År: 2016

Slaskmyser bakom två riktiga starkisar,
Karim och Thérèse som förresten börjat blogga (igen?)

Jag drömde en sjuk cyklists dröm häromnatten. Jag drömde att jag körde Cykel-SM i Västerås, det som vi blårange hostar i sommar. Jag startade med starka ben, ruggigt säker på en bra placering (alltså det var en dröm så klart, i verkligheten hoppas jag på att inte bli avhängd under det första varvet ungefär). Banan var naturskön. Kanoners skevning och bombering och så väggbackar på det. En älg helt i fårull och med snäll blick kikade fram bland de silvergröna granarna. Jag och två till låg i utbrytning – med många classy minuter före klungan. Men så började en av mina damer bli trött. Vore gott med fika, kved hon fram. Och se där, uppe på krönet av en av väggbackarna stod och lockade en tvättäkta våffelstuga med rök ur skorstena och allt. Jag fnös åt idén och ville fortsätta – men mina partners sa saker som: Kom igen, du vet att vi i alla fall kommer att bli ikappkörda och Äsch, vi är svagast ändå, lika bra att ha trevligt istället och Ja men kör du, vi klarar oss men vi måste vila – och jag gjorde en sak jag gjort alltför många gånger även i dagslivet:

Jag gick med på att sakta ner och hoppa av. Jag ville inte kaxa för mycket. Trots allt så hade vi förmodligen blitt uppätna förr eller senare ändå. Jo, vi var ju svagast av alla och hellre ge upp och ha kul med sina vänner än kämpa på ensam och ändå sluta med en bottenplacering?

Eller?

Så vi satt därinne och fikade. Genom det ångdimmiga fönsterglaset såg jag de andra tjejerna cykla förbi, en efter en. Någon hade västen öppen. Backen var tuff. Jag slog av min hjälplöshet men baken var som fastklistrad på den slarvigt snickrade allmogebänken.

När jag till slut – ensam, jag vet inte vad som hänt med de andra två – kom i mål var budet hårt. En sekretariatgubbe räckte fram mig resultatlistan. Där stod allas namn, prydligt uppradade, inga DNF. Och sedan, längs nere, under ett tjock svart streck, stod mitt namn och jämte det med fet typografi:

Betydligt senare målgång. +272 minuter.

Jag var förbryllad och skamsen. Var jag verkligen så mycket sämre än de andra? Hur kunde det ske?

Jag vaknade med en känsla av metallsmak i munnen, rostspikar i halsen och irritation i cyklistsinnet.

För fuck sake Katja tänkte jag. Hur kunde du ge bort segern så lätt? Varför fogade du dig efter dina klungkompisars önskemål? Var du så rädd att bli ensam kvar?

Jag kände igen känslan från verkligheten, som sagt. Alltför ofta har jag för samtrevnadens skull låtit bli att trycka på, att köra ordentligt. Men ungefär samtidigt som jag insåg att de officiella motionsloppens smått falska (ursäkta, men det finns inget ärligt med att säga att man bara vill ha kul och sedan vara med och piska folks till att kontrollerat skratta, dricka och pinka längs bak i klungan samt militäriskt bidra lika mycket oavsett de olika cyklisternas kvalitéer bara för att man ska komma under nån XX-tid och få ett kit man tror är gratis men som man betalt en fjärdedel av lönen för i anmälningsavgift) ideologi inte var något för mig (no offence dudettes och dudes, jag kör sånt ibland i alla fall fast jag liksom aldrig kör under tidspress då utan för att lukta på blommorna big time, alltid retar det någon sub-skalle!) så började det mindfuckas i min tävlingsskalle.

Alltså jag tränar liksom för ett enda syfte – att bli snabbare på cykel för att ha roligare på cykeltävlingar. Även om jag även njuter av kravlös distanscykling så är det ändå farten, i kombination med cykelspelet, som är mitt träningsmål. Ändå så känner jag ofta att jag måste nästan be om ursäkt och typ, justera farten neråt för att inte lämna mina kompisar i sticket. Vilket kanske gör mig till en sjyrre person men ger mig varken någon sparring (om i träningssammanhang) eller ökar mina placeringschanser (om i racesammanhang). Jag typ, jantefierar min egen förmåga. Säger “vi är lika starka” om de kompisar som jag kanske var lika stark som för tre år sedan. Men som jag – i all välmening och inte för att jag på något sätt är bättre utan helt enkelt för att jag tränat mer och mer cykelspecifikt – är bra starkare än just idag.

Och jag tänker – jag blir ju aldrig ledsen om någon säger till mig att du Katja, jag tänker trycka på jag är det ok? – utan tvärtom, blir bara glad och antingen försöker hänga på eller hejar på min starka kompis.

Så varför blir jag så rädd att bli illa omtyckt om jag visar att jag liksom, gått vidare med min träning? Varför trycker jag ner mig genom att låta bli gå med i utryckningar och hellre ligger bakom och fiser och sedan stelnar till när det väl är dags?

*funderar genom snordimman*

*snordimman tät*

*öh*

Oavsett psykologin bakom så är det i alla fall en sak som är säker – det är slut på mjäkandet. Om jag ska nå mitt långsiktiga mål så måste jag sluta låta grupptrycket bestämma*. Så länge jag inte får betalt för att vara en foglig draghäst och så länge jag inte finner ett nöje i det så ska jag låta bli. Man måste må bra av det man gör. Och jag mår inte bra av att sträva neråt. Det är mer som cyklist jag vill och de som blir sårade av det, tja, det är fan deras problem. Jag gillar dem i alla fall. Fast vi är olika starka och fast jag finner glädje i att tänja mina gränser. Hoppas de gillar mig i alla fall de också.

Puss och peace och en fin liten låt på er.

* förutom när jag är motionsledare för klubben, då är det gruppen som dikterar förstås! <3

Hej. En liten uppdatering från sjukhussängen så att ni vet att jag ändå lever. Trots att jag för en gångs skull inte har halsfluss (konstaterat hos doktorn imorse) så är min hals paj och min kropp likaså. Idag är nog första gången sedan i söndags som jag kunnat titta på teve eller pilla på datorn utan att ögonen vattnas och jag blir yr. Det värsta är att jag knappt orkat läsa heller! Har ju ett helt gäng böcker att plöja igenom – inte minst de cykel- och historieböckerna som jag fått av mina underbara vänner – men det har liksom inte funkar mentalt. Det som däremot funkat mentalt är att ta hand om det yttre. Jag har skrubbat, jag har grönsåpat, jag har putsat, jag har tvättat och jag har plockat – både lya ciclistan och mig själv. Väldigt sakta, cirka en sak var fjärde timme ungefär, och väldigt slött, men det har gått! Till det har jag lyssnat på slöa beats och haft på mig min hemmaklänning och skära cykelsockor och ingenting annat alls faktiskt. Och idag när ögonen inte vattnas lika mycket har jag knaprat smärtstillande mot halsen och överdoserat romantik i serieform. Och bytt från rosa till vita cykelsockor. För hur annars bli frisk om man inte är sjuk med stil?

Hej kära läsare. Jag är plågsamt medveten om att jag bloggat dels för sällan, dels för undermåligt och opersonligt på den senaste tiden. Utan att gå in på detaljerna så är anledningarna följande – jag är ruggigt knäckt och ruggigt sjuk just nu. Trots att jag är en gratis amatörbloggare så smärtar det mig själv när jag inte kan eller klarar av att leverera. Nu ska vi inte tvätta nå byk här så jag hoppas helt enkelt att ni återkommer när jag är redo att återkomma. Det kan ske imorgon, det kan ske om några dagar. Jag är ändå förkyld och har inte cyklat nå sedan tröskeltiorna på Monarken i torsdags och core i fredags, om man inte räknar ett gäng myspils med några kära cyklister igår kväll innan jag däckade helt, som en cyklistaktivitet. Men min lilla skalle är full av idéer som bor som små utkast i fingertopparna. På tal om idéerna, Hagen har lagt upp en vacker rapport från Basemile Snowdown på sin sida. Jag läser, blundar och lever på minnet. Puss.

God fredagsmorgon folksis! Tre snabba klicktips. Klicka på skärmklippen för att komma till sidorna.

ett. Det har väl inte undgått någon, denna lilla (bokstavligen – flickebarnet är bara 20 år gammalt!) stora (bokstavligen – hur stort är det inte att damerna äntligen fått en egen U23-kategori inom cykelcross?) skandal med den motorförstärkta cykeln. En pinsam, tråkig händelse. Som tyvärr antagit om än mer tråkiga proportioner då det kanske är en av de första gångerna som cykelcrossporten nämns i vissa (däremellan Sveriges) länders massmedia. The Guardians sportreporter Suze Clemitson ger cykelcrossen den upprättelse sporten behöver efter den plötsliga uppmärksamheten. Och jag kan inte låta bli att undra – är all dålig uppmärksamhet lika med dålig uppmärksamhet?

två. När Jennie Fasth la upp länken till den här historiekunniga, viktiga artikeln om de kvinnliga cyklisterna i facebookgruppen Cykelhistoriska föreningen (tips tips) kunde historienörden i mig inte annat än att spricka upp i ett stort leende. Läs och lär och tack Jennie för ditt bidrag.

tre. Det är alltid intressant att få en backstage-inblick i hur proffscyklisterna tänker. Videorapporteringen från Wiggle High5:s Ladies’ Tour of Qatar är så häftigt öppet! (Fler stages finns att finna här) Man får vara med när cyklisterna planerar strategierna för etappen men också när de diskuterar etappen efteråt. Man slås av hur jordnära men också komplex proffsvardagen ser ut, så långt ifrån de hårdrockackompanjerade extremsportsrapporteringar där solen alltid skiner, tänderna glänser och champagnen flödar. Trots att mitt raphahjärta klappar lite extra för Canyon-SRAM Racing (vars Trixi Worrack förresten leder just nu) så hoppas jag ändå att det går bra för Wiggle High5.

Mina restlösa ben –
snart på ett cyklisthotell nära dig

Jag har plågats av det så länge jag minns – den krypande, domnande, dragiga, smärtande känslan i benen, speciellt vaderna. Så länge jag minns har jag haft svårt att sitta still under länge perioder. Det har dock inte berott på rastlöshet och koncentrationssvårigheter (även om god självdisciplin är något jag aldrig kommer bli nån qom på). Men jag trodde ju det förstås. Katja har svårt att sitta still sa man. Men det var ju liksom inte så att jag behövde springa av mig eller leka av mig eller så. Det räckte oftast med att resa mig upp, gå några steg, dingla med benen, sedan sitta och läsa eller skriva eller lyssna igen. Med vuxenpoängen har det blivit värre. Benen och ibland även armarna domnar järnet, särskilt när jag ska sitta still länge, till exempel på jobbet, under en resa, på bion och sova. Det går sällan en natt utan att jag måste massera dem och ha en kudde under fötterna för att få upp dem i högläge 🙁 Ofta vaknar jag mitt i natten för att gå runt, massera, sträcka på dem, ibland till och med göra benböj. Och så försöka somna om på det. Och vakna med trötta ben – trots att jag på papperet har sovit. Det är så sjukt irriterande!

Efter en hel del efterforskningar har jag hittat orsaken.

Eländet är döpt till WED som i Willis-Ekboms Disease och kallas i folkmun för restless legs. Rastlösa ben, ett något oseriöst namn på ett seriöst störigt tillstånd. Man vet inte riktigt vad orsaken är. Man misstänker sämre mikrocirkulation under vissa av dygnets timmar. Det kan vara ärftligt. Whatevs säger jag, bara jag får lindring.

Med tjugo plus-års erfarenhet av rastlösa ben i tröjfickan har jag i alla fall knåpat ihop en liten lista till er som kanske också lider av rastlösa ben och lever ett aktivt liv:

? Även om du tränar mycket – skippa inte de dagliga promenadsnuttarna. Märkligt nog är det just lättare motion som lindrar besvären. Även om jag har kört värsta supertunga maxintervaller så ser jag ändå till att inte däcka i soffan det första jag gör när jag kommer hem utan går och plockar och diskar och pysslar lite. Tränar man tidigt på dagen/eftermiddagen så kan man ta en kort promis till affären och köpa mjölk typ.

? Ha benen i högläge när du sitter eller ligger ner. Långtradarbussarnas fotplattor är ett grymt påhitt, varför har de inte sådana på tåg eller samtliga flygplan? (säger kvinnan som ofta flyger med Ryanair) Jag har märkt att jag somnar bättre med benen i högläge. Jag brukar lägga en soffkudde under fötterna för att få upp benen – men är man rik så går det ju att investera i en ställbar säng.

? Duscha benen kallt. Det är skönt oavsett, särskilt efter ett hård träningspass. Det finns olika rön om nyttan/onyttan med kylbad för benen men lekkvinnan jag förslår några sekunders iskallt vatten på benen i slutet av varje duschtillfälle. Känslan efteråt påminner om känslan när man var barn och var nybadad i en kall skogstjärn. Pånyttfödd!

? Se till att inte sitta still för länge. Det är paradoxalt men rastlösheten är det enklaste botemedlet mot rastlösheten. Underskatta inte reklampauserna på TV – upp och hoppa! Gå och kissa, gå släng lite godispapper i köket, gör tre burpees om du är en hurtig en. Samma sak på jobbet eller i plugget. Det är faktiskt ingen dum idé att kanske kitta upp sig på ett aktivitetsarmband som snällt vibrerar när man har suttit still för länge (man kan oftast ställa in tidsperioderna själv). Det finns appar till smartwatcharna också.

? Massera mycket och ofta. Inga konstigheter för en cyklist – och denna typ av massage kräver inte så mycket. Bara spreta ut med fingrarna och gnugga in underbenen (och armarna, om man upplever besvären där med) före läggdags. Vaknar jag av besvären så är benmassage det första jag tar till för att få ro i benen. I duschen brukar jag skrubba dem med en grovkornig skrubb (Enkelt att göra själv: Rörsocker, olivolja, citronsaft. Blanda ca 1 del olivolja med 2 delar socker. I med liten citronskvätt. Skrubba på!).

? Knarka dagsljus. Jag har märkt en tydlig skillnad – har jag varit ute och insupit dagsljus så känns det bättre om kvällarna. I och för sig går det att tillämpa det tipset på alla besvär, men ändå.

? Håll dig glad. Lättare sagt än gjort förstås men det är tydligen så att ökade dopaminnivåer minskar besvären. Hur du håller dig glad är förstås inte upp till mig men försök så gott du går i alla fall.

? Sök hjälp. Gör inte en Katja – dras runt med besvären in i kaklet för att du är för lat för att pallra dig till läkaren. Tyvärr finns det idag inget botemedel mot WED – men man kan få stöd och få lite meds utskrivna. Har man tur så hjälper det. Har man otur och inget vetenskapligt hjälper så är det mest bara att fortsätta gå sina rastlösa promenader. Alltid ser man något spännande på vägen!

Puss och det var dagens hypokondriska peppinlägg det.

Lider någon av er av rastlösa ben? Hur gör ni för att lindra besvären? Tipsa mig gärna!

Fan, alltså ibland hatar jag min blogg för jag har så svårt att vara privat på den. Ibland scrollar jag genom den och tänker att vad är det för en person som skriver den här blaskan? Vad rör sig i hennes huvud? Har hon ens ett hjärta? Är hon någonsin ledsen, händer någonting i hennes liv som inte handlar om att träna, klä sig i snygga cykelkläder, planera för och genomföra race och resor och… ja, det var nog allt? Vilken intressant karaktär! Vilket rikt liv! Eller..?

Och samtidigt som jag medvetet väljer att låta denna bloggen vara en liten utopi med snygga bilder och väl valda ord så lider jag helt ärligt lite av att inte kunna skriva av mig då och då. Ja, till och med på ett klassiskt bloggvis outa mig om än det ena och än det andra och må bra en stund av alla hejarop. Men jag kan inte. Jag är stum. Jag vet helt enkelt inte hur man gör när vägen ur ens sorger – som inte alltid är ens egna men som lever i en och förtär en ändå – inte verkar finnas så länge jag lever. Och så vågar jag inte för jag är för paranoid och fostrad av mig sedan barndomen så jag håller all den komplexa och ibland outhärdligt sorgliga skiten inom mig. Och ju mer det skriker inom mig, desto tystare blir jag utåt och så serverar jag er utopin istället.

Fast ni är fan värda serveras utopin. Ni och mina fysiska vänner är enda cykelstödet jag har så lev med cyklisten Katja. Tyvärr är den här bloggen pga. sin offentlighet ingen frizon för samtliga mina tankar men den kan i alla fall få vara ärlig inom ett av de få områden som ingen jävel kan ta ifrån mig – min cykelpassion ?≧◉ᴥ◉≦ Här kan jag vara mig själv.

Förra veckan var jag föga otippat post Basemile Snowdown-förkyld. Skittråkigt!

I lördags firade jag min födelsedag lite smått. Skitkul!

På lördagen körde jag förresten Monark för första ordentliga gången i mitt liv. Dumma wattmaskin, nu känns det liksom lite tråkigt att träna wattlöst. Nästa cykelinköp lär ju bli en Monark, har ni tips på någon billigare begagnad så får ni hojta till. Jag, Eva och Caj körde alltså tröskelsexor och igångdrag i lokalen. Det sög dock att köra igångdrag på Monarken – den tappade ju vikten vid stillestånd som krävs för att starta från noll. Någon som vet hur man gör för att den inte ska tappa vikten? Eller går det helt enkelt inte?

Men så kom måndag och jag kände mig frisk och drog äntligen till favvogymmet. Tänk att man kan längta så efter ett rum med gummigolv och föremål konstruerade att under ett antal reps orsaka så mycket muskelsmärta som möjligt! Hihi. Jag och Tony körde två stycken armövningar och gick sedan på den glada Nathan Haas-behandlingen. Jäklars va skakis jag var efteråt.

Än mer skakis var jag igår efter maxintervallerna i lokalen. Monarkerna var upptagna så jag satt på en spinner så vet inga watt men ont gjorde det. Benen är coola ena alltså ibland. Först tänkte jag nä, får nog aldrig upptrycket efter gårdagens bendöd på gymmet men se där – kom så småningom igång, maxade vid 180 hjärteslag. Vi körde dock pyramiden, alltså 1 – 2 – 3 – 4 – 4 – 3 – 2 – 1 och jag brände krutet lite vid sista trean, tvåan och ettan i slutet var lite klena. Men ändå, alltid kul när man märker att det finns krut kvar i spirorna. Känslan av hög puls och rätt tryck alltså, fin eller hur?

Ikväll har jag lovat bort till mötet med det glada motionsledarpacket. Pga. min racepåhitt kommer jag inte hinna leda alltför många pass i år men känner ändå för att fräscha upp mina vägval (kvällens möte ska handla om de olika vägarna) och så är ju ledarpacket kanske trevligaste cyklistpacket i klubben vår. Men innan det blir det core på citygymmet – någon gång ska även min mage bli hård!

Puss.

Hej. Vi fortsätter Basemile Snowdown-eposet med dag två! Hade tänkt generöst bjussa er på några av look mum no hands-Hagens kort men får inte riktigt göra det än. Men vi kör på iPhone-skatterna så länge.

Ett kawaiiögonblick.

När vi vaknar tidigt på morgonen, har ätit upp våran goa grötafrulle (jag Mats och Tony i alla fall, de enda grötlovers i sällskapet) och snyggt radat upp oss på slottsgården – eller okej, snarare en och vågat oss ut från gemytet in i kylan – så överrumplas vi av ett glatt gäng fluffiga sankta bernhardts. Eller gäng och gäng, de kanske är bara två eller tre men känns som massor. Vi gosar järnet.

Jonas Crux-cockpit på vägarna igen.

Färdiggosat, vi är på vägarna igen. Det är här jag skulle vilja drämma till med en knippe Hagen-kort men får försöka beskriva med ord istället. Vägarna vi kör på idag är små och smala. Det är rätt så milt ute – strax under nollan. Det är inte lika isigt ute på gärdena men – och! – det är så himla kuperat. Upp och ner går det, hela tiden, så kul men tufft förstås! Trots enbart tunt linne och kortärmad tröja under min softshell är jag blöt som en överhettad disktrasa, fladdrar mellan snabbgruppen längs fram och achtervolgers längre bak. Är som vanligt stel under uppvärmningsfasen men benen kommer igång och jag trampar fint men så tappar v några i gänget och stannar till för att vänta i dem. Jag pinkar och fikar lite termobidonte och tar ett kort på sällskapet.

Kortet på sällskapet.

Notera den kermitgröna matchningen mot den babyblå snön.

Nåväl, vi står och hänger ett bra tag, jag hinner frysa till och stelna till, till slut uppenbar sig resten av gänget samt Tony som vi trodde fart sin egen väg men tydligen pinkat i skogen, och så är det dags att fortsätta och benen är ack så stela men det tar sig och plötsligt är vi i skogen och här är vägarna krångelikrångliga och snötäcket är tjockt och det är skitkul! Jag får riktiga Dalsland Runt-vibbar, det är äkta crossigt. Men så kommer ett drygt isigt parti och jag ba orkar inte mer isstök, tappar mojon igen (alltså det är inte isigt som i landsvägsisigt, utan mer som i stalagmiter-isigt). Efter skogsböket står vi inför ett vägval, lobstervink (och en törstig Tony) på er!

Jonas står inför ett vägval.

Karim står inför ett vägval.

Simon mä.

Och vissa har redan bestämt sig.

Valet och kvalet är inte långt – vi delas upp i två gäng. Ett som ska ta sig an en längre sträcka, och ett som ta sig an den lite kortare sträckan. Eftersom den längre sträckan-gruppen består av sådana som Tony känner jag på något sätt att det kanske är vettigare att köra med den så kallade lugnare gruppen som blir jag, Thérèse, Karim, Jonas och Simon. Ett peppt kräfthandskat gäng. Det ryktas om fika i Flen om ett gäng mil. Och jag är absolut inte den som är den jag. Dessutom har jag börjat komma in i den här stockholmska distansfikasvängen. Så vi trampar och har det gött vi och plötsligt är vi i slaskflen och hittat till King’s förnäma pizzeria.

Thérèse, som dagen till ära sportar exakt samma
mössrand som jag och resten av packet.

Inne på pizzerian är det tomt så när som på oss och en ensam fastfoodmumsande gubbs. Inne på pizzerian finns det också en värmefläkt som vi tyr oss till likt nattfjärilar till glödlampa.

Redan där har jag fallit för King’s och när kebabmedbröd-brödet är nybakt och oljedrypande vill jag bosätta mig på King’s. De andra lobstrisarna slår till på varsin pizza och vi tar god tid på oss att smälta maten och dra våra Har ni hört om cyklisten som krockade med en älg och älgen dog?-historier.

Och innan vi är heltorra och redo för fortsatt trampande låter vi oss smaka en eller kanske per skalle två chokladiga kakor till det speciellt för oss nybryggda kaffet.

Men nu slut med den varmgula pizzeriabelysningen för nu är vi ute och cykelredo igen.

Nu går det rätt så tungt för alla. Jag är glad som tryckt i mig enbart den lilla kebabmedbrödden – hur hade det känts med en pizza i magen? Jag glömmer aldrig räkmackeintervallerna från Norberg så aldrig mer cykla på proppmätt mage alltså. Men ändå, även den här kebablillen gör sitt bästa för att bromsa upp mig i backarna men rätt som det är så är benen på banan igen och jag tänker på badkaret som skriker efter mig i badrummet bredvid mitt slottsrum och jag blir helt okej stark igen. Vi växeldrar och så plötsligt är vi hemma!

Hemma i vår flygel är det varmt och skönt och köket dignar av alla gosaker redo att förtäras (okej, bilden är tagen dagen innan så antalet godsaker har minskat något men det finns en hel del kvar). Ikväll blir det lasagne men jag nöjer mig med en banan och en oatlydryck och gör det jag har drömt om sedan jag kom till slottet – badar badkar och läser gulnade kaffefläckiga Reader’s Digest Det Bästa från åttiotalet. Bland annat lär jag mig att man ska äta sig mätt på potatis och pasta för att gå ner i vikt – ett matråd som faller mig i smaken!

Sedan sjunker jag in bland kuddarna i sängen och dvalar till big time till det vaggande sorlet nerifrån stugan, när resten av cyklisterna en och en klatschar in i huset och trampar av sig snön som har fastnat i hovarna.

Puss och del tre kommer ut snart. Originalpix mina, Jonas och Thérèse.

Hej folksis. Typ frisk, har kört Monark med Eva och Caj, lågkadenssexor och några andra wattpåhitt, jobbigt efter sjuk en hel vecka, fast nu vet jag vad nästa egoköp blir i alla fall, sedan ätit ouphkebab, grussladdat lite med passaten, sedan tittar på U23-reprisen, nu sminka sig framför vuxen-VM till Sveriges vackraste röst just nu. Har ju i all sjukedepp glömt att berätta att jag kör en liten födelsedagsfest ihop med Anna ikväll. In i dansdimman. Puss och vi hörs snart.

Hej. Så himla oinspirerad idag, förmodligen av allt hemskt blött ute. Ni får ta del av andras tankar så länge, inte fy skam det heller om jag får säga det själv.

★ Som Emils fantastiska Basemile Snowdown-saga på Velonode.

★ Som dessa ursnygga bilder på den makalösa timrekordhållaren Birdie O’Donnell. Jag vill så ha hela hennes kit hennes ben. Visste ni förresten att de aerodynamiska vinsterna av en vanlig sjysst hjälm med slickade cykelbrills är lika med de av en visirförsedd semiaerohjälm?

★ Som France Antarctique (aka Julia Favero), en av mina cykeltjejcrushes på Insta (finns ett gäng). Jag har som regel att enbart följa sympatiska karaktärer och den här tjejen verkar hur sympatisk som helst, cyklar på fina ställen i fina kits också. Jobbar åt Specialized så inget för dig som ogillar gode Mikes produktplacering.

★ Som Shahrzad Kiavash tal och blotta uppenbarelse på Idrottsgalan. Vilken otrolig människa. Och vilket team hon har fått med sig! Läs förresten Shahrzads blogg, välskriven och ärlig och snygg i ett.

★ Och sist men inte minst, artikeln om 10 kvinnliga hotshots i cykelindustrin. Eftersom artikeln är publicerad i brittiska Total Women’s Cycling listas tyvärr nästan enbart de brittiska specialisterna. Ni kommer ändå känna igen märken och produkterna det lovar jag er. Men det vore förstås häftigt med en global lista as well! (skriver upp idén).

Det var dagens korta tips det. Puss och låt oss hoppas att New York-ish stormen avtar ikväll.

***

Update update!

★ Purfärsk intervju med Vossan, Wyman m fl om deras förväntningar och tankar om cykelcross-VM 30-31 januari i Zolder. Bokmärk sidan btw för det utlovas intervjuer med fler ryttare. Och jo, Åsa ska köra.

Puss igen!

På väg ut från Södertälje – hittar ni mig i klungan?

Ertappad med sponsor-Oatlys nya goa energihavredryck! <3

För cykelfilosofiskt samtal med Emil

Hej jag är förkyld. Frosscyklade till gymmet igår, bytte om men förstod direkt efter den korta uppvärmningen att nä, det är inte det att jag är trött, det är det att jag är krasslig som gör att det värker i hela kroppen. Fick säga hejdå till hantlarna och corebollarna och cykla hem och tröstlaga ugnskyckling istället. Idag är jag i Stockholm och klenjobbar, blir här hela kvällen och natten och vilar upp mig så kanske skiten är över när jag vaknar imorgon, brukar faktiskt bli så nuförtiden – sällan sjuk länge. Under tiden min blogghjärna är grötig kan ni njuta av tre Basemile Snowdown-kort tagna av bäste Hagen. Puss och vi hörs snart.