Månad: augusti 2017

  • Söndagsmorgonen, oändligheten och veckan trettiotre.

    I vecka 33 vid Skördaren – inte någon vanlig skogsmaskin!
    Inlägget kommer snart.
    Ser inte mitt hår lite OINTB-Nichols ut här förresten? Hah.

    Går upp före Jonas, gör i ordning en glaskanna svartast pressokaffe. Bläddrar i någon katalog, tuggar i mig en nektarin. Öppnar köksfönstret, släpper in morgonens svalka och stadsljuden, vi är idag inne i gravidvecka trettiotre. Två kilos fyrtio plus-centimeters bäbis som drömmer sina flummiga små drömmar om viktiga bäbissaker som hon inte säkert kommer att minnas sedan, hon håller på att bli klok så hon kan bli en smart och snäll individ väl ute. Jag funderar på vilken ny bok jag ska ta mig an ikväll. Mitt system är varannan lättsam varannan lite “tyngre”, bildande bok så nu är det dags för den tyngre sorten igen. Går och kissar, tur de har bytt huvudledningarna ute på gatan här utanför oss så mycket pink som en annan producerar dagligen! Överför korten från gårdagens vandring till Flickr, de ska redigeras för bloggen senare. Kommer på att jag nog behöver jobba ett par timmar idag. Kroppen orkar helt enkelt inte sitta, stå upprätt och producera tekniska tankar intensivt under så långa perioder på vardagar, då är det skönt att få undan lite på helgtid. Mumsar i mig en nektarin till, tar fram chokladkakorna, häller upp kaffet i två koppar och landar bredvid Jonas i sängen. Han är en långsmal ångande remsa gömd mellan lakanen och vill inte riktigt vakna. Vi läser om gravidveckan trettio tre i mobilen, surfar lite barnsaker och planerar lite. Närmast väntar ett gäng roliga men tuffa veckor med många måsten, en hel del pendling och mycket bestyr för oss båda. Söndagstiden kryper långsamt fram men rätt som det är så är det måndag och nästa söndag igen. Inte ha dåligt samvete för lite lathet! Jag försöker, jag försöker… För inte är det många veckor kvar tills de lugna söndagsmorgnarna är ett minne blott. Helt klart något att längta till – men också helt klart något att inte skynda på. Den bästa tiden är nu, så måste det få vara ibland. Bäst att ta en chokladbit till, för det sker ju faktiskt bara en morgon i vår denna vecka trettiotre. Vilken svindlande tanke!

    Puss och hoppas ni får en underbar söndag folksis. Och glöm inte BB-marschen idag, tack <3

  • Kantarelldjur, termoste och livet på vår stadsnära vandring ute på Frösåker

    Igår drog jag och Anna till med en stadsnära vandring. Det var ett tag sedan vi hade hängt ordentligt så när jag valde mellan att antingen cykla ihop eller vandra ihop så kändes vandringen som ett rimligare alternativ då ena sällskapshalvan är gravid och inte sådär jättetalför när hon väl flåscyklar sina små mil. Jag ville överraska Anna men ta ändå något stadsnära så det blev Frösåker dit hon bara cyklat förut.

    Frösåker som är ett friluftsområde på Mälarhavets strand, cirkus två mil från stan är känt för främst tre saker, att man kan

    sak ett: Frösåkers Vikingaby där man kan dricka mjöd, hugga runor och annat man gör när man hänger med vikingalajvare anställda av den glada kockfamiljen Kockum

    sak två: dricka mjöd och lära sig att laga käk från ovan hos den ovannämnda familjen som också driver en restaurang

    sak tre: afterbikebada!

    Men vi gjorde ingetdera för vi vandrade i naturreservatet istället. Längsta slingan – strax över sex kilometer, perfa längd för en torsdagskväll.

    Det hade ryktats om bivråk och mindre hackspett, men vi såg enbart ett djur och det kantarellen nedan:

    Kantarelldjuret – stort i tratten litet i världen!

    Vi gick rätt fort eller så kändes det i alla fall för tiden går fort när man går och slänger käft samtidigt. Högt och lågt avverkades i ungefär samma tempo som det steniga kustlandskapet skiftade terräng. Tur man hade braiga skor!

    Till slut landade vi vid en av de mången omsorgsfullt placerade viloplatserna och knäppte ett livsstilsfoto. Ett livsstilsfoto får man till med hjälp av ett smart trick kallat skärpedjup – man får välja om personen eller prylarna ska vara i förgrunden och antingen personen eller prylarna ska vara suddiga för bästa effekt. Prylarna kan vara allt från ryggsäckar, aktier, blommor, stenar, frukt, smådjur eller som i vårt fall – förstklassiga märkestermosar som tydligt visar vilken livsstil det handlar om i detta fallet.

    Termoste ftw 4ever-livsstilen.

    Det åts smörgåsar med hummus, morötter och persikor och sågs ut över Mälaren – en utsikt nästan lika mäktig och orörd som under försommarvandringen i Sura då man kunde se långt ut över Riksväg 66.

    En hel del av snacket handlade om Anna flytt till sin andra cykelstad Eskilstuna… bitterljuvt. Men mest roligt för vi tror båda på förändringarnas helande och utvecklande kraft! Och på att pendling är pest och bör slutas upp med när det blir ohållbart för nerverna.

    Jag skulle prompt plocka upp pinnar. Observera den smidiga posen. Har jag förrsten berättat att jag knappt klarar av att knyta mina egna skosnören nuförtiden? Och värre lär det bli. Kardborreband here I come!

    Det slutade med att vi nästan gick vilse. Anna skjutsades till stationen och hoppade på tåget som skulle ta henne till sitt vana men ändå nya liv. Tur att Eskilstuna ligger trettio tågminuter bort. (och tänk om SJ skulle börja tillåta på sina tåg host host)

    Och jag åkte hem till den hoppande personen på kortet ovan som var varm och sugen på både godis och tevespel och vem är jag att banga det så det blev en sen och härlig kväll.

    Puss och tack du minnesvärda torsdag!

    P.S. Man kan även cykla mtb på Frösåker. Läs mer här om hur du tar dig dit och vad som gäller i naturområdet.

  • Gamla vägar, ny magi

    Igår, när vi hade åkt ner till Groopencross-Gropen för att hjälpa en tubpunkad kompis i nöd så blev det så att vi fick köra ett antal vägar som brukade tråka ut mig innan jag blev gravid och övergick till att cykla stig och grus. Nä inte denna väg igen, man har ju cyklat den så många gånger! brukade jag tänka.

    Men igår tänkte jag istället att wow, vilka fina vägar vi har här! för jag hade fått vila ifrån dem.

    Och det slog mig ännu en gång hur finurligt funtat livet är –

    som nyckfullt rycker upp oss från det slentriana och det vanliga och sliter vår blick från det vi är vana vid, så att vi kan komma tillbaka dagen efter, månaden efter, åren efter… och åter bli nykära. Så som skaparen som har fått vila ifrån tavlan hon håller med återupptäcker färgens styrka och justerar strecken med ny energi, så återkommer cyklisten till sina gamla vägar hon har fått vila ifrån och återupptäcker deras nyanser, och hittar nya detaljer att vila ögonen på under turen.

    Rå magi. Känner ni igen den känslan?

  • Seelenschmerz.

    Hej. Det är inge bra med mig just nu… psykiskt, fysiskt är allt okay tror jag. Men jag kämpar på och grubblar på hur minimera antal svarta hål som detta. För mitt framtida barns skull. Ikväll har jag lovat en kompis lite stadsnära vandring. Det ska bli mysigt. Puss och vi hörs snart.

  • Tralla la!

    Cykel – Biltema damtralla (nr 3 i ordningen, bor man i Västerås så)
    hjälm – Brooks/Carrera, jacka – Weekday

    Ibland är den förbenat trevlig, min gamla trotjänare få tjuvar med självaktning ens tittar åt – min glada växellösa biltematralla. Särskilt om det går nerför (vilket det gör när man ska ner på stan, hem är en det en hel annan femma men det struntar vi i nu) och när man är gravidglömsk och kanske glömmer att låsa fast hojen ibland (vilket en i och för sig gjorde även innan en blev gravid men säg inte till någon oki?).

    Av någon himla anledning är just damtrallorna den mest bespottade cykeltypen :'( Ingen annan cykeltyp – inte ens elcyklarna, som förvisso är ett trevligt och i mången fall användbart påhitt men som helt klart borde hållbarhets- och trafiksäkerhetsgranskas mer än vad de gör av den entusiastiska branschen som gärna sätter eko- framför allt som inte är en tysk dieselbil – får lika mycket kritik som de till ytan menlösa, men utan tvekan fortfarande mest prisvärda och miljövänliga hojarna som passar såväl som festfina prinsessor som ryggstela kostymnissar. Damtrallor är cykelvärldens små åsnor. Gråa, oansenliga, inte alls lika eleganta som travhästarna racerar eller lika mastiga som kamelerna pendlarhybrider, men fortfarande världens bästa transportdjur för de med ont om tid och för de kortare avstånden.

    Så det så. Idag ska trallisen ta mig till sjukhuset för att hälsa på en kär bekant som tyvärr måste bo där ett tag, och sedan rullar vi och baddar mig i simhallen.

    Puss!

  • Stadsgång, Mario Kart och cross – min mäktiga träningsplan för veckan

    Okammad’n’proud.

    För den här veckan ska jag träna igen har jag bestämt mig för. Träning i vecka trettiotvå med diverse krämpor här och där i kroppen och knoppen är ju förstås inte samma som träningen i icke-gravitt tillstånd men orka bry sig, det viktigaste är att man får röra på sig och ha något att logga så man får den där kicken som alla vi träningsjunkies tycker om ✌

    Speciellt med tanken på att det finns dagar då benen viker sig av syran och tröttheten (läs: igår till exempel) så är varje aktiv dag en gåva!

    Jag har nu börjat jobba ordentligt och älskar att vara tillbaka till den allra bästaste morgonrutinen. Den som jag ogärna avviker från även under mina mest intensiva cykelträningsperioder som icke-gravid tävlingsåkare – den gudomliga, friska morgonpromenaden.

    Förutsättningarna för den måste vara följande:

    ett. att morgonen är just frisk 

    två. att stan håller på att vakna (promenaden måste ske i stan, naturens charm i all ära men det är trist att inte ha något mänskligt liv att glädjas åt)

    tre. att jag har något roligt att se fram emot och det roliga kan egentligen vara allt från något skoj möte, något träningspass till att få köpa en krispig croissant på eftermiddagen.

    Idag var morgon just precis sådan! Solig men frisk. Jag hade sovit någorlunda (två på natten till sju på morgonen, helreko), inte drömt en endaste orosdröm värd att kallsvettas över och har en lägenhetsvisning att se fram emot på kvällen. Under morgonpromenaden då stan ju faktiskt höll på att vakna och inte en endaste kaja bajsade på mig ner från träden vid Växhuset bestämde jag mig för att denna vecka skulle bli en träningsvecka. Får jag presentera min lilla plan? Som ju så klart OBS OBS kan gå åt skogen på grund av beneländet eller annat så klart men det är inte hela grejen så klart

    ➳ Idag måndag – gångens dag. Morgonpromenaden, promenaden till visningen, promenaden hem. Har de fränaste Le Coq Sportif-gåsneakersen på mig.

    ➳ Imorgon tisdag – lugn cykling i ärenden, sedan simma. Är lite infektionsnojig men ska nog gå bra. Dags att åter börja nyttja klippkortet på simhallen nära oss.

    ➳ Onsdag – kanske en tur med crossen? Kortistur. Gravidtur. Max tre mil-tur. Grustur. Kanske till Gäddeholm tur och retur.

    ➳ Torsdag – gångens dag/vilodag. En Mario Kart-dag.

    ➳ Fredag – ingen aning, men kanske en crossdag igen om magen gillar den nya inställningen?

    Vad tycker ni om min mäktiga plan? Jag gillar den. Jag gillar också att en (en!) natt med okay med sömn gör mig till en klassiskt glad skit igen. Kaffeskål och en chokladbit på det. Puss.

  • Mina ben, mitt vapen, min akilleshäl (soundtrack: Death on tho legs)

    Hej från hon den där. Galningen. Nattvandraren. Gnällspiken. Dönicken. Hon som är så långt från sig att vara sig själv som det går just nu, efter många, många sömnlösa nätter med bensmärta, och är ändå precis sig själv eftersom WED/RLS är hennes… min verklighet sedan ett antal år tillbaka. Det är ju bara det att det har blivit som värst nu. Myrorna och de ofrivilliga muskelrörelserna i benen och armarna kombinerat med de för så gott som alla gravida påtagliga sömnsvårigheterna. Förut förpestade sjukdomen min vardag och träning ibland. Lät mig leva och träna på som vanligt, förutom att jag var tvungen att bryta vissa träningspass och vissa race (som till exempel förra årets Tre Berg) efter ett antal rätt kilometer för att benen var darriga, onda och tröttare än om jag hade sprungit en mara innan. Jag skrattade och skyllde på dålig träning, på att vara en humöråkare. Ogillar skylla ifrån mig på diverse åkommor när det faktiskt finns de med riktiga handikapp. Men innerst inne visste jag anledningen. Death on two legs. Som lät mina ben springa syrade maror i oändliga trappor, medan jag sov. Men då, då sov jag i alla fall. Nu är det inte ens det.

    Det är inte mitt första inlägg om sömnlösheten. Tyvärr inte min sista heller. Jag är positivt inställd till det som kommer att bli min resa från gravid cyklist till föräldercyklist. Det är en utmaning och jag diggar utmaningar. Men jag har på känn att WED/RLS-eländet kommer att göra det jobbigt för mig att hitta det som just varit min akilleshäl – den jämna formen. På den positiva sidan så är jag på grund av livets övriga nycker ändå lärt mig att träna effektivt när tillfällen väl ges. Låt oss bara hoppas att även återhämtningstillfällen ges… trots hopplöshetskänslan och uppgivenhetstårarna i mina ögon är det nog ändå onödigt att måla fan på väggen för tidigt. Mina besvär var ju faktiskt mindre innan graviditeten. Skål på att de kommer att minska efteråt, annars får jag väl lära mig att leva med medicinerna.

    Fan

    Idag skulle bli en glad, lugn dag. Äntligen kokade inte stan av värmen, äntligen var det grått. Milt. Mysigt. Vi skulle gå en promenad. Nog skulle jag orka det, fast jag inte hade sovit utan vankat av och an inatt? Jag orkade gå några hundra meter. Benen darrade. Varje steg gjorde ont. Sedan dränktes benen i mjölksyran, vek sig och promenaden var slut. Vi åkte hem. Från den lummiga, trolska skogen med tydliga, vackra älgspår i mossen.

    Usch

    Idag skulle jag posta ett glatt, gulligt inlägg. Om gårdagens kamelkel (mjukast djur i världen, att jag inte fattat det innan?), om bästishänget (mina vänner är ju de mest generösa bildligt och bokstavligt), om min cykelidé. Om min vecka trettiotvå. Om mina nyinköp.

    Istället snackar jag de jäkla benen mina eländiga… fast som cyklist får man liksom ändå snacka lite ben ibland eller hur. Men är inte det förbenat (hehe) ironiskt att cyklisten Katja är också den med sämst ben ibland typ?

    Lugn nu, shit happens alla

    Härmed förklarar jag i alla fall det som återstår av kvällen lugnt och mysigt. Jonas är här, mör och skön efter gårdagens Mälaren runt, vi ska avsluta dagen som vi började den – framför teven med varsin kopp hett och varsin chokladbit i munnen. Fast imorse var det det grymma racet i Vårgårda vi såg på. Nu blir det istället Mario Kart-race. Må den med tröttast ben vinna.

    Fast först ska jag be om ursäkt till en vän. Sömnlösheten gör mig glömsk men den får fan inte göra mig senil.

    Puss och ni är bäst! Bara för att.

    P.S. Death on two legs är förresten en så grymt mångsidig låt. Vad hade jag gjort utan Queen? Usch, hemska tanke. 

  • Ett axplock cykliga saker nu och snart att peppa för ★

    Hej. Jag mår dåligt idag. Det är för varmt för min kropp och mitt psyke helt enkelt. Ska försöka hanka mig fram genom arbetsdagen med hjälp av enorma mängder kallt vatten, sedan vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Åker kanske och testar frysar på Mediamarkt, eller låtsas vara ett stycke argentinsk oxfilé och tupplurar inne på Coops frysavdelning. Det är dock inte ert fel att jag inte är skapt till att klara värmen så ni får en glad fredagsmix med cykliga saker på gång här i närtid. Voilà, skriv upp i era almanackor:

    Foto Total Women’s Cycling

    ★ I helgen den 11-13 är det dags för årets mesta internationella landsvägstävling på svensk mark nämligen Crescent Vårgårda – UCI Women’s World Tour! (läs gärna min guide till UCI World Tour här om du vill bli lite mer insatt). Idag den 11 körs tempot och på söndag är det dags för linjet. I år är det Ida Erngren, Alexandra Nessmar, Sara Olsson, Emmy Thelberg och Julia Karlsson som representerar det svenska landslaget. Förutom dessa är det förra årets vinnare Emilia Fahlin (WIGGLE HIGH5), Hanna Nilsson (BTC CITY LJUBLJANA) och Sara Penton (TEAM VELOCONCEPT WOMEN) de blågula man kan heja på. I övrigt så är det fullspäckat med världens bästa cyklister *rysningar*. Linjeloppet kommer att sändas i SVT och SVT Play på söndag mellan 9.30 och 13.30 men har ni chansen att åka och se – gör det. Det är en fantastisk upplevelse att se proffsen tävla, vare sig man är tävlingscyklist eller bara gillar cykel. Här finns programmet för hela cykelfesten i Vårgårda. P.S. Glöm inte amatörloppet Vårgårda Velofondo på lördag den 12 förresten. Ett av Sveriges roligaste lopp för motionär som tävlingsåkare! 

    Foto Jonas Wiking (hela albumet här)

    ★ Nu är kalendern för årets svenska CX-Pokalen här och yes, ni läste rätt – vi blårange crossgalningar bjuder in till Groopencross även i år nämligen på lördag den 11 november. Kul va? “Tyvärr” kommer jag nog inte tävla, stå speaker eller vara burgarflippare (bästa funkisgörat när det är kallt ute, lovar er) i år men tänker förstås medverka bakom kulisserna för att göra tävlingen så bra, publikvänlig och crossfrämjande som möjligt. Och självklart har jag tjuvstartat spellistan! Som vanligt gäller att ni som bor och verkar i Västerås med omnejd, grannständerna eller egentligen var som och vill på något sätt bidra till festen och genom den cykelsporten på något sätt – materiellt som ideellt – hör av er till antingen mig eller Johan Lindkvist. Och glöm inte att tagga #cxpokalen, #västeråsck och #groopencross förstås.

    Foto Jeppman (Svenska Cycling Plus)

    ★ För er som vill rasta era stighojar i fädernes spår redan i helgen är förstås Cykelvasan ett givet alternativ nu på lördag den 12 augusti! Hade jag inte varit på smällis så hade jag ställt upp i år. För er som inte kör eller är på plats och hejar så sänds samtliga loppen live i Vasaloppets facebookkanal. Internet <3 Äntligen har tävlingsdamerna en egen start förresten. Jag hejar lite extra på Åsa! P.S. För er som är sugna på en prisvärd begagnad mtb så är tiden strax efter Cykelvasan ett utmärkt tillfälle eftersom en del säljer sina cyklar just då. Host host lite cyniskt tips kanske, men ändå. Fast låt oss hoppas att de som säljer sina cyklar ångrar sig och fixar nya strax därpå – det är nu mtb- och crosstiden börjar bli som finast.

    Sist men inte minst så är den vanliga, härliga helgen i förestående. Helgen som kan fyllas med precis vad som helst, speciellt om man har förmånen att vara ledig – men helst av allt cykling, eller hur? För hur häftiga events det än sker så är det ändå till sist och syvende ens egen cykelupplevelse som väger tyngst. Oavsett om det sker med en lapp på ryggfickorna eller ute på en standardrunda genom väna landskap. Jag hoppas att er helg blir cyklig och grym och vi hörs snart för nu är jag plötsligt på bättre humör. Typiskt bloggen att peppa upp mig. Puss!

  • 12 tips inför Rapha 12 Hills (eller någon annan backig utmaning)

    På lördag den 19 augusti – om cirkus två veckor då – är det dags för årets backigaste social ride – Rapha 12 Hills i Jönköping. För er som inte har kört det än så utgår det på att inom en bestämd tidsram, i lag om två utrustade med ett varsitt stämpelkort, ta sig an 12 mer eller mindre tuffa backar. Rutten till/från/mellan backarna bestämmer lagen helt själva (även om många kör i ett större gäng) och det är förstås helt upp till respektive lag att bestämma hur många backar man vill eller orkar köra. Väl framme väntar lite mat, dryck och det obligatoriska post-race-hänget. För dig som ska ta dig an Rapha 12 Hills eller någon annan backig utmaning – här kommer 12 välbeprövade tips från en som har gått från att vara en backbroms till en helt okay climber.

    1. Var inte rädd för backarna. Försök att mentalt vända på kakan – det är för backarna du är där. Le stort och ladda med en rejäl portion jävlaranamma inför varje backe. Tänk Kom an! snarare än Åh nej… Låt inte neggotankarna energitjuva.

    2. Studera ban- och backprofilen innan. Ta Google Maps och/eller Strava-segmentverktyget till hjälp. Och nej, det tar inte bort tjusningen från körningen, den kommer du att uppleva ändå. Men du slipper överraskas och kan på så sätt fördela dina krafter bättre fysiskt och mentalt.

    3. Kom redan på förhand överens med din lagkompis om er strategi i och mellan backarna. Även om ni alltid kan avvika från den under körningen så är det skönt att veta vilken nivå din “respektive” vill lägga sig på. Så slipper man bli irriterad över hur segt det går, eller tvärtom känna sig i underläge när den andra vill dra på och “hetsar” hela tiden. Vill din kompis racea medan du vill lugnt mysa genom banan? Då kanske ni inte ska köra ihop utan försöker hitta några andra. Eller så hittar ni ett gyllene mellanläge, t ex att ni tar det lugnt mellan backarna så får var och en ta backarna i sitt eget tempo (eller tvärtom). Oavsett – prata med varandra innan. Det är inte osportsligt att ha olika ambitioner fast man är kompisar. Man kan alltid hänga efteråt och ha kul ändå.

    4.  Är du rätt ny på detta med att köra backar? Var i så fall inte ledsen om 12 stycken blir för många på en gång. Det går fint att köra precis hur många eller hur få som helst. Det viktigaste är att du har roligt på vägen och får ut någonting för dig själv ur körningen. Hellre en glass för mycket än bara dumma minnen efteråt eller hur? Ta dig an varje backe med en ny glädje, och tänk inte på vad som händer sedan. Är man ny så ska man inte hålla på och planera och noja sig så värst mycket. Nybörjartiden är den rena njutningens tid :*)

    5. Glöm inte västen och träna på att lätt ta på/ta av den. Uppför blir man varm – nedför och mellan backarna blir man kall. Vindtätheten fixar biffen och du slipper riskera förkylas.

    6. Ta tillfället i akt och träna på att hitta din backmetod – eller kanske dina backmetoder? Av någon himla anledning tipsas många nybörjare om att växla ner rejält före backen. Nej, nej! Farten, kraften och drevet är din bästa backkompis. Självklart ska du inte ligga på värsta supertunga växeln uppför en trettonprocentare, men ladda hellre med kraften och riktigt trampa dig igenom backen och växla ner när det väl behövs, istället för att redan från början bromsa ner farten. Testa stå upp, sitta ner eller kanske både och. Var inte rädd att byta mitt i.

    7. Och när vi ändå är inne på farten – glöm den där vätternrundepåhittet “kör hårt mellan backarna – kör lugnt i dem”. Det funkar kanske bra för stora, linjerade lopp där alla ska i mål samtidigt, men är ni bara två (eller om du är själv för den delen) – gör helt tvärtom! Softa, ät, kissa, mys mellan mackarna och uppe på dem. Men spar krafterna till backarna så du får ut det mesta av körningen just i dem. Mycket mer givande inför framtiden, tro mig.

    8. Glöm inte att äta. Är du nöjig över att vara för tung för backarna så är det ändå försent liksom, att banta ner samma dag man ska köra. Ät och må bra och framför allt – orka! – så har du roligare än om du är en till känslan lätt men till kraften klen vålnad, under dagen. En pizza strax före Klevaliden är kanske ingen bra idé men att mumsa på lite bars och kanske kosta på sig en lättare smörgåslunch är rätt smart. Tänk svensk terräng och inte Vueltas fyramilastigningar, oki?

    9. Öva på att snabbt svänga även när det är brant och kanske även grusigt, uppför. Lita på cykeln – du behöver inte hoppa av den bara för att personen framför dig har stannat till, har vurpat eller måste hoppa av. Sväng undan och fortsätt mata. Full fokus framåt. I första branta grusbacken fick jag förra året kryssa mellan tiotals hjältar som stod stilla – men jag såg till att aldrig ligga för nära framförvarande och utnyttjade diken och andra “offroad”-partier som man kanske inte tänker på som “väg” men som ju faktiskt finns där. På så sätt var jag en av de första uppför och knep till och med ett QOM – trots att jag hade legat längre bak i början av backen och tog det lugnt på grund av förkylningen veckan innan.

    10. För att inte “kasta in handduken” för tidigt i backen – ställ in dig på att backen inte är slut uppe på högsta punkten, utan cirkus 20-30 meter efter toppen. På så sätt blir det mentalt lättare att orka tempot hela vägen upp.

    11. Det är sedan gammalt men glöm inte att sträcka på dig och slappna av. Skit i vindmotståndet, gör inte så mycket när man kör uppför, speciellt inte uppför några kortare backar. Upprätt andas du djupare. Lossa på hjälmspännen något, ta kanske av dig handskarna så känns det bättre speciellt i värmen.

    12. Sist men inte minst är mitt (fast det är egentligen universellt) bästa backtips är att träna dem och träna på att älska dem (hänger ihop med punkt ett). Inget gör min cykelcoachiga sida mer uppgiven är alla “jag hatar backar!” “och jag med! vi kan hata dem tillsammans!”-trådar i diverse facebookgrupper. Att hata backar är som att hata cykling. För backar, de finns, även här i Sverige. Och ska man bli bra på dem så är det hög tid att leta upp dem och träna dem. Belöningen är att man en dag inte hatar dem för att man till slut fixar dem bra. 12 Hills är ett bra träningstillfälle men även du som inte är anmäld –

    – backarna finns kvar och väntar på dig.

    Puss och här är minnet från förra årets 12 Hills jag körde med grymma Anna

  • Lust for life, sista semesterkvällen

    Hej kära försummade bloggis.

    Nu är den här – sista semesterkvällen. Jag har förvällt nyplockade kantareller, slängt ihop en ost- och grönsakspaj, borstat ut den förhoppningsvis sista skogsmyran ur håret och bestämt mig för vilken klänning (klänning! äntligen klänning!) jag ska ha på mig imorgon.

    För imorgon kör jag igång ordentligt.

    Med mitt dagsarbete och med bloggen – som ska få sig lite designkärlek till hösten, inget bombastiskt men mest för att fira det nya skedet i bloggarens liv och för att hösten är den bästa tiden och ska firas på alla sätt och vis

    med att hitta någonstans större och mer praktiskt att bo för vår lilla familj, med att börja basekipera vår efterlängtade lillvarelse och med lite annat praktiskt som känns hopplöst trist på våren men roligt och orkigt nu så här års.

    Med mig tar jag minnet av en underbar, kärleksfull och rolig semester full av cykling, vandring, skog, vänskap, resande, fjällvyer, nattliga djur… så annorlunda alla andra semestrar jag någonsin haft.

    och ni får ett matnyttigt inlägg imorgon. Puss!