Cykelkatten

Afterbike, afterglow

Hej ni anar säkert varför det har varit så tunt på bloggen (förutom den sabbatsårsfasonen nybliven mamma-style). I början på våren, sommaren, vilken årstid är det nu? försökte jag kämpa emot hettan. Vänja mig. Finna glädjen, låtsas att det var MallisStTropezGarda som gällde hemma. Acklimatisera mig. Inte smälta bort. Känna något annat än deppig kvalmighet trots alla försöken att göra något varje dag för att ändå ta vara på sommaren.

Sedan vår senaste fjällkortis – då vi fick en halv dag regn till och med! – har jag dock gett upp. Gått in i ett överlevnadsläge à la pluttens första veckor. Basic instincts. Bara se till att vi klarar oss, massa vatten, bada måste man check fast det svalkar ingenting, massa svett brrr, inget gömsle att ta till, ingen vindpust som ge hopp, bara fortsatt härdsmälta, i själen, i pennan, i sängen, soffan nattetid för det svalkar lite mer där, i skogen.

Jag har inte brist på fantasi. Jag har bara brist på energi.

Jag har levt på hoppet om en till, längre, svalare vistelse någonstans där luften är hög. Trots föräldraekonomin har vi cashat ut. Ett tillfälle att andas friskt. Ett avbrott i vardagssörjelserna, stressen och värmedeppen. En chans till mycket välbehövlig icke-värmetacklande familjetid och några egentimmar på tu man hand med cykeln och bergen.

Igår lämnade vi Västerås för Åre via Idre, och timmen innan vi for så kände jag mig plötsligt sjuk. Några timmar in på färden kände jag av samma symtom som tidigare i somras då jag blev sjuk i den längsta och stördaste ”förkylningen” på många år – ont i hela kroppen, krig i halsen, noll energi i över sex veckor.

Nu är vi uppe i Åre, i vår fina lilla lägenhet med utsikt över skutan och sjön och tågstationen, och jag är så sjuk att jag inte orkar duscha. Jag vill bara ge upp hela mig själv just nu. Vad är det för en hemsk jävla vår och sommar som jag har straffats med? Vem… vad… vill stoppa mig så gärna från att vara frisk, pigg, cykla, träna, äventyra med Ivar? I’m losing my religion, igen och igen.

Fast det är väl som Jonas säger. Inte fy skam heller att vara sjuk i dessa omgivningar. Jag får bita ihop och tänka så. Vi har bott kungligt i mitt älskade Idre. Ätit grym frulle. Sett fluffiga renar och en älg. Plutten trivs. Kulisserna är undersköna. Sängen är mjuk.

Får jag vara här och orka hålla om min son och dricka den höga luften så är det bra nog.

Men jag vill ändå gråta. Tänk att jag hade velat dela denna resans förtjusning med er som en liten bloggcomeback.

Fan ta värmen, fan ta virus, fan ta min kropp just nu.

🌪

Puss.

Dela detta inlägg

Tävlings- och äventyrscyklist, ingenjör, kreatör, skribent och mamma. Hjärnan och hjärtat bakom CYKELKATTEN.CC - den värsta bästa bloggen om cykel, liv och kärlek sedan 2012. Gillar att cykla fort och snyggt på landsväg och i skog, cykelkultur, sina vänner och fantastisk musik. Och att få fler att finna och ta hand om sin inre cyklist. Tack för att du cyklar, läser och delar min passion.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.