År: 2017

Hej. Nu är det officiellt supergrått och supertrist ute. De gnistrande soldagarna är få liksom antalet inplanerade evenemang, utecykeltimmar och det är faktiskt lite kämpigt, oavsett hur mycket vi intalar oss att det inte finns några dåliga väder… Men här är i alla fall ett gäng saker jag gör som får mig att må lite bättre:

Jag går dagspromenader. Promenadkonsten är kanske människas mest unika och äldsta vardagsmotionsform? Men om vi bortser från den där träningsbiten så är själva grejen med att vistas ute, om än i det gråa slaskiga trista, gott för själen och tankeron. Ibland räcker det med tio-femton minuter mellan arbetsuppgifterna. Förresten så “tvingar” jag mig själv att gå lite omvägar och nya vägar nästan varje dag. Just för att upptäcka nytt och bryta mönstren, något jag tror är viktigt för att inte fastna i den gråa känslan av vardag och upprepning.

Och på tal om vardag – självklart trotsar jag den ordningen! Extra fin middag en tisdag, äta extra flott lunch en torsdag, varför inte en liten minifest en måndag? Vem har sagt att man ska gå i ide mellan helgerna?

Jag klär mig i lite mer färg än brukligt. Eftersom hela jag är ljusfärgad så klär jag bäst i dova, mörka färger (i mina inre ögon i alla fall). Men nu när allt det andra runtomkring mig grått så anstränger jag mig lite extra och plockar fram de lite mer kulörta plagg. Som idag – röd klänning och rött läppstift! Eller när jag cyklar ute – på min glada röda cross! Klyschan om glad färg är lika med gladare humör stämmer faktiskt.

Jag gör upp planer. Fånga dagen i all ära men jag har alltid gillat att se fram emot saker samtidigt som jag lever i nuet. Högt på listan står förstås alla tävlings- och äventyrsresor – korta som lagom långa (är ju som ni vet en eurocentrisk resenär) – men även de lite mer hemnära planer som min och Jonas framtida lägenhet, allt jag vill skriva om och skapa, alla förändringar jag vill åstadkomma.

Jag jobbar mycket och koncentrerat. Den gråa tiden är min bästa arbetstid. Ju starkare sol desto sämre arbetsmotivation har jag och tvärtom.

När det kommer till sömnen så är den lite mer nära till hands så här års än på sommaren. Eftersom jag har sömnsvårigheter så är jag tacksam för varje liten sömntimme jag får. Tycker det är helt okay att sova lite mer och oftare nu.

Jag ägnar mig åt lite mer eskapism än sommartid. Jag är ingen tevetittare men en och en annan dokumentär eller något avsnitt av någon spännande teveserie slinker väl in. Och så böckerna förstås – det går väl åt ett par i veckan om jag har tid! Fan, livet är för kort för alla böcker alltså.

Musiken spelar en stor roll. Det gör den i och för sig alltid men ändå. Jag är extratålig och lyssnar gärna igenom hela skivor så här års. Många bra releaser nu! Upplever en viss dissonans förresten. Tack vare (?) cyklingen är jag mycket mindre ute och härjar på braiga nattklubbar i Stockholm och utomlands just nu. Sitter inte heller uppe om nätterna med ett glas tjut i handen och gör musik på datorn som under pluggtiden. Men kan ändå… sakna det lite. Men äsch, en sak i taget.

I min cykel- och cykelfrämjande (typ gym) träning försöker jag också få in så mycket glädje som möjligt. Eftersom jag tränar målmedvetet och med en bakomliggande tanke så måste jag hålla på vissa grejer. Men här handlar det också om variation – i musikvalet till intervallerna, i tiderna för styrketräning (så mycket på dagen som möjligt, om det hinns förstås), i att känna mig fin även om jag sitter i en mörk svettig spinninglokal och ser ut som en överansträngd grävling i fejset.

Och sist och viktigast – jag lägger så mycket tid jag kan på att spendera med dem och på dem jag tycker om och som jag i egenskap av en person med ett väldigt tidskrävande intresse inte hinner (usch, nu skäms jag) träffa under cykelsäsongerna. Vissa säger att man inte kan älska andra förrän man älskar sig själv men jag säger då att nä, jag hade då inte mått bra om min egenkärlek överskred min kärlek till de värda att älskas och tas hand om.

+ överdoserar kaninkonton på Instagram
och choklad men det är off-cool träningsblogg det

(alla bilder i inlägget kommer från Google + “winter bunny”)

Puss och håll er flytande! snart är sommaren här ☀

Helylleleende och ansiktsfluff i ett!

Tisdag folksis!

Gjorde ingenting träningsvettigt igår, enligt planen men ändå. Var trött, hade sovit dåligt, hade jobbat som en idiot – det blev en måndagsmåndag helt enkelt som Johan hade uttryckt det. Gnällde till och tog ut det på Jonas en släng, skäms än idag. Men slutade ändå med ett gott skratt i den chokladfläckiga soffan, åh som jag älskar min karl!

På tal om att älska – här är tre bra saker som har hänt nyligen och som är värda ett <3 eller många:

– att spelet Pokémon Go nominerades (dock vann tyvärr inte, men ändå) till Årets Peppare – ett pris som instiftats av Ockelbo-Daniel och som “handlar om att synliggöra och uppmärksamma dem som skapar förutsättningar för att så många barn och unga som möjligt ska få uppleva rörelseglädje, och därigenom inspirera andra”. I dagens Sverige, där det nästan är ett etikettbrott att inte vara hurtig och ha idrottande barn – som gärna framställs som motsatsen till den “soffliggande tevespelsgenerationen” så är det bra att nyansera. Man kan båda ogilla att träna och ändå gilla att röra på sig. Man kan både gilla tevespel och gilla frilufta. Och man kan både superidrotta som barn och som vuxen hamna i tevesoffan och stanna där för resten av livet med. Hur som – det är kul när något annat än en mustig lagsport med boll uppmärksammas. Trots allt handlar det ändå om att inspirera unga att röra på sig. P.S. Det finns Ingress också, nästan roligare än Pokémon Go för då lär man sig om verklig platshistoria när man upptäcker platserna.

– att veta att det finns företag med ett riktigt och inte bara påklistrat goodwill-samvete. Åby Snickeri har valt att avbryta sponsorsamarbetet med IFK Norrköping när det har framkommit att det nya sponsorbetalda gymmet diskriminerar föreningens icke-manliga medlemmar. Läs bakgrunden här och intervjun med Åby Snickeri Stefan Steen.

– att cyklisten Jenny Rissveds vann Årets Prestation på Idrottsgalan! Mitt bockstyrehjärta hade förstås helst av allt sett Emma Johansson ta emot Jerringpriset – men av de nominerade så vann hästkillen Peder Fredricson och det är inte heldumt det heller. I ett annat liv hade jag nog hållit på med hästar jag med. Men nu nöjer jag mig med att cykla förbi de vackra varelserna som står ute i sina hagar och att heja på Frida och andra grymma som sportar häst.

Och på tal om prestationer, idag blir det inomhusintervaller för min del. Puss!

Hur mysigt är inte Kristiansborgsbadet/Actic om kvällen?
Lätt ett av de finaste mindre badhusen i Sverige.

Ey, detta skulle ju bli ett härligt lugnt (som i välplanerat) styrkefyror-pass. Men jo tjena. Glömde förstås bort tiden så för att hinna med eländet värmde jag upp under en oförskämt kort tid. Desto jobbigare blev den första fyran, innan benen liksom hajade att det kanske var dags att producera de små wattisarna. Men sedan så jävlar!

Blev ju hur jobbigt som helst. Den berömda pangen fanns där ändå så till slut kunde jag bjuda på både ett skevt lidandeleende, mustiga pulsökningar och den klassiska men av salongsfina träningsbloggare sällan beskrivna svettpölen under den redan ringsrostiga stationära cykeln. Fyra fyror med fyra minuters så kallad vila emellan blev det. Och nu är jag nyduschad, rosig och iklädd festligt röd (det är ju ändå tisdag) klänning och ska fara till Jonas och äta pasta.

Hej från mig puss!

Solen, isen, lugnet, få var orossticken, en dyrbar dag. Jag behövde ett lugnt pass och så blev det igår, lugnt inte minst på grund av den förrädiska isen täckt med ett skirt lager vatten, smält av den höga åkersolen. Körde ut ur stan på de krispiga cykelbanorna genom skogen, och fick sedan någon timma iscyklingteknik och i och med det gott om tid att koncentrera mig på att sladda lagom och att lapa sol och varmdryck ur min termosflaska förstås.

Ett sådant simpelt skönt pass, en energikälla, mitt andrum. Och självklart, när jag på vägen hem fick upp flåset och farten och otåligheten lite, så kom jag på ett gäng grymma inläggsidéer och löste ett och ett annat problem. Och kände åter som så många gånger förr, en stor tacksamhet inför dessa mina stunder av ett med farten, naturen, andetagen, däckens glada visa. Puss!

📏 Jag räknar cykelsträcka i kilometer, sällan i mil. Har jag cyklat 131 kilometer så är det inte 13 mil jag har cyklat utan just 131 km.

📏 Jag varken loggar eller räknar med min stadscykling till och från jobbet, affärerna och sådant. Det beror helt enkelt på att sträckorna är för korta och för att jag drar en skarp gräns mellan vardagsmotion och träning men…

📏 jag och min Jonas smygtävlar lite i vardagsmotion med hjälp av vår Apple Watch aktivitetsapp. Man har tre ringar att fylla – en för rörelse, en för träning och en för gånger man står upp och så får man utmärkelser. Det bästa är alla gulligt kaxiga förinställda typ Du är en världsmästare!-meddelanden man kan skicka till varann när man ser att personen fått någon utmärkelse. Vardagskudos!

📏 Kör jag inne och passet är säg, 57 minuter lång så låter jag cykeldatorn gå 3 minuter till och mäta pulsen medan jag trampar lätt…

📏 …och om jag är nästan framme hemma och ser att det fattas någon km – klart som tusan tar jag en sväng runt kvarteret för hur kul är det att ha cyklat 59,1 km? No shit perfektionist hehe.

📏 Räknar inte med de virtuella milen, men tyvärr så verkar Strava göra det (om inte zwiftfolksen själva flaggar sina rides som virtuella, något få gör?) vilket gör till exempel idén med klubbledartavlan lite tråkigare.

📏 Jag räknar aldrig med att någonting löser sig av sig själv – den passiva väntan förtär mig. Hellre handla, eller i vardagen – börja gå mot nästa busshållplats istället för att stå still och frysa i kuren.

📏 Jag tittar sällan på min medelfart när jag tränar – så vitt jag inte kör på tid typ tränar tempo för då är det ju rätt viktigt. Tränar jag distans så bör ju farten vara så låg att jag orkar cykla långt och tränar jag intervaller så pendlar farten mellan superhögt och superlågt och då blir snittet återigen tämligen ointressant. Men självklart kan det vara lite kul att titta på fartsiffran efter ett race eller ett härligt bombigt lagtempo!

📏 Min standard cykeldatorsida i träningsmode visar följande:

– rulltid

– distans

– aktuell tid

– puls

– tid på dagen

– lutning

– total stigning

Resten av data finns på andra sidor.

📏 När jag tävlar så är det inte alltid som jag bryr mig om min egen placering. Jag räknar inte en DNF eller en sämre placering som en förlust ifall den DNF:en/placeringen berodde på att jag körde slut på mig när jag hjälpte fram en lagkompis till den utslagsgivande utbrytningen eller till spurten. Så är det när man tävlar i lag på landsväg. Kör jag dock utan uppgift dvs. för mig själv eller tävlar i cross så räknar jag förstås med min egen placering!

📏 Jag är världssämst på huvudräkning. Jag har nog dyskalkyli. Alla mina sifferhaltiga lösen, koder och sådant sitter i fingrarna alltså bildar mönster. Jag vet fortfarande inte vad jag hade för skåpkod under gymnasiet. Den satt i fingrarna.

📏 Jag räknar aldrig i veckonummer. Är impad av folks som vet vilken vecka det är nu, jag är helt lost. Och helt ärligt – varför hålla på med veckonummer när det finns månader och datum?

📏 Jag räknar inte min Garmin Virtual Partner som en riktig kompis. Den jäkeln kör ju om mig titt som tätt!

Så räknar jag. Hur räknar ni? Puss!

Hjälmranden är ett säkert tecken
på att personen du ser framför dig är en cykelbot!

Lider man med stil så kör man
med svart silvertejp. Punkt.

Ge fan i att missmatcha flaskpipen och ramen!

Jag vet inte hur det är med er, men jag har alltid gillat Transformers, Thron, smarta robotar, ja sådan sci-fi där gränsen suddas ut mellan människa och maskin. Det är en av anledningarna till att jag en gång i tiden vart synthare, börjat läsa teknisk och gillar att vara cyklist – en kan se ut hur högteknologisk som helst utan att de andra höjer på ögonbrynen och gör de det så fattar de ju ingenting 😉

Tyvärr så är ju inte plånkan bottenlös vilket gör att mina styva, men fortfarande ruggigt kokos-ish kokoshjul är det mest sci-fi-teknologiska jag har… eller är det min Garmin? Eller min crossram? (också kokos, fast officiell belgisk kvalité) Min POC-hjälm? Eller min gemytliga thermosflarre jag fått av Jonas?

Nä! Det måste ändå vara mina budgetvärmesulor från Kjell & Co. En behöver inte läst så mycket fysik för att fatta den simpla mekanismen som värmer på slingorna i sulorna men det högteknologiska är ändå att känslan av varma fossingar gör att hela jag mår så mycket bättre. För när jag undanröjt problemet med mina akillestår så är det fritt fram, så känns det i alla fall!

Överhuvudtaget är vintercyklingen det perfekta tillfället att spåra när det kommer till kittet. Sällan är min hashtag #lidamedstil – att optimera sitt kit utan att för den delen förlora i elegansen – så pass passande som nu.

(obs snorstalaktiter ingår i begreppet red. anm)

Shit, skulle ju egentligen skriva en passrapport till er, om dagens tur – min första riktiga, längre distanstur efter förkylningen! Jag hade ju cyklat ett par turer innan men de vart liksom halvdana. Men efter att Martin ändå kunde få en någorlunda kvalité på värden under onsdagens laktat- och VO2-maxtesten – värden som hade varit helt fucked up om jag fortfarande var sjuk – så kände jag att det var fritt fram idag. Det blev en isig, härlig runda i ett mindre men lika glatt för det, sällskap. Johan uppviglade, några till anslöt. Det vart Skultuna – Ramnäs – Surahammar – Hallstahammar och 70 km under 3+ timmar.

Av någon jäkla anledning – säkert för att jag är klen och måste kämpa lite extra just nu – så hade jag en skyhög puls rakt igenom passet. Jag märkte dock inte riktigt av det förrän i slutet då jag blev riktigt, riktigt trött men det blir jag väl nästan alltid ändå efter ett distanspass.

Nåväl! Imorgon kommer jag att köra lugnt och gulligt med den högsta golvvärmen på och tuggandes på en kanelbulle.

Men nu har jag brått – min älskade randonnör har bara ett par mil kvar av sin Köping-brevet så det är hög tid för mig att åka och hämta honom. Ni som har tråkigt kan alltid studera rutten min på Strava. Puss!

Hej. Ute är grått och rått och blåsigt, i mig är det fortfarande lite grått det med. Hela veckan har varit så här faktiskt. Småkämpigt att lite för sakta vakna ur förkylningsdvalan när vädret dessutom är en schizo blandning av alla årstider tillsammans vilket gör att jag pendlar mellan hopp och förtvivlan utan att kunna påverka det, precis lika hemskt som vårtid,  men nu är det ju faktiskt vinter så hörni vädergudarna nu får ni allt bestämma er för ett slags väder tack!

Jag har svårt att vara kreativ utan går på sparlåga och har till och med sett ett avsnitt av en teveserie, för första gången på tre år kanske? Vi såg Westworld och den var lagomt creepy, diggde starkt musiken, underbart mörkt livsbejakande filmiska tolkningar, Ramin Djawadi är ett geni!

Ey livades upp här, bra musik borde föreskrivas på recept precis som träning eller hur?

Ikväll ska jag och Tony bila ner till Solna och göra ett varsitt test hos Martin på Aktivitus. Det känns långt ifrån optimalt att göra testet nu – kommer ju knappast påvisa några maxade värden – men jag får helt enkelt se resultaten som utgångspunkt för där jag står just nu. Med den långa sjukdomen (förhoppningsvis, peppar peppar) och den klassiskt sunkiga sömnen bakom mig i åtanke.

Äsch, jag är ingen rolig bloggare idag, hänger av mig lite smidigt här bak i klungan så ses vi nästa runda. Det trösterika är att tråkigheten ena dagen innebär energiflödet andra dagen i min värld och så är det inte mer med det.

I see the girls walk by dressed in their summer clothes
I have to turn my head until my darkness goes

ungefär så.

Puss!

Hej måndag.

Är egentligen lite nere idag. Ganska så utan anledning egentligen – men kanske är det den klassiska mondaybluesen efter den roliga helgen som har varit. Den första aktiva helgen på länge också. Inte med de vanliga måtten förstås men nog så för en konvalescent cyklist som kämpar på.

I helgen har jag alltså fått in årets första mil – nästan sex, wii liksom! – och i och med det strax över tre rulltimmar fördelade på två timmar på fredag och en timme på lördag.

Jag har också hunnit med att åter blivit sämre för att sedan bli bättre igen men nu är inte snorigheten lika påtaglig och kvävande längre i alla fall. Det verkar som att det funkar att rulla lätt så det lär jag fortsätta med under veckan.

Har också hunnit med en skrattfest i några timmar när jag och Anna småfirade vår 68-årsdag i ett gäng kompisars glada sällskap hemma hos mig på lördag kväll. Träningsvärken i mungiporna dagen efter var ett faktum!

Har även hunnit bli firad av svärisarna på söndag, grymt gott med indiskt käk, tack! och läst ut boken som hållit mig fången i veckan. Post-bok-tomheten är påtaglig och bitterljuv.

Men bäst av allt – hunnit rensa hur mycket som helst hemma, i lådorna, i skåpen. Massa skit som bara legat huller om buller till ingen nytta, och inte gick det att hitta något i eländeslådorna heller. Men nu så! Passaten får rulla till återbruket och till Myrorna i veckan, en glad känsla! Ett par lådor återstår men de ska jag passa på att tömma och sortera i ikväll efter träningen. En sådan frihetskänsla efteråt!

Ja ni ser, sakteligen börjar krafterna återvända men än är de för svaga för att jag ska gasa på med träningen och skita i att ta hand om hemmet och andra göromål som tar bort fokusen och energi från cyklingen hehe. Så lika bra att passa på.

Tyvärr är Monarken obrukbar i väntan på nya organ (vevlager, drev) som är på väg till Västerås. Så blir rull på lokal ikväll. Ska rulla in benen inför onsdagens test hos vår sportdirektör Martin på Activitus. Har efter mycket velande fram och tillbaka ändå bestämt mig för att genomföra testet (som syftar till optimering av försäsongsträningen) på onsdag ändå.

Men vi kör på, jag och min måndag med hjälp av och Underworlds och El Perro Del Mars nya <3

Puss!

Kroppen vid Hässlö –
– enda plogade stället
under morgonens rullpass

(kit Rapha, silkessjal Lloyd, lobsters Hestra,
skorna Northwave Actic, termos Elite)

Ni som läst min blogg länge vet att jag sällan, om än aldrig snackar kropp ur utseendesynvinkeln. Den enkla anledningen är att jag är mot all kroppsfokus och tror starkt på att det enda som kan stjälpa den rådande kroppshetsen är att flytta fokusen bort från den stackars sönderuppmärksammade kroppen.

Men idag vill jag ändå snacka min kropp, fast ur en helt annan synvinkel förstås. Blir tyvärr inge näck sorry alla kroppspositiva.

Jag skrattade nämligen åt min egen kropp idag när jag trots rätt tunt klädd i -2 grader ändå svettades som en salsadansös efter bara tjugo minuter på cykel.

Ojoj tänkte jag, så illa skapt jag är för den klassiska typen cykling tänkte jag. Så tänkte jag:

Jag är för varm. Vintertid är det livsfarligt – en överhettning i början så fryser jag hemskt i slutet av passet och varje liten kisspaus hotar med lunginflammation, typ. Sommartid är det lika illa. Trots den någorlunda inväjningen så är det fortfarande bara att glömma att leverera någon vettig prestation i över tjugofem grader. 

Jag är för tung. Inte ens när jag är som smalast och benigast väger jag under sjuttio. Har alltid varit tung, vägde asmycket redan som bäbis och det utan att vara bäbisknubbig (tanterna sa åt morsan att ge barnet mer mat trots att jag åt hela tiden). Bara lång. Innan jag började cykla och drog L vägde jag 70+ – nu när jag cyklar och drar S väger jag 70+. Något säger mig att det säkert går att banta ner sig lite mer, till kanske 68 typ? Får se om jag ger upp chokladen i sommar.

Jag är lång. Teknisk eller inte, det är bara ge upp snärtigheten mot de där enochsextio-individerna som självklart har närmare ner till marken också hehe.

Jag har ett huvud som inte passar i cykelmössa (s k keps). Helt seriöst så är mitt huvud för brett och för snett avlångt för att någon cykelmössa ska sitta någorlunda värdigt och utan att folks frågar om jag vet var närmaste Lantmännen-silo ligger, typ.

Jag har taskiga luftrör. Sämst i kylan.

Jag har världens känsligaste urinvägar (också en del av kroppen). Vill jämt och ständigt kissa och får UVI väldigt lätt.

Listan har egentligen ett par punkter till men då blir det nog för intimt det.”

Så gick tankarna när jag svettades på den där förbenade cykelvägen dit stadens plogentreprenörer hade skottat upp all brunsnö från bilbanan.

Med min kropp kan man ju undra varför det är cykling och inte säg, basket eller bob som jag ägnar mig åt och är till och med fräck nog att tävla inom.

Sedan för att liksom inte bli för självironisk så tänkte jag på alla mina fördelar nämligen

Att jag är rätt smart och är grym på att avläsa andras känslor och beteende – en egenskap ovärderlig i klungspelet på landsvägen,

att jag är väldigt stark och har lätt att bygga upp en bra styrka på en relativt kort tid – vilket ger mig fördelar även uppåt där jag utan den styrkan hade torskat helt mot de superlätta,

att jag är smidig trots min längd. Ni skulle ha sett hur min kropp kan dansa!

att jag är varm. Kroppen räds inte kylan.

att jag tål smärta. Jag ser inga problem med att finna mig i att ha ont, om det leder till förbättring,

att jag är envis. Vill jag något så ska jag dit, och når jag inte dit så låt mig upptäcka det själv så har jag i alla fall roligt på vägen dit tack,

att jag är smått vrickad. Är i och för sig en egenskap jag delar med de flesta av de dedikerade cyklisterna men ändå.

Bättre så, va? Låt de goda egenskaperna ta ut de onda tänkte jag, så kommer man långt i sin amatörtävlingskarriär och har roligt däremellan och efteråt också.

Och se – där pratade jag kroppen hela tiden. För även om de flesta av mina goda egenskaperna ligger i knoppen så är ju knoppen en del av kroppen, om man inte är full, hög eller nykär så klart.

Puss och ha en fin lördag!

Det må se grådassigt ut på mobilkorten – och grådassigt var precis väderbeskrivningen – men den omständigheten ändrade inte min glädje över att jag äntligen fick cykla ute!

Idag blev det alltså en premiärtur i dubbel bemärkelse. Dels första turen efter den neverending förkylningen, och dels årets första tur överhuvudtaget. Värt att fira eller hur?

Så jag firade!

Med det ökända upptiningsskriet i duschen – ni vet det skriet som uppstår när man låtit tårna frysa bort och sedan låter de tina under det som känns som skållhet vatten fast egentligen så är det knappt ljummet. Fy satan vad ont tårna gjorde idag! Nu körde jag i och för sig utan värmesulorna men frysandet berodde nog mest på att jag körde för klent för att riktigt få upp värmen.

För varmt, det var enbart på vägen ut det. Jag och coach Tony sällskapade ut ur staden, den första timman, medan det fortfarande var ljust och solglimrande gulligt. Jag gjorde allt för att hålla nere pulsen men lycka till under uppvärmningen säger jag. Nåväl, härlig stämning, cykelsnack, som sig bör helt enkelt.

Så vinkade vi hejdå vid vägskälet mot Sevalla/Hedensberg. Tony for mot Sevalla  ioch jag for hemåt via Hedensberg. Då fattade jag varför det hade känt så festligt lätt hittills – plötsligt kom den klassiska, obarmhärtiga västmanländska motvinden. Fuck you motvinden seriöst, det var inte min plan att ha dig att handskas med.

Men så blev det. Smocka i ansiktet, hånet från ovan, påminnelsen om att cyklingen ytterst sällan motsvarar sitt glorifierade rockstjärnerykte i de sociala medierna (ja, jag är högst skyldig till sådant, jag vet). Tja, det var bara att ta ännu en klunk myntate ur thermosflaskan och försöka balansera måendet genom att bryta sig genom vinden utan att gå upp för mycket i puls. Sicken ynklig syn för de få passerande bilisterna.

Men skitsamma. Jag var ute. Jag njöt, nästan hela tiden. Jag kände mig levande igen. Ni som cyklar, ni fattar.

Nu återhämtas jag som fanns det faktiskt en morgondag, Strava in da house. Körde ni något idag? Puss!