Hej. Det är dags att tala ut. Okej, tala ut låter lite väl högtravande men jag känner att jag måste få förklara min frånvaro. Folks har ställt frågor. Jag har mest skyllt på orkeslösheten. Räds inte deppigheten i början, det blir bättre ju längre ner man kommer. Voilà:
Vad hände med Cykelvasan Öppet Spår?
Måste vi prata om det? Jag blir bara ledsen. Men jo, jag blev magsjuk-ish (tänk er magsjuka kombinerad med förkylning) två dagar före loppet. Först till kvarnade ut min plats gratis i VSÄM-gruppen på FB och fick ett mycket fint tack från killen som tog över den <3
Var har du egentligen varit den här sommaren?
Överallt och ingenstans med min familj och mina vänner. Hemma i Västerås med omnejd, uppe i Sälen, i Åre, i det underbart vackra Norge och så i Hedesunda och i Stockholm en sväng.
Varför har du bloggat så sällan?
För jag blev ledsen av att cykelblogga när det enda cykliga den här sommaren var alla cykeldrömmar som aldrig gick i uppfyllelse eftersom jag har varit sjuk hela tiden med undantag för fjuttiga två-tre veckor. Trots att min blogg inte handlar om cykling som enkom träning utan som så mycket mer så är det ändå mitt eget cyklande som är den största kreativa kraften bakom det jag producerar i den här kanalen. I somras kom sömnbristen, den gamla utmattningen utmattningen, depressionerna, värmen, hela livströttheten ikapp mig. Cyklingen, mitt andrum, gick upp i rök. De planerade cykelpassen ställdes in. De omsorgsfullt utvalda cykelresorna förblev cykellösa. Jag kände att jag bara blev ledsnare av att peppa för någonting som ändå inte riktigt blev av. Och att skriva en blogg där min (o)hälsa och hela tiden var i fokus gav mig ingenting för tänk – jag skriver fortfarande i första hand för mitt eget högsta nöjes skull efter alla år. Jag tillät mig själv att vila från det kreativa. Sjukskrev mig kan man säga. Systemkameran låg kvar hemma, jag tog knappt några kort med mobilen, och det mesta jag skrev gjorde jag på papperet. Det var skönt. Lika skönt som att bada i de svala norska fjordarna utan att meddela någon alls i hela världen var vi var. Jag fokuserade fullt på att hänge mig åt äventyret Ivars Första Sommar. Jag började sluta fred med den inre föräldern i mig, och jag fick en hälsosam distans till precis allting annat än det som hände i nuet.
Jag levde ett urkopplat lyxliv, okay?
Resultatet blev – klassiskt nog! – ett sjujävla kreativitetsflöde.
…vilket innebär?
En artikel! Två artiklar! Tecknande. Fett med grymma utkast till bloggen (haha). Och en egen frilansjournalistfirma på G wii!
Även bloggskrället har fått sig ett lyft det behövt. Som jag nämnt i förra inlägget så är det långt ifrån färdigt (strukturkaoz de luxe) – jag är en liten perfektionist och gillar när det blir bättre än bra och på mitt sätt. Men det värsta som kan hända en blogg (eller vilken digital trycksak som helst egentligen) är när utsidan tar över insidan. Tillrättalagd glans utan innehåll, nej tack.
Och på tal om innehåll så har jag åter öppnat upp för samarbeten och cykelrelaterade projekt. Var lugna, det är ingenting som kommer att ta över den här bloggen men det känns kul att känna det där suget jag inte känt sedan typ 2015 då jag tackade nej till det där gigantiska tyska cykelmärket eftersom jag inte kände för att bära deras på den tiden lite väl tråksportiga kläder, hehe. Jag kommer fortfarande att prioritera mitt ingenjörskneg (bästa kneget i världen) och mitt behov av arbetsliv-fritid-balans framför frilansandet så det blir då-och-då-punktinslag men faktum är att det är kanske bara när jag skapar som är jag fri på riktigt. Och nu är jag mogen nog att göra det på ett strukturerat och balanserat sätt.
Och på tal om perfektionism. CYKLISTPODDEN, den med fantastiskt innehåll och sugig ljudkvalité, har den dött?
Nope. Inte alls. Den kommer att återuppstå och då med ett bra ljud hehe. Tror ni inte att jag plågades av att ljudet sög? Jag som hade lovat mig att aldrig prodda något av dålig kvalité? Så himla ego av er att tycka synd om era öron när det var min stolthet som sårades. Skojar. Jag hade burit på cykelpoddidén så länge att jag kanske hade lite väl bråttom med att klämma ut produkten. Är man lagd åt det planersamma hållet så tycker man kanske att det är idiotiskt, men en annan som inte kan sova om man har en idé som bara m å s t e ut fungerar inte alltid så. Jag var nyförlöst, kanske lite lost i mammarollen (nämn någon på 2010-talet som inte är det i början? Handen på hjärtat?) och med ett sjuhelvetes cykelsug efter allt gravidtråcklande utan cykel. Jag och Anna hade fett med idéer, men fett ont om gemensam tid. De flesta avsnitten spelades alltså in med min Ivar vid tutten – Jonas avlastade så gott han kunde men det var bara vi två, och Ivar hade kvällskolik. Hade jag och Anna en halvtimme på oss och ena micen la av så fanns det ingen tid till att fixa den, då körde vi i en mic. Redigeringen skötte jag sittandes på toan nattetid eller via mobilen ammandes Ivar. Så här i efterhand är jag ändå stolt över vad vi åstadkom – och nog är det underbart charmigt med min lilla bäsis joller mitt i cykeltugget. Men jag blev stressad. Uppe i varv. För jävla sensitive för att jobba med något halvdant. Så jag sa till Anna att nä, nu lägger vi ner det tills orken och tiden finns det. Och då gör vi det ordentligt. Summa summarum: podden kommer att göra comeback och då lovar jag – era ögon kommer inte att vissna, och era hjärtan kommer inte att hårdna. Men ge oss lite tid.
Varför är ordet punk ersatt med ordet liv i sloganen?
Äsch, det beror mest på att så många missuppfattar betydelsen av punk i bloggslogan. För mig har punk alltid varit mer än bara en musikgenre. Det är mer en livsåskådning, en känga åt de rådande normerna ett fuck normality åt skogen med etablissemanget etc. Men har insett att det är ändå lite för långsökt för en bloggslogan. Cykelkatten har ju ändå alltid handlat om livet och Livet, med cykelpassionen som en röd tråd. Så nu får det stå liv.
Den där gröna hojen du teasade oss med, vad är det för en egentligen?
Det är en brittisk gravelhoj i stål som jag ska arbetspendla och dra Ivar-i-cykelkärran med. En blivande arbetshäst helt enkelt. Vitus Substance heter den och är på väg att utrustas med lättare hjul och skönare vardagsprylar som katjarumpavänlig sadel, skärmar, ringklocka och sådant.
Aha! En vardagscykel alltså. Blir det alltså MTB resten av säsongen?
Både jag och nej. Jag kommer att fortsätta njutcykla stig för det är skoj att njutcykla stig. Men i övrigt är det ju faktiskt årets roligaste säsong på ingång –
och ni vet precis vilken jag menar!
Men du har ju ingen cross?
Det problemet har jag äntligen åtgärdat. Om cirkus en vecka är jag ägare till snyggaste crossen på marknaden just nu, om ni frågar mig alltså. Vill ni bli teasade igen?
Nä, vi är faktiskt rätt less på teasing. Fram med orden!
Okej, det är en cykel utvecklad ihop med The Katie Compton och Herr Nys…
Omg är det en Boone?
Jajemen. En glansig, superlätt, superhärlig Boone. Ett värdigt tävlingsrigg . Fy fan som jag längtar! (och tack bästa Stenströms Cykel som inte tappade det helt under det evighetslånga bikefittandet)
Vi längtar också till crossäsongen. Får vi smygstarta den?
Självklart får ni det! I vårt lilla gäng CX Västerås pratas det redan om att tjuvstarta onsdagsträningarna. Och snacket – det har redan startat i facebooks höstigaste cykelgrupp CYKELCROSS. Gå gärna in du med, och glöm inte att bjuda med din moster som skriker Kötta! varje gång du kör.
Du kommer alltså att tävla i cykelcross i höst.
Om hälsan och familjeläget tillåter så kommer jag att köra så många tränings- och riktiga race jag kan. Fast kanske inte de längst bort i Skåne och så, i år blir det mer mellansverigecentrerat.
Men du är ju sjukt klen just nu.
Och påven är katolik 😉 Helt ärligt skiter jag fullständigt i placeringarna i år. Jag tävlar för att tävla är kul. Dessutom så blir det masters i år. Den mer laidback-klassen. Sparring för stunden etc. Snälla alla starka cykelkvinns ställ upp så jag får värdigt med däng, ok?
Så vad är planen nu?
Just nu? Sticka ut och cykla lite MTB i duggregnet, mums. Och fira våran Ivar ikväll. Han fyller ju hela tio månader idag och har precis börjat återhämta sig från sin variant av magsjukan den lilla stackaren. Ivar min gutt alltså, fy fan vad jag älskar honom.
Imorgon börjar Jonas igen och jag går alltså åter på mammaledighet. Det blir med andra ord en del monark, en del stålhoj med Ivar-i-cykelkärran och så kvällsträning.
Hösten. Jag törs hoppas igen. Snälla håll tummarna för att jag håller mig frisk oki? Puss.