Månad: augusti 2018

Det var självaste fan vad bloggen ska strula nu. Men det löser sig snart. Puss.

Gbg = fisk

Hej

och man ska inte lova saker man inte håller. Skulle ju blogga igår men det gick inte. Mitt WordPress-tema krånglar big time och trots världens längsta supporttråd så har vi fortfarande inte kommit på någon lösning. Det går att blogga men det är krångligt och tar bort mycket av skrivglädjen. Nåväl, vi löser det annars reklamerar jag temaeländet och fixar ett nytt. Nu vet ni i alla fall.

Rosor efter regn

Hur som!

Jag har haft en otroligt fin helg – eller snarare weekend. En sådan jag kan leva på hur länge som helst.

Bäsisen den beresta

Slottskogens parklek – skoj men oj så folk!

Mina extra hjärtan två

I torsdags tog jag och tussis tåget till älskade Göteborg. I Göteborg fanns det gott om lekkompisar för både barn och mor. Vi bodde självklart över hos Nadja & Co – och som det promenixades, lektes och skrattades! (gräts gjorde det också av uppspelhet kvällstid men det är ju lite part of the game när man är en aktiv bebis i en spännande stad hela dagen lång.) Och vädret, va? Varmt men friskt. Vid ett tillfälle fick vi till och med en superregn och sket förstås i att hoppa på spårisen hem utan gick med våra gullekids i vagnarna och mådde oss istället.

Ivar min gudomliga

På lördag kväll tog vi regionalhästen hem till Västerås och Jonas. Det blev klassikern sushi, däcka tidigt och sova hur länge som helst. Och lite till.

Tony trailforksar lite

Nice!

Nicer!

Mjukt härligt tungt före

På söndag måste jag få mig både cykel och skog. Tony hakade på och det blev en grus- och stigfest i de vackra skogarna mellan Västerås, Surahammar och Skultuna – kanske min favvotriangel att emtebea i nära Västerås? Man får ju lite (eller mycket, beroende på hur man lägger upp turen) av varje, tekniskt som flowish. I söndags la vi tekniken åt sidan och fokade på att njutcykla och stigfinna.

Fick som vanligt en komplimang för min, eh menar cykelns lack. Nämen tack tack

Höst-Tony

Klipphäll på klipphäll :))

Fika på Suras eminenta golfklubb – fett gott kaffe, syrligt och starkt! – sedan cykla den sjukt läckra singletracken vid Sura GK och så hem via Skultuna.

Mitt nyfikna höstlöv i fantasivärlden

Igår förlängde jag och Ivar helgen big time – man är ju inte mammaledig för alltid så det gäller att passa på här! (åh jösses hjärtat gör ont, börjar jobba snart ju). Det blev en fet promenad. Det blev kaffe och päronbiskvi på mälarstranden. Det blev lek för hela slanten i grymma Poesiparken på Öster Mälarstrand. Det blev premiär för de första riktiga skorna inhandlade på söndag kväll <3. Kokosglass vid Kokpunkten – och Ivar fick smaka förstås. Och massa, massa augustisol och mammaivartid.

Jadu långhelgen i slutet av augusti 2018. Dig kommer jag att ta fram en dyster novemberdag.

Har ni haft en bra weekend? Puss.

…så vi hörs imorgon, då är bloggen igång igen.

Puss och gnatt! ✨

Hej, vet du vem jag är?

Jag är hon med benen som börjar åter bli stål för jag har fått tillbaka mina lungor

hon med humöret som går att leva med för svalkan har torkat mina tårar

Jag är hon som inte kan få nog av att göra allt med dig, som vi inte förmått göra i sommar då vi mest överlevde, och tack gode g för dig som stod för lyckan

Jag är hon som rullar snubblar springer knappt hinner hämta andan

för jag lever ikapp sommaren

jag är hon som äntligen ler

ler äkta, ler brett

paniken har s

l

ä

p

p

t

🌬

fan kom inte på nåt poetiskt här
men du är ju för söt här i gräset vid Sågdammen
socker socker socker, och så två vinteräpplen till kinder

Jag är hon som är äntligen fri som fåglarna som skitit ner fågeltornet där vi hängde idag, och vinden ven, och vi var varma – varma på ett bra sätt! – ihop

sommaren är över. Länge leve sommaren och tidighösten. Dessa smärtsamt korta veckor innan löven är väck och flyttfåglarna likaså. Min sommar är här.

Beklagar ni som värmen sörjer –

fast sörjy not sörjy.

Min tid är nu.

Originalbild från Bikerumor

Hej. Trender är kul och spännande. Man behöver inte följa dem – man behöver inte ens gilla dem! – men det är kul att spana in och diskutera dem för det. Här kommer ett gäng trender som jag gissar (!) kan sätta cykelagendan 2019. Håll i ventilhatten, voilà: 

⇒ 2018 är året då det handlas mycket och gärna på nätet som aldrig förr. Ledordet är billigt som på Wish. Så billigt att det ibland inte går att förstå hur någonting kan kosta så lite. 2019 klarar vi oss fint utan sju olika kit och hundra reaprylar. Vi hashtaggar #recycling, återanvänder stolt våra gamla plagg, köper begagnat i första hand och drar gärna iväg ett frågemail om tillverkningsförhållanden innan vi köper nya kläder. Vi hejar på märken som drar sina strå till planeträddarstacken genom att skapa hållbart och av recyclade material och avföljer gärna de influencers som försöker få oss att köpa nytt utan att ifrågasätta konsumtionens påverkan på allas vår arena naturen. Överflöd på bekostnad av miljön och arbetarnas livsvillkor är helt enkelt passé.

⇒ 2018 har även den truligaste bakåtsträvarcyklisten fattat grejen med watt. Man kommer helt enkelt inte undan med att enbart ”känna sin kropp” och småkolla på pulsen – om man ägnar sig åt seriös träning, det vill säga. 2019 är wattmätare billigare än någonsin (och billigare lär de bli), det zwiftas mer än pippas i stugorna och begagnatmarknaden för wattmätare är påfylld. Testa! Watt är ett obehagligt sanningsenligt och därför mycket effektivt mått.

⇒ 2018 är aero everything och så har det varit ett tag – inte minst eftersom vikten är så låg på det mesta redan, och man har insett att vikten inte är allt – medan aero är lite mer ja, everything. 2019 finns det alla möjligheter att göra det aeroiga ännu mer aeroigt. En av anledningarna stavas de nu i klungan tillåtna skivbromsar. Fatta vad man kan slipa hojen när man slipper ha fälgblafforna i vägen för luftflödet? Överlag kommer 2019 handla om att ännu fler hojar stämplas som aero även om man inte ens bett om det. Sanna är mina ord, snart säljs det aerotrallor på Biltema.

⇒ Precis som politikerna gillar cykelfolket att snacka integration, fast det kallas integrering. 2018 är man på gång med att integrera det mesta i det mesta – från diverse vajrar i ramen till elväxelgadgets i styret. Fortsätter det så här 2019 så kommer det inte att gå att rent fysiskt motordopa en cykel – det kommer helt enkelt inte finnas plats för en motor eftersom precis allting inklusive cyklistens kontaktpunkter kommer att vara integrerade i den stackars plastramen (som i och med det dessutom kommer att likna en e-bikeram mer och mer, med alla grejorna i…)

⇒ 2018 är extra långa bibs och ärmar fortfarande något ovanliga, förutom hos vissa tillverkare som Castelli, Rapha och en gång underdog Isadore. 2019 kommer det skyllas på aerodynamik och proddas långa brallor och überlånga soxx hos så gott som varje märke som vill vara med och leka innovativt. Om det är snyggt? Njae.

⇒ 2018 har randonnée (långdistanscykling) sedan länge slutat vara något för (pardon, men se det som en komplimang oki?) lite eljest män och kvinnor på cyklar utrustade med omatchade vad-som-helst-duger-bara-det-är-praktiskt-prylar. Med gravelbikes intåg på marknaden och den hårda marknadsföringen av randoevents är 2019-års randonnéecyklist snarare en slimmad bikepacker – en sexigt kittad allvädershårding på en slick hoj i lyxförpackning. Bikepacking är det nya svarta. Och det blir mer okay än någonsin att vara eljest med stil 😎

⇒ Och på tal om g r a v e l. Räck upp handen den som inte hört tugget om att 25 är bättre sväljande och därför snabbare än 23 2018? Vi snackar mm alltså, däckbredden. På landsvägscyklar. Men nu minsann, nu är det som på mtb-sidan och dess ständiga polemik om hjulstorlekar hit och dit. 2019 kan vi vänta oss ytterligare däckpåtjockningar. Med tanke på att alltfler landsvägslopp får gruspartier så finns det alla möjligheter för tillverkarna att balla ur helt när det kommer till utbudet av – tadaa! aero – fälgar, däck och självklart cyklar som fixar dessa variationer. Inger nytt i de högre prisklasserna men på allas läppar 2019. Extra kul med två extra uppsättningar hjul.

⇒ Och förresten. 2019 är året då Ditcha Slangen-dängan vinner Eurovision. Är man inte slanglös så är man hopplös. Oavsett disciplin, typ. Om man är en trendig en, det vill säga. P.S. Såg att du blev slanglös redan 2017 så framstår du som häftig.

⇒ 2018 är året då även de allra mest konflikträdda cykelprofilerna har vågat höja rösterna mot diskrimineringen av kvinnorna inom cykelsporten. Även om det är fortfarande till 90 % redan aktiva kvinnor som tar upp damcykelfrågan så har det börjat röra på sig. Titt som tätt startas det upprop och namninsamlingar mot orättvisa raceförhollanden. Det skrivs inlägg och förs diskussioner. Och det bästa av allt – även (många av) männen har vaknat till och börjat bidra till den konstruktiva diskussionen och förbättringarna. Kommer 2019 bli året då vi damerna får separata tävlingsstarter och får tävla i lika långa tider och distanser som männen? Kommer 2019 bli året då vi går från att behandlas som ”starka tjejer som kör snyggt när vi inte är i vägen för männen” till att behandlas som tävlingscyklister, klass Dam XX? Tveksamt, va. 2019 är vi långt ifrån jämlikheten. Vi har både cykelsportens tröga attityder emot oss. Men trenden är positiv. 2019 blir det ännu svårare att skylla alla jämställdhetsmisslyckanden på att ”det är för få kvinnor som cyklar”.

⇒ 2018 finns det fortfarande två cykel- och prylanpassningar – “unisex” (läs: sprunget ur herrnormen) och “dam”. 2019 kommer fler och fler individanpassade lösningar att finnas på marknaden. Och damsortimentet växer och framför allt utvecklas så det knakar. Tummen upp!

⇒ Från och med 1 augusti 2018 får vi äntligen dela körbana med motorfolksen utan att behöva stå för bevisbördan. Kommer det att minska (vissa) bilisternas agg mot cyklisterna redan 2019? Det är en naiv tanke att det blir så per automatik. Men lagen börjar äntligen komma ikapp trafikverkligheten. Nu återstår arbetet med attityderna.

⇒ 2018 är året då nordic noir har en gång för alla fått fäste bland de stilmedvetna cyklisterna. Trots att vissa tillverkare har försökt att få svenskarna att återigen falla för de bjärt lackade ramarna och sportigt mönstrade tröjorna i neoniga färger så hade skadan redan skett. Svart är helt enkelt ständigt det nya svarta, och hur matchar man annars bäst sin mörka aerohäst om inte klädd i svart? 2019 fortsätter den murriga stilen irritera synlighetsfantasterna. Varför, varför vägrar dessa posörer klä sig i vitt och neongult? (Obs detta verkar inte riktigt gälla MTB, där är det fortfarande rätt befriat från stiltrenderna). Men tro’t eller ej blir är vi synligare än någonsin 2019. Så gott som alla nya kit har reflexpaneler – om än i smarta, nyskapande material som inte skriker hurtbulle. Helreflekterande plagg och prylar blir stekhett, inte minst inom bikepackingvärlden. Så oroa er inte för oss som klär bäst i mörkt. Vi kommer att synas fint ändå.

⇒ 2018 har de flesta MIPS – hjälmteknologin för utökat skalskydd. 2019 är MIPS fortfarande starkt men fler och fler teknologier har börjat utvecklas (av till exempel ledande företag som POC men även av de mindre aktörerna). Överlag kommer 2019 bli året då säkerheten blir big business. Och om det är något du inte ska köpa begagnat så är det säkerheten.

Fler trender: E-bikes för alla, last- och familjecyklar, Vakna SJ Sverige cyklar, ”smarta” cykelglasögon o d prylar, personligt designade (gärna på nätet) cyklar som inte längre är bike couture, fler gravellopp, mer SEO-optimerat innehåll på cykelbloggar och cykel-Instagram (”alla är influencers”), färre kedjor, fler damlag, vegotrenden bland proffsen, fitnesstugg i cykelmedier (blandsportare flyttar in), fler cykelbudfirmor, Vallentunas kommun byter ut ”häst” mot ”cyklist” i sin slogan ”Var tionde invånare är en häst”.

Typ så. Har jag glömt någon trend eller varit överdriven? Säkert. Ta inlägget på precis så stort allvar som det känns bäst för dig 👻

Vilken trend tror du mest på? Har du egna trender du tror på? Berätta! Jag är nyfiken.

Puss.

För er nyfikna:
Jonas drar Ivar med sin vardags-AWOL
jag drar honom med min vardags-stål-GB från Vitus
Kärran är Thule Chariot Lite

Efter lite “slöande” (läs: svaga försök att vila upp sig efter ottan med våran morgonpigga son) hemma så kittade vi äntligen upp oss för söndagsutflykt à la familjen FW. Jag drog på mig min ledigaste yllejersey, familjens överhuvud sportade som vanligt kritvita converse och sonen körde den klassiska looken med randigt och en kermitgrön Abus-hjälm.

Ute var det just sådär soligt och friskt som det hade varit den senaste tiden, sedan den hemska hettan släppt taget om den sårade naturen och våra slitna själar.

Och som vi njöt.

Jag var nog till och med lite bäng, sådär som jag blir när det är tidig höst och det blåser förändringens vindar och löven börjar virvla och falläpplen studsar runt på vägarna ojoj vad det är fint. Yr blir jag, och mycket lätt förälskad.

Dagens (ny)förälskelse stavades bockstyre.

Fy fasiken vad jag hade saknat att sitta på en bockstyrig slick individ. Hur fri och samtidigt komplett kände jag mig inte? Det var ju som att komma hem. Till en bästis som lagat mitt favvokäk (gårdagens pasta, knaperstekt i enorma mängder olja, och så riven ost på vid serveringen). Alltså missförstå mig rätt – jag gillar, till och med älskar mtb. Det är sjukt kul och helt klart något jag kommer att fortsätta med och utvecklas inom. Men alltså mtb måste cyklas på teknisk stig. Allt lättare än teknisk stig är skönast och vackrast med bockstyre. Tycker jag. Håll med mig eller inte, upp till er.

Hur som – där satt jag på min tunga gravelstålis med bockis och hade det fint.

Bakom

eller framför!

(på de större/mer trafikerade vägarna gör vi så att den för tillfället kärrfria kusken ligger bakom kärran och driftar och täcker upp)

Det var så otroligt rogivande, det där lätta fram-å-tebaxgunget, kärrans resonans. Sonen sov, solen sken, medvinden gav en illusion av att jag var stark, jag kände mig

just så, som du är min starkaste lilla sol –

lycklig!

Vår fricyklistvana trogna mellanlandade vi för lite snacks & shake på bensinmacken (idag på den i Irsta)

Kombinera som du vill ja tack

styrde kosan mot västeråspärlan Gäddeholms herrgård

där vi ställde till med ett våffelkalas för hela slanten. Ni måste besöka Gäddeholms café. Gott, supertrevligt, fint och kulturellt med musikkvällar och sånt.

Men vi behövde ingen finkultur. Vi hade det fint ändå. Vi satt i gräset. Gräset var tjockt och grönt. Ivar hade också placerats i gräset. Det fläktade, allting var så skönt. Ivar vinkade med med den knubbiga handen till några damer som satt längre bort. Jag satt och log, jag kände lycka, en glädje över oss, nästan på distans såg jag oss, som i ett filmintro då musiken spelas, jag kunde inte riktigt beskriva den i ord för mig själv, inget av mina språk räckte till.

Det var just ett av dessa ögonblick som bygger upp ens liv.

Ens lilla liv man försöker göra till något så stort som möjligt, för att man tror att det är så det blir bäst, att man åstadkommer någonting.

Där i gräset kände jag precis ingen som helst lust att åstadkomma någonting mer. Annat än bara få vara. Jag var nöjd och jag älskade och jag hade ont för jag var rädd om känslan. Jag ville skrika stanna, stanna tiden, det är nu jag njuter, ta inte det ifrån mig, släng inte in mig i ett hav av måsten känslor och tankar som tar bort fokusen från nuet

snälla, låt mig få känna denna största lycka lite till

konservera känslan

äsch, det blir bra ska ni se. Strava här, vi körde en del mysiga asfalts- och grusvägar.

Puss.

Obs obs den svarta irriterande pricken på hakan är smuts och inte en död fluga obs obs

Häromdagen körde jag ett pass då precis allting sket sig.

Förutom vädret kanske. Det var perfekt. Kvällssoligt på det mjukaste augustiviset och törstsläckande friskt. Hade det gått att dricka kvällar så hade jag spenderat natten full.

Min plan var att cykla grus/asfalt till Skultuna, köra ett gäng varv på deras utomordentliga mtb-spår (ni har väl sett Johans swlogg från Västmanlands Cup där i onsdags?) och rulla sedan gracefullt hem i solnedgången. Knäppa ett gäng läckra kort och kanske något avstickar-QOM (QOM är pinsamt lätt att knäppa these sensommardays när en mest hamnar på skumma (o)vägar knappt någon annan cyklar på).

Det sket sig! Fast jag hade ändå lite kul i början. Råkade cykla förbi Orientalen på vägen ut. Orientalen är stället varifrån många mtb-turer utgår här i stan. Det ligger nära både Rocklunda och Rönnby-spåren. Startar man vid Orientalen så bådar det oftast för teknisk cykling; de lättare turerna startar liksom sällan där. Hur som, där stod Grannen och typ trettio friluftsfrämjare och skulle köra sin onsdagsträning. Vart ska ni frågade jag, ut mot Lajvarnas fick jag som svar. För er som inte vet så är Västerås värsta lajvstaden. Det är så pass att lajvarna har fått ett eget skogsparti uppkallat lite halvt officiellt efter sig. De har det fint förspänt de, det är härligt sköna skogsbitar där.

Ny på MTB i Västerås och vill cykla ihop med andra sköna?

För Friluftsfrämjandet MTB:s samlingstider & regler, kolla här.

För Västerås CK MTB:s samlingstider & regler, kolla där.

Ah men då fick jag för mig att hänga på FF:are ut till Lajvarnas för att sedan hejdåa dem och köra min repa till Skultis. Jag joinade en mellansvår (eller mellanlätt?) grupp, den blåa. Som vanligt kändes det som att det gick för sakta för min “teknik” (min “teknik” är att köra fort över det mesta förutom de partierna där jag fegar ut helt, då hoppar jag av/kör i skogen bredvid. Ingen jättekanoners teknik med andra ord, men det är så det känns bäst för mig. Allt eller inget, lite typiskt mig ändå). Men man måste ju kunna köra bra även när det går lugnare än heta intervaller. Eftersom det som vanligt denna sommar hade varit hundra år sedan sista tekniska passet så hade jag svårt att få in flowet, snubblade lite väl mycket, bromsade på dumma ställen osv levererade allmänt taskig stigcykling. Det var förstås väntat – teknik är en färskvara. Men blev ändå ledsen som blev påmind om hur lite kvalitativ träning jag hade fått mig de senaste månaderna. Tur det var så bra folk i gänget så man kunde få lite glädje av det umgänget i alla fall <3

Nåväl, det var väl bara att bita ihop och köra men så började den elaka Crankbrothers-sänkstolpen krångla igen. Egentligen hade den behövt ersättas med en vanlig hederlig light-sadelstople redan före CV men magsjukan stoppade även den lilla planen. Stenströms efterjustering hade tydligen inte hjälpt heller. Mitt på någon av stigarna åkte eländet ner och vägrade att hålla sig uppe i högsta läget. Jag ursäktade mig och lämnade sällskapet. Ställde mig på någon random grusväg och gjorde allt jag kunde för att få stolpfan att hålla sig kvar.

Den vackra kvällen började övergå i kyligare förnatt, och stolpen fortsatte att åka ner. Det var ingen idé att ens försöka åka till Skultuna. Av en slump råkade AK cykla förbi och även han försökte skruva men det sket sig för han också. Jag skickade iväg ett par frustrationsmess till min stackars Jonas (inte lätt, inte lätt) och påbörjade färden hemåt, sittandes Ali G-style. Runt omkring mig utförde rullskidåkarna sina intervaller. Mina ben skrek efter mer kvalitativ träning. Mitt själ skrek efter mindre stress och huvudbry.

När jag kom hem så grät jag. Men herregud Katja, det är väl inte hela världen om cykeln krånglar någon gång, du om någon borde vara van vid det, som cyklar året om etc.?

Men det brast för mig litegrann där och då. Nattade plutt och grät. Stod i duschen och grät. Kände plötsligt en avundsjuka mot “alla andra mammor” som “får avlastning av snälla släktingar varje dag” och “är alltid friska” och “kommer ut när de vill” och “tränar hundra gånger i veckan”. Grät en skvätt extra över hur skämmig jag var som tillät mig att känna avundsjuka, typ hemskaste känslan av de alla. Skärpte mig sedan och skrattade en bit åt “alla andra mammor”-tanken. Somnade ändå gott efteråt. Med Jonas bästa lugnande fras Du hinner, Katja som ett lent täcke runt om mig. Kom på att jag hade klarat några partier jag bara hade drömt om förut trots taskig teknik.

Drömde Castle Rock-ish drömmar om konstiga människor och om min nya Trek Boone som kommer snart. Typiskt mammadrömmar.

Resten av veckan blev superbra, men det är en annan historia.

Idag blir det solocykling och imorgon cykelkärreäventyr för hela familjen. Puss och ha en underbar helg.

P.S. Glöm inte att följa Rapha #13hills-eventet på allas vår fåfängans marknad Instagram idag. Mycket cykelsnyggt förhoppningsvis, och då menar jag förstås inte bara naturen. 

Åh kära cykelvänner! Tänka sig, det är äntligen svalt, friskt och lite mörkare ute. Hösten är här, den vackraste och gladaste årstiden för alla slags cyklister, motionerande som tävlande. Jag laddar flaskställstermosen med varm nyponsoppa och bloggen med en massa inlägg på höstcykeltemat. Först ut är denna matiga checklista som förhoppningsvis gör det lättare att ekipera sig och cykeln rätt för årstidens nycker.

Letar du efter bra argument för att fortsätta cykla (långt in) på hösten? Varsågod, här är några av mina.

Så här funkar listan: Ett eller står bakom de plaggen/prylarna som går att ersätta med alternativ – t ex cykelväst eller vindjacka. De plaggen/prylarna som inte behövs men kan vara bra att ha är gråmarkerade. Listan är levande vilket betyder att den kommer att fyllas på med mina och era kompletteringar så att den är aktuell.

På cykeln

Principen: En lite tyngre men mycket säkrare cykel som gör att du kan både träna och transportera dig på ett laglydigt och tryggt sätt.

• Grövre däck (som greppar skit, lera, halka mm bättre)
• Skärm fram och bak
• Kompislapp
• Lyse fram (kan ersättas av styrlampa)
• Rött lyse bak (får ej blinka < 200 blinkningar/minut)
• Styrlampa eller/och
• Pannlampa
• Ekerreflexer (googla spoke reflectors)
• Punkakit
• Verktygskit
• Ringklocka 

Nödfallstips: Silvertejp, ett extra växelöra, en extra klingbult, ett kedjelås och en energibank till mobilen är riktiga nödfallshjältar på längre turer.

Hösten är en utmärkt period för att upptäcka nya vägar och låta sig cykla “vilse”. Det enda som krävs är mod, nyfikenhet och planering. Lycka till!

På cyklisten – under cyklingen

Principen: Lager-på-lager, värmande men fuktavvisande, vindtätt enbart på de partierna som behöver det. Och så många kontrast- och reflexpartier som möjligt. 

Överkropp

• Armvärmare
• Kortärmat/ärmlöst underställ eller
• Långärmat underställ
• Lager 1-cykeltröja (den vanliga) eller/och
• Lager 2-cykeltröja (den långärmade, gärna i ylle) eller
• Cykelväst eller
• Vindjacka eller
• Softshelljacka eller
• Regnjacka
• Reflexväst

Nödfallstips: Gratis/billiga tidningar på närmaste mack eller affär – som extra bröstvärmare

Underkropp

• Benvärmare eller
• Knävärmare
• Tights med padding (för lite svalare “mellanväder”) eller
• Tights utan padding (för mycket svalare väder, att dra över bibsen)

Nödfallstips: Fryser man om knäna kan man med fördel lägga in handskarna, några tidningsbitar eller egentligen vad som helst torrt under tightsen. Värmeeffekten garanteras!

Huvud och hals

• Tunn öronhjälmmössa (bör ha skärm och täcka öronen) eller
• Tjock öronhjälmmössa (bör ha skärm och täcka öronen)
• Halskrage “buff” (ylle är bäst, syntet duger fint)

Händer

• Lobstervantar med löstagbart foder eller
• Tjockare smidiga cykel- eller skidhandskar
• Tunna yllehandskar att ha med som extra lager

Nödfallstips: Billiga trädgårdshandskar från närmaste mataffär utgör ett helt okay extra lager

Fötter

• Vinterskor
• Vattentäta skovärmare eller
• Goretex skovärmare
• Värmesulor eller
• Batteridrivna värmesulor

Nödfallstips: Ett par plastpåsar i skorna skapar kanske inte skönare, men bra torrare fotklimat

Är det nu i höst som du börjar med världens bästa cykelgenre – cykelcross? Spana gärna in min guide för hur du klär dig bäst för CX.

På cyklisten – strax före/efter cyklingen

Principen: Håll dig torr och varm både under uppvärmningen (t ex före ett race eller en träningstävling) eller när du prebike- eller afterbikehänger

• Överdragsbyxor, smidiga att ta på och av
• Regntäta överdragsbyxor, smidiga att ta på och av
• Överdragsjacka
• Flossad uppvärmningströja
• Mössa
• Torra sockor
• Torra skor (t ex sneakers, värmestövlar)

Till cyklisten – i bakfickan eller cykelryggan

Principen: Det är förbjudet att inte njuta under höstcykelpassen.

• Energi (t ex bars, chokladbitar, “jägarsnus” osv)
• Termos
• Kamera (för alla solnedgångar!)
• Toapapper
• Plastpåsar (för t ex fallfrukt, svamp eller bär)

Känns det som att det är en sjujäkla massa plagg och prylar som behövs? Glöm inte att botanisera i din övriga friluftsgarderob och bland de olika köp- och säljsidorna på nätet. Rengör och vårda cykeln och plaggen varsamt efter varje runda så håller de sig fina och säkra länge.

Hoppas listan kommer till användning! Kom gärna med feedback och kompletteringar så uppdaterar jag listan.

Puss 🍂🦊

Hej. Det är dags att tala ut. Okej, tala ut låter lite väl högtravande men jag känner att jag måste få förklara min frånvaro. Folks har ställt frågor. Jag har mest skyllt på orkeslösheten. Räds inte deppigheten i början, det blir bättre ju längre ner man kommer. Voilà:

Vad hände med Cykelvasan Öppet Spår?

Måste vi prata om det? Jag blir bara ledsen. Men jo, jag blev magsjuk-ish (tänk er magsjuka kombinerad med förkylning) två dagar före loppet. Först till kvarnade ut min plats gratis i VSÄM-gruppen på FB och fick ett mycket fint tack från killen som tog över den <3

Var har du egentligen varit den här sommaren?

Överallt och ingenstans med min familj och mina vänner. Hemma i Västerås med omnejd, uppe i Sälen, i Åre, i det underbart vackra Norge och så i Hedesunda och i Stockholm en sväng.

Varför har du bloggat så sällan?

För jag blev ledsen av att cykelblogga när det enda cykliga den här sommaren var alla cykeldrömmar som aldrig gick i uppfyllelse eftersom jag har varit sjuk hela tiden med undantag för fjuttiga två-tre veckor. Trots att min blogg inte handlar om cykling som enkom träning utan som så mycket mer så är det ändå mitt eget cyklande som är den största kreativa kraften bakom det jag producerar i den här kanalen. I somras kom sömnbristen, den gamla utmattningen utmattningen, depressionerna, värmen, hela livströttheten ikapp mig. Cyklingen, mitt andrum, gick upp i rök. De planerade cykelpassen ställdes in. De omsorgsfullt utvalda cykelresorna förblev cykellösa. Jag kände att jag bara blev ledsnare av att peppa för någonting som ändå inte riktigt blev av. Och att skriva en blogg där min (o)hälsa och hela tiden var i fokus gav mig ingenting för tänk – jag skriver fortfarande i första hand för mitt eget högsta nöjes skull efter alla år. Jag tillät mig själv att vila från det kreativa. Sjukskrev mig kan man säga. Systemkameran låg kvar hemma, jag tog knappt några kort med mobilen, och det mesta jag skrev gjorde jag på papperet. Det var skönt. Lika skönt som att bada i de svala norska fjordarna utan att meddela någon alls i hela världen var vi var. Jag fokuserade fullt på att hänge mig åt äventyret Ivars Första Sommar. Jag började sluta fred med den inre föräldern i mig, och jag fick en hälsosam distans till precis allting annat än det som hände i nuet.

Jag levde ett urkopplat lyxliv, okay?

Resultatet blev – klassiskt nog! – ett sjujävla kreativitetsflöde.

…vilket innebär?

En artikel! Två artiklar! Tecknande. Fett med grymma utkast till bloggen (haha). Och en egen frilansjournalistfirma på G wii!

Även bloggskrället har fått sig ett lyft det behövt. Som jag nämnt i förra inlägget så är det långt ifrån färdigt (strukturkaoz de luxe) – jag är en liten perfektionist och gillar när det blir bättre än bra och på mitt sätt. Men det värsta som kan hända en blogg (eller vilken digital trycksak som helst egentligen) är när utsidan tar över insidan. Tillrättalagd glans utan innehåll, nej tack.

Och på tal om innehåll så har jag åter öppnat upp för samarbeten och cykelrelaterade projekt. Var lugna, det är ingenting som kommer att ta över den här bloggen men det känns kul att känna det där suget jag inte känt sedan typ 2015 då jag tackade nej till det där gigantiska tyska cykelmärket eftersom jag inte kände för att bära deras på den tiden lite väl tråksportiga kläder, hehe. Jag kommer fortfarande att prioritera mitt ingenjörskneg (bästa kneget i världen) och mitt behov av arbetsliv-fritid-balans framför frilansandet så det blir då-och-då-punktinslag men faktum är att det är kanske bara när jag skapar som är jag fri på riktigt. Och nu är jag mogen nog att göra det på ett strukturerat och balanserat sätt.

Och på tal om perfektionism. CYKLISTPODDEN, den med fantastiskt innehåll och sugig ljudkvalité, har den dött?

Nope. Inte alls. Den kommer att återuppstå och då med ett bra ljud hehe. Tror ni inte att jag plågades av att ljudet sög? Jag som hade lovat mig att aldrig prodda något av dålig kvalité? Så himla ego av er att tycka synd om era öron när det var min stolthet som sårades. Skojar. Jag hade burit på cykelpoddidén så länge att jag kanske hade lite väl bråttom med att klämma ut produkten. Är man lagd åt det planersamma hållet så tycker man kanske att det är idiotiskt, men en annan som inte kan sova om man har en idé som bara m å s t e ut fungerar inte alltid så. Jag var nyförlöst, kanske lite lost i mammarollen (nämn någon på 2010-talet som inte är det i början? Handen på hjärtat?) och med ett sjuhelvetes cykelsug efter allt gravidtråcklande utan cykel. Jag och Anna hade fett med idéer, men fett ont om gemensam tid. De flesta avsnitten spelades alltså in med min Ivar vid tutten – Jonas avlastade så gott han kunde men det var bara vi två, och Ivar hade kvällskolik. Hade jag och Anna en halvtimme på oss och ena micen la av så fanns det ingen tid till att fixa den, då körde vi i en mic. Redigeringen skötte jag sittandes på toan nattetid eller via mobilen ammandes Ivar. Så här i efterhand är jag ändå stolt över vad vi åstadkom – och nog är det underbart charmigt med min lilla bäsis joller mitt i cykeltugget. Men jag blev stressad. Uppe i varv. För jävla sensitive för att jobba med något halvdant. Så jag sa till Anna att nä, nu lägger vi ner det tills orken och tiden finns det. Och då gör vi det ordentligt. Summa summarum: podden kommer att göra comeback och då lovar jag – era ögon kommer inte att vissna, och era hjärtan kommer inte att hårdna. Men ge oss lite tid.

Varför är ordet punk ersatt med ordet liv i sloganen? 

Äsch, det beror mest på att så många missuppfattar betydelsen av punk i bloggslogan. För mig har punk alltid varit mer än bara en musikgenre. Det är mer en livsåskådning, en känga åt de rådande normerna ett fuck normality åt skogen med etablissemanget etc. Men har insett att det är ändå lite för långsökt för en bloggslogan. Cykelkatten har ju ändå alltid handlat om livet och Livet, med cykelpassionen som en röd tråd. Så nu får det stå liv.

Den där gröna hojen du teasade oss med, vad är det för en egentligen?

Det är en brittisk gravelhoj i stål som jag ska arbetspendla och dra Ivar-i-cykelkärran med. En blivande arbetshäst helt enkelt. Vitus Substance heter den och är på väg att utrustas med lättare hjul och skönare vardagsprylar som katjarumpavänlig sadel, skärmar, ringklocka och sådant.

Aha! En vardagscykel alltså. Blir det alltså MTB resten av säsongen?

Både jag och nej. Jag kommer att fortsätta njutcykla stig för det är skoj att njutcykla stig. Men i övrigt är det ju faktiskt årets roligaste säsong på ingång –

och ni vet precis vilken jag menar!

Men du har ju ingen cross?

Det problemet har jag äntligen åtgärdat. Om cirkus en vecka är jag ägare till snyggaste crossen på marknaden just nu, om ni frågar mig alltså. Vill ni bli teasade igen?

Nä, vi är faktiskt rätt less på teasing. Fram med orden!

Okej, det är en cykel utvecklad ihop med The Katie Compton och Herr Nys…

Omg är det en Boone?

Jajemen. En glansig, superlätt, superhärlig Boone. Ett värdigt tävlingsrigg . Fy fan som jag längtar! (och tack bästa Stenströms Cykel som inte tappade det helt under det evighetslånga bikefittandet)

Vi längtar också till crossäsongen. Får vi smygstarta den?

Självklart får ni det! I vårt lilla gäng CX Västerås pratas det redan om att tjuvstarta onsdagsträningarna. Och snacket – det har redan startat i facebooks höstigaste cykelgrupp CYKELCROSS. Gå gärna in du med, och glöm inte att bjuda med din moster som skriker Kötta! varje gång du kör.

Du kommer alltså att tävla i cykelcross i höst. 

Om hälsan och familjeläget tillåter så kommer jag att köra så många tränings- och riktiga race jag kan. Fast kanske inte de längst bort i Skåne och så, i år blir det mer mellansverigecentrerat.

Men du är ju sjukt klen just nu.

Och påven är katolik 😉 Helt ärligt skiter jag fullständigt i placeringarna i år. Jag tävlar för att tävla är kul. Dessutom så blir det masters i år. Den mer laidback-klassen. Sparring för stunden etc. Snälla alla starka cykelkvinns ställ upp så jag får värdigt med däng, ok?

Så vad är planen nu?

Just nu? Sticka ut och cykla lite MTB i duggregnet, mums. Och fira våran Ivar ikväll. Han fyller ju hela tio månader idag och har precis börjat återhämta sig från sin variant av magsjukan den lilla stackaren. Ivar min gutt alltså, fy fan vad jag älskar honom.

Imorgon börjar Jonas igen och jag går alltså åter på mammaledighet. Det blir med andra ord en del monark, en del stålhoj med Ivar-i-cykelkärran och så kvällsträning.

Hösten. Jag törs hoppas igen. Snälla håll tummarna för att jag håller mig frisk oki? Puss.

Hej folksis. Tänkte ba säga att bloggen kan se lite skum ut under de här dagarna. Det beror på att jag fixar med en ny design samtidigt som jag är magsjuk samtidigt som jag är mamma samtidigt som jag har en artikeldeadline i helgen. Så ha tålamod, ursäkta röran, surna inte till osv. Jag lovar att det blir lika vackert som vanligt – fast vackrare. Är ju ändå höst min bästa årstid och måste firas i alla kanaler! Puss.