År: 2017

Hej glada läsarpacket.

Inte många timmar kvar till 2018 nu, är inte det lite häftigt och ödesdigert i ett?

Idag cyklade jag ute för tredje gången sedan förlossningen. Och första gången hemma i Västerås! Precis som förra turen som höll på att inte bli av på grund av trasig bakbroms så höll denna turen på att inte bli av på grund av framhjulspunka som tack och lov upptäcktes redan hemma och kunde åtgärdas av min ängel till pojkvän under tiden jag för-säkerhets-skull-extraammade en morgonsoft liten plutt.

Väl ute fick jag smaka på ett stycke klassisk västmanländsk cykling. Det var snöfattigt, småisigt, rätt blött och självklart blåsigt. Med andra ord gick det rätt tungt. Inte mentalt – nej, nej, det är i princip omöjligt att inte njuta av cykling så sällan som jag kommer ut just nu – men rent fysiskt.

Jag log åt mig själv då det kändes lite som att jag kastats tillbaka ett par år, till tiden då jag nyligen börjat vintercykla och upptäckt hur tungt det var med dubb. Fast det kändes ändå inte heltomt på tryck i benen eller i flåset även om det var klart en ojämn uppvisning även med lillklingerull-mått mätt. Men helt tillbaka på ruta ett är jag då inte tack och lov. Det krävs helt enkelt mängdträning, de där junk milesen som inte längre framstår som junk utan som guld värda…

Och som jag njöt! Hemmavägarna kändes väna och jag gladdes till och med åt den råa vinden och det tjutande bromsbelägget mot bakfälgen som gjorde allt för att dämpa min fart. Jag hade inte särskilt mycket tid (Jonas skulle iväg på lite ärenden) men jag utnyttjade mina sjuttiofem minuter maximalt och blev sådär skönt trött. Alldeles lagom för där jag är nu.

Väl hemma möttes jag av mina två älskade grabbar, en underbart varm dusch och en portion stekt (bästa uppvärmningsmetoden tips tips) pestospaghetti med en Oppigårds till.

Och precis som efter så gott som alla cykelturerna före och efter denna så kändes livet plötsligt lite ljusare.

Nu ser min Ivar ut att börja vakna så dags att sluta skriva. Får se om jag hinner cykla en gång till innan året är slut.

Puss!

Livet är hårt – glöm inte hjälmen!

Hej läsare.

På söndag – på nyårsafton alltså – fyller jag 32. Är väl inget att fira egentligen men vi kan väl uppmärksamma det lite här med en lagomt seriös lista på ett urval visste du att-saker ni troligtvis inte vet om mig. Så voilà, under dessa 32 år har jag bland annat…

1. Klättrat ihop med Wolfen runt/i/på/under gamla Gasverket vid Ropsten nattetid för att ”häftigt och farligt”
2. Krossat lite halvt omedvetet en tjejs hjärta så att hennes syrras dövstumma kille hotade mig (på sms) – vågar mig än idag knappt till Jakan
3. Skrivit en lärobok i tysk grammatik när jag gick i åttan. Den användes av min dåvarande lärare!
4. Varit kolsvarthårig ett bra tag. Kanske dags igen?
5. Hållit en riktig predikan för flera hundra pers
6. Satt ett hårspänne i Görans Perssons ”hår” (bildbevis finns i någon tidning från typ, 2001?)
7. Extraknäckt som privatlärare i matte. Var tydligen bättre på att lära ut än på att lära mig själv
8. Kört på en ekorre :’(
9. Varit den mest postfestillamående tjejen på hela GC:s flygplats typ 2009. Inte en papperskorg säker
10. Vunnit 600 kr på Bingolotto, fortfarande min största turgrej i livet
11. Varit småkär i en Ride of Hope-klungledare i en hel vecka och snokade järnet på hans Facebook. Han hade ett så vackert ungerskt namn
12. Lajvat en vampyrgrävling (!) i en iskall tom silo en iskall vinternatt. Det var hemskt. Fast värst var att åka hem och vänta på tåget på Östermalmstorg klockan åtta på morgonen, fortfarande klädd och sminkad som en vampyrgrävling #idiot
13. Bott på många, många ställen i Stockholm först som asylsökande, sedan som vanlig reko fattig invandrare ihop med min familj.
14. Pryat på en leksaksaffär i Arlandastad
15. Blivit jagad av en psykotisk brud från parallellklassen på Vasa. Det var på Plattan och fan va fort jag sprang
16. Blivit jagad av en tjur på landet i Karelska näset som barn. Trodde det var ute med mig men så kom den räddande järnvägskorsningen besten inte vågade sig över. Hah
17. Varit kär i Farbror Joakim, Napoleon och Mowgli som barn
18. Haft mina teckningar utställda lite här och var bla på ett statligt museum – förr i tiden, långt innan jag började cykla och slutade göra annat à la han i Krafterk
19. Drömt som liten om att bli sjöman. Det är iofs ingen riktig gärning men ändå.
20. Bott hos en vilt främmande hippie-ish familj i Tyskland som 11-åring
21. Varit en dansdjävul på Stockholms synt- och gothklubbar på 2000-talet. Nu är gamla Kolingsborg rivet.
22. Skrivit en manual till nybörjande supporttekniker på ett webbhotell. Obs glömde mycket sedan, jäkla WordPress som gör allt åt en
23. Ristat in ”Katja mamma” (eller ”Katja och mamma”, minns inte exakt) i ett av Eiffeltornets räcken högst uppe. Med penna. Flåt.
24. Köpt min första sportcykel på avbetalning eftersom prick noll kronor på sparkontot då
25. Varit Sveriges kanske enda markarbetsledare utan körkort utan överallt på cykel! (rätta mig snälla, säg att vi var/är fler)
26. Gått genom isen när jag var typ nio eller tio. Min barndomskompis Anja som då var med drog upp mig. Avslöjade självklart inget till mina överbeskyddande där hemma
27. Skickat Grannens gamla Audi till bilhimmelen
28. Drivit minst en modeblogg, minst en fotoblogg och minst en snacka-livet-på-ett-humoristiskt-och-romantiskt-sätt-blogg innan jag började cykla och insåg att det fattades en blogg som kombinerade alla dessa saker och startade en
29. Skött om en storslagen kvinnlig gris som en del i sommarjobbet som djurskötare på Elfviks Gård på Lidingö. Fick bland annat vattenslangduscha grisen sval när det var hett <3
30. Plankat in på ett par-tre festivaler, hehe
31. Ätit isglass under förlossningens krystningsfas. Hade inget val, hon förlösande tanten ba Ääät nu. I början av förlossningen mumsade jag och Jonas på Turmat (den med couscous) *tips tips*
32. Varit ihop med en världmästare i curling (2010, mixed team). I lågstadiet. Det ni!

Listan kan förstås fortsätta i all evighet men vi slutar här vid 32. Sluta aldrig äventyra men skona ekorrarna! Puss och gratta mig på söndag den som orkar.

2018. Och jag fyller 32. Om bara tre dagar. Trots att majoriteten av tiden har gått åt att vänta och längta så känner jag inte att året har känts långt. Snarare tvärtom – jag har ju både hunnit bli gravid, varit gravid och fött fram en världens bästa bäbis lilla tuff-tuff-tåget Hoppetuss! Och gjort och framför allt känt en massa saker på köpet. 2017 – du är ett tjockt och minnesvärt år. Och inte ens de sorgligaste ögonblicken ur dina slutscener förtar det. Så tack du.

Nu till 2018. Har fått en del frågor (inte minst av mina medtävlies) om jag tänker ställa upp i nå races och så nästa år. Jag har ju skrivit ett antal gissande/preflekterande kring tävlings- och cykeltankarna innan men vi kör en lite tajtare punktlista här. Så får vi se sedan hur det faktiskt blir okay? Voilà:

⚫️ Jag planerar inte för någon seriösare tävlingssatsning i år. Jag är en småbarnsmamma och kommer att prioritera tiden med min bebis.

⚫️ I och med att jag tränar för en långsiktig tävlingssatsning så kommer jag att så gott jag kan – men utan att göra avkall på mitt föräldrarskap – träna på ett klokt och skonsamt sätt

⚫️ Trots att jag inte har några konkreta raceplaner så vill jag köra två-tre linjelopp (racer), minst två långlopp (MTB) och ett gäng CX-race

⚫️ CX är det jag ser mest fram emot men 2018 vill jag cykla lite av varje. Kanske tom en downhillhelg med familjen? Vaffö int!

⚫️ Jag kommer troligtvis att tävla för Västerås CK i MTB och CX och för CK Valhall i landsväg. Tills vidare är jag en ”vilande” medlem i CK Valhall Damelit och hoppas kunna vara med på några av lagets träningar/träningsrace typ SMACK-serien

⚫️ Jag kommer att behålla min Ridley X-fire som tränings- och tävlingscross. Det är en superb cykel för min nivå även om det börjar bli lite tråkigt att cykla utan skivbromsar…

⚫️ Jag planerar att investera i en ny MTB och i en ny racer. Fast med ”ny” menas förstås även nybegagnad. Budgeten är liksom inte på topp och så ser jag ingen anledning att ha top-notch-prylar när jag ändå inte kommer att uppnå deras fulla potential i år

⚫️ Jag kommer att inte ta på mig några krävande uppdrag som speaker eller dylikt. Men nog blir det till att stå flaggis-med-cykelbebis vid något tillfälle – flaggis vid minst ett race/motionslopp borde vara en självklarhet för alla som gillar och vill främja cykel *vink vink*

⚫️ Weekendlånga social rides/races som Basemile Snowdown, Dalsland Runt o d får tyvärr avstås. Desto roligare blir det att comebacka sedan någon gång!

⚫️ Jag ser fram emot att njuta av vartenda litet pass som bjuds – inte minst om jag får träna med mina grymma cykelvänner <3

Överlag har jag på känn att 2018 blir ett ödmjuka träningens år. Eftersom jag är en seriös cyklist så vill jag inte skynda på processen bara för att ”måste tränaaa” utan det måste ske rätt. Närmast ligger ett besök hos en fysioterapeut. Min kropp har burit på och fött ett barn – krafterna att räkna med och som jag respekterar. Så låt 2018 bli ett skadefritt och lugnt återhämtningsår med bebis- och cykelglädje. Vad jag har för ”privata” planer återkommer i ett eget inlägg.

Puss och vad har ni för cykelplaner för 2018?

Hej.

Skulle ju igår blogga om förgårdagens episka istur men hade för ont i hjärtat (bokstavligen) för att förmå mig göra annat än att liggandes insupa min gudomliga Ivars kroppsvärme och fosterställningsbada bort det mest intensiva. Bada badkar är som cykling. Eller som kvällsjobb. Ni som vet vet.

Men förgårdagens tur! Min andra efter förlossningen. En av de sista i år.

Hur kändes det då?

Eftersom det var tungt och halt i ett och jag behövde driv, var lite för ivrig och något överklädd (noob again, ni vet) så fick jag upp pulsen och svetten fort. Övervikten jag bär på och motvinden ut till vändpunkten i byn Vinnersjö gjorde förstås sitt också. Ut var det alltså tungt. Det gjorde dock inget mentalt utan jag gladdes åt friheten och cykelkänslan. Inte ens ljuden från bromsbelägget mot det något skeva bakhjulet och vevpartiet dämpade känslan.

Väl framme i Vinnersjö fick jag en glad överraskning – Jonas (och Hoppetuss i sin maxicosi) hade kört ”följebil” och stod redo med kameran och hejaropen vid vändpunkten. Det var bara att skärpa sig och ta fram de där extra watten på vägen hem… inte minst för att inte låta kroppen bli kall och riskera få hemskheten mjölkstockning.

Fast egentligen har jag för lite stats för att verkligen förstå turens ansträngningsnivå. Även om det var hur mysigt som helst att äntligen slippa den trista upprätta sittställningen så var det svårt att fördela kraften perfekt. Inte minst för att magmusklerna inte är tillbaka ännu. Som att jag knappt hade någon kraft i magen. Vilket säkert också stämde. Lite deprimerade men det är bara att acceptera. Jag har på grund av min onda rygg lärt mig många bra coreövningar så det är väl ”bara” att träna upp bålen igen. Lägger upp dem i något inlägg *antecknar*

I övrigt hade jag fullt upp med att koncentrera mig på cyklingen. De två gångerna jag lät tankarna sväva iväg på något annat än den utan att överdriva rätt krävande iskörningstekniken blev också de två gångerna jag var på väg ut i diket. Åh så härligt det är med teknisk körning på det sättet!

Med andra ord så fick jag uppleva rätt mycket på denna strax över timme cykling Basemile Snowdown-style. Pulsen, farten, cykelkrånglet, mot- och medvinden, ett par kroppsliga tillkortakommanden, istekniken, snön, att benen fortfarande fanns där…

Men något var nytt. Något jag inte haft tidigare, trots att det varit mig ynnest att sedan sportcykeldag ett omges av en skara hejande cyklande och icke-cyklande vänner och världens grymmaste hejare till lillebror –

– en alldeles dunig, mjuk, småtung, rosenrosig liten pojk som utan att veta om det själv hejade på sin mamma.

Jag… vill gråta.

Puss och sladd och Jonas kort kommer upp så småningom.

P.S. Gruppen Vintercyklisterna väntar på era #vintercykling- och #festive500-upplevelser ❄️💨 

Överbylsad som den noob-på-nytt-cyklisten jag är haha

God jul på er mina julfirande läsare – och dräglig stå-ut-med-julen-kväll på er mina icke-julfirande diton

önskar vi som gör Cykelkatten –

Katja, Katjas alla cyklar och alla andra härliga och dråpliga karaktärer som förekommer i den här bloggen.

Som icke-sverigefödd (i Ryssland firas julen ca två veckor efter nyår och är en mycket mer religiöst betingad högtid än i moderna Sverige. Istället är det nyårsfirandet som har granen och Farbror Frost med klappar) har jag inte den svenska julen i blodet. Däremot missar jag sällan ett tillfälle att festa till och julen är en kanoners tradition och just ett sådant tillfälle jag har tagit till mitt hjärta. Och så blir det ju två firanden med två uppsättningar paket – win-win liksom!

I år firar vi julen  hemma hos Jonas familj uppe i Hedesunda. Jag började dagen med att köra en timma på den gnistrande isiga Vinnersjövägen med Jonas och Hoppetuss som överraskade mig genom att följebila och heja. Mina grabbar = bäst! <3

…shit har jag en BEBIS i år? 

OMG

*dessa små nålar av kärlek som nästan gör ont*

MIN BEBIS!

Eh… sorry, host

Nu är vi mätt och ska öppna lite klappar. Imorgon ska det bli blötväder så det sitter bra att passa på att vila från någon hårdare träning men blogga om dagens tur ska jag.

Puss!

Jag har cyklat –

– en simpel torr fras

men är samtidigt kvintessensen av hela skiten!

Jag hade tänkt att döpa detta inlägg till

Dubbla behåar och ovana muskler… nä, för käckt

eller kanske

Min första cykelrunda efter förlossningen… nä, för tråkigt informativt

eller kanske

Fyrtio+ minuter av mörkerkörning på is och bröt, och jag fegade inte alls (förutom km ett)… nä, för långt och för kaxigt, jinxy liksom

eller kanske

Äntligen bock! Äntligen dubb! Äntligen dropad cross! Äntligen smala däck!… nä, då blir min MTB ledsen där den bor hemma hos Johan

eller kanske

Hjärtat blöder men ögonen glöder som jag skrivit på insta? nä, för dramatisk för att beskriva den trista sorgsenhetsridån som tyvärr – för jag hade längtat så till denna första cykelturen! – dämpade glädjen.

Vi får nöja oss med den torra frasen som sammanfattar det hela och oändligt mycket till.

Jag har cyklat.

Hej vänner. Jag har inte brist på ord, jag har inte ont om tankar. Jag är bara mycket, mycket ledsen just nu och orkar därför inte blogga. Ja, precis som så många gånger förr, ni som hängt med ett tag har nog vant er vid det här laget. Skillnaden är att jag nu har fått nog. För Ivars skull måste jag hitta ett sätt att börja leva snarare än att finnas till med korta förrädiska andningspauser.

Vi hörs.

Under tiden jag är mållös håller resten av cykelskribenterna ställningarna. På CK:s facebooksida fortsätter jag tipsa om braiga cykelinlägg. Följ CK och dem och håll kollen. 

Hah en retorisk fråga så klart.

Jag säger som en mäklare. Nu har Ni chansen att förvärva ett unikt objekt – en erkänd spurtkungarnas cykel – nämligen coach Tonys så gott som sprillans S-Works Tarmac. Ramen är faktiskt helt ny och oanvänd, ”resten” sparsamt använda.

Mer fakta:

Nya mekaniska Dura Ace-gruppen med fantastisk känsla. Påkostad styrkombo med fina FSA K-Force Light. Hjulen Shimano RS-81, samma som DA C24 men med annat nav. Cykeln är oerhört styv och precis.

Ännu mer fakta:

Storlek: 56
Växlar: Dura Ace 9100
Bromsar: Dura Ace 9100
Vevparti: Dura Ace 9100
Styre: FSA K-Force Light
Sadel: Fizik Arione R3
Hjul: Shimano RS-81

Katjas tillägg:

Djävulskt snygg är han också, cykeln. Helt klart något för den som vill cykla fort och look fab i ett.

Pris:

42 500 eller enligt överenskommelse med Tony.

Då jag är blott en simpel mäklare så vänd Er helst direkt till Tony men maila mig går också fint.

Och glad söndag förresten! 

Hej från en uppgiven skribent.

Återigen finner jag mina inläggsidéer på en (nischmäsdigt, inte moralmässigt) närliggande blogg. I år tydligare än på länge, även om jag känner igen mönstret i hela den bloggens gränssnitt sedan flera år tillbaka.

Tyar man lägga många timmar på ett inlägg och blotta sitt inre när resultatet kommer att hamna som mall för en annans content?

Egentligen hade jag skitit i/blivit smickrad om jag såg något inlägg som inspirerats av mitt sätt hos någon. Småplagiat sker kors och tvärs, herregud människor är människor. Men när idéstölden sker systematiskt, medvetet och av en aktör som marknadsför sin luddigt kommersiella blogg med mässandet om kärlek och empati i vart och vartannat inlägg samtidigt som hen inte drar sig från att knycka tankar och formuleringar från (minst?) en kollega inom den redan smala branschen och vilseleder sina läsare att tro att det var hens idéer så blir jag mörkrädd. Ett sådant beteende hade aldrig accepterats inom skol-, musik-, film- eller den ”vanliga” arbetsvärlden. Hade jag gång på gång presenterat en studiekamrats idéer – om än kryddade – för min lärare så hade jag i bästa fall fått en tillsägelse och i värsta fall blivit avstängd från högskolan. Tyvärr sker sådant hela tiden men tack och lov så finns det ett regelverk och lagar som reglerar sådant. Dock inte riktigt när det gäller något så ”flummigt” som fritt tillgänglig bloggcontent vilket gör att ohederliga själar som denna bloggare får fortsätta bygga sitt varumärke med hjälp av andras hårt framarbetade idéer. Här har bloggvärlden en bit kvar att jobba med. Vi är inte många som bloggar om och kring cykel här i Sverige och utomlands och vi har koll på varandra. Självklart händer det då och då att samma ämnen – t ex ett lopp, eller någon annan händelse – avhandlas på flera bloggar samtidigt vilket är skitroligt för olika perspektiv på samma tema är roligt och berikande att ta del av. Men det skulle aldrig falla mig in att marknadsföra min blogg på ett sätt nästan identiskt med mina kollegors bloggar, posta gång på gång inlägg på inlägg med samma idé som mina kollegor eller använda formuleringarna som mina kollegors – utan att först fråga om lov och/eller referera till den aktuella bloggaren. Jag skulle skämmas. Denna person verkar inte göra det utan tror säkert att det är så man jobbar även om fler och fler jag känner har observerat beteendet som är bortom den kamratliga konkurrensens ramar. Jag har läst en del juridik men rådgör ändå med de jag känner som kan detta med upphovsrätt. Att kreera en blogg och dess beståndsdelar är ett mycket roligt men också mycket krävande arbete som tar tid och energi. Det är en tacksam syssla men man tappar ju nästan lusten att hitta på nya rubriker och tankar. Man kanske borde stjäla tillbaka för att jävlas?

Nä, det anstår inte den första oberoende bloggen med både cykel och kärlek i slogander och i innehållet.

Nåväl. Jag har blivit tipsad om att skicka en faktura så som man skickar till tidningar som utan lov använt ens foton i sina artiklar. Får se.

Under tiden – äkta kärlek på er som läser, och på er som berikar Internet med era egna, fantastiska ord, bilder och idéer. Och du som känner dig utpekad – tro på dig själv. Du har din egen stil och sitter på en massa egna tankar. Sluta jämför dig med andra och försök inte vara någon (några?) du inte är. För din egen skull om inte annat. Du duger precis som du är 🤝

Update: Bloggaren ifråga har skolat om sig till en feelgoodfloskelinfluencer. Med andra ord fortsätter hen att sno fast från andra inom sin nisch. Grattis och gu så skönt att slippa mötas av din falsksnälla uppsyn i mitt flöde.

I början tordes jag knappt lyfta och bära på det lilla knytet. Idag bär jag honom så oförskämt opedagogiskt mycket att barnet säkert kommer att bli sist med att börja gå ty palla gå när man är söt, vallas runt mellan mamma och pappa och får tusen pussar så fort man är minsta lilla ledsen.

Ja hörni – vår lilla puff puff-farbror Hoppetuss har gått och fyllt två månader. Tiden har gått ruskigt fort, hur mycket av den har gått åt det fysiska, den rena omvårdnaden? Jag finner det alltid lustigt när det skrivs och snackas så mycket utveckling, metoder etc. om de första barnveckorna. Faktum är att den första bebistiden hos människor är inte helt olik den hos däggdjuren i skogen: det är mat, och det är skydd, och det är anknytning, fast den sker liksom i förbigående, medan man ombesörjer mat och skydd. Ja någonstans där i det fysiska och praktiska gror och växer kärleken sig större och större till sitt barn. Och rätt som det är så fixar man inte hur mycket kärlek man känner och det gör lite småont hela tiden för den lilla varelsen är så fullständigt värnlös och beroende av ens kärlek.

Samtidigt finns den andra, första kärleken kvar och trampar lågmält men icke enbart tålmodigt. Det händer förstås att jag och Jonas ballar ur lite lätt på varandra. Det blir lätt så när dagarna har till synes drunknat i alla göromålen och den lilla människan snor all uppmärksamhet. Vi är inte längre blott två individer med all tiden och all energin till för att förverkliga oss själva och bejaka varandra. Vi är ett team nu. Det är ju så sant som det slår mig här och nu – föräldraskap är ju precis som cyklingen en individuell lagsport där alla osjälviskt jobbar för att alla i laget ska få skina på sitt sätt. Men där vår bebis är den solklara lagkaptenen.

Men ju längre tiden går desto mer reder vi ut det hela märker jag tydligt, för att Ivar utvecklas, för att vi lär oss om honom och våra nya jag och för att vi ser till att ha kul på vägen och finna glädje i vårt nya liv just varje dag. Inte för att vi måste, utan för att vi är sådana, annars hade vi inte varit ihop och fått till en så fin och härlig liten klimp som Hoppetuss som charmar alla, från kassapersonalen på Willys till lunchande ABB-chefer. Så grattis Ivar – du är underbar, och redan nu är du en unik personlighet att räkna med.

Puss på magen din.

din trogna vattenbärare mamma Katja