Hej från det äntligen äntligen ä n t l i g e n lite svalare, blåsigare Västerås! Jag andas äntligen ut, mitt huvud klarnar till, trycket över bröstet släpper något och livet känns direkt mycket lättare, grönare och skönare. Till helgen lovas några regnstänk – snälla snälla! Det blir till att stighoja och gå på kalas och då får det inte vara sådär hemskt hett som det har varit de senaste två veckorna.
Sitter på bussen på väg hem efter ett härligt mammahäng ute på Björnön. Terrängpromenix i (på?) en av Västerås finaste lungor och lunch på Björnögården. Lagom sociala bebbar och nöjda morsor, check.
Tänker nu på tisdagens pass. En spontan, enkel och varken lång eller alltför ansträngande historia. Jag skulle ut och rulla stig. Valle hängde på. Så roligt! Inte cyklat med Valle på över ett år ungefär. Lätta/medelsvåra stigar. För det mesta bra flyt men förstås också ett antal svårare partier jag måste träna på för att klara eller bli bättre på. Efteråt – lite häng med Tony och Johan och så några ord med Cissi och Elin som hade kört ett klubbpass på landsvägen. Kvällssol. Glada färger.
Precis som vilket sommarkvällspass som helst eller hur?
Fast inte för mig (eller förmodligen någon annan heltidssmåbarnsförälder heller). När tiden är knapp, planeringen minutiös och orkenfördelningen högst osjälvisk så finns det inga ”vanliga” pass eller turer.
Varje träning, varje motionering är en liten fest – lite mer än vanligt! En gåva. En oas. Sker det i ett fint sällskap är det extra festligt. Jag gillar den känslan. Även före jag fick barn såg jag till att varje litet ”skitpass” skulle ha något extra som gjorde det minnesvärt – en ny låtlista (om inomhus), kanske cykla förbi något nytt spännande ställe (om utomhus) etc. Just nu krävs det inte mycket än att helt enkelt –
cykla.
Puss.
