Hej kväll! (eller morgon om ni läser inlägget imorgon bitti vilket är helt okej)
Idag är det Mors dag.
Hur är det att vara mamma?
Det är att trotsa hela världen.
Det är att veta fast det inte står i böckerna.
Det är att bli vän med oron.
Det är att spricka av stoltheten.
Det är att gråta av tröttheten
det är att lägga till ännu en pusselbit av evigheten.
Det sägs att kärleken är störst,
men mammans kärlek till sin tuss är större.
Igår var det helt logiskt dan före morsdan och jag körde min första någonsin mtb-distans med VCK. Hemmaklubben alltså. De blårange. Som jag hade tränat med i över sex år. Men inte mtb. VCK:s mtb-sektion är grymt stor. Den här sommaren kan det ibland vara uppåt hundra pers på vardagsträningarna har jag hört. Som den asfalts- och sportgrusnötare jag är känner jag inte alltför många inom mtb-sektionen.
Desto nervösare var jag igår morse då jag kittade upp mig inför distansturen. Hurdana är de, de blårange stigcyklisterna? Hur många hundra meter hänger jag med innan avhängningen är ett faktum?
Jag hade läst ut att det var distans varje lördag och att det fanns en snabb och en medelgrupp. Självklart var det medelgruppen comeback-Katja skulle joina. Inte en jota över.
Omständigheterna ville sig annorlunda (när vill de inte det liksom?) Tydligen är distanspassen inte lika poppis som vardagsträningarna. Ungdomarna nöter landsväg, vissa skulle ta det lugnt inför Långa Lugnet etc. På mötesplatsen samlades förutom mig tre pigga killar varav två riktiga veteraner herr Ahlbäck och herr Viklund och så en stark nybörjare (yes! jag var inte ensam) jag tyvärr inte kommer ihåg namnet på – vilket jag förstås skäms över eftersom vi hade så trevligt och jag hoppas att vi får cykla ihop igen.
Jag var tydlig med att det liksom var okay för mig om de ville dra iväg själva – jag ville mest ut och cykla, sällskapet var förstås en bonus. Men herrarna släppte inte taget om mig. Ens efter felkörningen jag drog till i första bästa kurvan där man kunde köra fel. Just när jag hade gett upp att cykla i grupp och tagit mig ut ur Rocklunda så stod de där.
Herrarna vid Julpas fågelsjö
Turen skulle gå till groparna i Vad utanför Sala. Jag hade cyklat dit förr, fast då främst på grusvägarna och de lite mer cyclocrossvänliga stigarna. Nu skulle det tydligen cyklas mtb-stigar (nähä?). Och jag som i min enfald hade trott att mtb-distans betydde liksom lite softare grusrull… vilket det kanske också var för de vana att att ta sig förbi precis vilka hinder som helst, men för en annan n00b så var det liksom inte speciellt soft.
Eller vi säger så här –
det gick bra mellan stigarna. Jag har väl ändå någorlunda med fart i benen och är en duktig wheelsucker så på de lättare och gruspartierna kunde jag hänga med rätt fint.
Herrarna vid ett vägskäl.
På de tekniska stigarna hade jag hard time. Alltså vi snackar sten på rot på bröt på sten på gegg på sten etc, vissa partier såg helt omöjliga ut fast det är de ju inte så klart om man kan dem och har tränat på dem… men jag hade aldrig kört dem förut vilket gjorde att jag fick växla mellan styrfart, knapp styrfart och löpning och hade lite svårt att få upp pulsen och flowet. Likväl maldes förstås krafterna ner – av värmen, av kallsvetten, av rycken mellan stigarna och så förstås av alla de små men ettriga terrängväxlingarna som är så typiska för Västmanlands skogsmiljö.
Herrarna i skogen vid Munga
Efter kortfikat med den underbara utsikten över grustagen vid Vad cyklade vi något lättare stigar, om än inte helt smärtfria. Jag klarade mig dock undan med enbart en lättare vurpa, eller ett självfall närmare sagt. Sadeln i ryggen, ajaj. Tröttheten började kännas ordentligt. Ovan att köra distans ju, för länge sedan sist. Även om herrarna A & V förstås höll igen lite för vår nybörjarnas skull så gick det liiite över min formnivå. Nåväl.
I slutet kroknade jag till rejält förstås. Inte så att jag bonkade eller så men med cirka en mil hem så insåg jag att nä, nu fick det bli slät platt cykelbana i eget tempo hem tack. Den andra tappra nybörjaren hade lite mer fokus kvar och körde stig ända in i kaklet, respekt.
Herrarna vid Vad
Jag vinkade adjö till herrskapet och tog mig hem. Just så, för fort gick det inte. Väl hemma säckade jag ihop totalt. Hu så slut! Hu så förstörd. Hu så hungrig. Hu så inspirerad –
just så! Inspirerad! av alla de underbara stigvalen, av tanken på hur mycket det finns att lära sig. Och konfundersam – kommer jag att klara det? Kommer jag att övervinna demonerna?
Någonstans i mig kände jag dock ett lugn. För under turen gjorde jag något flera gånger som jag inte hade gjort förut. Rullat och studsat över stockarna. På ett lättsamt sätt. Även de tjockare. Fett. Heja mig.
Om det blir fler sådana distanspass? No shit det blir. För det är precis det jag behöver. Om jag ska dit jag vill, och dit vill jag.
Rullstensstigen får illustrera min väg dit jag vill. Övertydligt är bra!
Idag var det med andra ord en välförtjänt vilodag för mig och Jonas tur att glänsa. Bokstavligen! Solen sken så starkt uppe vid Lugnet i Falun att jag nu efter en heldag där ute skulle kunna säljas för 99 kr/kilot, i dillag.
Jonas körde Långa Lugnet! Loppet är hans story. Jag och Ivar hejade. Det vi såg såg bra ut. Det han berättade lät bra. Han kändes stark. Vi njöt av att se bra cykling på alla sätt och vis – Lugnet är en jäkligt publikvänlig arena även om det var tråkigt att motionsklasserna inte fick cykla uppför Mördarbacken? Är inte den halva grejen med loppet? Det är väl ändå mtb, ba att lägga in kolibriväxeln och mata sig uppför i sitt eget tempo om man vill ta det lugnt kan jag tycka? Nåväl vad vet jag. Snustorrt var det i alla fall, en del hjulsläpp i kurvorna bjöds det på. Brr.
Nu är jag helt slut. En riktigt cyklig familjehelg är till ända. Imorgon blir det lugnt på riktigt. Det förtjänar vi alla tre.
Kräftmamman, långloppspappan och sötebrödisen.
P.S. Och just ja, här är Strava för den som vill copypastea mtb-turen till Vad t/r. Just do it. Fy fan så vackert.
