Månad: september 2018

Mycklinge!

Kors i taket – jag har morgoncyklat! Som i tränat alltså (morgoncyklat som i transportera sig har jag väl gjort sedan urminnes tider). På en vardag. Och tidigt dessutom. På jobbet strax före åtta. Det ni. Det händer inte ofta ni.

Inte utan min djungel next door

Kittat upp mig, slängt på mig commuterryggan, min gamla trotjänare Deuter, lika gammal som mitt sportcyklande. Stuckit ut österut. Lite asfalt, en del grus, lite för lite tryck i däcken men men. Skönt och bekvämt är det på gravelstålisen. Tungt förstås också men det är ok. För morgonen är vacker, solen skiner som en sol ska. De grafiska skatorna studsar runt i gruset. Bonnkatten vid Mycklinge är trött efter nattens härj och glor lite slött på mig där den sitter nere i diket. Överallt ser jag smycken, de tunga rönnbärsklasarna. Man borde ta sig ut och plocka lite och koka sig en batch sylt, hinner jag tänka. Rullar in i stan ihop med bilisterna. Har tappat hårsnodden och känner mig läcker med utsläppt hår tills jag kommer på att jag har jympaskorna stickandes upp ur fickorna på deutern och ett svettigt cykelpendlarfejs och det är väl kanske ändå inte så läckert. Men äsch. Jag har morgontränat. Inte våldat mig. Inte gjort något emot min natur. Tvärtom, jag är i harmoni.

 

Eh just det.

 

Och hej förresten kollegorna, jag har cyklat. Är därför som folk igen. En QOM har jag också snott åt mig. Omedvetet. Lite kul.

Ett livsstilskort som får representera “pendling”
(fast jag inte pendlade utan tränade men ändå)

Och mer av den varan kommer det att bli. Morgoncyklingen alltså, även om QOM får alltid plats i bakfickan. Två vardagar i veckan är min plan. Jag går ändå upp sketatidigt varje morgon nuförtiden. Före både Ivar och Jonas. Vill inte söla för mycket. Vill hem tidigt till min bäbis. Så mycket jag kan.

Vill ni hänga på ibland? Kommer att lägga ut vissa pass i VCK:s facebooksida. Ca 6-7.45 och olika fartlekar beroende på rutt och väder är tanken. Håll utkik!

Puss.

Oy från er kära prodigal blogger.

Jag upplever/genomlider just en stor förändring. Sedan tre veckor är jag en working mom. Jag jobbar alltså heltid. Med samhällsteknik ofc (frilansandet inom text och bild är kvar vid sidan om när jag känner för’t). På det bästa kontoret – på flera kontor. Ihop med mitt “gamla” gäng som jag saknade så mycket när jag testade på en annan ingenjörsbyrå året innan jag gick på mammaledighet. Vi gör feta saker. Planerar för samhället under mark så att samhället över mark mår fint och har sig. Men även om jag trivs superbra och har redan nu gjort mycket kul med mina kära kollegor så är jag ju inte längre hemma med det mjukaste jag vet. Min lilla Plutt. Hoppetussis.

:'(

Det är skitkonstigt! De första dagarna visste jag knappt vad jag skulle göra utav min kropp. Den hade ju anpassats helt till att ta hand om Bäbyn. Bära, mata, krama, pussa, lyfta om och om igen, dra vagnen, hålla i handtaget på bussen med ena handen och i vagnhandtaget med andra. Hur skulle jag ha armarna nu då? Vad skulle jag göra utav den tomma ytan framför mig, den som hade upptagits av vagnen och Ivars storslagna personlighet i nästan ett år? Vilket säte skulle jag sätta mig på i bussen? Vilken dörr in i gallerian skulle jag välja nu, den stora snurrande eller den lilla vid sidan av? Måste jag ställa kaffekoppen en meter ifrån mig eller gick det nu bra att faktiskt hålla den i handen hela tiden? Inte bara kroppen, även hjärnan fick anstränga sig rejält i början.

Och då talar jag inte om hjärtat.

För Pluttens vakna dagar är intensiva men korta – han är ju trots allt en liten plutt. Upp stiger Plutten, ofta glad, ibland superhungrig. Sedan är det full fart, en kort tupplur mitt på dagen och sedan full fart igen och så bums i säng. Sista protestrycket medan jag gosar ner Plutten i sängriket, kramar hårt min Plutt som kramar hårt sin kaninfilt. Blicken är simmig, nappen jobbar hårt. Puff. Och så sover Plutten igen. Och klockan är bara åtta. Och jag har inte alls fått så många timmar med min bebis. Idag heller.

Jävla skit. Jag vill ju ha mer tid med Plutten. Jag är ju van att bada i pluttkärlek! Han lider inte – han har ju Jonas. Men jag då! Tänk på mig då! Jag har ju precis lärt mig att våga släppa in lyckan i vardagen. Jag har till och med lärt mig att trivas hemma. Och nu slits jag igen.

Samtidigt är jag bra mycket mindre sengångare just nu. Jag beundrar verkligen de som lyckas hämta inspiration ”hemmavid” men jag är helt klart inte den typen. Herre så skönt det är att inte ha en massa intellektuella luckor kvar i hjärnan som man fyller med massa skit (typ, scrolla genom Instagram?) i brist på the real shit inspo hämtat ur verkligheten. Herre så skönt att umgås med människor som får en att utvecklas. Nu har jag och Plutten i och för sig inte suttit hemma och glott nå många dagar (även om det hade kanske varit ”fint” enligt regelboken, ibland har jag till och med låtstats ha det lite ”lugnare” än vad vi har haft för det är tydligen ok att köra ungen i bil till näraffären var och varannan dag men konstigt att fara tåg 14 min till närliggande stad för att se på fina djur i parken) men ändå. Jag vet så klart inte om jag blir en bättre av att jobba men den nya stimulansen gör mig till en roligare mamma helt klart.

Nu går min vardag ut på att vara effektiv på jobbet så att jag får så mycket tid med min Ivar som möjligt. Jag har börjat gå upp tidigt, mycket tidigt, något jag aldrig gjorde förr. Men nu har jag en Anledning. En gång utmattad är jag fett noga med att parera minsta lilla stresspilen genom hjärtat genom att pausa, andas djupt, smälla igen datorn och gå runt kvarteret – ja vad som helst som minimerar ångestrisken. För nu har jag en Anledning. Obs sådant är kanske självklart för stabila människor men för en annan så har det ändå krävts en liten Plutt för att tagga ner och det är väl tur det.

Så – jag har alltså både växlat upp och taggat ner. Jag har växlat upp hjärnan. Idéer föder idéer, både jobbmässigt och privat, och jag mår så bra av detta. Och jag har skruvat ner tempot för Pluttens skull. Inom vår lilla familj håller vi fortfarande på och kilar in oss i de nya rutinerna. Tyvärr har vi varit brutalt förkylda alla tre – igen, jag vet! – vilket har rubbat allas “inskolning” något men vi är på G. Jag hoppas att det blir bra. Och blir vi inte bra så fixar jag så att det blir bra. För om det är något jag inte vill så är det att snurra i något slags galet “livspussel”hjul. Det är inte därför jag tjänar cash liksom.

Cykel- och träningsfronten förändras den också. Jag kommer att fortsätta satsa på kort och effektivt snarare än långt och lugnt ett tag till. Hur länge tänker jag inte bestämma, där vägleder Bäbyn. Men det känner ni väl alla igen som är småbarnsföräldrar utan avlastande släkt på samma ort. Distans och race (då tänker jag främst cykelcross) blir det förstås också av när det blir av. Det behövs sannerligen – man är väl ingen cyklist som inte längtar till att hänga med naturen en längre stund. Men jag har ställt in mig på att morgon- och lunchträningen är det jag får leva med framöver. Det är helt ok! Livspussel må vara drygt men träningspussel är kul. Utmanande på ett roligt sätt.

Fan nu snackar jag åter för mycket. Förlåt. Det är som vanligt. Puss och vi ses väl i helgen – på Groopencross? Det lovas finväder och världens sötaste Plutt som publik. Kom!

Det finns ett särskilt ställe dit jag brukar styra kosan. Som i cykeln alltså.

Stället är en mindre känd, rätt trist vägtutt mellan två större och finare vägar.

De enda utsmyckningarna är ett par dagvattenbrunnar i betong och några slöa svartvita kor som visar noll intresse för mig eller mina förehavanden.

Och det är precis därför jag är här. Och det är just så jag vill ha det.

För sedan några år tillbaka är detta ställe nämligen platsen som jag använder för att bli av med mina jag kommer aldrig att kunna [infoga valfritt teknikmoment]-demoner.

Det började med att jag kom hit för att lära mig klicka ur och hoppa av cykeln i farten. Här var gruset stadigt, och gräsremsorna mjuka. Här gjorde det inte så mycket om jag slant och råkade ramla.

Ett tag kom jag hit för att träna skarpa kurvor efter den läskiga kraschen under Hässlö GP.

Så småningom kom stället utvecklas till en teknikdemonfri zon för allehanda teknikmoment. Hit kommer jag ibland för att samla mod och vara ett med cykeln. Det kan även vara racer eller mtb och ibland är träningen ”fiktiv”, rent mental – jag kan ju till exempel inte träna drop eller stenkistor här! Men jag kan hoppa av cykeln, ta några djupa andetag, rensa de onödiga begränsande anti-mantran och ladda om innan jag går på’t igen – här eller där teknikmomentet finns.

Idag svängde jag till exempel förbi här och tränade min stora Akilles häl crosspåhoppning i farten. Det gick sådär, kroppen är stel och särskilt stel är just den sidan som ska vara elastisk.

Men det är just därför jag behövde åka förbi här, och kommer att behöva åka förbi här flera gånger. För det är ju så lätt hänt att man intalar sig att man inte kan och kommer aldrig att kunna heller för det är ju omöjligt för en!

Och då är det bra att ha ett utpekat ställe där inga aldrig och inga inte kan få existera. Har man väl varit där så vet man att man visst kan, för man har vänt sin inställning. Det enda man behöver göra är att fortsätta träna.

Tacka tankens kraft och anspråkslösa öde vägtuttar för det.

Hur gör ni när ni kört fast i inte kan/kommer aldrig att kunna-tänket? Tell me. Puss.

 

Hej. Jag är tillbaka från jobbresan. Det har varit lärorikt och skitkul och jag borde vara postäventyrsdeppig men är postäventyrslycklig istället. Lyssnar på fin musik och så. Chairdancear. Däremot är det lite synd att resan sammanföll med det häftiga, kanske till och med lite surrealistiska

nämligen att cyklister – medmänniskor! kvinnor som män! – köpte cykelkläder som hade designats av mig och bidrog på så sätt till den viktiga forskningen om sjukdomen bröstcancer.

OMG NYP MIG I ARMEN etc.

Men vi tar det från början.

För ett tag sedan så ritade jag – utan några större förhoppningar, med en av sommarens feta influensavirus i kroppen men icke desto mindre helhjärtat – ett designförslag till tävlingen av cykeltjejer.se / Original Teamwear / Rosa Bandet 2018. Jag kallade designen för rosa, svärta och hopp och utvecklade min idé på bloggen.

Tävlingen avgjordes genom omröstning på Cykeltjejers facebooksida. I början vågade jag inte ens titta på rösterna som ramlade in. Men så småningom kikade jag in och satte igång att hjärtgilla varenda kommentar som röstade på förslag 1 – mitt förslag. Och seriöst. Trots att jag inte är någon kramig person av mig så skulle jag lätt släppa gardet och sönderkrama varenda en av er som har gillat min idé.

När jag väl hade fått veta att min designidé hade vunnit så tog det ett tag innan jag vågade känna någon glädje. Men sedan kom den. Glädjen och stoltheten. Tänk, va! Att så många hade lagt sin röst på mitt bidrag. Utan att veta att det var mitt. Men sedan fanns det ju även ni som visste att bidraget var mitt. Tack ni. Min läsarkrets är bloggvärldens bästa läsarkrets. Omutbara. Störtärliga. Fett härliga.

Så, nog brölat Katja.

 

Designen anpassades till Original Teamwear med hjälp av deras duktiga in-housedesigners, det blev så här:

Och i slutet av förra veckan så öppnades så äntligen webbshoppen. Återigen sköljdes jag över hur overkligt det kändes –

inte minst när frågorna om storlekarna

och om herrmodellerna (inget som hade varit tänkt från början men som fick specialöppnas) 

och om kollektionen skulle återkomma (!) 

droppade in både i de olika kanalerna.

 

Än så länge har jag inte vågat fråga hur många det var som köpte hela kollektionen eller delplaggen. Men det tänker jag göra. Hade det “enbart” rört sig om att ha vunnit en kul designtävling så hade jag nog nöjt mig med att veta att några av mina underbara cykelkamrater (inte minst i hemmaklubben VCK, bästa blårange när det gäller!) kommer att cykla i rosabandetkit signerade eran Katja. Men nu är vinsten större än så. Jag hoppas med andra ord på att summan som kommer att tillfalla Cancerfonden* blir så stor som möjligt.

Och vem vet, tänk om kollektionen gillas så pass att den återkommer även till nästa års rosabandetkampanj? Vore inte det något Original Teamwear?

Så stort, stort tack ni som röstade och ni som köpte kollektionen. Stort tack till cykeltjejer.se och Original Teamwear för ert engagemang i en av de viktigaste frågorna. Stort tack till det lugna väntrummet och den väl tilltagna kön på Åres Hälsocentral. 

Och stort tack till min penna. Jag älskar att den är åter igång med både skiss och text. Jag lovar att berätta för er när jag vet hur stort bidraget blev <3

Puss och lova att tagga @cykelkatten när ni lägger upp kort på er i era fina rosabandetkit. Återigen – ni är bäst!

* bidragen till den svenska Cancerfonden örönmärks inte. Alltså går pengarna till att bekämpa och sprida preventiv information om all slags cancer – inte minst bröstcancern som ju är den dödligaste cancerformen bland kvinnorna. Tryck här för att ge din gåva. 

Jag älskar min son.

jag älskar städer människor gå gå stanna inte gå

trottoarer, skit, fjädrar, fimpar, kafkacaféer, liv överallt

mänskligt lidande, så mycket lidelse

vi är djur.

Lortiga maskotar, billiga kristallstjärnor, kafkacaféer, krampande hemlösa, skräniga britter, möten

massa möten

konst i luften.

Böcker. På alla språk. Kunskapen.

Tala högre det är så högljutt VA SA DU

låtsastyskland, pampigt, söndertampat

Fiolmusik på bron. Final countdown, några mynt i bössan,

nattens moln

himlen är ljusare än molnen

galet vackert, jag är vacker.

Är vi ens lyckliga? Jag tror vi är det just nu.

så många försök

vi är myror, vi gör vad vi kan

smältdegel. Vi trivs så vi är gjorda så

jag saknar min son

Ingenting annat är i slutändan intressant.

svart kaffe, svartare än skylten svartare än mina solglasögon

shades on baby

Baby baby blues.

Jag längtar. Ingenting annat känns.

fan jag låter som en kent plus september-låt

förlåt Ivar men din mammas tankar är inte alltid i ordning

det är okej på ett kafkacafé

hon älskar dig.

Hej folks!

Mobilen dog och jag orkade inte ladda den så inlägget hann aldrig laddas upp. Men här är det. Ett litet torsdagsupdate, postat från hotellsängen i Prag på fredag. Voilà.

Den här veckan är tight. Både Hoppetuss och Jonas är förkylda och jag har själv kämpat mot min begynnande dito.  Det har gått sådär men jag håller tummarna. Jag har börjat jobba och det är en fet omställning från mammaledigheten. Och så jobbresan. Ikväll far mitt jobbgäng till Prag och vi är inte hemma förrän natten söndag till måndag. Märkligt nog är jag inte stressad. Tvärtom, jag känner ett lugn, flyter med och sätter gränser, både för Ivars och för min skull. Är dock lite deppig över att sjukstugan satt stopp för lite kompishäng och roligheter inbokade på fritiden. Och för att jag hatar att se min bebis sjuk, ynklig och svag även om jag är medveten om att det är bara en liten förkylning och att det kommer hundratio sådana till under de närmaste åren. Men så är det väl med päronhjärtan, blödigheten kommer på köpet. I morse hade jag svårt att slitas från mitt mjuka snormonster. Ömklig och sötare än någonsin satt han där på badrumsgolvet i sin krämvita pyjamas och virade metodiskt upp toapappret från rullen medan jag yrde runt och fixade det sista inför resan. Jag hade säkert kunnat gjort mig i ordning fortare men hur motstå lyfta upp, vyssja och pussa? Det gick ju inte. Rouge blandat med småpojkssnor är ju det nya supersminket.

Den här veckan har det alltså varit dåligt med träning. I och med jobbstarten har jag dock åter börjat cykelpendla till jobbet. Mycket, mycket lugnt för att inte pulsa upp kroppen (herregud 2018, bokstavligen sjukaste året?). Nästa vecka planerar jag att vara fortfarande lite trött men på gång med träningen igen. Det brinner lite väl i knutarna med alla crossrace så nära inpå. Och även om kravlösheten och raceglädjen är mina enda rhymes i år så vill jag ändå vara någorlunda förberedd och inte bara tävla mig i form. Men let nästa vecka be så länge. Nu ska vi fokusera på nuet och att bli helkrya och pigga och inkörda i den nya working mum-vardagen allihopa.

Och så Prag. Tänker njuta av staden, har inte varit där sedan den där dråpliga tågluffarsommaren 2009 (eller 2010?). Och av umgänget förstås. Som jag saknat mina kära teknikgenier till kollegor. Det blir fint det.

Puss och vi hörs i Stories och här snart.

P.S. Det var ju dumt av mig att inte lägga ut rutten till den magnifika presentrundan i söndags. Flera frågade i efterhand vilka vägar jag hade kört. Här är stravalänken.

Hej.

Jag älskar presenter. Vem gör inte det? Helst ger jag. Det är det bästa, kanske för att det är ett så spännande och varmt moment – att först leta efter just det som gör den aktuella personen glad och sedan se på hens ansikte när det spricker upp i ett leende (förhoppningsvis). Det kan jag leva på länge.

Men få är också kul, inget snack om den saken.

Tekniknörd som jag är blir jag förstås skitglad för teknikprylar – även om jag inte kan nämna någon present jag inte har blivit glad för, sådan tur har jag. Men det finns ett slags present som cyklisten Katja uppskattar allra, allra mest. Jag tänkte ni skulle få veta vilken det är så ni kan också ge det till era nära och kära cyklister, vandrare, löpare, ja även bilister.

Tadaa!

Det är något så “simpelt” som en omsorgsfullt hopknåpad GPS-rutt, fullproppad med de finaste och coolaste vägarna/stigarna. Gärna sådana som man misstänker att mottagaren inte har cyklat (eller sprungit eller vandrat) förut. Så laddar man över den i mottagarens cykeldator (psst, gärna utan att hen vet om det) – eller lånar ut sin om hen saknar en.

Om jag ångrar att jag inte hade systemisen med mig?

Just en sådan present – utan någon speciell anledning eller förvarning för sådan är min pojkvän – fick jag av Jonas i söndags. Jag frågade vilka vägar jag skulle cykla hem från Hedesunda. Det jag fick var två timmars mountainbike på de kanske vackraste skogsvägarna och -stigarna jag hade någonsin kört mellan Hedesunda och Östervåla. Det var en makalöst vacker, lite kylig septemberdag. Ett och annat löv snurrade i luften. Eftermiddagssolen sken brandgult och värmde precis lagom. Dalälven glimrade. Tankarna slutade mala och ersattes med musik. Jag växlade mellan lugn körning till skogens ljud och raskare drag till Kate Bush (känner ofta för Kate Bush när jag njutkör på mänskofria vägar) och andra hjärtskärarhjältar.

Gillar du den här presentidén och vill överraska din favvocyklist med en bukett vägar to die for att utforska? Det finns ett gäng olika verktyg för att skapa och överföra egna GPS-rutter. Jag brukar först börja med att spana in rutten via Google Maps och Lantmäteriets KSO för att sedan skapa GPS-filen med hjälp av Garmin eller Strava – men det finns många andra bra sätt, bara att googla på “GPS + rutt”.

Inga nymodigheter eller konstigheter med andra ord. Tjusningen ligger i det omsorgsfullt uttänkta vägvalet, med kanske en och en annan överraskning i.

En GPS-fil fullproppad med cykelkärlek med andra ord!

Puss.

Morgon cykelvänner! Hur är läget? Visst fasiken är morgnarna som vackrast nu? Visst smakar morgonkaffet som godast nu? September september, ta aldrig slut.

Förra söndagen passade jag på att cxa häcken av mig en timma innan Jonas drog på sin veckolånga jobbresa. Trots att stjärten ömmade efter fem mil på för smal sadel dagen innan så var jag ändå ivrig. No shit – jag hade ju precis fått smaken på min nya Boone och hade ingen som helst lust att ställa undan den efter bara ett pass och behöva vänta på nästa tur. Lite stressad hastade jag mig ner till vår modern classic till arena – Hökåsen-Gropen så klart. Herr Landhage hade bjudit till crossintervaller på förra årets Groopencross-bana. Som jag inte hade kört eller ens speakat på ty var blott en nyförlöst besökarmorsa i parkas och med emmaljungan i högsta terränggreppet istället.

Nåväl, här gjorde jag alltså crosscomeback efter typ, två års bancrossuppehåll? Vill ni veta hur jag presterade? Vi kör en lista och börjar med…

saker jag sög på (i mina egna ögon obs obs):

→ kondition. Jäklars okonditionerad jag ändå är! Inte så konstigt i och för sig i och med att det har skitit sig så hårt med hälsan och därmed träningen i somras. Men ändå.

→ hoppa på-momentet. Min ständiga akilleshäl, fast akilleshöft då. Fast det måste bli bättre, och jag tänker använda min gravelpendlarhoj till att träna på- och avhoppen varje (!) dag. Tips till er andra med. Måste stretcha mer också. Så tråkigt. Så nödvändigt.

Update: Har faktiskt stretchat hela några gånger sedan den söndagen. Ba så att ni vet.

→ styrka. Tja vad säger man? Jag är stark men inte tillräckligt stark. Speciellt inte uppför. Och speciellt inte nu när jag haft mountainbikens fusklätta växlar som tar mig uppför så gott som överallt (så länge det är inte för brötigt förstås, där är jag inte än). Där är botemedlet enkelt – öka träningsmängden. Det kommer *uttalar med Jonas lugnaste brytning* Och kommer det inte så sätter vi på en snällare kassett, höhö.

saker jag var okay på (notera ödmjukheten):

→ kurvor! Wii! Jag visste att det skulle kännas bättre med ett bockstyre! Självklart är jag inte The Kurvmaster än men det var så härligt att det kändes tryggt, säkert och kul i kurvorna. Drog några extra svängar kring diverse objekt på vägen hem, mest för att det är så skoj med kurvor. Jäklars vad styv boonen är alltså. Kör precis dit jag pekar.

→ utför i sanden. Jag vet inte hur det är för er, men för mig var det lite småläbbigt att köra nedför de där ökända sandbackarna på Groopencross-arenan. De är höga och branta och sanden är lös speciellt nu när det är fortfarande torrt. Men jag blundade och körde. Nu när jag inte hade snälla fälgbromsar att småbromsa med utan “bara” skivisar så var det lika bra att vänta med att bromsa tills man var nästan nere. Brr, så otäckt de första gångerna. Helt okay sedan. Fegade/failade förstås ändå lite i chikanbacken (nytillskottet till banan sedan förra året) men vaffan. Ett steg i taget.

→ fram på skrå genom sanden. Jo, mycket sandsnack jag vet men sådan är ju våran arena. Det kändes kul att mosa på utan att tveka! Även om jag höll på att glida ner i vattnet under ett varv. Men äsch, jag klarade ju mig?

Så, summa summarum då? Jag är förstås mycket medveten om hur långt jag har till den riktigt vassa formen, både fysiskt och tekniskt. Men jag är positivt “överraskad” över att jag ändå inte är helt på botten trots att träningen varit så sporadisk och kämpig under så lång tid.

Nu har jag börjat jobba igen och träningen kommer att läggas om något. Det blir åter mindre spontant utan mer effektivt och uppstyrt. Gymkortet är också inhandlat. Känns skönt. Bara hälsan håller. Men mer om den planeringen i ett eget inlägg.

Boone – I love you!

Cykelkroppen – I’m okay with you!

Typ så.

Puss!

P.S. Glöm för guds skull inte att anmäla dig till årets Groopencross. Det gör du som vanligt via swecyclingonline. Det kommer att bli skitskoj, vi lovar det!

Jani folks. Trots alla debatterna, trots alla googlingarna, trots alla försöken att bli klokare på vilket parti som är mest lämpligt att styra över vårt land så har jag inte blivit klokare. Det sägs att alla vill väl men det är metoderna som skiljer sig. Jag skulle vilja omformulera det – alla vill väl, men alla vill inte alla väl. Lite så känns det i årets val. Det är så förbaskat svart/vitt, det är så mycket pajkastande vi/de. Det är mycket skrämsel- och enfrågepropaganda, och det är så onödigt många stora termer istället för konkreta lösningsförslag. Hur ska man tänka? Vem gör minst skada för de som behöver skyddet mest? Vem menar vad hen säger? Vem kommer att stå rakryggad? Vem kommer att sälja sig? En sak är säker – it takes a fool to remain sane (kommer ni ihåg The Arks mästerverk till skiva som innehöll den låten?)

Eller jo, en annan sak är jävligt säker den med. Även om det nästlar sig in smygrassar, antisemiter och diverse extremistflörtare i så gott som alla led så har vi i alla fall ett parti som är öppet ursprunget ur nazismen och det är SD. Inget (!) annat europeiskt lands nationalistiska partier är utsprungna ur nazismen (inte ens Frankrikes, tro’t eller inte). Förutom vårt SD. Det spelar ingen som helst roll att de plötsligt har fått för sig att gilla judarna och de ”skötsamma” invandrarna (tack men njet tack). Det fanns judar och romer som trodde på vad Hitler sa i början också. Det vore en stor skam – och ett bevis på hur jävla efter vi hamnar i vår demokratiska utveckling – om SD vinner valet. Typ hej, vi måste till hatet mot de som lämnat allt för att lösa våra i-landsproblem, grattis oss.

Eftersom jag inte fixade mina tankar inomhus drog jag ut på en valrunda. Det blev rötter, branta backar och stök. Mycket fokus och ett försök att bli klokare.

Rötter. Tänkte på mina rötter. Flera sorters blod som rinner i mig. Gör så att ingen kan någonsin gissa rätt vad jag kommer ifrån. Knappt så jag själv vet allt. Pang sa kriget. Alla lyckades inte fly. Alla lyckades inte återfå sinnet efteråt.

Tänkte på hur jag ibland innerligt vill få tag på en pistol och skjuta skallen av mig för att slippa minnas allt jävla lidande min släkt, deras vänner, min familj, till och med droppen i havet jag har stått ut med. Men det vore väl för simpelt, och nu har jag Ivar och lillebror att leva för också.

Jag är inte den typen invandrare som bygger hela min identitet på att vara just invandrare (hatar för övrigt att enda gången invandrarna får komma till tals i media är när de pratar eller gör ”invandrarsaker” typ drar storyn om sin flykt eller lagar invandrarkäk. Så smaskigt men nej tack. Personifiering före rasifiering om jag får be). Att vara invandrare för mig är som att andas. Jag bara är det, men sorry det blir ingen SVT Play-dokumentär på det.

Men jag har för den delen inte mycket till övers för home negroes som ”glömmer” sina rötter bara för att de inte längre går på bidrag och inte längre kan identifiera sig med ”de där” längre ner på behovstrappan. Hörni hörni, rösta inte på dem som ser på er blott som brickor i sitt bruna spel. Ni kommer att få era liv förstörda och ert värde taget ifrån er. Tids nog. Flytta från Husby, anlita en talpedagog, köp en kåk och måla det vitt om det nu är så himla jobbigt att påminnas om att man själv sovit på en resesäng i någon random Muhammeds lya i början. Men rösta inte på brunt. Det färgar av sig på husväggarna. Äter sig in i själen. À la pacman.

Fin stig, tänk så mycket fint vi har i det här landet vi måste värna om. Jämställdheten, allemansrätten, naturen, de mänskliga rättigheterna. Hundra saker till. Tillsammans. Inne i landet, ihop med resten av världen. Kommer vi att klara av det eller kommer pengalusten och NIMBY-lagen ta över oavsett?

Åh nej, detta skulle egentligen bli ett kort inlägg om att jag cyklade en snabbis för att rensa ut tankarna inför valdagen. Och jo. Det var härligt. Benen var söndersyrade (gått för mycket igår) och det gick sakta men tekniken satt där mycket fint. Inte en droppe missmod. Bara körning.

Nå, blev jag till slut klokare eller låste det sig vid SD-frågan, som under de där vid det här laget tröttsamma debatterna?

Det blev så klart som vanligt. Jag vet vilka jag kommer att rösta på. Och det blir förstås inte på de snyggaste, på de mest vältaliga, på de med mest genomtänkta idéerna. Det blir på de som innerligt tror på allas lika värde – utslitet men sant. Hur puckade vissa av deras politiker må vara enskilt men så är det ju när så få vill bli politiker höhö.

Över och ut, in på Strava för att hitta min rutt.

Glöm inte att rösta med hjärtat för samhällets svaga imorgon. Gör mig stolt. Tack, puss.

Jag är inne i livets bebisbubbla. Tusskokong. Den snärjde in mig större än någonsin innan ungefär samtidigt som det blev svalt. Den vägrar släppa tag om mig. Jag vill inte göra annat än att andas, gosa, mata, bära runt på min Tuss. Förlåt omvärlden. Snabbkrypar-gitarrspelar-bokläsar-hjulsnurrar-cykelvältar-high-fivear-Tuss upptar Katja just nu. Blöjstorlek sex, lenast nacke, snällast leende, vänligast sinnelag, örsnibbshy på hela kroppen.

Puss gnatt.