromenix i (på?) en av Västerås finaste lungor och lunch på Björnögården. Lagom sociala bebbar och nöjda morsor, check.

Tänker nu på tisdagens pass. En spontan, enkel och varken lång eller alltför ansträngande historia. Jag skulle ut och rulla stig. Valle hängde på. Så roligt! Inte cyklat med Valle på över ett år ungefär. Lätta/medelsvåra stigar. För det mesta bra flyt men förstås också ett antal svårare partier jag måste träna på för att klara eller bli bättre på. Efteråt – lite häng med Tony och Johan och så några ord med Cissi och Elin som hade kört ett klubbpass på landsvägen. Kvällssol. Glada färger.

Precis som vilket sommarkvällspass som helst eller hur?

Fast inte för mig (eller förmodligen någon annan heltidssmåbarnsförälder heller). När tiden är knapp, planeringen minutiös och orkenfördelningen högst osjälvisk så finns det inga ”vanliga” pass eller turer.

Varje träning, varje motionering är en liten fest – lite mer än vanligt! En gåva. En oas. Sker det i ett fint sällskap är det extra festligt. Jag gillar den känslan. Även före jag fick barn såg jag till att varje litet ”skitpass” skulle ha något extra som gjorde det minnesvärt – en ny låtlista (om inomhus), kanske cykla förbi något nytt spännande ställe (om utomhus) etc. Just nu krävs det inte mycket än att helt enkelt –

cykla.

Puss.

Att möta upp Tony och Johan och se att de
råkar matcha så fint – mjau tillfredsställande

Hej morgon det finns ett gäng cykelsaker jag tycker är rätt tillfredsställande (googla satisfying videos ni som inte förstår vad jag menar hehe) och här är de:

🍋 att lägga in nya cyklar under My Gear på Strava

🍋 att polera överröret blank (eller perfekt sammets ifall man kör på matt lack) och föra med handen fram och tillbaka

🍋 att få till en perfekt styrlindning

🍋 att se på när bidonsen sakta fylls på med färskt iskallt glaciärvatten direkt ur berget

🍋 när cykeldatorn säger att varvet är klart strax utanför porten och man vet att det blir en runda…

🍋 …som dessutom inte innehåller några decimaler

🍋 när man är mitt i en lagtempointervall på landsvägen och inser hur perfekt rotationen är just nu och bara ryser av wattmyset och syran

🍋 att dra på sig det nya kitet och knappt känna skarvarna mellan huden och tyget och alla bitar ba sitter purrrfekt

🍋 att klicka ut en perfekt klick rövsmörj och känna hur det mentoliga svalkar ner fingret

🍋 när man kör om någon evinnerlig motståndare i ett svårare tekniskt parti

🍋 att växla ner sömlöst

🍋 att ligga och mata på en nyasfalterad helt tyst väg

🍋 att högtryckstvätta cyclocrossen efter racet och se dess färg framträda

🍋 att raka benen, parti för parti – utan stress

🍋 att efter en stökig stig komma ut på ett fuktigt, svart och tyst jordparti och man hör inget

bara naturens tystnad

🍋 kolfiberfälgar utan logga

🍋 åsynen av solbrända seniga lår trampar uppför

🍋 de första varma duschstrålarna efter ett lerigt jävligt kyligt osomrigt pass

🍋 att blunda och känna hur värmen från den somriga afterbikeölen sprider sig i hela kroppen

🍋 när hindret bara sitter där utan att man har ens reflekterat över det och efteråt man ba wow

I’m the world’s greatest

🍋 att spela på repeat hur superproffsen kör nedför jättedrop och sånt kul och det ser så smooth ut

Fler tillfredsställande / satistfying saker? Hjälp mig att komma på.

Puss och nu ska jag komma igång med dagen – glad som har fått cykla så nice igår kväll.

Svetto cykelpretto

God morgon!

En sak är säker – det kommer nog aldrig bli en kvick nyhetsreporter av mig. Inte så länge jag är en trött småbarnsmorsa i alla fall… skulle ju blogga om hur jag med vurpa och ståt hade firat Cykelns Dag redan i förrgår kväll. Men vi kom hem så sent och sen skulle ju det kollas på Eurovision (12-åring in da house… men rätt låt vann iaf, go Netta! <3) och sedan kom söndagen och då skulle det turistas en sväng bland Vallonbruken i Uppland och sedan så blev det plötsligt idag.

Men hör på –

i lördags alltså lastades vi som i jag, Ivar, Johnny och Jonas och våra två trekkisar i/på saaben och åkte de fyra milen upp till det eminenta Högbo Bruk. Målet var – mountainbiking förstås – men också glass, djurhäng och annat mys. Älskar ställen som Högbo som är som en liten äventyrsvärld i sig. Naturskönt men ändå bekvämt, haha måste vara typiskt stadsbon att tycka så. Eller börjar jag bli gammal? Nåväl.

Trots att jag hade varit till Högbo många gånger ihop med Fridis med flera och cyklat räser på grusvägarna runt om stället så hade det aldrig blivit av att emtebea där. Men nu så! Natten till lördagen hade varit mycket varm och lite tuff (alltså husövervåningar och varma väder, inte att leka med) och morgonen slö så jag hade prick noll kräm i kroppen när jag väl hade klickat i någon gång vid två på eftermiddagen.

Men äsch, det var skoj ändå. Jonas hade tipsat mig om att börja med den röda (mellansvåra, blått är lätt och svart svårt) banan Maja och den blev perfekt att värma upp på. Underlaget var egentligen inte alls svårt men det bjöds på en del håll tungan rätt i mun-kurvor i några smalare partier mellan träden och det var då jag insåg det som hade stört mig ett tag och som redan hade orsakat ett par nästan-vurpor –

jag hade ett liiite för brett styre. Mitt styre är bredare än Jonas styre. Mitt styre är bredare än din mammas styre. Ibland känns det som att mitt styre är bredare än hela världens styre. Varför var jag tvungen att envisas med att beställa ett så brett styre? Nåväl. Ba att kapa väl antar jag. 

Ok tillbaka till stigen.

Ursäkta too much info men så råkade jag spy av värmen mitt i Maja. Gick förstås åt sidan och gjorde det snyggt förstås men hade ändå en jobbig känsla i magen. Jävla värmen alltså, sätter kroppen ur funktion innan man ens hinner anstränga sig. Efter den saken hade jag än mindre ork i kroppen men bestämde mig för att göra det bästa utav min tid innan det var Jonas tur – nämligen helt enkelt lära känna fler banor inför framtida qometturer hehe.

Så! Efter Maja körde jag lite lättare spår för vevandets skull och begav mig sedan till Lollan som jag trodde skulle vara som Maja men som visade sig ha en något högre brötighetsnivå. Eller kanske inte men jag var i alla fall för slö och begick misstaget att ha för låg fart över en stock och årets första satansåontjävlalårkaka!-vurpa var ett faktum. Precis så här såg jag ut sekunderna efteråt:

Efter vurpan gav jag upp att försöka vara teknisk eller ens snabb den lördagen. Tog mig ut på lite easypeasyflowish spår och rullade av. Brutalt sugen på mer. Högbo känns som precis ett sådant ställe där man kan snurra och träna precis hur mycket som helst. Ett så rejält system. Så skoj!

Sedan blev det Jonas tur. Han hade förstått ätit glass och drog direkt till de svartaste spåren (och på tal om svart, hur gulliga är inte Nohlins svarta bidons? Borde ju skaffa en att avväga min kawaii ramlack med). Jag och brorsan drog till brukshotellet och delade på en rejäl portion bistropaj. Sedan bevittnade vi

– 1 st sommarbröllop

– 50 plus st kaniner hoppa i en kaninhoppartävling

– 1 st Jonas badandes i sjön (iih! Men duscharna hade stängt redan)

– 20 plus picknickfamiljer med varsin bandare, yey! Älskar folks som har bandare utomhus.

och så gled Fredrik förbi på sin heldämpade skönhet och sa hej irl för första gången. Så skoj att träffa cykelfolks man “enbart” snackat med på nätet. Cykelgemenskapen ftw alltså.

Ja, och sedan så gjorde det fett ont på rumpan, på låret och på underbenet och sedan så blev det ju kväll och alla däckade trötta och nöjda med dagen. Fett fab.

Puss och hoppas att ni också fick cykla av er i lördags. Med eller utan vurpor. Cykel, som livet alltså. Gör både ont och gott och det är väl det som är både förbannelsen och tjusningen.

God morgon från sommarljuva Hedesunda, södra Norrland (mycket viktigt enligt min norrlandsbesatte nollåtta till lillebror). Just nu råder det totalt patriarkat här i Jonas föräldrars hus som vi får låna medan de är på semester – det är Jonas, Johnny, Ivar och så jag då. Vi kom upp rätt sent igår kväll och har hittills hunnit med att äta korv, dricka Norrlands, tvätta cyklarna och busa runt lilletuss som njuter av att äntligen få vara en sommarbebis.

Jag vet att ni suktar efter racerapporten från Ottarsloppets succén/fiaskot men den får ni vänta lite på oki? För nu spritter det i benen allas. För idag blir det Högbo och Högbo är lika med

mtb (ni hittar mig på de lite mer tekniska banorna)

glass

mys

soppbuffé

och så alla gulliga djuren förstås.

Hörs ikväll, då blir det mer blogg – idag är det ju faktiskt den officiella Cykelns Dag och då kan man ju inte få för mycket cykel. Hoppas ni också gör något cykligt idag. Är ni också uppe i Högbo – säg hej hej när ni kör ikapp eller om mej.

Puss.

P.S. Vill ni veta vad jag tänker om Cykelns dag så finns det en kortisintervju med mig på cykla.se. D.S.