Fatta cykla ihop med den man håller av. Vilken lycka.
Löjtnant Knubbs och pappsen
Mannen och stigen
Nu så. En mustig mastig matig maffig sommar- och cykelhelg är till ända och jag har knappt några cykelkort att visa er annat än ett gäng suddiga mobilsnaps… men äsch. Det är ju faktiskt sommar och sommar är lika med mindre allvar och än mindre skärmtid. Ni överlever med andra ord. Skalar mer och mer av tillvaron nu under mina sista fyra… snart tre månader som mammaledig. Har fortfarande inte kopplat in teven i nya läggan. Glider mest runt med bar överkropp – så skönt att ditcha behån efter alla amningsmånaderna* – leker med mitt barn och lyssnar på gammpunk ändå nu när det är varmt och luftigt hemma.
Jag har i alla fall bra trötta ansikts- och benmuskler. Det första på grund av allt skratt – åh som jag älskar att Ivar är mer och mer en härlig och skön egen person. Och det andra på grund av all löp- och cykelträningen under de senaste tre dagarna.
I lördags
Joggade ju i brutal värme i fredags och pajade fötterna rejääält. Det märktes av i lördags. Vi skulle på Jonas kusins 20-årskalas på eftermiddagen så det var ont om cykeltid på dagen.
Men det spelade ingen som helst roll för
VI
FICK
ÄNTLIGEN
CYKLA
IHOP
Ihop! Ja! När hade det hänt sist? För åtta? Nio? Tio elva månader sedan? (kommer inte ihåg när jag hade lagt sportcyklandet på hyllan i slutet av graviditeten)
Helt underbart alltså. Vi körde en smått teknisk slinga bredvid och uppe på åsen (så klart, cykellivet 2018 verkar vara fullt av åsar) och benen gjorde ooont innan jag kom igång till slut. Alltså respekt till alla multisportare triathleter & Co. Nåväl. Gjorde i alla fall fint ifrån mig där det var tekniskt. Sedan blev jag osams med bikefitten då jag skulle köra den klassiska MTB-femman och trekken ba stegrade sig i minsta lilla branta backe – även de jag hade klarat fint gravid och på den något för stora Freken. Hade noterat den tendensen redan hemma i Västerås. Surnade till men glömde mot kvällen av surheten – lite sommarmat och sommarsnack på kalaset gjorde underverk för humöret.
I söndags
Igår söndag kändes det desto bättre. Jonas hade på Jonas vis i smyg förlängt och försänkt min sittposition ytterligare (ännu mer drop, vänd styrstam etc) – just det jag hade saknat. Efter att ha gjort sådant på förmiddagen
så begav vi oss ut till Gästrikeleden och dess omnejd. Det blev ett gäng sweeet mil på diverse underlag och inte minst några fina backsprätt. Vilket ju förstås resulterade i att jag blev trött och hängig i slutet. Men mycket glad, inte en mungipa ner! Tänk att få köra ett äkta ”ta i över sin egen form och bli straffad för det”-pass, va? Hade saknat den känslan. Satt bättre gjorde jag också, men måste ännu längre ner mot framhjulet. Får fixas i veckan.
Nåväl. Som vi njöt! Det sades inte mycket under gårdagens pass. Det som sas var geografiskt. Det var precis som när vi en gång för två år sedan precis hade börjat cykla ihop och trevande kände på varandra. Fast inte uppenbart fysiskt. Utan på cyklistspråket. Med hjälp av inväntningar och vattenbjudningar och små leenden och blickarna genom glasögonen.
Just så.
Stravarutten här.
Cykel, bar överkropp, punk och kärlek på er mina vänner.
* när man ammar sover man oftast med behån på för att inte blöta ner sängen. Förutom de återkommande mjölkstockningarna så var det ungefär det värsta med amningen för en annan mycket kroppsfrihetlig person. Aldrig fattat de som slaggar med t-shirtar, kallingar, behåar eller trosor på. När hinner ni vädras egentligen?
