CYKELKATTEN
Månadsarkiv

juli 2018

Between the ridesLivsstil

Mi amåre – tänk om man skulle ta och flytta hit?

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Nevermind the virus etc. För andra dagen i rad blir jag dissad av Åre Hälsocentral som inte har tid med mig ty det minsann köar en masse folks som har brutit ben revben + annat friska folks som orkar extremsporta (höhö) bryter när de tar sig över sina gränser. Kan inte alls förstå att de inte har tid med mig som inte ens får chansen att extremsporta. Världen är orättvis.

Skojar. Världen är rättvis och jag får väl gå upp tidigare och palla mig dit och köa istället för att frukostslacka i lägenheten.

Men Ipren är bra skit för att upprätthålla en viss levnadsstandard och vi har det bra här, inget snack om den saken. Dricker jos och fjälluft. Soppbufféar i Vålådalen. Åker kabinbana. Vandrar (extremt lugnt, extremsport baklänges ungefär) upp till Åreskutans topp. Skrattar så vi kiknar när plutten ska charma hela byn. Sover under riktiga täcken (alltså inte bara under tunnaste skynken som hemma!). Jagar vattenfall, sett alla ”måste-vattenfall” nu. Smaskar crepes. Njuter av allt det vackra och allt det bekväma. Laddar batterierna inför det stundande livet hemma i skållhettan. Inför jobbet. Spanar in cykelleder, längtar lite och drömmer.

Och så tittar vi på varandra och undrar, först tyst för oss själva och sedan högt tlll varandra –

– vi som trivs bäst i fjällen, i det friska och vackra och fria –

tänk om vi skulle ta kasta om planerna helt och flytta hit en sväng istället?

Bo, uppfostra vår son, cykla, vandra, skida (okej snowboarda Jonas) njuta av allt det vi älskar att göra och det som gör oss lyckliga.

Vad tror ni om den idén? 🏔👋

Puss.

5 år ago 6 kommentarer
2 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Fäll inga tårar för mig Åre

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Hej ni anar säkert varför det har varit så tunt på bloggen (förutom den sabbatsårsfasonen nybliven mamma-style). I början på våren, sommaren, vilken årstid är det nu? försökte jag kämpa emot hettan. Vänja mig. Finna glädjen, låtsas att det var MallisStTropezGarda som gällde hemma. Acklimatisera mig. Inte smälta bort. Känna något annat än deppig kvalmighet trots alla försöken att göra något varje dag för att ändå ta vara på sommaren.

Sedan vår senaste fjällkortis – då vi fick en halv dag regn till och med! – har jag dock gett upp. Gått in i ett överlevnadsläge à la pluttens första veckor. Basic instincts. Bara se till att vi klarar oss, massa vatten, bada måste man check fast det svalkar ingenting, massa svett brrr, inget gömsle att ta till, ingen vindpust som ge hopp, bara fortsatt härdsmälta, i själen, i pennan, i sängen, soffan nattetid för det svalkar lite mer där, i skogen.

Jag har inte brist på fantasi. Jag har bara brist på energi.

Jag har levt på hoppet om en till, längre, svalare vistelse någonstans där luften är hög. Trots föräldraekonomin har vi cashat ut. Ett tillfälle att andas friskt. Ett avbrott i vardagssörjelserna, stressen och värmedeppen. En chans till mycket välbehövlig icke-värmetacklande familjetid och några egentimmar på tu man hand med cykeln och bergen.

Igår lämnade vi Västerås för Åre via Idre, och timmen innan vi for så kände jag mig plötsligt sjuk. Några timmar in på färden kände jag av samma symtom som tidigare i somras då jag blev sjuk i den längsta och stördaste ”förkylningen” på många år – ont i hela kroppen, krig i halsen, noll energi i över sex veckor.

Nu är vi uppe i Åre, i vår fina lilla lägenhet med utsikt över skutan och sjön och tågstationen, och jag är så sjuk att jag inte orkar duscha. Jag vill bara ge upp hela mig själv just nu. Vad är det för en hemsk jävla vår och sommar som jag har straffats med? Vem… vad… vill stoppa mig så gärna från att vara frisk, pigg, cykla, träna, äventyra med Ivar? I’m losing my religion, igen och igen.

Fast det är väl som Jonas säger. Inte fy skam heller att vara sjuk i dessa omgivningar. Jag får bita ihop och tänka så. Vi har bott kungligt i mitt älskade Idre. Ätit grym frulle. Sett fluffiga renar och en älg. Plutten trivs. Kulisserna är undersköna. Sängen är mjuk.

Får jag vara här och orka hålla om min son och dricka den höga luften så är det bra nog.

Men jag vill ändå gråta. Tänk att jag hade velat dela denna resans förtjusning med er som en liten bloggcomeback.

Fan ta värmen, fan ta virus, fan ta min kropp just nu.

🌪

Puss.

5 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Cykel

Det händer att jag vaknar om natten, drömmer att Europa brinner

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Helvetet fortsätter. I’m losing my religion. Stoftet på marken har redan förvandlats till myggor, eller knott. Nu saknas det bara att gräshopporna invaderar landet. Fast har vi tur så kommer hagelstormen, då är jag först ute och dansar. Jonas berättade att i Kalifornien, där finns det företag som specialiserar sig på att måla de torra gula gräsmattorna gröna. Det må låta deppigt, men där har de å andra sidan Stilla Havet. Det är salt, och det slår mot klipporna med en fantastisk kraft. Det går inte att tröttna på havet.

Vi hörs om ett tag. Cykla fint så länge <3

5 år ago 0 kommentar
0 FacebookTwitterLinkedinEmail
Äventyr med barnIvar min Ivar

Ivars första vandrarmärke signerat Njupeskär

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Magiska myggiga Fulufjället. Renlöst och lavtäckt är berget. Trinda långsvansade lavskrikor med runda huvuden skuttar runt mellan grenarna och är nyfikna på oss som inte kan flyga utan får gå fram istället.

Regnar det ordentligt och är kallt och blåsigt där man har tänkt cykla runtom i Sälen och Rörbäcksnäs så är en utflykt till Fulufjället på sin plats. SMHI säger att det är lite torrare där!

Jag minns det som en lätt vandring, säger far.

Så vi skippar selen, snör på oss kängorna och tar med oss Ivar i vagnen.

Och visst är det lätt i början. Rullstols- och barnvagnsanpassat. Sedan påbörjas den riktiga vandringen. Det är stenigt och brant och spångigt och trappigt och därmed mycket svettigt (kanske inte om man går solo men ni fattar).

Vi turas om att bära Ivar och vagnen. Den nätta vandringen tar tid. Fjällvädret har svängt om igen och det är varmt och kvalmigt. Vi är genomblöta. De passerande ler och kallar vår Ivar süß (vem kan låta bli?) men jag undrar vad de egentligen tänker när de ser puckofamiljen som gör det så omständigt för sig.

Men målet är ju för vackert och vem vänder för att det är lite jobbigt? Njuperskärs vattenfall – Sveriges högsta, det måste man ju ha sett! Jag blir rätt hänförd och råkar förstås tappa ner min efterlängtade banan jag har sparat på ända från Sälen. Den lilla biten som jag har kvar delar jag och Ivar på. Kvar återstår den mindre mödosamma men än svettigare tillbakavandringen.

Ivar är min hjälte! Väl uppe i serveringen köper jag något jag tycker han har förtjänat, som varit så duktig och hängt med oss upp och ner och inte klagat någonting trots tiden och svetten och knotten.

Sitt första vandrarmärke får Ivar, omsorgsfullt fäst på sin söta sommarrygga (från Coop, älskar deras färgglada barnväskor). När Ivar kan gå och bära själv kommer märket att flyttas till vandringsryggan – kanske en liten Re-Kånken Mini?

Grattis Hoppetuss. Stolt ska du vara!

Fast mest stolt är vi.

Puss och sluta aldrig fira när det firas kan.

5 år ago 0 kommentar
2 FacebookTwitterLinkedinEmail
Allmänt om träningÄventyr med barnCykelKatja om cykel

Nio månader efter magen

av Katja 5 år ago
skrivet av Katja

Glad lördag folksis.

Idag fyller min stjärnögda gulleplutt Ivar hela nio månader.

Det innebär att jag har gått utan mage i prick nio månader, eftersom min pojk var artig nog att göra entré på sin beräknade dag. Sin vana trogen översköljs Ivar med uppmärksamhet idag <3

Därför tänker jag köra en navelskådarreflektion utifrån cyklisten Katja.

Men först

Känslor och kärlek

Nio månader utan mage. En period så ofattbart kort att hjärtat snörper sig så fort jag tänker på att jag ska börja jobba redan i september – hur ska jag klara av att vara borta från min plutt hela arbetsdagar varje dag, när jag saknar honom så fort jag är borta från honom några timmar? Och samtidigt en ändlig oändlighet av livets kanske samtliga känslor. Precis som alla andra mödrars, föräldrars? Både ja och nej, men detta inlägget handlar inte om det. Ni kan i alla fall vara säkra på att den Katja som skriver idag har fått sin oktober tillbaka, och på köpet en styrka att vid trettiotvåårsåldern ta steget mot det det hon längtat efter hela sin existens nämligen rätten till sitt eget handlings- och känsloliv och så lite lycka i det på köpet.

Så, till cykel-Katja. Cykelkatten. Var står jag nu?

The evil heat

Nu som i nu står jag i och för sig mitt i en frustrationspöl orsakad av den taskiga sommarhettan som bara fortsätter. Den här våren/sommaren har tyvärr sabbat många av mina cykel- och äventyrsplaner. ”Bortsett” från min sjukdom WED/RLS som blir värre i värmen så har jag helt enkelt inte orkat träna eller ens vara alltför aktiv som jag hade velat. Från att ha gått 10-15 km så gott som varje dag, joggat med cykelkärran och cyklat i höstas och i vintras till detta – en tröttsam jakt på svala tillfällen för träning. Korta, lite sega pass. På köpet drabbades jag av den värsta influensan (eller vad det nu var) på många år. Den stal minst fyra träningsveckor.

Sketasur?

Hade det varit en barnlös sommar förr i tiden så hade jag varit sketasur (eller ställt om dygnsrytmen för att sova bort dagarna och träna på nätterna).

Men nu har jag Ivar, och nu har det funnits så mycket annat att fylla dagarna och tankarna med att det inte har varit tråkigt (om än ibland fysiskt ledsamt ty min kropp kräver sin rörelse för att må bra) en endaste dag. Och så är jag glad att jag redan före Ivars ankomst hade förbjudit mig själv att sätta upp några storslagna tränings- eller raceplaner. Fy fan vad stressigt småbarnslivet hade varit då, och så mycket annan glädje som hade gått mig förbi i den jakten. Istället har jag tagit fram mina andra sidor –

– den lekande, den läsande, den dansande, den sjungande, den tittande, den sociala-med-andra-än-cyklister hehe m fl. Sådant som kanske försummats lite under de senaste åren.

Alla de korta passen

Men cyklingen, min passion, den finns där hela tiden, om än på ett för tillfället mer avslappnat och kravlöst sätt. Jag kommer nog aldrig bli tjejen som finner glädje i lugn fikacykling för vyernas skull (vyerna gör sig bäst när pulsen är hög eller under återhämtningen). Men jag finner en viss ro i att köra när och hur det känns bäst för stunden. Tids nog är jag inne i racemaskineriet igen. Jag ser fram emot det – men jag hetsar inte in i det för att successivt jobba upp suget, styrkan och tekniken.

(O)viktigt

Kroppen är stark. Den är förvisso rätt tung. Inte jämfört med den och den och den utan jämfört med hur lätt den bör vara för att jag ska trivas till 100 % som cyklist (!). Samtidigt tvingar jag mig själv att inte lägga för stor vikt (hehe) vid den frågan just nu. Den läskiga ätstörningsvågen som sköljer över så gott som alla mammorna med tillgång till tidningar och Internet skrämmer mig. Jag är inte helt opåverkad – hur lätt är det att inte tänka på sin ”övervikt” när det inte finns en mammaartikel som inte tar upp ”mammakilon” och när även de spinkigaste tändsticksmorsorna drar sig i hudflikarna och ojar sig? men jag tänker att cykelformen, den kommer med träningen – vill vara formad av styrka, inte av hunger – och att min skönhet och personlighet, den mäts inte i kilogram.

Stål och bål

Min kropp har börjat bygga muskler och core. Jag har förstås inte gjort många mammamage… okej, jag har gjort noll mammamageövningar men jag tackar genetiken och cyklingen för att jag inte riktigt blivit av med corestyrkan helt under graviditeten och förlossningen utan den finns där men måste byggas på. Där gör MTB mycket nytta! Och CX förstås :*)

Kondisbiten

Min kondis är inte på topp. Jag kör ju aldrig några långa pass nuförtiden. Fem stigmil max, där har ni mitt längsta ”distanspass” hittills. Det blir så i början när man är en heltidsförälder. Och visst kommer de nio milen i Cykelvasan att märkas av. Men det är okej.

Så mycket bättre

I år är allting okej. Jag fokuserar på att glädja mig åt det jag är bra på. Det MTB-tekniska till exempel. Jäklar så mycket modigare, mer teknisk och därmed snabbare (ja, man blir snabbare när man inte behöver gå över hindren) jag har blivit! Kortdistans here I come. Vilket gör att jag ser riktigt fram emot crossäsongen då jag med gott samvete kan fortsätta med mina kortare träningar och använda mina nyfunna skills på höstens crossrace. Och fortsätta bli starkare, mer teknisk och snabb.

Fan också

Bara jag inte glömmer att göra en sak.

Ni vet vilken. Stretcha. Den pisstråkigaste sysslan av de alla, och då har jag sovit genom två yogapass och tyckt det varit okej. För just nu är jag nog den stelaste mamman, cyklisten och personen i hela världen. Och då jämför jag även med farmor, 89.

Så! Här är jag. Förundrad över hur jäkla bäst min kropp är på att återställa sig – förbannad över hur jävla sämst min kropp är på att hantera värmen – en ojämn men glad cyklist och äventyrsmorsa!

Jag känner på mig att Katjaformen 2.0 kommer att bli något alldeles extra. När den nu tillåts slå in, hehe. Aldrig förr i livet har jag känt så lite träningsstress och samtidigt så mycket träningstillförsikt. Det löser sig. På vägen har jag skitkul.

Förutom när jag måste stretcha.

Puss.

Och om jag saknar gravidmagen? Ja – för vi hade så kul under graviditeten och nej – för all oron över dess invånares välmående och de nio månaderna utan sömn. Livet är bättre med dig utanför <3

5 år ago 0 kommentar
3 FacebookTwitterLinkedinEmail
  • 1
  • 2
  • 3
  1. Anna-Maria om Lådcykelpremiären.

    Vad kul och praktiskt med lådcykel! Hoppas den fortätter att kännas lika bra, om inte bättre, när du fått trampa…

  2. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack! :D <3

  3. Jonatan om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Spännande. Heja dig Katja!

  4. Katja om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Tack bäbis! Faktiskt så tänker jag på ditt ST; tänker om Anna har fixat ST - THE ST - nog…

  5. Anna Lindén om För att lätta på hjärtat och underlätta för hjärnan.

    Helt rätt!! Dör av awwwwww inför ditt projekt. Ser så mycket fram emot att poppa målgångs/årgångs-skumpa med dig och allt…

Bon courage! Puss, Katja

CYKELKATTEN