Sanningen, stumheten och träningen

Fan, alltså ibland hatar jag min blogg för jag har så svårt att vara privat på den. Ibland scrollar jag genom den och tänker att vad är det för en person som skriver den här blaskan? Vad rör sig i hennes huvud? Har hon ens ett hjärta? Är hon någonsin ledsen, händer någonting i hennes liv som inte handlar om att träna, klä sig i snygga cykelkläder, planera för och genomföra race och resor och… ja, det var nog allt? Vilken intressant karaktär! Vilket rikt liv! Eller..?

Och samtidigt som jag medvetet väljer att låta denna bloggen vara en liten utopi med snygga bilder och väl valda ord så lider jag helt ärligt lite av att inte kunna skriva av mig då och då. Ja, till och med på ett klassiskt bloggvis outa mig om än det ena och än det andra och må bra en stund av alla hejarop. Men jag kan inte. Jag är stum. Jag vet helt enkelt inte hur man gör när vägen ur ens sorger – som inte alltid är ens egna men som lever i en och förtär en ändå – inte verkar finnas så länge jag lever. Och så vågar jag inte för jag är för paranoid och fostrad av mig sedan barndomen så jag håller all den komplexa och ibland outhärdligt sorgliga skiten inom mig. Och ju mer det skriker inom mig, desto tystare blir jag utåt och så serverar jag er utopin istället.

Fast ni är fan värda serveras utopin. Ni och mina fysiska vänner är enda cykelstödet jag har så lev med cyklisten Katja. Tyvärr är den här bloggen pga. sin offentlighet ingen frizon för samtliga mina tankar men den kan i alla fall få vara ärlig inom ett av de få områden som ingen jävel kan ta ifrån mig – min cykelpassion ?≧◉ᴥ◉≦ Här kan jag vara mig själv.

Förra veckan var jag föga otippat post Basemile Snowdown-förkyld. Skittråkigt!

I lördags firade jag min födelsedag lite smått. Skitkul!

På lördagen körde jag förresten Monark för första ordentliga gången i mitt liv. Dumma wattmaskin, nu känns det liksom lite tråkigt att träna wattlöst. Nästa cykelinköp lär ju bli en Monark, har ni tips på någon billigare begagnad så får ni hojta till. Jag, Eva och Caj körde alltså tröskelsexor och igångdrag i lokalen. Det sög dock att köra igångdrag på Monarken – den tappade ju vikten vid stillestånd som krävs för att starta från noll. Någon som vet hur man gör för att den inte ska tappa vikten? Eller går det helt enkelt inte?

Men så kom måndag och jag kände mig frisk och drog äntligen till favvogymmet. Tänk att man kan längta så efter ett rum med gummigolv och föremål konstruerade att under ett antal reps orsaka så mycket muskelsmärta som möjligt! Hihi. Jag och Tony körde två stycken armövningar och gick sedan på den glada Nathan Haas-behandlingen. Jäklars va skakis jag var efteråt.

Än mer skakis var jag igår efter maxintervallerna i lokalen. Monarkerna var upptagna så jag satt på en spinner så vet inga watt men ont gjorde det. Benen är coola ena alltså ibland. Först tänkte jag nä, får nog aldrig upptrycket efter gårdagens bendöd på gymmet men se där – kom så småningom igång, maxade vid 180 hjärteslag. Vi körde dock pyramiden, alltså 1 – 2 – 3 – 4 – 4 – 3 – 2 – 1 och jag brände krutet lite vid sista trean, tvåan och ettan i slutet var lite klena. Men ändå, alltid kul när man märker att det finns krut kvar i spirorna. Känslan av hög puls och rätt tryck alltså, fin eller hur?

Ikväll har jag lovat bort till mötet med det glada motionsledarpacket. Pga. min racepåhitt kommer jag inte hinna leda alltför många pass i år men känner ändå för att fräscha upp mina vägval (kvällens möte ska handla om de olika vägarna) och så är ju ledarpacket kanske trevligaste cyklistpacket i klubben vår. Men innan det blir det core på citygymmet – någon gång ska även min mage bli hård!

Puss.