Din pappa tog upp dig ur vagnen, gick några steg bort från den utmärkta vandringsleden och satte ner dig mitt i ljungen.
Där satt du plötsligt ner i riset och fann dig. Uppifrån, ett litet vitt moln. En rund fjäril.
Ivar min, du klimpen min, du hjärta mitt, i ljungens mitt, din mammas favoritväxt. Bland cerise, grönt och lila – nordens lavendel – mossa och kråkbär hittas du. Så lugnt. Så tryggt. Så lyckligt. Och så ynkligt i din litenhet. Vem kommer och tar upp dig? tänker jag. Här sitter du enkom för vi har satt dig där. Pillar på något pyttigt, något det ska till ett barns sinne att finna intresse i. Litar på hela världen gör du, och inte vet du något annat. Gråta vill jag göra, och skratta i ett.
Klimpen sitter fint.
Jag minns plötsligt hur när jag litet äldre än du, sattes på samma vis ner i det karelska blåbärsriset eller på någon solvarm sten och pysslade med mitt medan mamma plockade bär eller drog upp en abborre ur sjön. Jag hade gummistövlar och hätta, det var varmt och torrt och skönt.
Vi plockar upp dig ur ljungen, du gör inget motstånd. Du är tung i famnen. Den runda fjärilen landar i vagnen och försöker dra av sig slokhatten.
Här, uppe på det blygsamt vackra Östfjället, har sommarens finaste minne uppstått ur ett knappt synligt avtryck i ljungen.
